Kategoriarkiv: Tapio Salmi

Ny fakultet för teknik och naturvetenskaper i Åbo!

 Tapio SalmiVid Åbo Akademi inleddes undervisningen och forskningen i matematik och naturvetenskaper 1918 och 1920 etablerades kemisk-tekniska fakulteten (KTF) för diplomingenjörsutbildningen. KTF blev snart en stark brand i Finland och utomlands. Några årtionden senare inledde vårt universitet verksamheten på biovetenskapliga och IT-områden. Alla dessa utbildningar karakteriseras av hög ambitionsnivå och hög kvalitet.

Nyårsdagen 2015 blev ett historiskt ögonblick för oss: första gången i sin historia har Åbo Akademi alla dessa områden under samma tak, inom en ny och stark fakultet, fakulteten för naturvetenskaper och teknik (FNT). FNT är en av Åbo Akademis fyra nya fakulteter. Fakulteten har verksamhet i Åbo och Vasa, och den erbjuder fem utbildningslinjer: naturvetenskaper inkl. matematik, biovetenskaper, farmaci, informationsteknologi och kemiteknik. Fakulteten utbildar diplomingenjörer, magistrar och farmaceuter, och massor av doktorer. Diplomingenjörsexamen kan avläggas i kemiteknik och informationsteknologi. Fakulteten är mycket forskningsintensiv; i fjol utexaminerades 50 doktorer från fakultetens verksamområde (bio-IT-naturvetenskaper-kemiteknik), vilket är alla tiders rekord i Åbo Akademis historia. Vid fakulteten fungerar två spetsenheter för forskning, en för funktionella material och en för förädling av skogens biomassa.

Vi är en stor fakultet inom Akademin med över 1300 studenter, 40 professorer, ca 40 akademilektorer och lektorer, 24 övriga lärare, över 100 doktorander, tiotals postdoc- och seniorforskare, stipendiater, utländska gästforskare, teknisk personal… Den totala personalstyrkan är ca 450. Vi är en stark och framåtriktad fakultet med ivriga studenter och mycket kompetent personal, vi är en fakultet med högklassig undervisning och forskning. Hög professionell kompetens, utmärkta språkkunskaper och djärvt sinne, nyfikenhet och kreativitet präglar våra alumni; tusentals diplomingenjörer och hundratals doktorer har utbildats vid Åbo Akademi sedan 1920. Många av våra alumni har och har haft ledande poster i näringslivet och i den akademiska världen.

Studenterna utgör kärnan i vår verksamhet; institutionsbyggnaderna sjuder av ung energi. Relationen mellan studenterna och lärarna är mycket informell, vilket är vår stora styrka. På Axelborg träffas vi! Välkommen!

FN – FNL – FNT – DFNT

Tapio SalmiJag föddes den 7 oktober 1957 via kejsarsnitt. Tidpunkten var väl vald eftersom den första satelliten, Sputnik, hade skjutits upp på omloppsbanan runt jorden endast få dagar tidigare. Jag kunde nästan omedelbart börja med vetenskapliga observationer: satelliten var synlig ända till jorden i höstkvällens mörker.

Hur mår killen, frågade min mor efter att ha vaknat från operationen. Riktigt bra, en pigg pojke som skriker hela tiden, svarade läkaren. Så har det blivit: skrik i över 50 års tid, ibland som i Edvard Munchs odödliga tavla (Skriket). Mitt namn blev Tapio, så hade mina föräldrar beslutat. Jag har aldrig älskat namnet, men med åren har jag lärt mig att acceptera det.

Vi alla har våra namn, människor och organisationer. Namnet utgör en väsentlig del av vår identitet och icke-identitet. Då man pratar om organisationernas namn så talar man gärna om en bränd. Landets namn är alltid en bränd – tänk på USA: det är otänkbart att Förenta Staterna skulle ändra sitt namn, speciellt förkortningen USA är känt överallt, både i gott och ont. En gång var jag i USA, i Philadelphia, då VM i fotboll spelades.Vi tittade på en av USA:s matcher i en snuskig krog och efter en stund märkte jag att ropade USA, USA, USA tillsammans med den övriga publiken. Plötsligt tystnade jag. Nej, så här ska det ju inte gå till; jag är ju uppvuxen på den andra sidan av barrikaden. I min ungdom var det en modesak att vara antiamerikansk, kanske främst p.g.a. USA:s krigsbrott i Vietnam.

För nya, självständiga stater betyder ett nytt namn ett avståndstagande från kolonialismens tid, samtidigt som man söker sig tillbaka till egna rötter. Kongo blev Zaire, Rhodesia blev Zimbabwe, Övre Volta blev Burgina Faso. Ett namnbyte i sig skapar inget mirakel; ibland återspeglar det endast en maktgirig diktators storhetsvansinne. Efter Joseph Desiré Mobutus tiotalslånga, blodiga och korruperade regi är Zaire Kongo igen, nu med tillägget ’Demokratiska Republiken’. Joseph Desiré döpte om sig till Mobutu Sese Seko. Senare bröt en revolution ut, Seko störtades och dog i prostatacancer. Det må påpekas att även det forna Östtyskland hade en demokratisk fasad: Deutsche Demokratische Republik, DDR var en verklig bränd i internationellt toppidrott. Det ska se demokratiskt ut, lär partichefen Walter Ulbricht ha sagt, en äkta pragmatiker. Varför heter vi inte Demokratiska Republiken Finland (DRF, SDT på finska)? Därför att vi är en konstitutionell parlamentarisk demokrati, och behöver inte skrika ut det.

Samhälleliga organisationer och företag är ivriga på att ändra sina namn. Orsakerna är många: man vill ha nya anhängare och medlemmar, man vill utvidga sin kundkrets eller man är helt enkelt tvingad till ett namnbyte p.g.a. en företagsfusion eller –avspjälkning.  Det finns exempel på lyckade och mindre lyckade namnbyten. Ett verkligen lyckat namnbyte i den finländska politiken var då Agrarförbundet ändrade sitt namn till Centerpartiet – senare Centern. Under årtionden har Centern varit en av de ledande politiska krafterna i vårt land; med det gamla, dock traditionsrika namnet Agrarförbundet skulle detta knappast ha lyckats, eftersom jord- och skogsbruket i dag sysselsätter endast 5% av arbetskraften.

Ett exempel på en katastrofal namnförändring (läs: ’modernisering’) var då finska posten döpte sig om till Itella. Vilket Itella, vad betyder det, hur ska man hitta sig till posten, frågade många av oss. Snabbt fick vi svaret på frågan: man behöver inte längre hitta sig till postkontoret, för det har ju sannolikt blivit stängt, bortrationaliserat!  Nu tar posten tillbaka sitt gamla, internationellt gångbara namn, tack och lov. Inom den offentliga sektorn kan man relativt lättsinnigt ändra på organisationernas namn, för att man inte behöver tänka på ekonomiska konsekvenser, tyvärr.

I företagsvärlden överväger man noggrannt på ett namnbyte, som kostar pengar och kan i värsta fall leda till negativa effekter på marknaden. Därför förblir Shell alltid Shell som oljebolag och BASF bibehåller sitt namn som världens största kemibolag. En gång i tiderna betydde BASF Badische Anilin- und Sodafabrik, men förkortningen började leva sitt eget liv. Finländska företag har varit relativt ivriga på att ändra sina namn, närmast p.g.a. företagsfusioner och ändringar i verksamheten. Så blev Pargas Kalkbergs AB Pargas Kalk och mycket senare Partek. Framgångsrika exportföretag håller dock gärna kvar sina namn; tänk på Wartsila och Kone, visserligen i Frankrike skrivs det med accent aigu, Koné, så att fransmännen skulle uttala namnet rätt.

Hur är det med akademiska institutioner? Här är namnet – och förkortningen – en verklig bränd: MIT, Stanford, Oxford, Cambridge, Sorbonne, Humboldt… Man ändrar inte lättsinnigt ett namn som lockar de bästa studenterna från överallt i världen. Här vilar ett stort ansvar på de akademiska beslutsfattarna. I Finland har  – åtminstone formellt – stora förändringar genomgåtts i universitetsvärlden under det senaste decenniet. Vem vet förresten, vad UEF betyder? University of Eastern Finland, Östra Finlands Universitet, som uppstod genom att Kuopio och Joensuu universitet fusionerades.

Åbo Akademi heter lyckligtvis fortfarande Åbo Akademi, men vårt namn på engelska ser jag som ett problem: Åbo Akademi University är en egendomlig blandning av svenska och engelska. Ofta ser man namnet dessutom felskrivet, både i Finland och utomlands: Akademi blir Academy, Academi eller Akademie, Åbo blir förståss Abo, med det är vi reda vana med. Dessutom är namnet en tårta på tårta. Orden ’Akademi’ och ’University’ ger ju samma information: ett säte för högre utbildning och forskning. Den grekiske filosofen Platon undervisade sina elever i en park i Aten och parken hette Akademeia. Det är en felaktig tro att ordet ’akademi’ enbart skulle syfta till ett forskningsinstitut. För rena forskningsinstitut används oftast benämningen ’vetenskapsakademi’. En fantastisk EU-konstruktion som lär ska vara en officiell förkortning för vårt universitet är AAU – helt obegripligt!

Vi borde hålla oss till namnet Åbo Akademi, på alla språk, i alla världsdelar. De nya fakulterna (fr.o.m. 1.1.2015) har sina namn och namnförkortningar. Alla börjar på ’F’, fakulteten, så den första bokstaven ger ingen extra information. Speciellt teknikbranschen vid Åbo Akademi har genomgått flera namnförändringar under en relativt kort tidsperiod. Den väletablerade bränden KTF (Kemisk-tekniska fakulteten, grundat 1920) blev TkF (Tekniska fakulteten, grundat genom fusion av KTF och IT-området vid ÅA 2005), senare uppspjälktes TkF till två institutioner, IT (informationsteknologi) och KT (Kemiteknik). I årsskiftet 2015 fusionerades biovetenskaperna, naturvetenskaperna, IT och KT  till Fakulteten för naturvetenskap och teknik (FNT) – Faculty of Science and Engineering. Då jag första gången såg förkortningen FNT trodde jag att det var frågan om en politisk organisation i fransk anda: Fedération National de… Frihetsrörelserna i Algeriet och Vietnam hette ju FNL. Lyckligtvis är FNT inte Front National de Turku utan en högt internationell fakultet vid ett internationellt orienterat universitet.

Det är dags att sluta skrika, för dekanusuppdraget för FNT (kanske det förkortas DFNT) står framför mig och arbetsro behövs för att få en god start. Det finns ingen orsak att ändra på det egna namnet, trots att mitt favoritnamn egentligen är Alexander. Inte p.g.a. den nuvarande statsministern utan min gudfader, som var en äkta bonde och en glad och färggrann personlighet. Släktnamnet Salmi har sina för- och nackdelar, men nyligen har det fått en extra internationell dimension. Jag skulle till en vetenskaplig konferens i Iframe, vid Atlasbergen i Maroc. Myndigheten vid passkontrollen på Casablanca flygfält hade ett vänligt leende och frågade oväntat: är Er fader arab? Såvitt jag vet, inte, replikerade jag omedelbart. Ja, men namnet Salmi är ett arabiskt namn, sade mannen bakom glasrutan och slog ett stämpel i mitt pass. Bienvenue au Royame du Maroc!

Jag önskar alla läsare ett aktivt och framgångsrikt nytt år 2015!

Tapio Salmi, DFNT

 

Teknisk horisont

Tapio SalmiFyrtio år samarbete i Finland – tekniska utbildningens horisont

 

För fyrtio år sedan beslöt de tekniska högskolorna och fakulteterna i vårt land att samarbeta i urvalet av studenter till utbildningsprogram som leder till diplomingenjörs- och arkitektexamen. Nuförtiden kallas detta långt utvecklade system DIA-urval. Systemet med ett centralt urval till ett stort antal utbildningsprogram i Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Villmanstrand och Åbo etablerades 1974. Detta var ett stort och rationellt steg framåt: en student kunde välja bland många utbildningar, från byggnadsteknik till maskinteknik, från elektroteknik till kemiteknik, delta i ett urvalsprov på endast en gång på en ort, och – om allt gick lyckligt till – få en och endast en studieplats som leder till diplomingenjörs- eller arkitektexamen.

Vad var så unikt med detta system? Jag vill påstå att det är den rationella och pragmatiska andan som har präglat samarbetet genom årtionden. De flesta utbildningsområden i Finland har inte lyckats åstadkomma ett lika vattentätt men samtidigt smidigt urvalssystem. Vill man t.ex. studera medicin, som visserligen har ett gemensamt urvalsprov för hela landet, så ska man resa till den ort man vill börja studera och avlägga urvalsprovet där. Om man vill studera medicin i Tammerfors kan man inte avlägga urvalsprovet i Åbo, trots att samma prov ordnas här. Man kan söka till ett enda utbildningsprogram i medicin, inte till flera rangordnade alternativ som på teknikens område. Provresultaten i medicin poängsätts på olika sätt av universiteten i olika delar av landet, vilket har lett till obehagliga fall och klagomål: sökande X har sökt till medicinska fakulteten A, kommer inte in dit, men skulle med samma prestation ha kommit in il fakulteten B, eftersom poängen räknas annorlunda där! Praxisen är ur en ren juridisk synpunkt helt korrekt, men ur sökandens synvinkel orimlig och upplevs som orättvis.

Inom teknikens område är det mycket bättre, för vi tänker rationellt. För utbildningsprogram som leder till diplomingenjörsexamen har vi samma urvalsprov i matematik, fysik, kemi och samhällsvetenskaper och proven granskas och poängsätts på enhetliga grunder. Ansvaret för provuppgifterna roterar mellan deltagande universitet, men verksamheten övervakas och koordineras av en urvalsledare. En sökande kan delta i proven på sex orter (Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Villmanstrand, Åbo). Under åren har urvalsproven utvecklats och nya element inbyggts. Grunden till urvalsproven är gymnasiekurserna i respektive ämnen, men nyligen har ett nytt element inbyggts i fysikprovet: en uppgift baserar sig på utdelat material och sökanden ska visa sin förmåga att tillämpa materialet på lösning av tekniska problemställningar. Alla sökande behöver inte delta i urvalsprov; om man har ett gott studentexamensbetyg, så kan man bli antagen till ett utbildningsprogram direkt på basis av vitsorden i betyget. Här ingår många detaljer, så läsaren hänvisas till websidan www.dia.fi.

 

Nu var det dags att fira det fyrtioåriga tekniska urvalssystemet med ett jubileumssymposium som ägde rum på Dipoli den 21 oktober. Bland inbjudna talare fanns bl.a. kanslichef Anja Lehikoinen (undervisnings- och kulturministeriet), professor Patrick Scheinin (studentexamensnämnden), partiledare och riksdagsman Juha Sipilä (C) samt undertecknad (ordförande för centrala urvalskommittén för de tekniska vetenskaperna). Stämningen var god; avsikten var att presentera teknik och arkitektur i ett brett, också futuristiskt perspektiv, så dagen hade temat ’Teknikutbildningens horisont’.

Fru Lehikoinens budskap var väntat: tekniska universitet och fakulteter är i bra skick och väljer sina studenter på ett kompetent sätt, men resurserna kommer ytterligare att krympas och mera resultat förväntas! Efter sitt tal lämnade fru Lehikoinen seminariet. Som vi alla vet, så i Finland har ministeriets kanslichef ibland mera makt än själva ministern; då finns det ingen större benägenhet att stanna kvar i föreläsningssalen! Vad fru Lehikoinens uttalande kommer att innebära i praktiken återstår att se. Lyckligtvis är ett riksdagsval på kommande.

Professor Scheinin hade granskat resultaten i studentexamen med stringenta vetenskapliga metoder och lyfte upp intressanta synpunkter. Vi har hittills trott på Karl Friedrich Gauss då vitsorden ska fördelas för en population som deltagit i en examen, förståss under vissa villkor. Detta är dock inte den bästa metoden då det är fråga om små ämnen, t.ex. främmande språk som läses i mindre omfattning än engelska. Den studentpopulation som skriver t.ex. tyska, franska eller ryska är redan på något sätt utvald och presterar i genomsnitt bättre än populationerna i ’stora’ ämnen, vilket leder till att det blir svårare att uppnå de högsta vitsorden i mer sällsynta främmande språk. Resultatet tenderar att bli en ond spiral: en och annan abiturient vågar inte skriva dessa ’små’ språk. Detta har även en konsekvens på ingenjörerna, för Finland behöver även på teknikens område språkkunnigt folk. Professor Scheinin presenterade en korrigerande algoritm för fördelning av vitsorden – hoppas den kan tas i bruk i framtiden.

Seminariets bästa anförande hölls av riksdagsledamoten Juha Sipilä (observera att detta inte är en valreklam, utan min subjektiva åsikt!). Han pratade humorisktiskt om sin karriär som innovator och företagare, alltså om tiden före toppolitiker och riksdagsman. Sipilä är diplomingenjör från Tekniska fakulteten vid Uleåborgs universitet och inledde sin yrkeskarriär som elektronikingenjör. Sipilä konstruerade bl.a. antenner för mobiltelefoner. Han visade en bild där Mikhail Gorbatjov testade en ny telefon, då han en gång var på besök till Uleåborg. Sipilä har haft många företag och han var en av initiativtagarna för en ekologisk by i norra Österbotten: byn producerade sin elektricitet med hjälp av vind och biomassa. Begrepp som ’bioekonomi’ och ’grön kemi ’ förekom i Sipiläs powerpoint-presentation. Jättekul!

Efter föredragen gavs hedersbetygelser till personer som har gjort stora insatser för DIA-antagningen. Från Åbo Akademi prisbelöntes studiechef Ulla Bäckström. Kvällen avslutades med ett cocktailparty.

Sommardagar i Arensburg

Tapio SalmiMin första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel,  han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar.  Aino Kallas är ett av de största namnen i  den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.

Idag skiner solen över den Öselska himmelen: flera veckor var temperaturen nästan 30 grader i öns huvudstad Kuressaare och havsvattnets temperatur översteg 25 grader. Turister kom och for: finländare, svenskar, letter, litauer, ryssar, tyskar, fransmän… De kom till operafestivalen, de kom till kammarmusiksfestivalen, de kom för att titta på fåglar, för att festa, några kanske enbart för att vila. En kosmopolitisk kakofoni, kunde man säga. Unga tyska studenter promenerade på stadens huvudgata och frågade artigt: tyska eller engelska? Tyska, absolut, svarade jag. De frågade vägen till tyska soldaters gravgård. Gå ditåt, ca tre kilometer, så kommer ni till Kudjape metsakalmistu, bredvid den finns de tyska soldatgravarna. De tackade och gick.

Ön har starka tyska rötter: här härskade den baltisk-tyska adeln som ägde stora herrgårdar. Många av dem deltog aktivt i utvecklingen av samhället. Balthazar van Campenhausen var på 1700-talet viceguvernör i Kuressaare, som då kallades Arensburg. Han grundade den första tidsskriften på ön, Arensburgische Wochen- und Intelligenzblätter. Han grundade även den första (halv)professionella teatern i Arensburg-Kuressaare. En sommarkväll träffade jag under konsertens paus friherre Hansjörg Freytag – von Loringhoven, vars förfäder en gång var godsägare i Kihelkonna kommun. Deras adelsvapen hänger i Kuressaare biskopsslott. Hansjörg är en artig, äldre gentleman, först hjärnkirurg till utbildningen, men sedan hade han kommit till slutsatsen att det egentligen är farligt att operera hjärnor och utbildade sig till psykoterapeut. Han har praktik i Tübingen. Ofta kommer han på somrarna till Ösel, medan hans fru som är bildkonstnär flyger till Provence.

Vi organiserade i augusti en internationell sommarskola och konferens i Kuressaare, i lokala yrkesinstitutets utrymmen. Temat var norra Östersjöområdets hållbara kemi och processteknologi. Evenemanget samlade ca 60 deltagare från Åbo Akademi, Uleåborgs universitet, Umeå universitet, Kungliga tekniska högskolan (KTH) och Tallinna tehnikaülikool. Dessa universitet bildar nätverket POKE (Pohjoisen Itämeren alueen kestävä kemia ja prosessiteknologia), som finansieras av Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto). Deltagarna representerade över 15 nationaliteter. Toppföreläsare berättade om jordklotets härkomst och utveckling (Olav Eklund, ÅA), Östersjöområdets ekologi (Jüri Elken, TTÜ), sol- och vindenergi (Lars Hedström och Lauri Ulm). Tiotals pågående doktorsarbeten presenterades och en snabbkurs i vetenskapligt skrivande hölls. Sommarnätterna var fortfarande långa och nattklubbarna vimlade av folk. En kväll besökte vi Kuressaare biskopsslott: vi hittade Freytag – von Loringhovens vapen, det var nästan som modern, nonfigurativ konst, vi hittade Oskar Kallas bild i den permanenta utställningen på slottet.

För 75 år sedan, i augusti 1939, besökte Estlands president Konstantin Päts Saaremaa; han höll tal och pratade med folk och åt festmiddag på slottet. Sommaren hade varit ovanligt vacker och het, den stora ekonomiska depressionen hade övervunnits, livet hade blivit gladare igen och folk fyllde badstränderna överallt i Norden, från Nådendal till Hangö och Terijoki, från Pärnu till Kuressaare. Den 23.8.1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten i Moskva och andra världskriget bröt ut den 1 september i morgongryningen. Sommaren var slut.

Krigets förhärjelser bör ersättas med fredens budskap. En av  fredens ambassadörer på jordklotet är Tibets andlige ledare Dalai lama. Jag läste i dagstidningen Meie Maa (Vårt land), att Sydafrika, Nelson Mandelas och Desmond Tutus hemland vägrade att ge visum åt den tibetanske ledaren: Sydafrika har aktiva handelskontakter till Folkrepubliken Kina. Då realpolitik och mänskliga rättigheter står mot varandra, vinner realpolitiken. Bilden är tagen av Dr Pasi Tolvanen.

VIVA AXELIA!

Tapio SalmiVIVA AXELIA!

Invigningen av Åbo Akademis Axelia-byggnad 1977 var en stor händelse: första gången i sin historia fick kemiteknik nya och ändamålsenliga utrymmen till sitt förfogande. Hedersgäster kom och byggnaden vigdes av den dåtida undervisningsministern, Jaakko Itälä (Ville Itäläs farbror) – festen var stor och glädjen över att staten hade byggt ett hus för Åbo Akademi. Vi trodde att vi var i säkra händer.

Axelia – eller Axelia I som det senare kom att kallas – byggdes billigt; byggnaden representerar typisk betong- och spånskivearkitektur från 70-talet. Den arkitektoniska planeringen är däremot genialisk: arbetsrummen har både luft och ljus och laboratorieutrymmen är mitt i huset, separerade av glasväggar så att allt blir synligt och kommunikationen mellan lärare och studenter, forskare och handledare löper smidigt. Byggnaden blev konstruerad i en blomstrande samarbetsanda; olika synpunkter och åsikter beaktades på 70-talet, eftersom man ville ha ett hus som skulle satisfiera allas förväntningar och visioner långt framåt. I Axelia finns utrymme för ett rymligt bibliotek, studenternas grupparbetsrum, glashandel, mekanisk verkstad, t.o.m. den berömda klubblokalen Axelborg. Då AxeliaI planerades var demokratin i mode på alla samhällsnivåer – i motsats till dagens autoritära och totalitära strömningar, som har spritt sig som cancer även i civilerade västerländska demokratier, t.o.m. till universitet.

Visserligen har Axelia-huset haft små problem: taket läckte några år, det drog i föstren och på sommartiden kan temperaturen i laboratoriet överstiga 30 grader. Dock har kemiteknik under de senaste 30 åren utvecklats till en verklig toppenhet i forskning, ett internationellt erkänt centrum, dit forskare kommer från praktiskt taget alla världsdelar, många av dem med egna pengar. Verksamheten har kunnat utvidgas kraftigt  under de senaste decennierna, tack vare att AxeliaI byggdes på ett framsynt sätt, men tanke på en framtida expansion av verksamheten. Idag hämtar forskargrupperna i  Axekia-byggnadskomplexet (AxeliaI  och AxeliaII) årligen tiotals miljoner euro till Akademin i form av extern projektverksamhet. Sent på natten kan man se ljus i många personrum, det är vetenskapens låga som brinner här.

De senaste månaderna har det bokstavligen kokat i Axelia, speciellt i AxeliaI, husets äldre del som skulle grundrenoveras under åren 2015-2017. Vart hamnar vi, vem som ska komma till det nyrenoverade huset, hur ska en ny byggnadsstruktur se ut? Dessa frågor har lärare och forskare och studenter ställt, med många farhågor. Utredningarna visade att renoveringens totalkostnad skulle bli över 20 miljoner euro (!) och årshyran skulle efter renoveringen stiga till över 3 miljoner euro (!)  – en höjning på 65% jämfört med den nuvarande hyresnivån .
Jag kommenterar inte processens gång närmare här (texten skulle bli för lång i sommarhettan) , utan endast konstaterar att ’planeringsprocessen’  har hittills liknat en mardröm ur Franz Kafkas noveller och romaner. Åbo Akademis styrelse och Rektor fattade ett klokt beslut genom att skjuta upp ärendet och prioritera renoveringen av Gadolinia-byggnaden i stället. Då man ser räkningen, då man ser vad kalaset skulle kosta, blir man plötsligt en aning förnuftigare igen.

Vi fick uppleva promotionens glänsande dag – jag avslutar med en bild av doktorer från teknisk kemi och reaktionsteknik : 10 doktorer i vårt ämne promoverades; bilden är tagen av Petteri Tolvanen.

Doktorer från ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik.

Glad midsommar till alla läsare!

 

Tapio Salmi

VIVA BIBLIOTHECA!

Tapio SalmiDe flesta av oss har mycket goda minnen av bibliotek. Vi kommer ihåg de första besöken till ett bibliotek i barndomen: nästan gränslösa bokhyllor och trevliga tanter bakom lånedisken. Vi kommer ihåg den speciella doften i ett gammaldags bibliotek. Varifrån kom den? Luktar papperet, eller närmare sagt bestrykningsmedlen i det? Som kemiingenjörstudent vid Åbo Akademi var min dagsordning ganska regelbunden: på förmiddagen lyssnade vi på föreläsningar, på eftermiddagen gjorde vi laborationer eller gick till biblioteket för att lösa räkneövningar. Det gamla och vackra kursboksbiblioteket i Reuterska huset var min favorit.

 Under mina talrika irrfärder ute i världen har jag ofta besökt bibliotek, helt enkelt för att titta in. Moderna bibliotek i nordiska städer, Strahovklostrets urgamla bibliotek i Prag, en gigantisk historisk bok- och handskriftssamling i Valladolid – alla de har sin speciella atmosfär. För några månader sedan besökte jag igen universitetet i Valladolid, ett av våra samarbetspartners i Spanien för att hålla en kurs i nya kemiska reaktorsystem. Efter föreläsningarna tog min kollega Dr Juan Garcia Serna mig till ett historiskt bibliotek och jag fick bekanta mig med en illustrerad bibel. Det låter kanske trivialt, men där fick jag en stor aha-upplevelse. I boken fanns inga konventionella – och ofta överdekorerade – bibelillustrationer utan konst med stort K. Den anonyma konstnären hade använt sig av ett färggrannt och kraftigt förenklat bildspråk, som genast såg bekant ut för mig. Var har jag sett någonting liknande tidigare? I Pablo Picassos verk, förståss. Starka konturer, abstraherade och och förenklade figurer – en realistisk tredimensionell rymd hade förvandlats till en karrikerad, kubistisk och i viss mån tvådimensionell rymd. Dessa illustrationer måste ha varit en inspirationskälla för Pablo Ruiz Picasso, den stora revolutionären i 1900-talets bildkonst.

 En modern vetenskapsidkare kan inte klara sig utan ett välutrustat bibliotek. Dataåldern har inte ändrat detta faktum, tvärtom: i dagens informationsflöde är det allt viktigare att söka och sålla, få fram det aktuella och undvika dublering av forskning, som redan gjorts av någon annan någonstans. Åbo Akademis bibliotek hör till de största kulturarven i vårt land, utan tvivel. Användningen av biblioteket har ändrats drastiskt under de senaste 10-15 åren. Tidigare spenderade man timmar och veckor i själva biblioteksrummet och bläddrade i tidsskrifter och Chemical Abstracts för att överblicka forskningen igår och idag. Det tog tid, men efter att man hade lärt sig tekniken så fick man fram den väsentliga informationen. Nu har vi övergått till en digital värld och vi slänger sökord till nätet och lever i hoppet om att någonting nyttigt och intressant diffunderar ut. Vi söker i SciFinder, i Science Direct, och framför allt, vi läser elektroniska versioner av vetenskapliga tidsskrifter.

 Traditionellt utges vetenskapliga tidsskrifter av vetenskapliga societeter och akademier samt av kommersiella förlag som är specialiserade på vetenskaplig publikationsverksamhet. Så ska det ju vara. Dessa två aktörer är självklara och deras samexistens och inbördes konkurrens har garanterat att vetenskapliga fakta med tolkningar står till vårt förfogande. Under de senaste åren har vi dock sett en hotande utvecklingstendens: en enorm koncentration av den vetenskapliga publikationsverksamheten har ägt rum. E, E och E! Jag menar den brittisk-nederländska giganten Elsevier, som lavinartat har expanderat sin marknadsandel genom att köpa upp konkurrenter. I dagens läge lever vi i en realitet som innebär att ett modernt forskningsinstitut inte kan klara sig utan att prenumerera på Elseviers tidsskrifter; de är ca 2500 inalles. Denna monopoliseringstendens har lett till att de vetenskapliga biblioteken (läs: universitet och forskningscentra) tvingas att betala allt högre licensavgifter. Vad händer då? En allt större andel av biblioteksanslagen går till Elsevierlicenser och vi har inte råd för tidsskrifter utanför detta monopolbunker. Detta är en skrämmande vy, som noteras överallt i världen.

 Jag läste häromdan i en av de största tyska tidningarna, Süddeutsche Zeitung en glädjande nyhet med rubriken ’ Ausgenutzte Forscher – Digitale Fachzeitschrift-Abos werden unbezahlbar’ (28.3.2014). Ett av de tyska spetsuniversiteten, Universität Konstanz, har avbrutit förhandlingarna med förlagsgiganten Elsevier. I tidningsartikeln diskuteras Elsevier oligopolläge, ’open access’-publikationer och den aktuella tvisten. Jag tar ett direkt citat ur den välskrivna artikeln:

 ”Nachdem es schon hier und dort, gerade auch in Grossbritannien und den USA, Abbestellungen und Boykott-Aufrufe gegeben hatte, macht jetzt mit Konstanz eine der elf deutschen Exzellensuniversitäten ihren Protest öffentlich. Der Durchschnittspreis einer bei Elsevier lizenzierten Zeitschrift (wohlgemerkt: nur einer) habe zuletzt bei 3400 Euro pro Jahr gelegen, fast dreimahl höher als beim zweitteuersten grossen Verlag. Ulrich Rüdiger, der Rektor der Universität, erklärte: “Die Universität Konstanz kann und will bei dieser aggressiven Preispolitik nicht länger mithalten und wird ein solches Vorgehen nicht unterstützen.”

 Universitetsrektor Ulrich Rüdiger leder ett uppror mot ett girigt och orättvist system. Girighet är en av våra synder, individuellt och kollektivt. Rätten till objektiv information för ett rimligt pris hör till forskarens grundrättigheter.

 Jag avslutar med två spanska bilder av Pasi Tolvanen med temat från långfredagen och påsken till första maj: långfredagsstämning framför katedralen i Sevilla och José Martis minnesmärke i Madrid. José var en kubansk författare, journalist och revolutionär på 1800-talet.

Bild från Spanien 1 Bild från Spanien 2.

Trevlig försommar till alla läsare!

Tapio Salmi