När jag satte mig på tåget mot Joensuu var jag lite rädd att jag skulle matas till vargarna. Jag var inbjuden att hålla föredrag på det årliga seminariet som arrangerades av det nationella doktorandprogrammet i teologi. Temat var ”vad gör teologi till teologi” och jag skulle beröra det från religionsvetenskapens perspektiv.
Många ser ingen skillnad mellan religionsvetenskap och teologi, men sedan religionsvetenskapen växte fram och teologi etablerades inom universitetsvärlden har de ofta bestämt ”vad som gör dem till vad de är” genom att peka på varandra och skillnader mellan dem. Då teologin inneslöts i den moderna akademiska cirkeln i samband med att universitet i Berlin grundandes i början av 1800-talet var det ingen självklarhet. Inom ramen för samma tidsanda blev religionsvetenskapen på ett kontrasterade sätt ett ”fritt” ämne som inte skulle begränsas av kyrklig auktoritet.
Den här skillnaden är fortfarande viktig. Religionsvetenskapens och teologins utgångspunkter och målsättningar är olika. Min syn är att teologi handlar om att förstå, fördjupa och utveckla den kristna traditionen med dess historiska och samtida utlöpare, medan religionsvetenskapen handlar om att förstå olika religioner och religiösa uttryck inom ramen för individers, kulturers och samhällens liv. Religionsvetenskaplig kunskap kan ofta vara incitament eller material till samhälls- och kulturutveckling, men det är inte en fråga som faller direkt inom religionsvetenskapens domän eller styr den.
En fråga som allt emellanåt flöt upp till ytan under seminariet var också frågan om vilken relation den teologiska forskaren bör ha till den kristna kyrkan eller traditionen, eller enkelt sätt: skall han eller hon vara kristen? Är tro eller medlemskap i en kyrka en förutsättning för teologisk forskning? Med den frågan följer också frågor om lojaliteter, värderingar, prioriteringar och gränsdragningar – dimensioner som religionsvetenskapen i ett tidigt skede bidrog till dess strävan att vara obunden.
Hur den frågan om religionsvetenskap och teologi idag kan vara laddad märktes under seminariet genom de två ryska doktoranderna som efter den enas presentation inte kunde slita sig från varandra. De fastnade länge i en artig men tillspetsad debatt kring kyrklig respektive vetenskaplig forskning eftersom de fanns i olika läger. I Ryssland är den här frågan mot bakgrunden av landets historia aktuell och svår på ett annat sätt än i Finland. Världen över ser man olika konstellationer. Samspelet mellan teologi och religionsvetenskap har tagit sig olika former på olika ställen i världen, men i allmänhet har relationen alltid varit laddad med en viss spänning.
Teologin har ofta kunnat legitimera sin centrala position med hänvisning till den kultur- och samhällskunskap som behövs, dvs. eftersom en stor del av folket i ett land tillhör en viss religion är det befogat att man har universitetsutbildning i anslutning till den religionen. Men, när många länder blir både direkt och indirekt mångkulturella innebär det att man ser på kultur på ett annat sätt. Kultur är inte längre en given gemenskap av värderingar, föreställningar, praktiker etc. utan snarare ses kultur som ett delande av olika skilda identiteter – och diversitet är det som förenar.
En förskjutning av hur man uppfattar kultur betyder naturligtvis att det är en annan slags kunskap och fördjupning som universiteten skall bära ansvar för. Vidare, i de fall som teologi ges en framträdande roll betyder det inom ramen för ett sådant synsätt en problematiskt prioritering av en viss organisation. På olika håll i samhället möter oss liknande diskussioner idag. Hur skall läroplanen se ut? Vilket är rundradiobolagets public service ansvar?
Nåja, saken är inte riktigt så enkelt. Teologi och religionsvetenskap har formats av och mot varandra, lite som två syskon i en familj. Lyfter man blicken från det här och inte låter sig förblindas av olikheten kan man se även ett tredje syskon, som ofta fått leva sitt eget liv utanför relationen mellan teologi och religionsvetenskap. Livsåskådningsvetenskap är ett akademiskt undervisnings- och forskningsområde som på många sätt överlappar både religionsvetenskap och teologi.
Livsåskådningskunskap har i mycket haft en ateistisk eller sekularistisk förankring genom den roll som ämnet har haft i skolvärlden, men en sådan profil är vetenskapligt sett konstgjord. Att granska människors livssyn eller livsåskådning utan att beakta religion är meningslöst idag. Även om sekularisering i viss mening tilltar och kommer att göra så även framöver, så tilltar också religion i olika former. De utesluter inte varandra. Både religionsvetenskap och teologi inbegriper frågan ”hur ser människor på och förhåller sig till världen?”. Inom båda områdena har man därtill forskat i livsåskådningar och i Skandinavien har det här också varit en stark forskningstradition.
Det blir allt viktigare att ta ställning till hur man hanterar de här ämnena inom universitetsvärlden. Det är ingen lätt fråga, men det är tydligt att det inte är motiverat att skapa enkla lösningar eller upprätthålla skarpa gränser och distinktioner på det sätt som tidigare ibland varit fallet. Den centrala frågan som man måste ställa är vilken utgångspunkt som är meningsfull mot bakgrunden av dagens samhälle och kultur – och med beaktande av de individuella liv som skapas inom dessa sammanhang. Det här är onekligen en fråga som man besvarar annorlunda i dag än för 200 år sedan.