Rikhard var en ståtlig man, nästan 190 cm lång, en torparson från byn Kodjala i Letala (Laitila), intresserad av flera sportgrenar. Möjligheterna till skolgång hade varit ytterst begränsade i storfurstendömet Finland. Han var född år 1900 – precis som president Kekkonen – och hade lyckats gå några år i en ambulerande skola och lärt sig Katekesen i skriftskola. Senare studerade han naturvetenskapliga och tekniska ämnen på egen hand och konstruerade små radioapparater. Det blev dags att lämna barndomshemmet och hitta ett arbete, men inbördeskriget bröt ut.

På sommaren 1918 vägde han 48 kg och svävade på dödens gräns. Fånglägrets portar hade äntligen öppnats; han hade blivit frisläppt från Hennala, det  stora och illaryktade lägret nära Lahtis. Vad hade han med sig, då han kom ut? Praktiskt taget ingenting, för tyska soldater hade kommit till lägret och konfiskerat all hans egendom, inklusive pengar, klockan och kläder, så berättade Rikhard efteråt. Några trasiga kläder fick han behålla och två skriftliga dokument: dödsdomen som hade fällts pga deltagandet i det röra upproret mot landets lagliga regering samt ett dokument om amnesti. Rikhard vara bara 17 år gammal då inbördeskrig började och han ansågs ha anslutit sig till det röda gardet pga oförstånd.

Rikhard började jobba som el-montör och deltog i byggandet av högspänningslinjer i sydvästra Finland. Fortsättningen på berättelsen är vanlig: han gifte sig, fick en dotter och byggde ett hus i Hammarbacka i Åbo. Tack vare sin tekniska talang fick han ett jobb –  huvudsakligen kontorsarbete – på Åbo Post- och Telegrafverk.

Allt var bra många år tills den dagen, då chefen kom in i Rikhards arbetsrum och sade: vi har ett problem med dig, Rikhard. Chefen såg ytterst orolig ut. Vad är det, frågade Rikhard, har jag glömt att sköta något uppdrag eller du annars missnöjd med mig; jag har försökt göra mitt arbete med min bästa förmåga?  Javisst, men du har inget skolbetyg. Jag vill ändra din anställning till en permanent tjänst, men du är inte formellt kompetent, eftersom du inget skolbetyg har.  Det stämmer, jag hade aldrig möjlighet att gå i folkskola, jag avtjänade ingen värnplikt heller, som du vet så är jag ju född år 1900, som statsminister Kekkonen, fortsatte Rikhard. Du måste ta detta på allvar, insisterade chefen, utan ett avgångsbetyg från folkskolan kan vi inte utse dig till en tjänsteman. Man kan avlägga folkskoleexamen som privatelev, gav chefen som råd och gick ut ur rummet.

Rikhard skrev sig in som privatelev. Mycket skulle göras i form av hemuppgifter: matematik, uppsatser, slöjdarbeten. Plötsligt kom han ihåg konceptet ’delegera’; det fanns ju experter på nära håll. Både hans syster och dotter var folkskolelärare. Systern var bra på matematik (som Rikhard) och dottern var en fantasifull skribent. På Trätorget såldes slöjdarbeten av trä. Lösningen var där. Dottern skrev uppsatserna, systern löste matematikuppgifterna och slöjdarbeten köptes på Trätorget. Rikhard skrattade då han många år senare berättade denna story till mig, till en ung skolpojke. Jag tror fortfarande att han skämtade, för han var känd bland släkten att vara en stor humorist.

Det blev ett toppbetyg och Rikhard blev en tjänsteman med permanent anställning. Interesset för tekniken höll och Rikhard följde med erövringen av rymden med stor entusiasm: första satellit, första bemannade rymdfärd av Jurij Gagarin, Neil Amstrongs först steg på månens yta. Jag var på besök hos honom då den första månlandningen skedde. Fantastiskt, tyckte Rikhard, men jag tror att han innerst inne hade hoppats på att Sovjetunionen skulle ha hunnit först till månen och inte amerikanarna. Hans fru var inte speciellt insatt i teknologi, och hade före rymdfärden frågat: Hur kommer astronauterna in i månen? Frun var i köket och Rikhard satt i vardagsrummet och astronauten tog jordprov från månen. Kom hit och titta på TV, ropade Rikhard, de borrade ett hål på månens yta och kom äntligen in i månen!   Vi skrattade.

En gång frågade Rikhard mig: Tapio, vill du se ett intressant papper? Vad menar du, undrade jag. Han gick till rummet bredvid och kom efter en stund tillbaka med ett gammalt, delvis sönderslitet dokument: det var hans dödsdom från Hennala, Lahtis. Rikhard brukade ta ett samtal till min far före första maj. Olavi, vill du komma med mig till rödgardisternas grav här i Åbo, den första maj? De for tillsammans.

Epilog

Inbördeskriget och frihetskriget slutade för hundra år sedan, i maj 1918. Otaliga berättelser finns och de är antingen vita eller röda.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi