Kategoriarkiv: Sofia Holmqvist

All Inclusive vid Karolinska Institutet

Sofia Holmqvist, , , ,

Sofia HolmqvistI april fick jag under dryga två veckor njuta av Stockholm och Karolinska Institutet. Det var roligt kunna vara där och jag har den fjärde delstudien i min doktorsavhandling att tacka för att jag åkte dit. I den studien undersöker jag hur variationer i människans DNA inverkar på förekomsten av röstsymtom. I avhandlingen som helhet undersöker jag sambandet mellan stress och röstsymptom, och därför undersöker jag i den här delstudien inte hela genomet, utan jag fokuserar på sådana områden i DNA-kedjan som visat sig vara associerade med stress. För att få en bättre förståelse för hur jag skall ta mig an forskningsfrågorna och kunna tolka resultaten, bestämde jag tillsammans med mina handledare att jag skulle gå en kurs i ämnet. Jag hittade kursen Genetisk Epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Den lilla talterapeuten i mig (som i sina svaga stunder känner att hon kanske är för tvärvetenskaplig för sitt eget bästa) tyckte i ett skede att hon antagligen vet för lite om både genetik, epidemiologi och biostatistik för att kunna gå en kurs på doktorandnivå i det ämnet. Trots det – jag ansökte, blev antagen och reste iväg. Och som det brukar vara, så är ens oro sällan riktigt befogad. Jag och de andra deltagare på kursen var där för att lära oss. Vi hade väldigt olika bakgrund och olika yrken. Vi hade olika erfarenheter men utgjorde nu en grupp studerande.

Att möta våren i Stockholm var en trevlig upplevelse redan det, men jag hade även orsak att njuta av röstrelaterad kultur. Under min vistelse i Stockholm firades Världsröstdagen, World Voice Day. Den firas årligen den 16 april och är dagen då rösten, vårt viktigaste instrument för kommunikation, står i fokus. Över hela världen ordnades närmare 600 röstevenemang, föreläsningar, konserter och workshops. Jag och min forskarkollega Greta beslöt att gå och lyssna på en konsert i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen. Som programmet också lovade, fick vi uppleva röster på många olika sätt – elektronisk opera, kulning, diktläsning, föreläsning och körsång. Bild från http://wvd.forts.se/

När jag hade kommit hem till Finland, Åbo, Helsingfors och vardagen kände jag mig inspirerad och hade laddat batterierna. Självklart är det roligt att få miljöombyte, och våren och ljuset våren medför ju ofta redan i sig ny energi efter en mörk vårvinter. Men förutom de här bitarna märkte jag att kursen varit givande och gett mig mycket även på andra sätt. Jag märkte att jag tyckt om att få vara studerande och få fokusera på att själv lära mig nytt. Jag hade frågor jag ville få svar på, saker jag ville veta mera om och fick själviskt lägga min energi på att ta reda på det jag ville veta. Att själv lära ut och undervisa har blivit en självklar del av doktorandarbetet och jag har vant mig vid att planera och utvärdera hur jag skall lära ut, vilka lärandemålen är och hur jag skall uppfylla dem. Avhandlingsarbetet innehåller ju också självklart mycket egen inlärning och det kräver att jag har tydliga frågor jag vill ha svar på. Det kräver att jag söker fram material, summerar och är kritisk till det jag hittar – allt det där som är forskning. Så det var på något sätt doktorandens ”all inclusive”-resa att få gästa Karolinska Institutet och ha en uppsättning kompetenta föreläsare och experter från olika delar av världen som på ett uttänkt och medvetet sätt presenterar de nya resultaten inom sina expertisområden och lär mig hur jag skall se kritiskt på dem. Jag och min nyfikenhet fick bara luta oss tillbaka och insupa kunskap.

The beginning of the end?

Sofia Holmqvist, ,

Sofia HolmqvistAtt se en situation från en ny synvinkel kan vara hälsosamt ibland. Ett problem som man står inför kanske har en självklar lösning då man kunnat byta vinkel och plötsligt ser pusselbitarna som varit gömda under de andra. Eller så handlar den nya synvinkeln kanske bara om att se utmaningen man står inför som en möjlighet och inte som ett problem. Inställningen man har inför uppgiften blir alltså avgörande för lösningen.

För min del har jag den här vårvintern hittat en ny synvinkel. Visserligen har jag vetat att den varit på väg. Jag har vetat att jag varit på väg framåt och arbetat med en process som har ett slut. Men nu har slutet blivit mer konkret – jag skriver min kappa. Resultatet av artiklarna som jag arbetat med under en längre tid skall summeras och till en vettig helhet. Från att ha jobbat mot något som ligger långt fram i tiden – en avhandling som är klar sedan någon gång i framtiden – har jag nu insett att långt fram i tiden så småningom närmar sig. Slutsatsernas tid är här, resultaten är så småningom klara*, skriva – granska – presentera – skål!

Men från att ha jobbat med separata artiklar där jag sammanfattat och tolkat olika resultatdelar har jag nu en ny resultatdel att ta itu med. Min resultatdel består nu istället av fyra artiklar. Istället för att se kappan som en sammanfattning borde jag alltså se den som en ny artikel. Den sista slutliga artikeln. Oj, hur tar man sig an det?

Och när jag tänkt den tanken blev det hela nästan lite komiskt. ”Den sista artikeln”. Det komiska ligger i att det här inte egentligen på något sätt kan ses som den sista artikeln. För att citera Churchill, ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” När jag avslutat den här processen har jag avlagt en examen, fått nya erfarenheter och färdigheter att utöva forskning. Självklart innebär kappan att jag ser en mållinje, och mållinjen innebär att en rätt så lång sträcka är tillryggalagd. Att nå över mållinjen innebär att en etapp är slut. Men efter det här loppet startar ett nytt lopp som jag i och med avhandlingen endast börjat värma upp inför. Och en bit in på det loppet kanske jag har fått så pass mycket nya erfarenheter att jag med ett något pinsamt överseende kan se på mina första artiklar och tänka att ”nu vet jag bättre, men bra jobbat”. Färdigheterna jag får under den här etappen är alltså bara början inför alla oskrivna artiklar. Så kappan är ingalunda den sista, utan jag hoppas att den endast utgör slutet på den första.

*Skribentens anmärkning: Om allt går som det ska.

En bra början

Sofia Holmqvist,

SAMSUNGFör min del inleddes år 2015 med förberedelser inför Finlands Röstergonomisällskaps årliga seminarium som gick av stapeln den 16 januari i Helsingfors. Föreningen är ung och grundades för fyra år sedan av foniater Eeva Sala som då arbetade vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Nu har föreningen ungefär 50 medlemmar och trots sina unga år har den hunnit utgöra ett viktigt nätverk för röstinriktade kliniker och forskare i Finland. Under tidigare seminarier har temat varit bland annat presentationer av nya rön inom röstforskning i Finland och att ge en bred bild av röstergonomiska risker individer som arbetar inom röstkrävande yrken kan utsättas för.

I år låg fokus på kliniskt arbete inom röst och syftet var att ge information om och öka färdigheterna i akustisk röstanalys i kliniskt arbete. En röstterapi inleds (och avslutas) vanligen med intervju, undersökning och bedömning. Både läkare och talterapeut utför vanligen en subjektiv bedömning (perceptuell bedömning) och en objektiv bedömning (akustisk analys) av klientens röst. Den akustiska analysen kan också göras under själva röstterapin och användas som ett verktyg för att öka klientens röstmedvetenhet.

Då vi i arbetsgruppen planerade programmet för seminariet, ville vi presentera olika sätt att utföra akustisk röstanalys och skapa en diskussion kring vad det innebär att vi i Finland inte har normer för hur den objektiva bedömningen utförs. Vad innebär det för yrkesutövare och forskare att vi inte följer exakt samma riktlinjer när det gäller hur vi samlar in vårt bedömningsmaterial och hur det här materialet tolkas? Öron-, näs- och halsläkare Miia Ruuskanen hade inför seminariet gjort en enkätbaserad kartläggning över hur akustisk analys görs runtom i Finland. Det visade sig att det är väldigt varierande av vem, i vilka utrymmen och hur den akustiska röstbedömningen görs. Talterapeut, FD, Jaana Sellman vid Helsingfors Universitet konstaterade i sin presentation att idealet t.ex. vid en foniatrisk poliklinik skulle vara att experter inom olika röstområden hade möjlighet att samarbeta i större utsträckning. I det här skedet är det ofta en talterapeut, en sjukskötare och en foniater eller öron -, näs- och halsspecialist som delar på uppgifter som i bästa fall skulle involvera både fysiker, tekniker, fysioterapeuter för att nämna några.

Seminariet resulterade i en givande diskussion kring vilka analysmetoder som används och kring vilken problematik som ligger till grund för olikheterna i tillvägagångssätten. Bland de ca 50 närvarande fanns ett intresse av att ta itu med problematiken och diskussionen resulterade i ett förslag på fortsatt samarbete i en arbetsgrupp med representanter från respektive universitetssjukhus.

Både i rollen som forskare, röstkliniker och som arrangör kände jag att seminariedagen var en lyckad start på år 2015.

Ett distansförhållande

Sofia Holmqvist

Sofia HolmqvistDenna vecka är temat för blogginlägget inspiration. För att vara lite mer specifik tänkte jag ta upp en viss typ av inspirationskälla. Dessutom vill jag dela med mig av en liten insikt, kanske man även kunde kalla det en strategi. När jag sitter vid min dator i Helsingfors eller i Åbo så kan det hända att jag glömmer hur intressant och spännande mitt ämne är. Någon gång kanske jag ifrågasätter varför jag skriver om just det här ämnet och ifall jag borde ha valt en annan synvinkel för att mina resultat bättre skulle nå ut till andra forskare och till kliniker. Hur vet jag att det jag skriver kommer att bidra med något?

Förra veckan fick jag däremot uppleva en av de där stunderna då jag småskrattar åt att jag tvivlat på mina val och tycker att det är mer än självklart att just min synvinkel är ny och väsentligt. Den här injektionen av mening blandat med en gnutta eufori fick jag av ett doktorandseminarium. En av mina doktorandkolleger vid Åbo Akademi, som just nu bor i Stockholm, tog initiativet till en gränsöverskridande doktorandträff för oss som forskar inom röst. Gränsöverskridningen innefattade denna gång Sverige och Finland. Träffen ägde rum vid Karolinska Institutet i Solna och förutom Åbo Akademi och Karolinska Institutet var också Lunds Universitet representerat. Vi hade planerat ett informellt tillfälle där alla fem deltagare skulle få 30 minuter på sig att presentera sin forskning. Jag fick ta del av Parkinsonforskning, resonansrörsforskning, forskning kring arbetsrelaterade röstproblem och kring röstvila efter röstkirurgi. Det var härligt att märka vilka frågor som väcktes när vi lyssnade på varandra, hur vi och åtminstone jag väcktes till liv trots att det var sent på fredag eftermiddag. Jag kanske kan tillägga att vi överskred den planerade tidtabellen med 2 ½ timme. Förutom våra forskningsprojekt och preliminära reslutat hann vi också diskutera livet som doktorand, drömmar och möjligheter och skrattade åt fallgropar vi alla föll i med jämna mellanrum. I det där lilla seminarierummet i biblioteket kände jag att allt var möjligt. Jag kände att de här fem personerna som representerade en liten liten del av röstforskarna i världen, var intresserade av vad jag höll på med och att både de och jag inväntade mina resultat och slutsatser. Jag kom ihåg att jag haft den där känslan vid många nationella och internationella konferenser och tidigare forskningsseminarier, men att känslan avtagit småningom då jag återvänt till vardagen, utmaningarna och fallgroparna.

När jag kom hem till Finland igen bestämde jag mig för att utöka mitt kollegium så att det förutom Åbo Akademi även innefattar röstforskare utanför Arkens och Finlands gränser. Jag insåg att jag inte vill vänta på nästa konferens eller på nästa doktorandträff för att få påminnelsen om att andra brinner för samma saker som jag. Jag insåg att mina kolleger och den inspiration de för med sig ju finns där hela tiden – på distans. Dessutom kan jag ju konstatera att det verkligen var på tiden att jag insåg det här.

 

Doktoranderna som deltog var Greta Wistbacka, Annika Szabo Portela, Joakim Gustafsson och Susanna Whitling

Doktoranderna som deltog var Greta Wistbacka, Annika Szabo Portela, Joakim Gustafsson och Susanna Whitling

Doktoranderna som deltog var Greta Wistbacka, Annika Szabo Portela, Joakim Gustafsson och Susanna Whitling

 

Doktoranden Sofia – en introduktion

Sofia Holmqvist, ,

Sofia Holmqvist”Vad vill du bli när du blir stor?” Frågan kan kännas väldigt lätt att svara på då man ännu inte är stor – ”brandman”, ”flygvärdinna”, ”astronaut”, ”sjökapten”, ”lärare”, ”pop-idol”. I lågstadiet fick jag glansiga vänböcker av klasskamrater där jag skulle skriva in intressant information om mig själv. På raden om mitt drömyrke skrev jag nog aldrig ”forskare”. Kanske lämnade jag till och med raden tom. I en av mina egna vänböcker har min kusin skrivit att hon vill bli ”liten igen”. Hon hade alltså samma åsikt som Pippi Långstrump, Tommy och Annika som säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Jag har funderat en del på om jag har blivit stor. Om inte, när blir jag det? Blir jag stor då jag disputerat? Blev jag stor redan i och med min magisterexamen eller då jag fick legitimation som talterapeut? Jag tror att jag inbillade mig att jag skulle bli det. Jag tänkte mig att min yrkesidentitet så småningom skulle göra mig ”stor”. Då jag började doktorera insåg jag behovet av att så småningom börja forma även en annan yrkesidentitet – ”Sofia, forskaren”, experten inom sitt område. Tanken skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna betrakta mig själv som expert? En expert är enligt Nationalencyklopedin ”person med stor sakkunskap (inom ett givet ämne)”. Varför kändes det då så skrämmande kan man undra. Jag kände att det var en utmaning att få stor sakkunskap om något, i en värld där ny kunskap skapas i så otroligt snabb takt. Jag antar att utmaningen i mitt fall också berodde på att mitt givna ämne, logopedi, är ett tvärvetenskapligt ämne. När jag som nybliven magister skrev forskningsplanen för min doktorsavhandling märkte jag att det kändes stort att påstå att jag skulle kunna bli expert inom mitt område. För att kunna slutföra min plan skulle jag kunna statistik, mikrobiologi, immunologi, genetik, psykologi, forskningsmetodik och ett specifikt område inom logopedi. Hur skulle jag någonsin kunna ha ”stor sakkunskap” inom alla dessa områden?

Nu är det två och ett halvt år sedan jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som doktorand. Under den tiden har jag förutom doktorand även varit föreläsare, konferensdeltagare, arrangör, studerande, handledare, universitetslärare, amanuens, klinisk talterapeut och forskare (jag kan även tillägga att jag dessutom varit både modfälld, hoppfull, stolt, nyfiken, omotiverad, ambitiös och inspirerad under denna tidsperiod). Jag måste erkänna att det var en liten överraskning för mig att jag som forskare i logopedi fann mig själv läsande forskningsrapporter och litteratur i pedagogik – när hände det här tänkte jag, när hade jag blivit lärare? Blåögt nog hade jag inte tänkt på att yrkesrollen som forskare skulle innehålla allt det här och antagligen kommer jag så småningom att märka att yrkesrollen innefattar mycket mer. Nationalencyklopedin definierar forskning som ”en process som genom systematiskt arbete kan frambringa nya kunskaper och öka vetandet” och ”forskare” är nödvändigtvis inte en expert utan ”en person som i sitt yrke ägnar sig åt vetenskaplig forskning”. Det låter bra, med allt vad det innefattar. Det vill jag gärna bli när jag blir stor.