Finlands nya folkmegafon, medborgarinitiativet, har tagits i bruk. Den första namninsamling som har passerat mållinjen – 50 000 underskrifter insamlade under 6 månader – är ett lagförslag om förbud av pälsdjursnäring. Men det aktuella initiativet är långt ifrån det enda försöket. Hittills har drygt 80 olika namninsamlingar inletts, varav de flesta fortfarande pågår.

I grundlagsenlig ordning skall nu frågan om pälsdjursnäringens framtid behandlas av riksdagen, men exakt hur ärendet skall hanteras är långt ifrån klart. Uppenbart är att man gav medborgarna en ny påverkanskanal utan att tänka färdigt. Många frågor återstår alltså. Frågor som är avgörande för medborgarinitiativets framtid och status.

Det som diskuterats är vilken dignitet de lagförslag som kommer direkt från medborgarna skall ges; skall de likställas med vanliga riksdagsmotioner, med motioner undertecknade av en majoritet av riksdagsledamöterna, eller kanske få en alldeles egen modell? Praxis utarbetas som bäst och behandlingen av förbudet mot pälsdjursnäring kommer att fungera som exempel för framtida initiativ.

Balansgången är inte enkel. Uppenbart är att man inte vill bagatellisera dylika initiativ och på så sätt riskera att ytterliga spä på en på många håll redan utbredd uppgivenhet inför politik och möjligheten att påverka. Men samtidigt vill man undvika att dränka riksdagen i arbete eller att underminera de folkvaldas och partiernas position. En fråga som onekligen infinner sig är om 50 000 underskrifter faktiskt är en tillräckligt hög tröskel för att de folkvalda skall ta folkmegafonen på fullt allvar. Det finns inte heller något krav på regional spridning, vilket t.ex. ingår i det ännu färskare initiativinstrumentet på EU-nivå.

Medborgarinitativets logik är i och för sig en annan än den representativa demokratins. Tanken är inte enbart att förslag som har stöd hos en majoritet av medborgarna skall få genomslag. Utgångspunkten är i stället att det skall fungera som ett komplement till det representativa systemet, där partierna och deras ideologiskt bundna paketlösningar står i centrum. Man har velat ge människor en möjlighet att sända en kraftig signal till de folkvalda politikerna i enskilda frågor; frågor som riksdagen av någon anledning har underlåtit sig att behandla. Det kan handla om ärenden som inte på ett naturligt sätt fångas upp av de existerande partilinjerna; eller frågor som av olika anledningar är svåra för partierna att hantera.

Utgången i frågan om pälsnäringens vara eller icke vara är klar eftersom en överväldigande majoritet av riksdagsledamöterna förhåller sig avvisande till förslaget. Betydlig intressantare blir däremot det omdiskuterade förslaget homosexuellas rätt till äktenskap, som på några veckor har samlat in över 145 000 underskrifter. Starkt stöd finns och åsikterna tycks åtminstone lika mycket med generations- som partitillhörighet att göra. Samtidigt är regeringens händer bundna eftersom kristdemokraterna har utmålat det till en knäckfråga.

När man ropar vill man bli hörd. Om folkets nya kanal inte leder till konkreta politiska åtgärder finns stor risk att folks tro på politik som det möjligas konst får sig ytterligare en törn. Samtidigt skall man minnas att 50 000 finländare inte automatiskt har rätt.

Även publicerade i tidningen Västra Nyland 15 mars 2013