Samhällsvetenskapens förstaårsstuderande går under introveckan varje år omkring gruppvis och bekantar sig med alla ämnen. De tre lärarna från vårt ämne träffade under en eftermiddag sex grupper av studenter och diskuterade med dem. Vi frågade bland annat varför de kommit hit för att studera.

Några berättade att de kommit på grund av intresse för ett visst ämne medan många andra talade om att det breda utbudet lockade och kändes allmänbildande.  Intresse för samhället eller politik var en annan motivering. Pragmatiska orsaker nämndes: att få examen och jobb, för att man inte kommit in någon annanstans, att det var en ”paniklösning”  eller att ”någo måst man göra”.  Mera personliga motiveringar var att man hört att Åbo är en bra studiestad eller tänkte sig att samhällsvetenskap är något man kunde vara bra på. Några studenter gav mer djuplodande svar, att man är här för att få kunskap, för att förstå samhället och därmed kunna bidra till att förändra det, eller för att själv utvecklas.

I programmet ”Närbild” på svenska Yle för någon vecka sedan diskuterades val av studieplats och studieframgång (i relation till fenomenet ”mellanår”). En av de intervjuade var Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi och utbildningslinjeansvarig just för samhällsvetenskapen vid ÅA. Han säger bland annat att han tycker att det akademiska systemet i Finland bygger för mycket på att man förväntar sig att nå framgång genom att piska studenterna. Han efterfrågar en större tydlighet i ”vad man ska bli när man blir stor” men framhåller samtidigt att arbetsmarknaden är föränderlig.

Samhällsvetenskapen är bred och kanske i någon bemärkelse ”vag”, åtminstone i relation till arbetsmarknaden: man får kompetens för allt och inget särskilt. När jag började studera var det en sak som lockade, att det var brett och allmänbildande och att jag kunde skjuta upp beslutet om vad jag ville bli när jag blir stor. Just för att arbetsmarknaden är föränderlig är ju det viktigaste att man lär sig vissa allmänna färdigheter:  att ta till sig och kondensera stora mängder information; att analysera komplexa sammanhang; att jobba i grupp och att tala inför en grupp; och inte minst lär man att lära sig nya saker, vilket är en vital förmåga i arbetslivet.

Om det där med piskandet. Resultatansvaret ligger och har legat tungt inte minst på de olika enheternas ledning och det kommuniceras regelbundet om hur ”siffrorna ser ut”. Denna kommunikation når också studerande. De har all rätt att få information om ÅA:s eller fakultetens ekonomi, som en del av den demokratiska processen vid universitetet. Men det är inte samma sak som att säga ”får du 55 studiepoäng i år så får fakulteten X euro”.

De studerande har förstås en prestationspress från FPA och från begränsade studietider, ett eget ”resultatansvar” – utöver pressen att välja inriktning och karriärväg, leva med sitt/sina val och dessutom ta ansvar för det inför släktingar som undrar ”nå vad får man för jobb med såna studier då?”. Bland annat därför är det horribelt att i tillägg till all denna press ens antydningsvis lägga ett ansvar på studerandena för akademins ekonomi eller enskilda ämnens framtid.

Det är ingen som väljer att börja studera vid ÅA, oavsett inriktning, för att rädda akademins eller ett ämnes ekonomi och existens. Den viktigaste och mest grundläggande orsaken att studera är att utvecklas, helst på sitt eget sätt och i sin egen takt.

Låt mig avsluta med ett anonymt visdomsord från en av FSE:s förstaårsstuderande: