Hugga, rada, rada

Detta är fiktion. Blogginlägget är ett resultat av min fantasi och personerna har inget med verkligheten att göra. Eller så inte.

Professorn hugger ved. Han väljer ut, rullar, lyfter upp på huggkubben, klyver, vänder, hugger och radar upp. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Han väljer, rullar, klyver, radar. Hugger, lyfter, radar tills en ilsken telefonsignal avbryter.

-Om ärevördige professor kunde komma och tala på föräldraföreningens möte, även lokalpolitikerna är närvarande och professorns forskning intresserar.

Professorn tänker, tänker. Hur var detta nuförtiden? Är pratet på en förening inkomstbringande? Ger det resultatpoäng? Professorn blir osäker. Tittar på vedstapeln och ber att få återkomma.

Väljer, rullar, lyfter, klyver och radar. Hujedamej, så ringer otyget igen. Den här gången en kollega från Norge.

–       Hyggelige du, kan du vara review på en av mina doktoranders artiklar? Nej, det är inte i en internationell journal, men en nationell intresseförenings medlemsblad. De önskar en second opinion hurtigt. Kan du, jeg mejlar artikeln med en gång?

Review i ett nationellt medlemsblad. Hmm. Hur var det med våra sakkunniguppdrag, ingick de i resultatpoängen eller inte, tänker professorn, men vill inte lämna norsk kollega i sticket utan svarar

–       Ja det går fint, i morgon aften, javel då är artikeln kommenterad.

Tillbaka till vedstapeln, hinner ännu i ett par timmar innan han skall gå handleda över skype. Välja, rulla, lyfta, klyva, rada. Å vad det doftar gott av granved, tänker professorn. Han rätar på ryggen och så ringer telefonen igen. Denna gång en kollega från Sverige som önskar att vår professor är sakkunnig på ett lektorat. Det är endast fyra sökande varav tre är intressanta, vi vill hemskt gärna besätta lektoratet så om du kunde tänka dig att granska.

Hur var det med granskning av lektorat? Räknas de enligt resultatnyckeln tänker professorn, och hör sig själv säga: Tyvärr, jag har ingen möjlighet i vår, men du kan bra kontakta min kollega för uppdraget. Hon är ännu bättre på precis det området än jag.

Lyfta, hugga, rada. Lyfte, hugga, rada, rada. Det blir så fint. Rada, rada, rada. Tills avbrott.

– Ja hallå? Ursäkta jag hör lite dåligt.

– Undrar om professorn vill ingå i en nationell grupp vid ministeriet …planerar för hållbar utveckling…och …regionala aktörer…och läroplaner och skolor…

Å vad det hörs dåligt nu, tänker professorn med rasslade telefon i vänster hand och yxa i höger hand.

– Hur många möten? dristar han sig till att fråga, då han tycker sig höra sju möten per termin.

– Ja, sju heldagar per termin på ministeriet, och några besök i regionen, säger den vänliga men bestämda rösten som med ens hörs mycket tydligt.

Jösses, vad många möten, tänker professorn, men samhällsansvaret ingår säkert i mina uppgifter och räknas in i resultatnyckeln, tänker han.

–       Ja okej då, jag ställer väl upp då ifall de andra inte hade tid på grund av artikelskrivandet och ansökningarna om forskningsfinansiering.

Och så återgår vår professor nöjt till att välja, rulla, hugga, rada. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Telefonen piper för att påminna om att det är dags för handledningen över skype. Och där känner professorn ingen tvekan med sin uppgift. Varken med stunden av lycka vid vedstapeln eller den akademiska tillfredsställelsen över doktorandens frågor. Och där lämnar vi honom, professorn vid vedstapeln.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *