I november fick jag en inbjudan till en disputation vid Vilnius universitet, att fungera som bedömare och medlem av betygsnämnd. Ämnet var intressant och aktuellt, bibliotekens roll i dagens nätverkssamhälle och arbetet granskade frågan i Litauisk kontext. Så naturligtvis tackade jag ja! Som bonus var ju också att få ta del av litauiska, akademiska traditioner. Aldrig förr hade jag deltagit i en disputation i något av de baltiska länderna. Det skulle bli intressant att se vilka gemensamma element vi har i samband med disputationen och vilka element som kännetecknar den litauiska traditionen. Men vad betyder akademiska traditioner, hur ser de ut och vad vi behöver vi dem till?
Akademiska traditioner ger trygghet
Vi har ett antal traditioner, både de som understryker festliga evenemang och de som ger ramar för hur ett evenemang ska genomföras. Dessa traditioner är ofta likartade vid våra olika universitet, t.o.m. vid universitet i andra länder. Det betyder att akademiska traditioner förenar. Akademiska traditioner ger också trygghet i situationer man inte varit i förr. Disputationen är ett utmärkt exempel på detta. För alla inblandade aktörer. Det är en trygghet att ha ett manuskript för när man ska säga vad, det finns en början och ett slut på den mest spännande diskussionen om ens avhandlingsämne och man vet ungefär vad som förväntas.
Ibland kan dock det välskrivna disputationsmanuskriptet innehålla moment av överraskningar. Den litauiska disputationen bjöd på igenkänningsfaktorer men också oväntade vändningar. Från att ha uppfattat min roll som medlem av betygsnämnd visade det sig att nämnden även fungerar som opponenter! En utmaning var förstås att disputationen gick på litauiska. Detta visste jag och hade en tolk. Men det är en sak att följa med disputationen med tolk, än att faktiskt agera opponent med tolk. Hela proceduren var rätt omfattande då fem (!) opponenter gav sina utlåtanden och bedömning samt ställde de frågor man ansåg att avhandlingen gav anledning till. Min tolk var duktig, men att ställa följdfrågor på basen av övergripande översättning var inte riktigt enkelt. Kanske var det skonsamt att åtminstone en av opponenterna var lite utanför kartan, annars hade ju hela disputationen tagit ännu längre ..
Akademiska traditioner ger festliga ramar och synlighet
Den akademiska vardagen är ofta tung och krävande. Det är inte en dans på rosor då tiden inte räcker till, finansieringen vållar ständiga bekymmer och kraven ständigt ökar eller förändras. Då tycker jag att det är fint att man ibland påminner oss om att arbetet vi gör är värdefullt och värt att firas. Att klä upp sig för disputation, installation, promotion eller inskription ger då och då en festlig inramning på arbetsvardagen. Att kunna räkna aftonklänning till sina “arbetskläder” är inte alls illa. Våra akademiska traditioner ger också synlighet. Det är inte så många yrkesgrupper som i maklig takt tågar genom stan med svarta hattar och värjor. Studenternas traditioner är även de en synlig och levande del av vårt lokala samhälle. T.ex. Fastlaskiainen är en fin tradition och exempel på gemenskap, kreativitet och förmåga att ha roligt som även får positiv synlighet i media. Visserligen har mången tradition trubbats av och om man åker som opponent till Danmark kan man uppleva att dipsutanden har jeans och t-skjorta och som opponent från Finland känner man sig lite “stel” i sin svarta dräkt, men samtidigt stolt över att ha en sådan tradition att understryka.
Akademiska traditioner ger ett historiskt perspektiv
Det är också fint att tänka att många av de akademiska traditionerna har en lång historia. Åbo Akademis traditioner härstammar från den Kungliga Akademiens tid från 1640. Att upprätthålla dessa traditioner är att bidra till att historien fortsätter. Universiteten är unika på många sätt, en organisation som varit en grundpelare i samhället sedan antiken. Traditionerna påminner oss om att det inte var igår man börjat organisera den högre utbildningen. Den har hundratals och åter hundratals år av erfarenhet bakom sig och traditionerna understryker att univesiteten inte är vilken arbetsplats som helst! Det finns ett samhällsansvar som är långt mer omfattande än vad resultatförhandlingar och andra mätare klarar av att kartlägga. Universiteten är en väsentlig del av kunskapssamhällets byggstenar. Detta tycks dagens regering inte riktigt komma ihåg då de skär i universitetens verksamhetsförutsättningar.
Trots de akademiska traditionernas viktiga roll för bevarande av kontinuitet, för synlighet och för trygghet, måste de förstås också vara föremål för förändring, de måste anpassas till att samhället förändras. Allt behöver inte vara likadant år efter år, vi har en hel del traditioner och praxis som ibland behöver ses över för att passa t.ex. förändrade verksamhetsprocesser.
Och ibland förstår man sig inte alls på gällande praxis och tradition. En liten episod ännu från den litauiska disputationen. Bedömningen. Efter disputationen samlades utvärderingskommittén/opponenterna högtidligen för att diskutera om avhandlingen godkänns. Vi var en rörande enig kommitté, arbetet var väl utfört och värt att godkännas. Men Vilnius universitets process för hur vi kom till denna slutsats var intressant. Var och en av opponenterna fick en liten lapp där vi skulle fylla i vår bedömning. Det var förenklat så att alternativen godkänd/icke godkänd fanns listade. Trots detta lyckades externa opponenten Widén nästan skapa katastrof då jag inte förstod att jag skulle stryka över det alternativ jag inte understödde. Istället hann jag både ringa in och stryka under det alternativ jag ansåg vara relevant. Men till sist gick det att förklara så att även jag förstod proceduren. Dessa lappar skulle vidare till universitetets rektor som fastställde resultatet. Oj, här finns nog utrymme för att förenkla processen tänkte jag. Men kanske var detta en viktig tradition för universitetet!
Som ni märker, är jag defintivt en vän av akademiska traditioner och upplever dem som en oerhört viktig del av akademisk vardag och fest. Och snart är det åter dags för den största festdagen för akademiska traditioner vid Åbo Akademi då vi firar promotion den 27 maj! Ses där! 🙂
De flesta forskare känner säkert igen sig i att det finns så mycket mera arbete än vad dygnets timmar tillåter. Men vi tycker om vårt arbete och ägnar därför gärna även vår fritid till det. Samtidigt som vi gnisslar över alla de utmaningar, förändringar och förväntningar som kommer från olika håll. Arbetstidsuppföljning, komplicerade IT-system och ekonomiska inbesparingar, för att nämna några, lägger grus i vår annars så sympatiska vardag. Annat var det förr … eller var det?