Resandets olidliga lätthet

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *