Glad Valborg, akademien och akademin!

Andreas HägerDet känns nästan lite dumt att skriva ett blogginlägg om Svenska Akademien. Det har sagts och skrivits mycket, och jag har läst mycket, varit närmast besatt av denna såpa, ”bättre än Netflix”, som den rätt så inblandade Ebba Witt Brattström uttryckt sig. Såpan är ju dessutom långt ifrån färdig. Men nu skriver jag i alla fall (och skrev också under ett upprop med kritik mot Svenska Akademien).

Många bra analyser har gjorts. NY Times fångar det hela på kornet redan i sin rubrik “In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.” Författaren Malte Persson skriver i Expressen om Svenska Akademien som hederskultur  I Hbl kommer sociologen Antonia Wulff med en slående kommentar angående den avgångna ledamoten Lotta Lotass, som ”talat om sin blygsel som ett hinder i arbetet, men aldrig har väl blygsel förhindrat vare sig smak eller snille. Det har däremot arrogans, maktfullkomlighet och chauvinism.”

Det handlar om sexuella övergrepp, omfattande, systematiska, över lång tid. Redan 1997 rapporterade Expressen om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, på basen av två vittnesmål. Den ena kvinnan skrev då brev till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare, och rapporterade om övergrepp. Brevet blev liggande, vilket Allén nu 2018 motiverar med att ”det inte framstod som viktigt” . Horace Engdahl, även han tidigare ständig sekreterare, är nära vän med Arnault, och talar i en stor intervju från 2016 om honom som ”livsstilsförebild”: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd”. Att inte heller Horace tycker att övergreppen är viktiga märks av att han inte nämner dem med ett ord i sitt famösa inlägg i Expressen eller av att han uppenbarligen ville stoppa utredningen.

Det handlar om kön, som så tydligt fångas av NY Times rubrik citerad ovan, och kommenterats på olika sätt.  Och det blir inte bättre av att Sture Allén säger ”vi har inte med ett enda ord berört hennes kön” i samband med avsättandet av Sara Danius som ständig sekreterare. Jag påminns om en historia från en bok vi läste när jag var barn, om en pojke som sade åt sin mamma ”vi har inte ätit lakrits” – då är det enkelt att gissa vad pojken och hans storebror mumsat i sig på hemväg från matbutiken. För inte är det ju så att man måste nämna kön (eller klass eller etnicitet) för att det ska spela roll – snarare tvärtom är det så att först när man explicit lyfter upp något på bordet kan man börja arbetet med att få det att spela mindre roll.

Men det handlar också om klass. Dagens akademiska elit, och där är tveklöst ledamöterna i Svenska Akademien eliten av eliten, utgör en del av en borgerlig överklass. Identifikationen ligger hos makt och status, kapital och patriarkat, snarare än i rollen av en kritisk intellektuell klass.

En central aspekt av Svenska Akademiens klasshabitus är förstås kopplingen till finkultur eller högkultur. Klass markeras bland annat av vilken kultur man konsumerar, det finns starkt i våra medvetanden att viss kultur är finare än annan. Nobelpriset i litteratur innebär att det knappast finns någon annan institution i hela världen med en lika stark position när det gäller att uttala sig om vad som är ”fin” eller legitim kultur. Då ligger det nära till hands att personer i sådan kulturell position, både av sig själva och av andra, uppfattas som särskilt fina.

Sen handlar det om medias roll. De senaste veckornas bevakning av Svenska Akademien är en typisk medieskandal. En sådan rör det sig om när någon uppburen person eller instans begår något normbrott som slätas över eller göms bort, för att sedan avslöjas med buller och bång i media. Vi tror ändå på något vis att dessa ”finare” människor ska bete sig finare, så när de också är mänskliga, eller ibland rentav större skurkar än de flesta, så blir besvikelsen – men också nöjet – desto större. Och både traditionella och sociala medier bidrar med underhållning.

Men handlar det om oss? Berör det oss som något annat än ”bättre än Netflix”? Det tycker jag, och tänker särskilt på oss som också är anknutna till en förvisso helt annorlunda men dock akademi. För visst har vi slängar av samma kulturelitism och våra egna sätt att uttrycka dem; låt mig ta två aktuella exempel. I slutet av maj kommer en procession med svarta kläder och svarta hattar att tåga genom staden som ett uttryck för en exklusiv akademisk status och en gränsdragning mot den icke-akademiska omgivningen. Den här veckan är det vita mössor och beigea paletåer på Vårdberget, med samma budskap.  Dessa små trevliga ritualer bidrar till att upprätthålla de gränser som gör det möjligt att en institution som Svenska Akademien blir så upphöjd, vilket i sin tur har möjliggjort de brott som begåtts, inte minst de sexuella övergreppen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *