Min italienska medarbetare och doktorand flyttade med sin finlandsvenske make och sina barn till Sverige. Som vanligt, var det igen dags att gå till en supermarket och göra veckans uppköp. Barn i en supermarket är krävande och kvalitetsmedvetna konsumenter, som kommer med (legitima?) anspråk på matvaror och sötsaker och choklad och spel och leksaker som borde köpas. Föräldrarna bromsar och vägrar. Slutresultatet blir skrik och tårar. Du måste förstå, att vi måste vara sparsamma, vi har helt enkelt inte råd med att köpa alla dessa grejer åt dig just nu, undervisade min kollega sin dotter. Situationen lugnade ner denna gång.

Efter några veckor kom hämndaktionen. Familjen var igen i supermarket och nu hade det verkligen handlats mycket: matvaror, tvättpulver, hushållspapper – en stor hög låg på bandet vid kassan. Just innan betalningen skulle inledas – visakortet gled in i maskinen – frågade dottern högljutt (hon har ärvt sin mammas röst): har vi verkligen råd med allt detta?! Mamma mia, min kollega packade allt ihop så snabbt som möjligt och sprang ut ur affären.

Har vi råd? Denna fråga fick jag höra för några veckor sedan på ett möte i Tammerfors. Frågan ställdes av en professor vid Tammerfors tekniska universitet. Nej, nej, det berörde inte alls resurser till forskning och undervisning i teknologi, som man kunde först gissa. Kollegan talade hånfullt om att det torde finnas hela två (!) professorsbefattningar i italienska språket i Finland. Jag kunde informera honom att en befattning finns vid Turun yliopisto, professor Luigi de Anna, en italienare som har blivit en stor aboensisk kulturpersonlighet. Jag försökte också förklara honom att det är en helt annan sak att prata – även i viss mån skriva – ett främmande språk på något sätt än att studera det som huvud- eller biämne: då är målet att verkligen bemästra språket på riktigt, så att man kan tala, skriva, översätta, tolka, undervisa, felfritt. Kurser på Arbis eller på universitetens språkcentraler kan inte ge denna färdighet. Jag berättade också om mina kolleger som hade jobbat åratal i Italien som ingenjörer; det första de gjorde var att de lärde sig landets språk. Jag betonade även det västerländska kulturarvets betydelse för Finland samt faktumet att Italien – trots mafia och Berlusconi – hör till de största ekonomierna inom EU och är definitivt ett mycket inflytelserikt EU-land.

Min tammerforsiska kollega gav inte upp. Har vi verkligen råd med detta, upprepade han. Jag blev så förbannad att jag tänkte omedelbart lämna mötet och ta tåget till Åbo. Jag stannade dock kvar, som gammaldags tjänsteman, eftersom jag var Åbo Akademis officiella representant. Jag hoppas att incidenten inte återspeglar en grundläggande skillnad mellan Åbo och Tammerfors…

I detta exempel representerar italienskan den ämnesgrupp, som ofta kallas ’små ämnen’ i finländsk universitetsdiskussion. Om någonting är litet, så kan det avlivas, utan några som helst allvarligare konsekvenser, tycks en del politiker – och tyvärr även kolleger – resonera. Hela tankegången är ytterst farlig: tänk om vi börjar expandera denna filosofi; då är även små språk, små folkgrupper, små nationer överflödiga och borde i något tidsperspektiv försvinna.

Åbo Akademi har flera s.k. små ämnen vilket delvis beror på universitetets särart. Enligt universitetslagen ska Akademin särskilt tillgodose den svenskspråkiga befolkningens behov av utbildning och forskning samt i sin verksamhet beakta landets tvåspråkighet. Detta är en stor utmaning i en tid som präglas av krympande resurser och brist på förståelse om den högsta utbildningens och forskningens roll i samhället. Den enkla lösningen är att man fryser ned professorsbefattningen då personen går i pension och anställer någon som tillfällig forskningsledare, lektor eller universitetslärare. Denna metod är perspektivlös: om ämnet inte har en professor, så degraderas det snabbt; det blir svårt eller t.o.m. omöjligt att avlägga magistersexamen i ämnet och doktorsexamina blir helt uteslutna. Projektfinansieringen krymper, eftersom det är ytterst svårt att få projektfinansiering utan en professorsbefattning i ämnet. I det långa loppet blir den ’billigare’ lösningen mycket dyr, eftersom ämnets produktivitet rasar och en nedåtgående spiral skapas.

Universitetets ekonomi beror i högsta grad på avlagda examina, och så kommer det att bli även i framtiden, med allra högsta sannolikhet. Samtidigt är det klart, att vissa ämnen vid Åbo Akademi – och även vid rikets övriga klassiska universitet – förblir små, men de kan ändå vara strategiskt ytterst viktiga. Vi måste ha högkvalificerade experter på främmande språk, vi behöver människor som känner till hur kulturer i olika delar av världen fungerar – i Mellanöstern, Kina, Latinamerika, Afrika. Vi behöver och vi ska ha råd med alla slags experter, från slavisk kyrkomusik till sydamerikanska matvanor. Ungdomens språkkunskaper har utarmats på ett alarmerande sätt, främst p.g.a. den olyckliga studentexamensreformen som Vanhanens regering drev genom: nästan allt blev frivilligt i studentexamen, och då lider ämnen som kräver långvariga ansträngningar. Det är inte enbart fråga om kulturella värden per se utan rena praktiska behov: ett finländskt företag som agerar i Sankt Petersburg, måste ha tillgång till finländska personer som behärskar ryska fullständigt.

Det är också oundvikligt, att vissa grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid många universitet är relativt små till volymen, dock är deras existens en absolut nödvändighet. En fortsätt existens av matematik, fysik, kemi, även teoretisk fysik och teoretisk kemi måste kunna garanteras. Dessa ämnen har ett egenvärde, och de är en förutsättning för framgångar på tillämpade områden. Med bristfälliga kunskaper i matematik, fysik och kemi är en kemiingenjör en chimär, utan gedigna kunskaper i kemi är en farmaceut rentav farlig och en biokemist handikappad. Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land; Akademin var framsynt och etablerade en professur i kvantkemi på 70-talet – i dagens värld kräver nästan varje seriös kemiforskning ett kvantkemiskt inslag i form av molekylmodellering. Vi ska ha en professur i teoretiskt riktad kemi även i framtiden vid Akademin.

Statliga medel till universitet delas enligt en fördelningsnyckel, men universitetet är inte bundet att slaviskt följa detta mönster i sin interna budget. Det är fortfarande tillåtet att tillämpa egna principer, det är tillåtet att tänka med egen hjärna. Den ekonomiska politiken är en utmaning för alla universitetsstyrelser i vårt land. Vi behöver kreativt och fördomsfritt tänkande, istället för schablonmässiga nedskärningar, expanderande administrativa procedurer och polisiär övervakning. Vi kan inte alltid skylla på utomstående (läs: statsmakten); under de senaste tio åren har massor av extra procedurer införts på universitetets eget initiativ: resetillstånd, betygsnämnder, plagiatgranskning… Listan är lång – 90-talet var ett härligt årtionde ur professorns synvinkel jämfört med dagens vardag. Lösningen kan inte vara att vi anställer mera administrativ personal för att ’hjälpa’ professorer och andra lärare, för dessa procedurer kräver sakkunskap i själva substansen och kan svårligen delegeras. I stället borde vi gå genom alla våra procedurer och våga förenkla och slopa en del av dem.

Åbo Akademis styrelseval närmar sig – vi ska rösta på kandidater som kan och vågar tänka med egen hjärna. Mamma mia – har vi råd med detta? – En av de härligaste filmer jag har sett är Lone Scherfigs danska mästarverk ’Italiensk for begyndere’.

Tapio Salmi
Akademiprofessor