Kategoriarkiv: Charlotta Hilli

Mot en gemensam digital vision?

Charlotta Hilli, , ,

Charlotta HilliVarje gång jag möter nya studerande gläds jag åt att de är ansvarsfulla, eftertänksamma och kloka. De flesta har fostrats och utbildats i en finländsk utbildningskontext enligt den finländska demokratiska modellen. De reflekterar på olika sätt de lärare som undervisat dem, handlett dem och mött dem genom många års studier före de kommer till universitetet. I år firar vi det självständiga Finlands 101 års dag. Det finns många orsaker att med tillförsikt blicka mot de kommande 101 åren av självständighet. Vi har vår utbildning, vår välfärd och vår demokrati.

Min kollega Jonte Henriksson vid Centret för Livslångt Lärande delade en tweet från regeringens Lärarutbildningsforum som fick mig att tänka till kring den digitaliseringsprocess finländska utbildningar är med om. Vad är vår gemensamma digitala vision?

https://twitter.com/jontehenri/status/1068061981960257539

Jari Lavonen  är professor i pedagogik vid Helsingfors universitet och sammanfattar fint den finländska grundutbildningens centrala framgångsfaktorer.

  • Autonoma och högt utbildade lärare kan kritiskt förhålla sig till och utveckla undervisningen
  • Elever behandlas jämlikt och ges olika förutsättningar för att lära sig
  • Pedagogiska framgångar mäts inte genom standardiserade test och tävlingar mellan skolor
  • Pedagogisk målmedvetenhet som visar sig genom att reformer genomförs långsamt, långsiktigt och eftertänksamt

Lärarnas autonomi hör samman med kunskap och ansvar. Den innebär tillit från elever, samhället, vårdnadshavare, politiker, forskare, och omvärlden. Digitaliseringen kan förenklat sammanfattas i tre begrepp, individualisering, konsumtion och snabbhet. Det skapar friktioner med den långsamma, gemensamma visionen om en offentlig, gratis och allmän utbildning.

Det som verkar ske på många håll är att digitalisering blir synonymt med programvaror som digitala lärplattformar eller läromedel. De förändrar lärarnas autonomi och möjligheter att undervisa. Programvaror väljs inte nödvändigtvis av dem som berörs av dem. Det finns få möjligheter att göra förändringar om det uppdagas att plattformen eller läromedlet egentligen inte alls motsvarar de behov som utbildningen har. Avtal har ingåtts, pengar har överförts. Det är bara att gilla läget några år framöver.

De lärare som regelbundet använder digital teknik i undervisning och de lärare som är mest kritiska till densamma verkar utgå ifrån samma premiss: sin undervisning. De som är kritiska ser sällan hur digital teknik kan göra undervisningen bättre. De hävdar bl.a. att digital teknik ökar koncentrationssvårigheter, ökar klyftorna mellan elever och minskar tiden för god undervisning.  De som är digitalt ivriga hävdar till exempel att de bättre kan formativt bedöma elever, de kan följa upp missförstånd bland elever och de kan öka samarbetet elever emellan och motivationen hos enskilda elever.

Den autonoma läraren väljer sina metoder och utvärderar sin undervisning självständigt. Det förklarar varför samma skola kan ha lärare som har vitt skilda uppfattningar om digitaliseringen och varför de förhåller sig  på olika sätt till teknikens plats i undervisningen. Metoder kan vara bättre eller sämre lämpade beroende på innehåll, elevgrupp, målsättningar, digital teknik, infrastruktur och lärarens kunskaper. Det är alltså ingen lätt process att införa digitala moment i specifika undervisningssituationer.

Det tråkigaste med diskussioner om utbildningens digitalisering är när vissa framställs som motståndare till digitaliseringen, medan andra framställs som digitaliseringens förespråkare. Jag tänker på det Jonas Linderoth professor i pedagogik och spelforskning vid Göteborgs universitet sagt:

https://twitter.com/JonasLinderoth/status/880780848689184768

Vi behöver väl alla ställa oss kritiska till de digitala processer som på olika sätt präglar vårt samhälle och våra utbildningar? Strukturer för digital teknik borde kritiskt granskas av dem som regelbundet använder dem och endera utvecklas eller avvecklas om de inte svarar mot behoven. Vi behöver dock vara mer specifika än att kategorisera människor som för eller emot digital teknik i utbildningar.

De flesta lärare verkar vara överens om att elever behöver lära sig att förhålla sig kritiskt till och hantera en digital miljö. I autonomins namn ska det här inspirera till olika lösningar inom olika ämnen runtom i landet. Lösningar vi alla kan lära oss av. Lyckas vi ge elever kunskaper och färdigheter att hantera åtminstone vissa delar av den komplexa och omfattande digitala miljön etiskt, ansvarsfullt och meningsfullt är vi en god bit på vägen mot en gemensam digital vision.

Om 100 år tror jag få drömmer om fler lärplattformar eller flera digitala läromedel. Det är mer intressant att fråga hurudana elever och studerande vill vi fostra och utbilda de kommande 100 åren? Hur kan vi ge lärarna resurser och möjligheter att göra sitt arbete ansvarsfullt, eftertänksamt och klokt? 

Jag håller med Lavonen att vi ska fortsätta betona lärarnas autonomi och kunnande och den långsiktighet som kännetecknar finländsk utbildning. Om vi modigt går mot samarbete på alla nivåer för att utveckla utbildningen kan vi kanske lära oss av varandra och förstå varandra bättre. Jag hoppas vi på så sätt kan utveckla en gemensam vision om hur vi vill digitalisera utbildningen på ett pedagogiskt försvarbart och etiskt hållbart sätt.

A hella good higher education pedagogy

Charlotta Hilli,

Charlotta HilliIn the project Higher Education Learning Lab (HELLA), five higher education organisations join forces to develop a 60 ECTS programme in higher education pedagogy; personnel at VAMK, Novia, Arcada, University of Vaasa and Åbo Akademi University teach and administer around 22 000 students each year. It should be obvious that pedagogy unites us; administrators and teachers alike meet and teach students, sometimes they are looking for advice on their study plans, sometimes they are struggling to find time or energy for studying, sometimes they need feedback on texts. We are all responsible for them, and we have high expectations for them, together with the students we are the university, we make it work every day. Pedagogy means understanding the importance of relationships between teachers and students for teaching and learning.

The first courses in the programme, Introduction to teaching in higher education and Didactical design of courses in higher education are piloted this year. Other courses in the programme include mentoring, educational leadership and teaching and learning with digital technology. In this post, I will explain the reasoning behind the programme against the backdrop of the history of the university. As we have many international participants I decided to write the post in English this time.

Understanding the organisations we work in is part of the courses as is basic theoretical and practical knowledge in teaching. Pedagogy is never neutral or decontextualized. Schooling has always had political implications. Universities have provided education for eager students since around the year 800. Fatima Muhammad al-Fihri Al-Qurayash founded the first university that is still educating and teaching students in University of Al Quaraouiyine in Fés, Marocco. al-Fihri also established a mosque next to the school for religious and political discussions. In Europe, churches educated pupils to instill christian values and accepted knowledge. At Kungliga Akademien in Turku founded 1640, everyone started out at the faculty of philosophy and then moved on to specialize in either theology, law or medicine. Ideas of humanism and protestantism heavily influenced the teaching and research done at the time. Today many higher education organisations struggle with the logic of effectivity and productivity in line with ideas of New Public Management maintained by the Finnish government.

Bengt Kristensson Uggla among others claim we are living in a knowledge society and every organisation needs teachers to stay relevant in a society that values knowledge above else. It implies we will all be learning, all the time, everywhere, at work, at home. Leading the work of any organisation means being a teacher to employees and making learning possible for groups of people, it might entail offering systems that support the practical needs of the workforce, or, enhancing creative dialogues that develop what needs to be developed. If employees are overworked, underpaid and lack relevant knowledge the whole organisation will suffer. Educational leaders need to reflect pedagogically on everyday actions, on aims of the organisation, on how to include different perspectives when making decisions to make the organisation relevant for all who work and study there. 

Generally, an unpredictable future is related to the discourses on a knowledge society, often digitization is considered a main driving force. No doubt digital technology plays a part as it forces citizens, teachers, and students to adapt to digital solutions, sometimes they make life easier, sometimes not so much. Teaching with digital technology requires pedagogical and didactical reflections on digital tools chosen, but it also means reflecting on user integrity, data protection, copyright issues and so on. Digital technology is not only a tool, it is also a system of information and a process to handle things. We need teachers that can make informed decisions when it is relevant in the teaching practice and when it isn’t. And, we have a responsibility to teach our students this kind of digital competence, too.

In the European Medieval universities students faced long days, from early morning to late night. It was not cheap to study and the method of choice was lecture. We include study circle or collaborative work, action learning and research, flipped learning and seminars. A good and reflective lecture goes a long way to support students, but you cannot lecture for 135 hours, other activities need to be part of a course. In short, teaching in higher education today means a different setting altogether and knowledge of aims and learning goals, methods, media and assessment to make studies manageable for students. We have developed hybrid learning environments to make participation possible at a distance, offering flexible solutions for personnel to read material, collaborate and share reflections online.

Back in 1640 all lectures were in Latin, our courses are offered in three languages; Finnish, Swedish and English. We respect the language preferences of our participants, but we also encourage learning more languages, as more is always more when knowledge is concerned. In a multicultural society, knowing different languages and understanding cultural similarities and differences is important for teaching and learning in any context.

The number of students has grown steadily since 1640 when around 250 students were enrolled at Kungliga Akademien, today 6000 students are enrolled at Åbo Akademi University. Thus, the background of students in higher education vary, some feel at home from day one eagerly taking part in activities. Others are struggling or describe impostor syndrome because of their socioeconomic or cultural background, or because of their gender, or because they belong to ethnic, religious, sexual minorities. Some choose to drop out for different reasons.

In higher education pedagogy, we address different topics related to teaching and learning in higher education to make our site of education a good place to learn, somewhere personnel and students can grow as human beings and take part in and analyse local and global societies.

Högskolepedagogik – i gränssnittet mellan panik och glädje

Charlotta Hilli, , ,

Charlotta HilliKonferensen #Pedaforum2018 gick av stapeln 15–16 augusti i Åbo med temat Tulevaisuuden opettajuus – opettajuuden tulevaisuus. Det här inlägget fungerar som en skriftlig reflektion kring den och betydelsen av högskolepedagogik. Konferensen lär ha växt för varje år och arrangörerna tolkar detta som att intresset för högskolepedagogik växer likaså.

 

 

Konferensen innehöll keynotes om samarbetsformer mellan studerande, mellan högskola och företag med stöd av digital teknik av Anna-Greta Nyström från Åbo Akademi.

Framtidsforskning och individuella förmågor hos studerande med tanke på framtiderna, jo, pluralformen är medvetet vald av Leena Jokinen från Åbo universitet.

Högskolelärares känslor, välmående och pedagogiska kompetens av Liisa Postareff från Åbo universitet.

Det var förvånande att Åbo Akademi hade endast 8 presentationer och av dessa var hälften relaterade till projektet Higher Education Learning Lab (HELLA). Som jämförelse kan sägas att Åbo universitet hade 15 presentationer, Helsingfors universitet kring 20.

Yrkeshögskolorna var likaså underrepresenterade och här kommer några utdrag Novia 1, Turun ammattikorkeakoulu 3, Arcada 2, Jyväskylän ammattikorkeakoulu 4, Tampereen ammattikorkeakoulu 4. Bland annat när det gäller lärmiljöer har yrkeshögskolorna utvecklat mycket intressant och det vore viktigt att minska tröskeln för dem att delta med tanke på den kunskap de besitter och den dialog mellan högskolor som kan uppstå tack vare konferensen. Ett sätt kan vara att välja en tematik som tydligt tangerar deras verksamhet och samtidigt avgränsar konferensen. En titt på programmet visar att det mesta rymdes med vilket erbjuder en trevlig öppenhet men samtidigt blir sessionerna splittrade.

Även vid Åbo Akademi finns det många lärare som gärna kunde delta med pedagogiska reflektioner kring sin praktik som ett led i att utveckla undervisningen. Förra hösten höll jag kursen Undervisning och handledning i teori och praktik i universitetspedagogik där cirka 60 personer deltog från ÅA och några andra universitet. På kursbloggen finns didaktiska kursplaneringar och pedagogiska reflektioner kring universitets framtid publicerade. Deltagarna är kloka kollegor som vill utveckla pedagogiken med tanke på våra studerande och sitt pedagogiska kunnande. Deras individuella reflektioner är utmärkta och förhoppningsvis har de fått mersmak för kollegiala inslag genom responsen de gav och fick. Konferenser är ytterligare en form av kollegialt lärande för att lära och utvecklas tillsammans som lärare.

När jag deltog i Pedaforum förra året för första gången blev jag förvånad över det starka inslaget av praktiska reflektioner, men egentligen är det inte märkligt alls. Den dag vi ska ställa oss inför en grupp studerande eller logga in för en online kurs är den dag vi inser varför det är viktigt med pedagogisk forskning och vi inser det eftersom vi har tusen frågor och fjärilar i magen. Du är alltid lärare med hela ditt jag, där står du kanske en dag och svettas av nervositet och kan inte annat.

Den bästa vägen framåt är att läsa pedagogiska studier, planera, prata med kollegor och sätta sig själv i blöt och genomföra undervisningen. Teori och praktik och erfarenheter. Ordningsföljden kan variera men lärarutbildningar väljer vanligtvis denna. För många högskolelärare är det snarast praktik och erfarenheter och teori som är ordningsföljden, eftersom praktiken upptar mycket tid och energi och informerar erfarenheterna, teorierna har vi vanligen fått med oss genom tidigare erfarenheter och de finns implicit med i praktiken. Ungefär i det här skedet är det viktigt att lärare kan reflektera kritiskt över sin undervisning och här kan pedagogiken ge begrepp, nya teorier och verktyg för att granska undervisningen och de strukturer som omger högskoleläraren. Praktik och erfarenheter och teori och reflektion.

Presentationer omfattade också avancerade forskningsprojekt, till exempel det som Postareff beskrev ovan. Även i Tammerfors pågår projekt där högskolelärares känslor mäts genom smarta ringar och självrapportering. Nokelainen et al. mätte totalt 16 känslor och mer erfarna lärare mätte en större omfång av känslor. Bland annat berättade Petri Nokelainen från Tammerfors tekniska universitet att studiens lärare var positiva till studerande centrerade metoder och negativa till informationsförmedling, något jag känner igen från diskussioner med mina kursdeltagare. Undervisning kan resultera i känslor av panik och irritation men också glädje och tillfredsställelse, något som säkert låter bekant för mången lärare.

Postareff et al. har identifierat betydelsen av längre utbildningsprogram för högskolelärares pedagogiska kompetens och efter ungefär 30 studiepoäng börjar lärare tänka mer i termer av studerande centrerade metoder. Det är inte helt överraskande eftersom mina kolleger vid klasslärarutbildningen säger att det tar cirka två år för lärarstuderande att lämna rollen som elev och anamma rollen som lärare. Postareff konstaterar i videoklippet ovan att det är viktigt att studera hur högskolelärare kan stödjas genom till exempel högskolepedagogiska studier för att öka deras välmående genom ökad pedagogisk kompetens. Om de negativa känslorna inte vägs upp av positiva kanske lärare väljer att byta yrke eller så präglas många andra i arbetsgemenskapen av den stress lärare känner inför undervisningen, för att inte tala om de studerande som möter en irriterad eller överbelastad lärare. Varken för individen eller organisationen är det här ett tilltalande alternativ.

Det betyder att högskolepedagogiken har en viktig funktion att fylla. I framtiden hoppas jag att högskolepedagogiken vid Åbo Akademi får fler tjänster för att möta det behov och intresse som finns, att tid avvaras för högskolepedagogiska studier i anställdas arbetsplaner och att vi i förlängningen har många fler ivriga konferensdeltagare som presenterar vid högskolepedagogiska konferenser.

I följande blogginlägg kommer jag att berätta mer om projektet Higher Education Learning Lab (HELLA) och det nya programmet på 60 studiepoäng för högskolelärare. En sneak peak finns här:

Är du motiverad, lilla vän?

Charlotta Hilli, , ,

Charlotta HilliNär digital teknik diskuteras i utbildningssammanhang dyker nästan alltid begreppet motivation upp, oftast som ett av de viktigaste motiven till att använda vissa appar eller program. I olika sammanhang har jag hört pedagoger säga: “Digital teknik motiverar deltagarna därför är det viktigt att använda den”. I det här inlägget vill jag problematisera detta ur ett pedagogiskt perspektiv.

Motivation är ett omfattande och komplext psykologiskt begrepp. De som forskar i motivation har specifika kriterier de studerar och förstås olika teoretiska perspektiv. Barry Zimmerman och Dale Schunk (2008) relaterar till exempel motivation till självreglerat lärande och en individs förmåga att välja strategier under lärprocessen som stärker lärande. De nämner tretton olika ‘sources of motivation’ (s. 7): goal orientation, interests, self-efficacy, outcome expectancy, future time perspective, task values, volition, intrinsic motivation, causal attributions, goal setting and self-reactions, social motivation, gender identity, cultural identity. Intresse och inre motivation diskuteras närmare här.

Om en uppgift är intressant kan det handla om ett situationsbundet (situational interest) eller ett individuellt intresse (individual interest). Det förstnämnda avser ett intresse för själva uppgiften som inte nödvändigtvis leder till något långsiktigt intresse för ämnet i sig. Det kan vara intressant att planera och genomföra en digital tidsresa till medeltiden, men resten av kursens innehåll kanske inte leder till att deltagare vill fördjupa sig i ämnet. Ett individuellt intresse innebär ett mer långsiktigt intresse för att delta i kursaktiviteter, även utan stöd från undervisningssituationer.

Författarna skiljer mellan individuellt intresse och inre motivation eftersom det sistnämnda är mer processorienterat och mindre fokuserat på att nå ett specifikt mål. När till exempel digitala spel studeras nämns vanligtvis intresse som en viktig faktor för att människor ägnar timmar åt att repetera och öva sig på aktiviteter för att hantera spelsituationer. Samma person kan vara ointresserad av att upprepa dessa strategier när det gäller ett undervisningsämne eftersom målet med undervisningen inte är relaterat till vare sig ett situationsbundet eller individuellt intresse.

Självreglerat lärande är intressant ur pedagogisk synvinkel eftersom den erbjuder mer kunskap om strategierna som ligger bakom det lärande som sker eller inte sker. Det kan finnas en inre motivation för att lära sig mer om tematiken, men om undervisningen inte lyckas fånga det perspektivet kan deltagaren te sig omotiverad. En som på fritiden ägnar sig åt historiska rollspel i medeltida miljö älskar (antagligen) tidsresan, men ägnar (kanske) mindre tid åt att analysera religiösa målningar från medeltiden. En aktiv spelare kan uppskatta spelmoment i undervisningen, men inte nödvändigtvis.

Ett av pedagogens dilemman är att även om du lyckas fånga ett situationsbundet och individuellt intresse, samt tangera den inre motivationen hos deltagarna finns ändå en stor risk för att missuppfattningar uppstår eller att förutfattade meningar inte förändras. Ett favoritexempel är universitetsstudenters missuppfattningar om fotosyntesen. Här väljer jag att citera Parker et al. (2012):

A number of misconceptions involve confusion about the roles of the products, reactants, and sunlight in photosynthesis. For instance, students may believe that sunlight is a material that is somehow incorporated into the mass of the plant (as opposed to providing energy to drive the reaction; Eisen and Stavy, 1988 ). They may not recognize that carbon dioxide is the major contributor to plant mass (Eisen and Stavy, 1988 ), or they may not understand the dual role of glucose as a source of building blocks for cell growth and energy storage (Köse, 2008 ).

Pedagogiken är tvärvetenskaplig och psykologiska teorier förklarar mycket, men aldrig allt. Som pedagog väljer jag ofta att tala om ett temas relevans, eftersom det innebär att jag känner min målgrupp och kan anpassa undervisningen till dem i nuläget och deras framtid. Då utgår jag ifrån en hermeneutiskt inspirerad pedagogik där människans förförståelse är första anhalt, sedan beger vi oss ut i det ibland okända tillsammans. Målsättningen är att varje individ kan stöta och blöta sina tidigare och nya kunskaper under denna bildningsprocess. Samtalet och gemensamma reflektioner blir därför viktiga för att möta individen och förstå vad hen ser som relevant. Det kan handla om att diskutera en text, ett case eller en modell. Det kan handla om att göra en tidsresa, spela ett spel eller visualisera ett förlopp digitalt.

Med det sagt är det säkert viktigt att poängtera att det är ytterst utmanande att differentiera undervisningen så den motiverar varje person som deltar. Det är en pedagogisk omöjlighet eftersom motivationen som sagt är oerhört komplex och inte särskilt konstant.

Människan är en social och kulturbunden varelse, därför räcker inte ett ensidigt fokus på enskilda individers motivation i ett visst sammanhang. Vi vet till exempel att människors socioekonomiska bakgrund har stor betydelse för studieframgångar. Forskare inom självreglerat lärande bekräftar att studenters studiestrategier bottnar i en rad faktorer till exempel hur de själva förväntar sig prestera, viljan att förändra tidigare strategier, tidigare erfarenheter av framgångar och misslyckande i studiesammanhang.

En allmän och gratis utbildning är viktig för att erbjuda alla möjligheten att få en utbildning oavsett vilken nivå vi talar om. Det innefattar möjligheten att lära sig nya studiestrategier för att få nya positiva erfarenheter av lärande. Den bildningsprocess jag företräder låser sig inte vid vad en kursdeltagare kan och intresserar sig för just nu, det är som sagt första anhalten, men inte målet med utbildningen. Målsättningen är att ge individen utrymme att växa och utvecklas i ett kulturellt sammanhang. Den digitala tekniken är en del av detta sammanhang, men kan också ses som en del av metoden eller bedömningen.

En pedagog behöver didaktisk kunskap om olika undervisningsmetoder för att veta hur de kan stärka eller hindra lärande. Tidsresor, spel och visualiseringar kan erbjuda fräscha ingångar till ett tema. De kan användas mångsidigt som ett sätt att lära sig innehållet eller bedöma deltagarens kunskaper, men utan en gedigen didaktisk reflektion hos läraren om vem målgruppen är, vad målet med momentet är, vad deltagaren egentligen förväntas göra och lära, potentiella utmaningar ur deltagarens synvinkel, potentiella utmaningar relaterade till digitala tekniken som används och lärarens roll i sammanhanget lär det inte ske några stora pedagogiska underverk.

En utmaning med att diskutera digital teknik i utbildningssammanhang är att motivation ofta ställs i förgrunden och lärande försvinner någonstans i bakgrunden eftersom lärarens roll förminskas till förmån för digitala tekniken. Mer sällan problematiseras motivationens betydelse för lärande, särskilt i digitala sammanhang. Det krävs mycket för att lära sig framför allt goda studiestrategier, som i sig är omfattande att studera och stöda, särskilt i digitala sammanhang.

Ur ett pedagogiskt perspektiv är relationen till läraren väsentlig och det är även där som missförstånd kan redas ut. Den goda pedagogen vet att för att undervisa behövs kunskap om och respekt för de som ska lära sig. Pedagogens uppdrag är förstås att utbilda för en oviss framtid och därmed krävs det en didaktisk reflektion kring vad digital teknik kan erbjuda i lärandeväg. Istället för att använda motivation som argument för att ta in digital teknik är det väsentliga att kombinera kunskap om innehållet med digital kompetens. Därför blir digital teknik i undervisningen ofta en frågan om hur (metod) och vad (innehåll).

Utmaningen är att få en vettig balans mellan en teoretisk och praktisk kunskap, så att deltagarna faktiskt förstår och kan tillämpa innehållet och inte endast är fokuserade på att stärka den digitala kompetensen. Eftersom digitaliseringen är en så totalt omvälvande och omfattande process är det naturligt att deltagare ser en nytta med eller blir motiverade av att använda tekniken – den är enkel att relatera till vardags- och yrkesliv. Pedagogiskt är det inte tillräckligt utan den behöver knytas till ett innehåll och självfallet problematiseras på olika sätt, men det får bli ett annat inlägg.

Önskar alla läsare en skön sommar!

Om Kant och den digitala framtiden

Charlotta Hilli, ,

Charlotta HilliJag deltog i konferensen Empirisk dannelseforskning. Fra pædagogik til uddannelsesvidenskab nyligen. Många av föreläsarna hade för övrigt skrivit texter i en bok med ungefär samma tema Empirisk dannelsesforskning. Mellem teori, empiri og praksis (2018). Arrangörerna hade planerat in ett kollokvium med Keld Thorgaard, Thomas Illum Hansen och Carsten Fog Nielsen kring Immanuel Kants Om pedagogik. Det fungerar som inspiration för det här inlägget, för att överväga vad bildning kan betyda inom utbildning med tanke på digitalisering.

Kant var övertygad om att uppfostran och bildning är nödvändiga för människan. Enligt honom uppfostrar dock föräldrar för nutid, furstar utbildar med sina specifika mål för ögonen. Pedagogiken utbildar för en bättre värld.

Det som är gott för mänskligheten är gott för individen menade Kant. Under diskussionen hävdades att Kant inte skulle tala om 21st century skills utan den framtid som han förespeglar sig är mer öppen än så. De som skapat idén om dessa färdigheter för framtiden är OECD och de kan förstås som furstar med ekonomiska intressen för ögonen. Kant är lämplig att hålla i minnet varje gång framtidens krav diskuteras. Vems framtid är det egentligen vi talar om? Enligt Kant skapas framtiden av fria och myndiga subjekt, än så länge kan ingen människa seriöst säga sig korrekt kunna spå in i framtiden, inte ens OECD.

Disciplinens överordnade betydelse hos Kant är intressant i pedagogiska sammanhang eftersom den återknyter till hur vi förhåller oss till andra människor och till oss själva. Den kan ses som en motpol till diskurser om motivation i de nordiska läroplanerna. Den som söker bildning behöver lära sig disciplin för att kunna bli kultiverad, civiliserad och moralisk. Bildning erbjuder alltså ett längre perspektiv än en tillfällig motivationshöjande aktivitet eller lustfyllt lärande för stunden.

Mobiltelefonens vara eller icke vara i undervisningssammanhang har diskuterats särskilt de senaste åren och kan förstås som en spänning mellan disciplin och frihet. För att vara fri krävs disciplin enligt Kant. När mobilanvändning reduceras till slösurfande fjättrar den människan istället för att befria. Disciplinen avgör om vi klarar av att fokusera på det som är väsentligt nämligen bildningsprocessen, eller om vi förförs av appars försök att behålla vår uppmärksamhet genom digital stimuli.

Som den upplysningsfilosof Kant var såg han alltså en fri och myndig person som målet för pedagogiken. Bildning är då en svindlande, oförutsägbar och spännande process, aldrig färdig, aldrig inrättad i tydligt formulerade lärandemål, aldrig mätbar enligt de mått som exempelvis OECD bestämt i PISA undersökningar. Bildning är en individuell resa, men den kan aldrig genomföras ensam. Bildning sker alltid i samspel med kulturen, med andra människor.

En lärarprofession med Kant i åtanke är en spännande tankelek. Struktureras lärarens frihet sönder genom lärandemål, krav från styrdokument och diverse mätinstrument? Ponera ett annat scenario. Du undervisar utan en tanke på styrdokument. Du beaktar de erfarenheter och kunskaper som finns bland de du undervisar och deras bildningsprocess. Du utbildar för en bättre framtid för alla. Hur ser din undervisning ut? Skulle något förändras, och vad i så fall?

 

Digital administration

Charlotta Hilli

Charlotta HilliNär utbildningar digitaliseras är det vanligen först de administrativa systemen som förändras. Administrationen är antagligen den mest obskyra delen av läraryrket. Den är en självklar del av arbetet, och den arbetsbördan kan utökas nästan in absurdum. Tänk bara på hur många administrativa program som används vid Åbo Akademi, även om Peppi kommer att förhoppningsvis underlätta vardagen något för både personal och studerande. På hemsidan finns följande information: “Vid Åbo Akademi ersätter Peppi åtminstone verktygen Sture, Minplan, TeRes, Timeedit och Resursbokning, det vill säga registrering av studieprestationer, schemaläggningen av studier och rumsbokningen.” Till det kan läggas Moodle som undervisningsplattform, Travel för reseplaner och -räkningar och Reportronic för arbetstidsallokering. Forskare förväntas dessutom använda Artur. 

Dessa program är överlag icke användarvänliga. De är inte smarta i den meningen att de kommer ihåg kommandon eller anpassar sig till användarens val eller profil. Det vore intressant att veta om de överhuvudtaget utvecklas tillsammans med användare eller om företaget tror sig kunna förutspå vad användare vill ha och hur de kommer att agera i programmet. Generellt sett kunde de som beställer programmen kräva mycket bättre valuta för pengarna. På tal om det, vore det intressant att veta hur stora summor som betalas för alla administrativa program.

Artur är där jag senast loggade in. Det blev det mycket klickande och väntande för att lägga till språk på publikationer eller annan information som ett bättre program skulle ha kommit ihåg omedelbart så att användaren inte behöver upprepa kommandon om och om och om och om igen. För något år sedan kändes det som ett mindre mirakel när reseplaner i Travel kunde omvandlas direkt till räkningar. Det kanske mest märkliga är att inte arbetsplanen är digitaliserad vid det här laget. Ett program kunde enkelt spara och räkna ut arbetstiden och meddela Reportronic vad som gäller i allokeringsväg. För den anställda skulle det räcka med att godkänna färdiga förslag i Reportronic alternativt göra vissa manuella ändringar själv. Digitalisering förknippas oftast med effektivitet, men det förutsätter bättre och mer användarvänliga program än de Åbo Akademi använder för tillfället. Ett enkelt första steg vore att knyta alla program till ett lösenord.

De här programmen har flera dimensioner. Thomas Karlsohn (2016, s. 152) beskriver i sin essä Universitetets idé i samtiden och historien hur den managementorienterade offentliga förvaltningen bottnar i en misstro mot professionens förmåga att bära upp och utveckla institutionen. De digitala programmen kan förstås som sätt att effektivera arbetet, men de kan också förstås som yttre kontroll av de anställda. De baseras åtminstone delvis på politiska beslut där universitetet får pengar förutsatt att vissa kriterier uppfylls, därmed tvingas alla vid ett universitet att anpassa sig till dessa krav om att dokumentera och synliggöra arbetet som sker. Enligt Karlsohn har de negativa effekterna av statliga och privata intressen gentemot universiteten varit tydliga efter andra världskriget. Det betyder att olika värden möts och ibland rent av kolliderar inom universitetet. Friheten och självständigheten som traditionellt förknippats med universitetet har gjort att det utvecklats och stått emot en rad kriser sedan medeltiden. I takt med att statliga medel tydligare knyts till vissa spetsprojekt så blir det ännu svårare för universiteten att agera självständigt och planera utgående från den expertis och kunskap som finns vid lärosätet, och kanske det i sin tur bottnar i att staten inte litar på att universiteten sköter sina uppgifter. Misstron mot professionen kan göra det svårare att hävda sig som lärare och forskare om andra värden blir rådande i administrativ väg.

Karlsohn menar att vi som profession behöver kreativt hantera men också motverka tendenser som kringskär universitetets uppgifter och idé. En större tillit till professionen ter sig som vägen framåt enligt honom. Dessa administrativa program med tillhörande uppgifter tar onekligen tid från annat. Vi borde räkna ut hur många timmar all digital administration tar och notera det i arbetsplanen.  Det skulle kanske föranleda diskussioner om vad som är rimligt och nödvändigt i administrativ väg. Frågan är om dessa uppgifter kunde effektiveras genom bättre program och genom mindre administration överlag.