Simon Weil (1909-1943) har behållit sin aktualitet fram till vår tid. Ett bra exempel på det här är dansteater ERI:s pjäs I ljus är trädet rotat som handlar just om Simone Weil. Pjäsen ges på både finska och svenska. Den svenska premiären är inkommande fredag. Jag såg redan den finska och tänker se den svenska också. Riktig kultur karaktäriseras av att man kan återkomma till den på nytt och på nytt. Den tuggas inte slut på en gång.
Under min egen studietid kom jag själv i kontakt med Weils texter och de gjorde ett starkt intryck på mig. Böcker som Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud satte sina spår. Det är nu snart tre år sedan jag hörde av regissören Kristin Olsoni om hennes arbete. Hon skrev på manuset till en pjäs om Weil och koreografen Tiina Lindfors skulle ta vid med musik och dans där som talpjäsens gränser kom emot. Då föddes tanken att man från universitetets håll inte kunde missa det här tillfället. Man borde bidra med något.
Det blev ett mycket lyckat seminarium. Studion i stadsbiblioteket var fullsatt senaste söndag. Samtalet tog genast fart efter det första inlägget som var mycket engagerande. Tuija Numminen reflekterade kring temat ”till människans försvar”. Det var överlag inte svårt att hitta kontaktytor mellan vår egen omvärld och Weils tankevärld. Det visade sig igen en gång att historien är en oundgänglig ingång till den egna samtiden, och en öppning till framtiden.
Simone Weils liv spände sig mellan de två världskrigen. Hon beskrivs som filosof, politisk aktivist, mystiker osv. Hon arbetade främst som lärare i filosofi men hennes liv märktes av hennes engagemang för sin samtid – ett Europa sönderslitet av ideologier, våld och krig. Hon deltog som frivillig i det spanska inbördeskriget. Hon valde att arbeta i fabrik för att lära känna arbetarklassens villkor.
Marja-Lisa Honkasalo satte i sitt föredrag in Weil i sin samtid, t.ex. som en av flera stora kvinnliga 1900-tals filosofer. Även Hannah Arendt och Edith Stein utmanade på sina sätt både filosofin och sin samtid. Göran Torrkulla gav en fördjupning kring frågor om bl.a. väntan och avskapelse. Olsoni och Lindfors avslutade med en dialog om och hur man lyckas samla in en så rik tanke- och livsvärld i en pjäs för vår tid. Det blev en bra helhet.
Ett av intrycken som stannade kvar hos mig var att Weil framträdde genom presentationerna och samtalen som mycket aktuell – och då främst genom sina gränsöverskridningar. T.ex. kastade hon sig mot bakgrunden av sina judiska rötter djupt in i både den kristna och buddhistiska livsvärlden och det är inte alltid lätt att se var det ena området börjar och det andar slutar. Det är ju inte ett obekant tema i dagens andliga landskap. Hon vägrade binda sig till något, hon underkastade sig inte. Det finns en stark individualism i Weils hållning.
Men – här finns i lika hög grad något som står i kontrast till hur mycket gestaltas i vår tid. Weils livs- och tankevärld representerade inte någon ”smörgåsbordsmentalitet” och inte heller något flyktigt sökande där individens uppgift är att få så många trumf på hand som möjligt. Istället kan man ana att engagemanget och allvaret i hennes liv var omutligt.
Här finns en form av integritet som kastar nytt ljus på individualismen vi ser omkring oss idag och ger den en annan klangbotten än vi är vana vid. Den ger individualismen en ny potential, avskalad på självhävdelse och ytlighet, och byggd som ett bärkraftigt motstånd mot kollektivets hotande blindhet. Sådana former av individualism behövs.
P.S. Jag vet att det finns bättre ord för det här än ordet individualism, men jag tror det är klokare att hålla kvar det och låta det djupna i nyanser och konnotationer. D.S.