Det sägs att man för att utveckla sin vokabulär bör sträva efter att lära sig ett nytt ord varje dag. Idag bjuder jag på begreppet prokrastinering, som åtminstone för mig är en ny bekant. Mer lättillgänglig är kanske synonymen uppskjutarbeteende. Du vet det där när man verkligen borde ta tag i något stort och viktigt men ändå, mot bättre vetande, går in för att göra något helt annat.

Vad en notorisk prokrastinerare ägnar sig åt är att ständigt förhala uppgifter, samtidigt som det oundvikliga växer sig allt större och svårare. Ta studenten som konfronteras av en viktig tentamen men plötsligt tycker att fönsterputsning är väldigt lockande. På bokföringsbyrån kanske det blir i det närmaste omöjligt att hålla sig borta från Facebook när en viktig rapport skall lämnas in. Bland akademiker kan prokrastinering närmast ses som ett normaltillstånd. ”Deadlines är till för att brytas” är ett ofta upprepat ledord. En lite finare omskrivning är att det är lite fashionabelt att leverera sent.

Uppskjutarbeteendet brukar lyftas fram som destruktivt, en ovana som bör tränas bort eller hanteras på diverse kloka sätt. Den negativa utgångspunkten är begriplig. För prokrastinerare av rang är livet nämligen inte alltid lätt. Sena kvällar, panik och ett ständigt gnagande dåligt samvete hör till vardagen. Hemma hos oss har det utvecklats till ett stående skämt. Varje gång jag intygar att allt är under kontroll på jobbet och det inte råder någon som helst panik (vilket alltså hör till ovanligheten) möts jag av ett mer eller mindre ironiskt – ja ja. Allt som oftast är kommentaren välförtjänt. För några dagar senare brukar stressen ha slagit till igen.

Men nu till de goda nyheterna. Den ökände förhalaren behöver inte längre lida av ångest för sin åkomma. Istället kan man gå in för det som filosofiprofessorn John Perry förespråkar i sin färska bok, nämligen ”strukturerat uppskjutarbeteende”. Enligt Perry bör vi inte försöka fly undan utan snarare gå in för att bejaka tillståndet och skapa ett kontrollerat system för vår senareläggning. En viktig anledning till Perrys positiva inställning är att de som ägnar sig åt vanemässig prokrastinering tenderar att vara kreativa och ambitiösa människor som får mycket gjort, och som dessutom av omvärlden uppfattas som effektiva och högpresterande. Varför försöka fixa något som inte är sönder resonerar Perry.

Att anamma ett strukturerat uppskjutarbeteende innebär att man alltid väljer lågprioriterande uppgifter framför de högprioriterade. Allt viktigt kommer ändå att bli gjort eftersom det hela tiden tenderar att dyka upp nya stora, svåra saker som man kan skjuta på framtiden och som får tidigare monster att te sig som inbjudande nallebjörnar. En stor dos självbedrägeri kan tyckas. Men trots det förtjänar Perry ett stort tack för det balsam han stryker på uppskjutarnas mörbultade själar.

Tidigare publicerad i VN 18.4.2013

Finlands nya folkmegafon, medborgarinitiativet, har tagits i bruk. Den första namninsamling som har passerat mållinjen – 50 000 underskrifter insamlade under 6 månader – är ett lagförslag om förbud av pälsdjursnäring. Men det aktuella initiativet är långt ifrån det enda försöket. Hittills har drygt 80 olika namninsamlingar inletts, varav de flesta fortfarande pågår.

I grundlagsenlig ordning skall nu frågan om pälsdjursnäringens framtid behandlas av riksdagen, men exakt hur ärendet skall hanteras är långt ifrån klart. Uppenbart är att man gav medborgarna en ny påverkanskanal utan att tänka färdigt. Många frågor återstår alltså. Frågor som är avgörande för medborgarinitiativets framtid och status.

Det som diskuterats är vilken dignitet de lagförslag som kommer direkt från medborgarna skall ges; skall de likställas med vanliga riksdagsmotioner, med motioner undertecknade av en majoritet av riksdagsledamöterna, eller kanske få en alldeles egen modell? Praxis utarbetas som bäst och behandlingen av förbudet mot pälsdjursnäring kommer att fungera som exempel för framtida initiativ.

Balansgången är inte enkel. Uppenbart är att man inte vill bagatellisera dylika initiativ och på så sätt riskera att ytterliga spä på en på många håll redan utbredd uppgivenhet inför politik och möjligheten att påverka. Men samtidigt vill man undvika att dränka riksdagen i arbete eller att underminera de folkvaldas och partiernas position. En fråga som onekligen infinner sig är om 50 000 underskrifter faktiskt är en tillräckligt hög tröskel för att de folkvalda skall ta folkmegafonen på fullt allvar. Det finns inte heller något krav på regional spridning, vilket t.ex. ingår i det ännu färskare initiativinstrumentet på EU-nivå.

Medborgarinitativets logik är i och för sig en annan än den representativa demokratins. Tanken är inte enbart att förslag som har stöd hos en majoritet av medborgarna skall få genomslag. Utgångspunkten är i stället att det skall fungera som ett komplement till det representativa systemet, där partierna och deras ideologiskt bundna paketlösningar står i centrum. Man har velat ge människor en möjlighet att sända en kraftig signal till de folkvalda politikerna i enskilda frågor; frågor som riksdagen av någon anledning har underlåtit sig att behandla. Det kan handla om ärenden som inte på ett naturligt sätt fångas upp av de existerande partilinjerna; eller frågor som av olika anledningar är svåra för partierna att hantera.

Utgången i frågan om pälsnäringens vara eller icke vara är klar eftersom en överväldigande majoritet av riksdagsledamöterna förhåller sig avvisande till förslaget. Betydlig intressantare blir däremot det omdiskuterade förslaget homosexuellas rätt till äktenskap, som på några veckor har samlat in över 145 000 underskrifter. Starkt stöd finns och åsikterna tycks åtminstone lika mycket med generations- som partitillhörighet att göra. Samtidigt är regeringens händer bundna eftersom kristdemokraterna har utmålat det till en knäckfråga.

När man ropar vill man bli hörd. Om folkets nya kanal inte leder till konkreta politiska åtgärder finns stor risk att folks tro på politik som det möjligas konst får sig ytterligare en törn. Samtidigt skall man minnas att 50 000 finländare inte automatiskt har rätt.

Även publicerade i tidningen Västra Nyland 15 mars 2013

Vet du vilka partier som sitter i regeringen? Lugn, du är inte den enda som känner en viss tveksamhet. Enligt en opinionsmätning publicerad i Helsingin Sanomat i mitten på januari är det bara en av tre finländare som på rak arm kan räkna upp de partier som sedan juni 2011 ingår i landets regering. Sannolikt tillhör du som bemödar dig med att läsa ett blogginlägg på Åbo Akademis hemsida till den exklusiva skaran av upplysta medborgare, men för säkerhets skull kan jag berätta att den sk. sixpack-regeringen har följande beståndsdelar: Samlingspartiet, Socialdemokraterna, De Gröna, Vänsterförbundet, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet. I opposition befinner sig alltså bara två av riksdagens åtta partier; Centern och Sannfinländarna.

Ovan nämnda undersökning visade också att det finns stora kunskapsgap mellan olika grupper i samhället. Utbildning, inkomst och ställning spelar en betydande roll. Sannolikheten att man skall kunna regeringspartierna på sina fem – ursäkta, sex fingrar – är betydligt lägre om man är arbetslös, lågutbildad, fattig eller ung. Dessutom visade undersökningen med all önskvärd tydlighet att kvinnor är mindre bevandrade i regeringens anatomi än män.

Frågan är nu om vi borde vara förskräckta och förvånade över folks svaga insikter? Mitt svar är nej. Åtminstone bör man inte vara förvånad. Resultatet bekräftar nämligen precis det som de senaste decenniernas forskning kring politisk kunskap sedan länge har visat, nämligen att de flesta människor har svårt att hålla ordning på politiska fakta. Att det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället är även det bekant. Precis som att våra grundläggande resurser har stor betydelse för hur politiskt aktiva vi är, påverkar det även hur mycket vi kan om politik. Det handlar inte bara om förmåga utan är också om sociala sammanhang och de förväntningar vi möter i våra dagliga liv.

Det som däremot fortsätter att förbrylla statsvetarna är det här med kvinnor. Många har rivit sitt hår och vänt och vridigt på siffrorna för att få ett hållbart svar på varför kvinnor gör så dåligt ifrån sig i kunskapsmätningar. I fallet med den finländska regeringen var skillnaden mellan män och kvinnor hisnande 14 procentenheter (41 jämfört med 27 rätt svar). Skall vi tro forskning beror ungefär hälften av den här skillnaden på att män hellre chansar än erkänner att de är osäkra medan kvinnor väljer att direkt bekänna färg. Vad de resterande sju procentenheterna beror på är betydligt svårare att säga. Kanske de sociala förväntningarna spelar oss ett spratt även här?

Men nu till de goda nyheterna. För samtidigt som många saknar kunskap om till synes grundläggande och genuint viktiga politiska fakta visar forskningen att de flesta trots allt har en förvånansvärt välutvecklad förmåga att orientera sig i politiken. Många lyckas alltså trots bristande detaljkunskap tolka det som händer och fatta utifrån sin egen situation rationella beslut i valbåset. Dessutom kunde faktiskt nästan 90 procent av alla som deltog i undersökningen identifiera regeringens två dominerande partier; Socialdemokraterna och Samlingspartiet.

Till sist en intressant liten detalj. Helsingin Sanomats undersökning visade att hela 41 procent av finlands kvinnor tror att Alexander Stubb är utrikesminister (motsvarande siffra för män är 29). Här har vi kanske nyckeln till kvinnors dåliga framgång i dylika övningar; man ägnar sig åt önsketänkande.

Tidigare publicerad i VN 18.01.2013

Universitetet är onekligen en miljö full av paradoxer. I denna konservativa och många gånger tungrodda miljö skall hjärnor gå på högvarv och prestera ny viktig kunskap. Men förutom febrilt verksamma hjärnor som presterar kunskap som leder mänskligheten till nya höjder skall vi även utbilda framtidens hopp. Studenterna skall lotsas igenom en utbildning av hög kvalitet och komma ut på andra sidan fyllda med på forskning baserad kunskap, förmåga till självständigt tänkande och gärna kryddade med en ordentlig dos allmänbildning. Och inte att förglömma universitetens tredje uppgift; förmedlingen av kunskap till omvärlden, gärna i komprimerad, förenklad och lättförståelig form.

De tre målen verkar på papper väl förenliga. Aktiv forskning och förmedling av den samma till studenter och det omgivande samhället. Universitetens resultatnycklar bygger också på de två tyngsta delarna. På en övergripande nivå tycks alltså allt vara frid och fröjd och fakulteterna, institutionerna och personalen kan via sina prestationer inom så väl forskningen som undervisning och handledning skapa en ekonomiskt hållbar situation.

Faktum är dock att belöningssystemet på individnivå talar ett helt annat och betydligt mer snedvridet språk. Om du som forskare skall klara av att avancera, eller ens hålla dig kvar på banan är det i princip bara en sak som räknas; nämligen forskningsmeriter. Nu vill säkert någon protestera. För att utnämnas till professor eller akademilektor krävs meriter även inom undervisning och handledning. Visst stämmer det. Grundläggande kriterier måste uppfyllas och erfarenhet (gärna med goda resultat) bör kunna uppvisas. Men när det väl gäller är det publikationer och forskningsmeriter som avgör.

Att vara forskare med mål att avancera kan egentligen liknas vid entreprenörskap. Vi leder vår egen lilla firma där resultatet hänger på den egna förmågan att publicera, söka pengar, bygga nätverk. Om prestationerna uteblir går firman omkull. Det blir ingen fortsatt finansiering och sannolikt inte heller något ”fast” jobb. Och i den tuffa konkurrensen i filen som leder uppåt och mot anställning eller vidare finansiering är vi många som slåss om utrymmet. Vi har i och för sig trevlig under tiden och njuter av varandras sällskap och intellekt, men likväl är vi konkurrenter.

Den här entreprenören har inlett det nya året med att göra upp en strategi. För det här skall bli ett produktivt år i Bengtsson AB. Något som jag vet i förlängningen gynnar min kära institution. Men krasst sett gynnar det framför allt mig själv. Och mitt bidrag till studenternas förkovran och denna del av min institutions framtida finansiering är minst sagt bristfällig.

I Bengtsson AB bränns krutet framför allt på det som är karriärmässigt rationellt. Åtminstone inbillar jag mig ofta det. För om sanningen skall fram är den svagaste punkt i den här firman antagligen chefens oförmåga att säga nej och vilja att hoppa på allt känns lockande. Att jag ägnar en söndag kväll åt att plita ner dessa ord talar sitt tydliga språk. Men så har i och för sig inte mina år som en av universitetets många entreprenörer gett full utdelning ännu.