Kategoriarkiv: Tapio Salmi

Forschung und Ausbildung für die Welt

Tapio SalmiTill Cambridge, Oxford, Paris, Heidelberg, Stanford, Berkeley, MIT… Så drömmer många forskare; ut i den stora världen, till toppuniversitet för att kunna samarbeta med världens bästa forskargrupper vid världens bästa universitet. Studenter kommer till mig och frågar, om jag kunde skriva rekommendationsbrev då de åker utomlands som utbyteslelever. Ibland kan resan bli en besvikelse; en teknolog kom en gång till mig och berättade att han var mycket missnöjd med sin vistelse vid Stuttgart Universität, Institut für Verfahrenstechnik. Varför, undrade jag, det är ju ett toppställe på vårt område. Professorn bara skrev formler på tavlan utan att knyta dem till verkligheten, berättade studenten; man lärde sig inte riktigt någonting, avslutade han lakoniskt. Toppforskning garanterar inte automatiskt toppundervisning. Då det gäller forskning, så är många av våra doktorander rätt så krävande: apparatur ska finnas tillgänglig, den ska fungera och laboratorieingenjören eller teknikern ska fixa det. Annat är det utomlands. En av mina kolleger åkte till University of Delaware inom ramen för Fullbright-programmet. Några månader gick till att reparera en gammal gaskromatograf. Professorn brydde sig inte om; han fokuserade på allmän PR-jargong om hur viktig katalys är som vetenskapsgren. Slutligen började instrumentet fungera och min kollega fick resultat till stånd. Från USA hämtade hon en splitterny bil till Finland.

Oftast är erfarenheterna av en utlandsvistelse dock mycket positiva. Man träffar nya människor, knyter nya kontakter, gör framgångsrika experiment. Framför allt, man får nya idéer genom att byta miljön. Det är som en uppfriskande dusch att lämna alla kverulanter här hemma och starta – åtminstone skenbart – från ett rent bord. Vetenskapsidkare har alltid varit internationella. Mikael Agricola studerade i Wittenberg, en finländare var uppenbarligen för länge sedan en tid rektor för Paris universitet, det legendariska Sorbonne. Den store finske barnläkaren, arkiater Arvo Ylppö forskade i början av 1900-talet vid Kaiser Wilhelminstitutet i Berlin, där även Urho Kekkonen vistades för att färdigställa sin doktorsavhandling i juridik. Fördomsfria var dessa tidiga internationalister, långt innan Erasmus och andra utbytesprogram kom i gång. Under efterkrigsåren spelade Finlands goda relationer till USA och Fullbright-program en avgörande roll för den vetenskapliga utvecklingen av vårt land. Min lärare och mentor, professor Leif Hummelstedt åkte med båt till USA på 1950-talet för att doktorera vid världens bästa universitet i kemiteknik, Massachusetts Institute of Technology (MIT). I samma båt åkte Pekka Linko och Eero Suoninen; också de skulle doktorera vid MIT. Pekka Linko blev senare professor i bioteknik vid Tekniska högskolan och Eero Suoninen blev professor i materialfysik vid Åbo Universitet. De kom som friska fläktar tillbaka till Finland ; förnyade undervisningen och lyfte vetenskapen på en hög internationell nivå; Hummelstedt i kemisk reaktionsteknik, Linko i bioteknik och Suoninen i ytfysik. Dessutom blev de personliga vänner, förstås.

Vårt land har tagit enorma kliv framåt på forskningens gränslösa fält. Vi har blivit ett attraktivt land som lockar massor av utländska forskare till de bästa grupperna i Åbo, Helsingfors, Uleåborg, Jyväskylä,… Vi ska vara stolta över detta och accelerera denna utveckling. Min vision är att vi kan bli framtidens Schweiz i detta avseende: en stor del av forskare och professorer vid toppuniversitet som ETH (Zürich) och EPFL (Lausanne) kommer från utlandet. Det är en av hemligheterna bakom Schweiz’ enorma succé i vetenskapsvärlden.

Finlandska beslutsfattare borde göra en storsatsning för att internationalisera forskningsklimatet i vårt land. Tyvärr har trenden varit den motsatta under SSS-regeringens tid. Regeringen har kastat en våt och smutsig trasa mot ansiktet. Jag talar inte enbart om de välkända nedskärningarna på universitetssektorn, utan om den ’sannfinnländska’ tendensen i forskningspolitiken. FIDIPRO-professurer som användes för att locka framstående finländska och utländska forskare, vilka arbetar vid utländska toppuniversitet tillbaka för en tid till Finland, har i praktiken nedlagts: Tekes har för sin del slopat programmet och Finlands Akademi har varit tvungen att frysa ned programmet. Inga nya ansökningar kan lämnas in. Det är regeringens uttryckliga vilja. Ett nytt förslag till anslagsfördelningen till universiteten har utarbetats. Om det förverkligas, så kommer praktiskt taget alla bonus för internationaliseringen att försvinna; t.ex. extra anslag som man nu får för utländska doktorer. Regeringen pressade i riksdagen genom en lag som tvingar oss att ta höga terminsavgifter av magisterstuderande som kommer från utlandet och studerar hos oss på engelska. Regeringen kallar detta utbildningsexport (koulutusvienti). Give me a break, ropar jag. Pga denna misslyckade lag kommer en stor del av de internationella magisterprogrammen i hela landet att hamna i kris. Det återstår att se, huruvida vi kan kompensera bortfallet av studenter från tredje världen med studenter från EU-EES-området. Den rasistiska och xenofoba flygeln i det semi-fascistiska regeringspartiet har nått sitt mål. Nyligen skrev undervisningsminister Grahn-Laasonen ett ’herdebrev’ till universitetsrektorer: vi ska bli effektivare!

Åbo Akademi har varit en av pionjärerna i Finland vad internationaliseringen beträffar. Norden är en naturlig riktning för oss, likaså EU-området. Akademin borde ha som strategisk målsättning att bli Finlands mest internationella universitet. Det är synnerligen viktigt för oss: för forskningens internationella konkurrenskraft, för utveckling av undervisningen och för studenternas livserfarenhet. Igelkottspolitik ska inte vara vår politik, utan öppna dörrars politik; Åbo Akademi är Finlands fönster till den fria världen, till länder som respekterar vetenskapens frihet.

Nästa vecka kommer en gäststudent från Padova, Italien, följande vecka en student från Darmstadt, Tyskland och den 20 april en ny doktorand från Caracas, Venezuela till min grupp. Professorn tackar ofta doktoranden, men känslan är fantastisk då en färdig doktor tackar handledaren. Tapio, det här är ett fint ställe att göra forskning, sade en nybliven tysk doktor från min grupp, då hon återvände till sitt hemland. Sällan har jag blivit så glad. Hon var Sabrina Schmidt, som fick av Finska Kemistsamfundet priset för bästa doktorsavhandlingen på kemins och kemiska teknologins område i Finland. Auf Wiedersehen!

Universitet i Florida, Gainsville, mars 2016

Tapio Salmi

PS Jag höll ett föredrag vid konferensen Organic Reactions in Catalysis, Miami samt besökte universitetet i Gainsville för att diskutera potentiellt samarbete och forskarutbyte. Jag tackar J.-P. Mikkola, Pasi Tolvanen och Eero Salminen för trevligt resesällskap. Det sociala programmet slutade på en bar i Lake Worth. Plötsligt kom polis- och brandbilar med skrikande alarmsignaler: en man bakom hörnet hade vägrat att ge pengar åt en rånare, som sköt ett skott i mannens mage. Ambulansen förde offret till sjukhus och polisen spärrade området. Det blev dags att gå till hotellet och lägga sig. Florida har många ansikten.

Kemist och kemingenjör i går och i morgon

Tapio SalmiVarför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

 

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

 

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015

Sommardagens gång

Tapio SalmiDet är ofta härligt att vara borta från Finland, speciellt några sommarveckor på Ösel, i Kuressaare-Arensburg som är öns förtjusande huvudstad. Den över 350-åriga staden är en kosmopolitisk metropol i miniatyrskala. Badstranden är lång och vinden blåser från Kuressaareviken. I horisonten, eller närmare sagt, en aning bakom den finns Lättland. Med god fantasi tror man att det är synligt. Bakom ryggen står sagoslottet, Kuressaare loss, som en gång i tiderna var sätet för Riga biskop: han regerade här. Idag är slottet ett välkänt och mångsidigt kulturcentrum: konstmuseum, historiskt museum och biologiska samlingar. Årets höjdpunkt är operafestivalen, Saaremaa ooperipäevad, som är den estniska motsvarigheten till festivalen i Nyslott. Vi tittar på Giuseppe Verdis Rigoletto, som spelas av Teatro di Milano. Organisationen är perfekt och musiken njutbar, även för en icke-musikalisk människa. Applåderna vill inte ta slut efter föreställningen. Min favorit är arian La donna é mobile – kvinnan är rörlig (jag vågar inte säga: labil).

Sommaren på Ösel fylls av evenemang – kulturen kommer från större städer på besök till avlägsna orter och en alldeles speciell stämning uppstår; otaliga nya kontakter knyts då främmande människor plötsligt börjar tala med varandra i en avslappnad atmosfär.

Efter operafestivalen kommer kammarmusiksfestivalen. I slottets kapell spelas medeltida musik. Under konsertens paus går en äldre herreman rastlös omkring och fotograferar allt. Han är ensam och söker uppenbarligen kontakt med någon. Han frågar någonting oväsentligt av mig men snart befinner vi oss djupt i diskussioner. Det visar sig att han är friherre von Freytag-Loringhoven från Tübingen. Varför är han här? Hans farfars far var en stor godsägare i kommunen Kihelkonna, men han hade sålt allting bort redan på 1800-talet och flyttat till Tyskland. Familjen hör till gammal tysk-baltisk adel, deras vapen är upphängt inne i slottet och förfädernas kvarlevor vilar bredvid Kihelkonna kyrka. Friherren är på gott humör då han berättar om släktens historia. Kvällen slutar med en gemensam middag och intressanta detaljer om hans privata och professionella liv avslöjas: han försöker komma varje sommar till Ösel för att se sina rötter, men hans fru är bildkonstnär och lärare, som hellre tillbringar sommardagarna i Nice (Nizza). Herr friherr Freytag von Loringhoven är medicine doktor och närmare sagt hjärnkirurg till utbildningen, men i något skede hade han hamnat i kris med sitt yrke och utbildat sig till psykoterapeut. Kvällen blir synnerligen inspirerande; några månader efteråt kommer ett postkort från Tübingen.

En grupp av tyska studenter kommer emot mig på gatan och frågar artigt: tyska eller engelska. Tyska, svarar jag bestämt. De vill veta vägen till en begravningsplats, där de tyska soldater som stupade i andra världskriget på Ösel vilar. Jag visar vartåt de ska över gå för att komma till Kudjape metsakalmistu. Under många årtionden, under den sovjetiska ockupationens tid var massgravarna medvetet bortglömda, för officiellt ansågs det vara fiender som var begravda där. Sovjetunionen legitimerade sig mycket långt med segern i andra världskriget, en makt som krossade fascismen. Efter att Estland hade återfått självständigheten år 1991 och den andra republiken uppstod, blev det tillåtet att prata om gravarna igen: nationen fick tillbaka sitt kollektiva minne. Med ekonomiskt stöd från Förbundsrepubliken Tyskland städades området och tusentals gravstenar placerades på ett öppet fält. Här vilar tusentals tyska soldater. De kämpade ända till det bittra slutet. Sovjetunionen återerövrade Tallinn på hösten 1944, medan de sista tyska trupperna lämnade Ösel, närmare sagt Sörvehalvön, öns ultima Thule så sent som våren 1945. Nu är det tillåtet att hedra även deras minne. I varje tysk gravsten står inte bara soldatens namn utan även hans militärgrad: Gefreiter, Lieutnant, Oberlieutnant, Oberst… Ordning ska det vara i hierarkin.

Alldeles bredvid de tyska gravarna finns ett fält där de soldater som kämpade i röda armén vilar. Minnestatyn är gigantisk, ett utmärkt exempel på pretentiös socialistisk realism (som de facto ligger lång borta realism i många fall). I Sovjetunionen blev det slut på modernistiska experiment och expressionistisk skildring av människans liv redan på 1930-talet. Staten och den ’nya’ människan skulle hyllas i romantisk och heroisk anda. Statyn i Kudjape är skapat av en känd bildhuggare. Stämningen här avviker från den tyska begravningsplatsen. Här finns enkla stenar av röd granit, soldatens namn men ingen militärgrad.

Bredvid dessa två gravgårdar finns ett öppet fält, en stor och välskött gräsmatta. Senare på sommaren vandrar jag runt gravarna tillsammans med min svärfar, vars stora intresse är historia. Plötsligt stannar vi på det öppna  fältet och han frågar mig: är denna outnyttjade mark reserverat för nästa krig?

Fusionsenergi

Tapio SalmiIndustrin krymper, statsskulden ökar, de rika klagar, de fattiga lider, den intellektuella eliten kritiserar och problematiserar. Riket har sjunkit i pessimism och stagnation. Så är det i dagens Finland, åtminstone enligt massmedia. Naturligtvis – massmedia i en västerländsk demokrati ska utgöra en kritisk röst och inte vara statsmaktens språkrör. Alltid går det illa, men ibland mindre illa.

Onekligen har vårt land stora problem, vilka delvis är strukturella, men låt oss tänka framåt och skrida till åtgärder. I alla organisationer efterlyses konkreta åtgärdsplaner, för strategiska visioner allena är inte tillräckliga.

Vad är den typiska medicinen då en organisation eller ett samfund är i en krissituation, som inte är tillfällig i sin karaktär? Fusion, fusion, ropar man då. Man fusionerar två företag i hopp en nystart; ny logo, ny organisation, ny image och framför allt nya synergier som leder till nytänkande, nyskapelser och förbättrad kostnadseffektivitet.

Vi ska fusionera med ett annat land. Finlands politiska historia delas i tre epoker: kungarikets tid (-1809), kejsardömets tid (1809-1917) och republikens tid (1917-?). Republikens tid är över – leve fusionen! Med vem? Vi granskar fusionsmöjligheterna med grannländerna, eller helst hela Östersjöområdet.

Vi tittar först norrut: Norge. Med norrmännen har vi alldeles härliga relationer; vi gillar varandra. Fusionen är dock osannolik: grannen med sina enorma naturgas- och oljetillgångar är alltför rik och därmed knappast ivrig att ingå ett giftermål med oss. Dessutom har den nordliga grannen en hög kostnads- och prisnivå, vilket innebär att ölpriset i Finland skulle snabbt stiga efter fusionen och detta kunde leda till ett uppror i den östra rikshalvan.

Sedan tittar vi västerut. Svenskarna är vårt broderfolk på många sätt och svenskarna har visat en oförglömlig solidaritet mot oss, inte minst under svår krigstider 1918 och 1939-44. Här uppstår dock två allvarliga problem på fusionsvägen. Det kunde vara svårt att få finska folkets majoritet bakom en dylik fusion, eftersom många finländare lider av ett allvarligt lillebrorskomplex vad Sverige beträffar. Dessutom är det tvivelaktigt om man i Sverige överhuvudtaget skulle vara kapabel att fatta något som helst beslut inom en rimlig framtid: det skulle behövas mini- och stormöten, otaliga riksmöten och Almedalsveckor för att behandla detta delikata ärende. Sedan 1809 har Sverige inte kunnat fatta ett beslut huruvida man skulle delta i ett (världs)krig eller inte. Så tydligen är man tvungen att begrava idén om ett nytt Storsverige och i stället nöja sig med det bernadottska Lillsverige. Fördelen med en icke-fusion med Sverige är att fusionsdiskussionen kan fortsätta och ishockeymatcherna Finland-Sverige hålls kvar.

Det är dags att kasta blickarna österut. Ett ja tack är att vänta på från Moskva, da, da… Den bärande ryska statsideologin är – och har sedan urminnes tider varit – att bibehålla och vidareutveckla rikets territoriala storhet. Denna grundtanke leder till en logisk konsekvens: ett land eller ett område som någon gång har hört till tsarriket eller Sovjetunionen bör vid ett lämpligt ögonblick kunna återförenas med moderlandet. Ekonomiska synergier med en rysk-finsk fusion skulle vara uppenbara; speciellt östra Finlands ekonomi skulle få en stark stimulans och östra Finland skulle få ett naturligt Hinterland. Ändå är jag i viss mån tveksam och problemet är igen folkopinionen, så kanske man bör vänta innan man skickar en e-post till Vladimir Putin.

Vi tittar söderut: Estland, Lettland och Litauen. Ester är nästan som finländare utom att de har mer civiliserade dryckesvanor. De ekonomiska och kulturella banden är otaliga. Som folk älskar vi varandra, och esterna har under historiens lopp visat en likadan solidaritet mot oss som svenskarna. Toppolitiken är dock just nu emot oss. Estlands president Toomas Hendrik Ilves (herremannen med rosett; ’ilves’ betyder ’lo’ på svenska) är i sin tankevärld en typisk exilest, uppvuxen i Sverige och Kanada. Han har stora misstankar mot tidigare alliansfria länder och betraktar oss som finlandiserat land, som har en alltför mjuk politik mot Ryssland. ’Me ei taha, me ei oska’ (vi vill inte, vi vågar inte) skulle vara det sannolika svaret på en e-post om en eventuell statsfusion.

Estland, Lettland och Litauen är språkligt och kulturellt olika, men deras historiska erfarenheter är mycket liknande; de blickar västerut, ofta över Atlanten, de vill vara självständiga och lojala medlemmar i Nato. Så blir en e-post varken till Riga eller Vilnius osannolik. Det är bättre att ta ett flyg Åbo-Riga och beundra den verkligen vackra hansastaden. Prisnivån är fortfarande rimlig där.

Alternativen börjar bli få: Polen och Tyskland (i alfabetisk ordning). Finsk-polska relationer har alltid varit goda, utom små incidenter under den svenska stormaktstiden. Är Polen intresserad av Finland och har Polen erfarenhet av att genomföra fusioner? Kungen Sigismund-Zygmunt, Katarina Jagellonicas och Hertig Johans son försökte göra det, men planen misslyckades, eftersom kungens egen släkt var opålitlig. Finländarna skulle eventuellt stöda en samgång, men polackerna är säkert tveksamma: landet har haft en synnerligen gynnsam ekonomisk utveckling under de senaste åren – varför skulle man riskera detta med en fusion med ett problemland? Folkmentaliteterna är olika: polackerna är spontana och älskar improvisation, medan finländarna vill ha välplanerade möten med klara agendor. Det finns dock en starkt sammanbindande länk mellan dessa två nationer: vodka. Fusionsoptionen borde undersökas seriöst.

Vi landar i det sista alternativet som enligt min åsikt kunde bli den bästa: en fusion med Tyskland. Jawohl, där har vi ett folk som verkligen passar ihop med oss. Vi är försiktiga, laglydiga och rädda för oordning och kaos, så är även tyskarna. Vi älskar detaljerad planering och noggrann dokumentering. Den ekonomiska kopplingen mellan de två länderna är stark. Vi har erfarenhet av tidigare samarbete på många områden. Tyskland har färsk erfarenhet av att genomföra verkligen krävande fusioner: hela gamla DDR införlivades den 3.10.1990 i Förbundsrepubliken. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lovade blomstrande ängar till östtyskarna, till de nya delstaterna (Neue Bundesländer). Det har det verkligen blivit, trots skepticism och farhågor. Den federala struktur som det efterkrigstida Tyskland har, skulle passa oss utmärkt: vi skulle bli en delstat (das Neueste Bundesland). Det är dags att utarbeta en konkret åtgärdsplan och tidtabell för en fusion på det kulturella, ekonomiska och statsrättsliga planet. Utbildningen i Finland borde samordnas med Förbundsrepubliken, åtminstone i viss mån. Det tyska språket skulle ingå i skolornas undervisningsprogram redan i första eller andra läsåret. De största – och även mindre – finländska städer skulle få ett tyskt namn. Jag ger endast några exempel: Åbo (Turku) skulle bli Markt eller Markt am Aura (’turku’ betyder ’torg’, torg heter Markt på tyska), Nystad kunde bli Neustadt am Ostsee o.s.v.  En riksomfattande namntävling skulle utlysas för att hitta på goda namn. Detaljerna är många och allt kan inte behandlas här. Det blir dags att skicka en e-post, och inte vilken som helst e-post. Inledningen av brevet är det viktigaste; man ska komma ihåg den artiga tyska brevetiketten: alltså inte Liebe Angela, inte heller Liebe Frau Bundeskanzlerin, utan Sehr Geehrte Frau Bundeskanzlerin. En kopia ska skickas till förbundspresidenten, till Joachim Gauck.

Ledare – större och mindre – har sina visioner, t.o.m. hallucinationer. Den store finske statsmannen Urho Kaleva Kekkonen var en synnerligen visionär politiker, som under sina sista år i ämbetet led av hallucinationer. En av dem var att Finland är ett neutralt land.

Den Haag, i en coffee shop, juni 2015

Tapio Salmi

Det är fråga om högförräderi enligt finska lagen. En artikel av denna typ skulle i 1930-talets Finland givit några år tukthus till författaren. Solig sommar till alla läsare!

Publish or perish

Tapio SalmiPublish or perish – publicera eller förgås. Detta ordspråk är djupt inpräntat i forskarens hjärna. Årligen – numera även oftare – ska vi rapportera våra prestationer som överförs till databaser, så att statistiken visar rätt och nationella och internationella jämförelser kan göras. Universitetets direkta statsfinansiering baserar sig sedan 2007 inte bara på antalet examina utan också på antalet vetenskapliga publikationer. Värdet på en peer review –artikel är ca 7000 euro, så låt oss skriva! Inte det minsta resultatet, inte den mest anspråkslösa eller marginella idén ska bli i bordslådan (läs: på hårdskivan), utan allt ska så snabbt som möjligt ut i världen: då får mänskligheten ta del av vetenskapens frammarscher och universitetet (läs: universitetsledningen) får sina pengar så att vi kan fortsätta forska och undervisa.

Är det något fel på detta? I och för sig inte; då man skickar in ett manuskript till en internationellt erkänd journal, granskas innehållet – idén, förverkligandet och textens kvalitet – av anonyma sakkunniga. Trots bristerna på systemet verkar detta vara det enda hållbara sättet att evaluera forskningen. Var ska vi publicera? I Science och Nature, förstås, svarar den ambitiösa forskaren. Vi måste dock vara realister. Största delen av vetenskaplig forskning kan inte uppnå den sensationströskel som dessa tidskrifter förutsätter. I realismens namn bör man först eftersträva en sådan vetenskaplig nivå, som leder till publikationer i de bästa tidskrifterna på forskarens specialområde. Man ska demonstrera en god professionell nivå. I vårt land har man skapat ett publikationsforum (fi julkaisufoorumi), där olika tidskrifter ges en ranking. Jag ger ett exempel från vetenskapsområdena kemi – kemiteknik. Tidskriften Journal of Catalysis får den högsta rankingen (3), Chemical Engineering Science den mellersta (2) och Computers and Chemical Engineering den lägsta (1). Så har den nationella arbetsgruppen (där Åbo Akademi inte råkar vara representerad) bestämt. Detta är ett felaktigt beslut, vågar jag påstå, efter 30 års erfarenhet av publicering i dessa tre tidskrifter. Alla nämnda tidskrifter är på en hög nivå, och borde då tillhöra samma klass, antingen 2 eller 3. I själva verket är det mycket svårt att få en artikel accepterad i Computers and Chemical Engineering, så det är förbryllande att tidskriften har i Finland fått en så låg ranking. Det är inte heller helt rätt att blint stirra på s.k. impactfaktorer för olika tidskrifter, för de är starkt ämnesspecifika: en teoretiskt inriktad journal uppnår sällan en hög impactfaktor, eftersom så få kan förstå innehållet av artiklarna. Experimentella vetenskaper med vidträckta tillämpningar favoriseras i denna jämförelse. Den upplysta delen av forskarkåren och forskningsadministrationen inser detta, men trots allt, impactfaktorn är ett starkt vapen (läs: stridsyxa) i många länder.

Siffrorna ljuger sällan så jag gick in i databasen Vipunen för några dagar sedan. I Vipunen hittar man fakta; precis så gjorde kulturheros Väinämöinen i Kalevala, han gick in i jätten Antero Vipunens mage för att hitta tre ord som behövdes för båtkonstruktion. Undervisnings- och kulturministeriets Vipunen ger närmast klara och kalla siffror. Publikationsstatistiken för några klassiska universitet med många verksamhetsområden ser ut på följande sätt för år 2013 – för korthetens skull tar jag endast refererade vetenskapliga originalartiklar:

 

Helsingfors Universitet                                        4635

Jyväskylä Universitet                                           1132

Tammerfors Universitet                                      975

Uleåborgs Universitet                                          1336

Åbo Akademi                                                            553

Åbo Universitet                                                       2134

Östra Finlands Universitet                                 1553

 

Det må påpekas att Östra Finlands Universitet uppstod då Joensuu och Kuopio Universitet fusionerades för några år sedan. Siffrorna – som ska förstås relateras till universitetets storlek – är delvis väntade, delvis överraskande. Helsingfors Universitet är det överlägset största universitetet i riket, och leder naturligtvis statistiken. Åbo Universitet placerar sig som tvåa i denna jämförelse, vilket är ett mycket gott resultat: gratulationer till grannen! Med vilka universitet på listan ska Åbo Akademi jämföras? Helsingfors, Tammerfors, Uleåborgs och Östra Finlands Universitet har medicinska fakulteter, vilket sätter en stark prägel på publikationsverksamheten – med medicin i programmet når man alltid högre publikationsmängder. Relaterat till sin storlek så presterar det nya Östra Finlands universitet mycket bra. Tammerfors tekniska universitet är ett av landets största universitet vad studentmängden beträffar. Enligt Vipunen publicerades där 657 artiklar under året 2013. Nu kan vi i äkta ishockeyanda räkna ihop publikationerna i Åbo och Tammerfors (en del av publikationer vid Åbo Akademi skrivs i Vasa, och kan inte separeras från övriga Akademin här). Så ser det ut:

Åbo (Åbo Universitet + Åbo Akademi)                                       2687

Tfors (Tfors Universitet + Tfors Tekniska Universitet)         1632

Förhållandet mellan dessa siffror är ungefär 5:3, som i ishockey kan det bli 5-3. Jämförelsen visar var vetenskapen finns.

Åbo Akademi kan närmast jämföras med Jyväskylä Universitet, som också har många vetenskapsgrenar (naturvetenskaper, humaniora, pedagogik…), men ingen medicinsk fakultet. Jyväskylä Universitet är ungefär dubbelt så stort som Åbo Akademi. Om vi multiplicerar publikationsmängden vid Åbo Akademi år 2013 med faktor två, kommer vi till siffran 1106 som motsvarar exakt publikationsmängden i Jyväskylä. I motsats till Åbo Akademi har Jyväskylä Universitet under de senaste årtionden målmedvetet satsat på forskningens spjutspetsar. Vilket vitsord får Åbo Akademi i denna jämförelse; ett relativt gott vitsord men enligt min bedömning inte berömliga. Det finns rum för förbättring.

Den enskilda forskaren ska naturligtvis inte stirra blint på statistik utan genomföra intressant forskning och skicka sitt manuskript till en relevant journal, där det hittar den rätta läsarkretsen. Sedan väntar man med spänning på sakkunnigutlåtanden. Dessa utlåtanden betrakts ofta som tabu, även inom forskares närmaste krets; sällan springer man på laboratoriets korridorer och skriker och jublar: hurra, mitt manuskript blev accepterat! Det hör inte till vår kultur. Sällan erkänner man att det blev ett fullkomligt knock-out, trots att man hade jobbat flera månader med manuskriptet.

Jag vill trösta med två exempel: reaktionshastigheten för substitution av cellulosa studerades ingående av oss – de mest kända produkter av den här typen är karboximetylcellulosa samt etyl-, metyl- och hydroxietylcellulosa. Vi kan hitta dessa produkter bl.a. i glass, tapetklister och tvättmedel. De är biologiskt nedbrytbara, miljövänliga komponenter. Mycket utförliga experiment, bl.a. utveckling av en ny analytisk metod, och avancerad matematisk modellering ingick i arbetet som skickades till Chemical Engineering Science. Den ena sakkunniga var nöjd med arbetet, medan den andra – som tydligen representerade konventionell kvalitativ kemi – skrev att en förenklad teori för cellulosans substitutionsreaktioner publicerades på 1930-talet; ingen ny forskning behövs! Lyckligtvis förstod tidskriftens redaktör idén med artikeln som accepterades efter en mindre komplettering (Chemical Engineering Science, 66, 171-182,2011).

Jag hade jobbat frenetiskt med aldolkondensationens reaktionsmekanism och –kinetik och visat med Taylorserieutvecklingar hur en komplicerad matematisk modell kan förenklas. Den ena evaluatorn konstaterade att en avancerad matematisk metod hade använts, medan den andra sakkunniga påstod att den matematiska behandlingen var från stenåldern! Artikeln blev ändå accepterad (Applied Catalysis A, 198, 207-221,2000).

Ljuvligt – exemplen visar hur (semi)objektiv världen kan vara. Mitt budskap till unga forskare – och även till litet äldre – är: ge inte upp, kämpa vidare. Vi hade just första maj, en traditionell demonstrationsdag; alla världens begåvade, flitiga, djärva, gränsöverskridande forskare skulle behöva en egen demonstrationsdag!

Trevlig vår och försommar till alla läsare!

 

Tapio Salmi

 

 

En resa till Valencia – europeisk rektors- och dekanusträff

Tapio SalmiFakultetsrådsmötet som hade framskridit i god anda avslutades ungefär klockan fyra på tisdag eftermiddag. Ett och annat skulle ännu uträttas, så tillbaka till kontoret. Jag öppnar e-posten – verkligen ett och annat ska uträttas, utredas och besvaras och (härligt!) vidarebefordras. Vi behöver inga chefer längre; e-posten är vår diktator. Svarar du inte omedelbart är du slö, rinner din e-post över är du nonchalant. Nu tar jag slutspurten: svar, kommentarer, order, varningar, tröstande ord (man blir en terapeut utan formell kompetens). Urkund, Travel, Martti – jag kan det här, alla dessa mjukvaror med sina användarfientliga användargränsnitt. Endast egna räkningar blir obetalda, men inget problem: det kommer en påminnelse, i bästa fall från en inkasseringsbyrå.

Tidigt på morgonen börjar en resa till Spanien, till Valencia, där europeiska rektorer och dekaner på teknikens område ska träffas. Temat ska vara ErasmusPlus-programmet och europeisk doktorsutbildning. Hoppas jag inte har glömt någonting; det händer ju lätt före en resa. Plötsligt knackar en doktorand på dörren. Ett rekommendationsbrev ska skrivas och ett konferensabstrakt ska författas, påminner han mig artigt men beslutsamt. En närmare diskussion visar att också han är på väg någonstans så allt ska göras just nu, inte ens ASAP! Vi samarbetar väl och allt blir gjort. Klockan börjar närma sig 24.00.

Det är dags att gå hem och packa. Mycket behövs inte, för våren har kommit till Spanien, så tror jag, utan att konsultera väderlägsprognoser. Bussen till Helsingfors-Vanda flygfält startar kl. 02.00. Det blev en härlig arbetsdag igen, hinner jag tänka och somnar omedelbart.

 

I Valencia blåser vårens varma vindar. Staden med rötter från romerska tider är ett av Spaniens ledande industricentra och har ett stort tekniskt universitet Universidad Politecnica de Valencia (UPV). En typisk europeisk diskussion börjar i föreläsningssalen. Rubriken ’doktorsutbildning’ väcker genast protester. Kan man överhuvudtaget prata om ’utbildning’; det låter ju så amerikanskt. Vi ska inte heller tala om ’graduate schools’, det är ju en kopia från USA! En kollega från TU Delft argumenterar väl: låt oss ändå använda detta begrepp, då förstår även amerikanarna oss och då kan vi locka goda studenter från Asien: i de snabbt utvecklande asiatiska länderna används amerikanska begrepp vad forskarutbildningen beträffar.

Hur ska den europeiska doktorsutbildningen se ut i olika länder, ska den harmoniseras, kan den harmoniseras? Vi diskuterar ivrigt dagens utmaningar: krympande finansiering av doktorsprojekt – oftast garanteras endast en treårsfinansiering till doktorander. Olika (nöd)lösningar tillämpas: regelmässig finansiering för tre år, stipendier för det fjärde året; 20%:s undervisningsplikt för doktorander, så att extra pengar kan förtjänas. Till slut är vi rörande eniga: tre år är för de flesta studenterna en för kort tid att doktorera, i synnerhet om omfattande experimentell verksamhet ingår i avhandlingsarbetet. Fyra år är realistiskt, om allt går bra.

Ett intressant tema med en direkt koppling till doktorsprocessen är publikationer. Vi drunknar i vetenskapliga artiklar, men många av dem är banala och/eller innehåller fel, eftersom antalet forskare har ökat dramatiskt, nya länder med bristande vetenskaplig tradition har inträtt arenan och principen ’publicera eller förgå’ tvingar till hög effektivitet. Dessa är fakta som vi knappast kan påverka, men det behövs mera koncentration och kritiskt tänkande än någonsin för att sålla fram relevant information ur den bottenlösa oceanen av vetenskapliga skrifter. Det är intressant att notera att frågan upplevdes som synnerligen akut för tekniska vetenskaper – man kunde ju tro att vårt vetenskapsområde enkelt kan granskas och tolkas, vad vetenskapliga artiklar beträffar.  – Tro inte på allt som skrivs, gav en äldre kollega mig som råd då jag började doktorera. Det är klart att mera träning i evaluering av vetenskapliga artiklar behövs, och denna träning ska ingå i doktorsutbildningen, nu och i framtiden.

Vad väntas av en doktorand/doktorand på teknikens område? Jag sammanfattar några resultat från Valenciadiskussionen:

– självständigt vetenskapligt tänkande

– förmåga att kritiskt analysera vetenskaplig litteratur

– gedigna kunskaper på det egna vetenskapsområdet

– behärskande av vetenskapliga forskningsmetoder

– yrkesskicklighet

– samarbetsförmåga och förmåga till nätverksbildning

– förmåga att presentera forskningsresultat för specialister och för den stora allmänheten

– förmåga att samarbeta med industrin

– förmåga att arbeta med tidsfrister (deadlines)

Det är lätt att vara av samma åsikt. Listan visar att doktorer på teknikens område liknar väldigt mycket doktorer på vilket som helst vetenskapsområde. Detta är logiskt; teknik är ju en vetenskapsgren sedan Archimedes’ tider.

Varför ska man då komma till ett europeiskt universitet för att doktorera?  En kollega håller ett välförberett men provokativt föredrag. Städerna i Nordamerika – med New York och San Francisco som undantag – är fula och tråkiga, städerna i Asien, t.ex. Beijing och Tokio, är förorenade pga avgasutsläpp. Därför ska man inte dit, utan komma till det gamla Europa, njuta av våra vackra städer och vår stadskultur som härstammar från tusentals år tillbaka. Kan vara i viss mån sant, men det är inte klokt att svartmåla konkurrenten, tänker jag i stillhet. Faktumet är dock att alla utländska doktorander som jag har pratat med vid Akademin har trivts väldigt bra och påpekat att Åbo är en trivsam stad, och att det under tiden i Åbo har varit härligt att besöka Stockholm, Sankt Petersburg och många andra europeiska städer.

Det europeiska mötet avslutas med lunch: paella serveras i parken utanför föreläsningssalen. Nästa gång ska vi träffas i Aten: vi har erfarenhet av krishantering, påpekar den grekiska organisatören en aning ironiskt.

 

Valencia har en stark identitet. Som vi vet så är det egentligen missvisande att tala om Spanien; det är bättre att tala om Kastillia, Aragonia, Andalucia, Katalonia, Basklandet… Frågar man en valencian, om hon pratar katalanska, så kommer svaret blixtsnabbt: nej, jag pratar valencianska. Det är ju i praktiken nästan samma språk, men Spanien består av regioner med en stark identitet. Dagens kungligheter är superdiplomater som väljer sina ord: då den nya spanske kungen Felipe VI besteg tronen på sommaren 2014 talade han om ett ’förenat men diversifierat Spanien’.

Valencia har en speciell plats i spanska hjärtan. Under största delen av det blodiga inbördeskriget 1936-1939 var Valencia huvudstaden för den republikanska regeringen, och staden blev en symbol för demokrati och mänsliga rättigheter i ett Europa där nationalism och fascim var på segertåg. Resten av historien känner vi till alla. Året 1975 blev en vändpunkt i Spaniens historia. El Caudillo, generalissimus Franco dog och landet kunde utvecklas igen. Ett resultat av utvecklingen är det polytekniska universitetet i Valencia, ett internationellt känt toppuniversitet som erbjuder allt från matematik, informationsteknologi, fysik, kemi till byggnadsteknik och rymdteknologi. Här har jag många bekanta. Professor Avelino Corma leder en av världens största och mest framgångsrika forskargrupper i katalys, och två av hans lärjungar, doktorerna Martinez och Renz har under de senaste åren varit opponenter vid doktorsdisputationer i teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi.

Jag vandrar runt i det medeltida Valencia, längs smala gränder, runt rester av stadsmuren, jag går in i en kyrka, kommer pötsligt ihåg påsken och tänder ett ljus. Ut till dagsljuset igen; där finns ett litet kafé, jag sätter mig ned och beställer en capuccino. Hit skulle jag komma som Erasmus-student om jag vore ung…

Glad påsk till alla läsare!

Tapio Salmi