Jag har haft anledning att skriva om det här tidigare, men det ligger på mitt bord att skriva om religion så ni får ursäkta mig. Vi hade föreställt oss att tanken om att gud är död skulle plana ut i en samhällelig verklighet inom vilken alla kunde rymmas och mötas, men den här tanken har ställts på sin spets den senaste tid på olika sätt.
Å ena sidan: nätverk, organisationer, politiska partier etc. som motiveras av religion tycks stiga in på den samhälleliga scenen i sådan takt att vissa röster hävdar att det pågår en ny våg av korståg. Kanske de har rätt när de menar att vi borde vara försiktiga med det där som kallas religion. Å andra sidan: olika former av religiöst färgade praktiker och tankesätt blir allt mera comme il faut. Folk behöver inte längre hyckla med om de sätter tilltro till andar, tungotal eller testar healing. Vissa talar om ökad pluralism och frihet, och hurrar för den nya öppenheten. Kanske de har rätt?
När jag skriver det här lyssnar jag på professor i genus- och kvinnostudier Minoo Moallem. Hon kommer från Berkeley University, USA, och håller det inledande huvudföredraget på konferensen Religion, Gender and Body Politics, i Utrecht. Hon har sin bakgrund i Iran. Hon talar om shia och den politiska utvecklingen i Iran ur allmänt och långt perspektiv. Speciellt lyfter hon in och visar en mera subjektivt färgad verklighet och granskar spänningar, slitningar och dialogen inom populär visuell kultur i Iran och hur den lever inom, av och mot den religiösa hegemonin.
Jag måste erkänna att jag har ibland svårigheter att följa hennes föredrag. Det är redan sen kväll och jag steg upp klockan fem för ett tidigt flyg. Prof. Moallem har alldeles nyss landat jetlaggad efter en transatlantisk resa. Mina öron är grumliga och hennes engelska är emellanåt bruten, och samtidigt rör hon sig ambitiöst och smidigt mellan skiftande världar av teoretiska koncept som i en fuga av Bach. Det här är en utmaning för mig och när hon sammanfattar sitt föredrag tvingas jag stanna upp och rekapitulera. Jag måste försöka minnas hennes inledning, lyssna noggrant på varje ord hon säger just nu och parallellt granska den tryckta sammanfattningen. Vad var det jag missade när jag inte förstår varför hon plötsligt gråter?
Jag inser efter en stund att jag behöver tänka om. Betoningen av sekularisering, modernitet och mer eller mindre allvarliga konservativa eller traditionalistiska motreaktioner mot dessa ter sig plötsligt som ett snävt synsätt, som om det var en vald och trygg blindhet. Handlar det här om ett ganska bekvämt sätt att närma oss problemen, vare sig vi är akademiker, politiker eller kyrkor?
Prof. Moallem placerar vårt sätt att förstå vår samtid i ett annat perspektiv. Hon ser den västerländska utvecklingen utifrån, på ett annat sätt än vi förmår, men stärkt av sina iakttagelser om hur dess skugga och spår fallit utanför Europa, t.ex. i Iran och revolutionen 1979. Vad händer om vi låter frågan om upplysning, modernitet och religion – sekularisering – vara sekundär? Och om vi sätter frågan om nationalism, betoningen av land och folk, i förgrunden?
Mina tankar vandrar till det religiöst färgade s.k. “samhällsbygge” som för tillfället eftersträvas på global nivå av vitt skilda samhällsgrupper som vill se ett nytt land och folk i den värld de lever i. Oavsett skillnader förenas de ändå av tanken om land och folk – vare sig de verkar i Sydkorea, Peru, Ryssland eller Finland – och de förenas också av tanken om att land och folk skall kultiveras eller kanske tuktas av lagstiftning och moral. Religion är ofta centralt hos dessa men ibland enbart som ett sidoelement och ibland helt osynligt.
Jag såg nyss de sovjetrealistiska statyerna vid Gröna bron i Vilnius. De är lika talande för den här betoningen som kristdemokraternas eller sannfinländarnas agenda. Vid de fyra brofästena finns fyra skulpturgrupper i klassisk stil: soldaten, arbetaren, jordbrukaren och studenten, och de finns i bilden av både en man och en kvinna. De här symbolerna förvaltas och utvecklas fortsättningsvis, om än i modifierad version, men med ett förnyat engagemang inom vilket både kommunism och sydkoreansk nykapitalism kan rymmas, liksom evangelikal kristendom i många länder – och många andra fenomen.
Jag märker att jag har tappat koncentrationen när jag sitter och tänker på prof. Moallems föredrag och samtidigt skriver det här. Men, när jag lyssnar till igen är det prof. Yvonne Sherwood från Storbritannien som talar och hon för oss till gamla testamentets gestalter, Abraham, Isak och Hagar – och till Israel. Prof. Sherwood är professor i bibelkunskap och politisk teori, en känd feministisk teoretiker. Jag stannar upp igen. Var det någon som missade filmen Exodus: Gods and Kings som gick nyss på biograferna? Jag förstod aldrig om den var en medveten kritisk och ironisk gestaltning av kopplingen mellan nationalism och religion, eller om den beskrev en samtida syn som bara kan definieras som skrämmande.
Genom prof. Sherwoods kritiska och oroande perspektiv på våra idémässiga rötter slungas jag snabbt tillbaka till kärnan i prof. Moallems föredrag och hennes sorg. De griper inte enbart in frågan om ett möjligt annat sätt att läsa den västerländska religiösa historien i nationalismens ljus, om makt och religion, och hur den här betoningen varit en av våra främsta exportvaror och ännu är så. Allt framstår som en gammal besatthet som griper rakt in i de liv och kroppar som fick kämpa med och mot den här hegemonin var den än blev en politisk realitet. Statyer som blir liv och liv som förstenas och stenas. Var det hennes öde också?
När jag skriver klart den här texten har jag flyttat till en liten gaybar nära mitt hotell. Den håller på att tömmas och bakgrundsmusiken stiger fram. Bartendern byter plötsligt från The hanging tree som om just den låten irriterat honom och han väljer en poplåt med refrängen ”Take me to church”. Är det vad som vi gör mest hela tiden? Och borde vi lära oss att se religion i ett annat eller bredare perspektiv?