Forskningsnätverk och mångvetenskaplighet

12 januari 2017Marina Näsmandoktorand, forskning, nätverkMarina Näsman

Jag tänkte spinna vidare lite på det föregående inlägget här i forskarbloggen som skrevs av Gunilla Widén som handlade om tvärvetenskaplighetens fröjder. Det fick mig att tänka på min egen situation och på vilka sätt tvärvetenskaplighet (eller mångvetenskaplighet som jag väljer att kalla det i detta fall) i form av forskningssamarbeten också är en naturlig del av min vardag.

Att vara en del av ett forskningsnätverk är något man kan ha stora fördelar av både under doktorandtiden och efteråt. Jag har haft turen att få komma in i ett forskningsnätverk direkt från början av min doktorandtid. GERDA som nätverket heter står för Gerontologisk Regional DAtabas och fick sin början redan i början av 2000-talet. GERDA är ett samarbete i huvudsak mellan Umeå universitet i Västerbotten och Åbo Akademi och yrkeshögskolan Novia i Österbotten. Under tiden som nätverket har funnits har även bland annat Vasa universitet och Seinäjoki yrkeshögskola (SeAMK) varit med som samarbetsparter. Ämnen som representeras i GERDA är t.ex. socialpolitik, utvecklingspsykologi, socialt arbete, geriatrik, omvårdnad och vårdvetenskap. Inom GERDA bedrivs forskning om äldre både inom och mellan disciplinerna. Under tiden som GERDA har existerat har nätverket bland annat fått finansiering från Botnia Atlantica två gånger, genomfört hembesök till personer över 85 år vart femte år sedan år 2000 och skickat ut en postenkät om äldres hälsa och livsvillkor till personer över 65 år tre gånger (2005, 2010, 2016). Förutom detta har givetvis en massa annat blivit gjort och många doktors- och magisteravhandlingar samt slutarbeten baseras på data från GERDA.

Egentligen blev jag bekant med GERDA redan innan jag började som doktorand och det redan väletablerade GERDA-samarbetet var faktiskt en av orsakerna till att jag blev doktorand. Jag visste att jag ville arbeta med att främja ett gott åldrande och var därför intresserad av den forskning som hade bedrivits inom nätverket.

Mycket tack vare GERDA har jag på ett naturligt sätt blivit van med att arbeta och forska i mångvetenskapliga sammanhang. Mångvetenskapliga sammanhang ger säkert ett mervärde i alla möjliga kontexter men när det gäller äldre och åldrande tycker jag att det framkommer väldigt tydligt hur viktigt det är att ta till vara på expertisen från många olika vetenskapliga discipliner. Det finns så många faktorer och aspekter att ta i beaktande när det gäller att främja ett gott åldrande så det mer eller mindre krävs en mångvetenskaplig ansats för att kunna se de större helheterna. Beträffande mitt eget forskningsområde, subjektivt välbefinnande, lämpar det sig också ypperligt att samarbeta över disciplingränserna. Det ger så mycket att få samarbeta med forskare från andra discipliner (i mitt fall främst geriatrik och omvårdnad) och jag känner mig så tacksam över att få vara en del av detta.

Det roliga med GERDA är också att det känns som att nätverket hela tiden hålls levande (även om projektfinansieringen stundtals lyser med sin frånvaro). Även om en del personer faller bort tillkommer det också en hel del nya forskare och det finns viljan och engagemanget som krävs för att samarbetet ska leva vidare. Jag tror och hoppas att vi under många år framöver tillsammans kan arbeta för ett gott åldrande för alla.

Tvärvetenskaplighetens fröjder

21 december 2016Gunilla Widénforskningsprojekt, informationskompetens, samarbete, tvärvetenskapGunilla Widén

Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016

Medborgarvetenskap –citizen science

3 december 2016Johanna Mattilacitizen science, data, ekologi, medborgarvetenskap, naturvetenskaperJohanna Mattila

På internet hittar man många hemsidor där vem som helst får rapportera observationer från naturen och vår omgivning. Även inom mitt forskningsområde det under de senaste åren dykt upp ett flertal sådana här sidor både i Finland och internationellt. Som exempel kan jag nämna t.ex. Finlands miljöcentrals sida för rapportering av algblomningar Järvi-meriwiki och Naturhistoriska museets sida för rapportering av invandrararter Vieraslajit.fi. Tyvärr är båda dessa sidor enbart på finska. Det finns även mer eller mindre globala sidor för privata människors observationer. Ett nyligen publicerat exempel är en sida för observationer och foton på sjögräsängar i olika delar av världen, Seagras Spot. Det är uppenbart att många människor är idag intresserade av att skicka in sina natur- och miljöobservationer och på det viset delta i olika forskningsprojekt. Den här typen av medborgaraktivitet är idag mycket bekvämt och behändigt i och med att man ofta kan mata in uppgifter via speciella ”appar” på mobiltelefoner eller via helt vanliga hemsidor på internet. Extra bonus är ofta att man ser i realtid hur ens observation bygger på en större helhet som ofta anges i ett så kallat georefererat format eller på ett enklare vardagsspråk, på en vanlig karta.

Den här typen av aktiviteter kallas för medborgarvetenskap som kommer från det engelska begreppet ”citizen science”, vilket helt enkelt betyder att personer som inte har forskarutbildning deltar med aktiva insatser i olika typer av forskningsprojekt. Ofta är det frågan om som i exemplen ovan att vanliga människor samlar in dataunderlag över stora områden och/eller under en längre tid. Ekologi och miljövetenskaper generellt är forskningsområden som i ökande grad utnyttjar medborgarvetenskap eller glada amatörers frivilligarbete. En annan form av medborgarvetenskap är när vanliga privatpersoner tillåter forskare utnyttja nätkopplade datorers processorer för att tillsammans bilda superdatorer som klarar av att behandla stora mängder data och utföra körningar av komplicerade matematiska modeller. Sådant här engagemang utnyttjas åtminstone inom medicin, statistik och även teknologi.

Medborgarvetenskap har blivit så populärt att det finns ett flertal nätportaler som samlar ihop olika forskningsprojekt som efterlyser insatser från icke-vetenskapare. Många av dessa hittar man genom att bara skriva ”citizen science” på en sökmotor. På dessa portaler kan man ”browsa sig” fram till teman och projekt som intresserar en och endera aktivt delta i forskningsprocessen genom att registrera observationer eller bidra på något annat sätt som efterfrågas eller bara följa projekten på nätet.

På sätt och vis är det lite intressant att se den här utvecklingen som nästan är som återgången tillbaka på vetenskapernas rötter och ursprung. Det var egentligen först på 1800-talet som forskning blev tydligt vikt för professionella forskare. Tidigare var det ofta människor som egentligen hade helt andra yrken eller som var rika adelsmän som både hade pengar och tid och kunde samla in mer eller mindre vetenskapliga observationer och utföra även experiment. Jag kommer att tänka på ett antal präster och läkare som vid sidan av sina normala yrken ägnade sig åt vetenskapliga studier inom helt andra vetenskapsgrenar än sina egna. Tänkt till exempel på Gregor Mendel (präst), Lars Levi Laestadius (präst) och Elias Lönnroth (läkare), som alla är mera kända för sina insatser inom genetik, botanik respektive folkloristik än för de riktiga yrkena. Man kan även tillägna stommen för Carl von Linnés mästerverk ”Systema Naturae” till samtida präster i Sverige i och med att de samlade in stora zoologiska och botaniska material åt Linné. Man kunde nästan kunna kalla även Linné för en amatör inom naturvetenskaperna eftersom att han fick sin utbildning inom medicin i vilket han även erhöll en professur vid Uppsala universitet. Först senare bytte han den här professuren mot en i botanik med den dåvarande professorn i botanik som i sin tur helt plötsligt blev professor i medicin. Smidigt eller hur?

Vad kan då räknas till medborgarvetenskap? Vi har säkert alla läst om så kallade ”grodmän” som spår midsommarvädret på grodornas lek eller om personer som läser sommarens väderprognoser ur abborrars färgsättning på våren eller från liv i myrstackarna. Även om dessa personer gör iakttagelser i naturen och dess fenomen, kan prognoserna kanske ändå inte kallas som vetenskapliga. Jag tror att under alla tider har det funnits individer som under stora delar av sitt liv har dagligen noga bokfört olika väderobservationer och på det sättet även skapat egna teorier om vädermönstrens beroende av varandra. Enskilda personers tidsserier som sådana kanske inte ännu är vetenskap, även om några gärna vill påstå det till exempel vid deltagande i debatten om klimatförändring, men när man sätter ihop flera sådana serier från olika håll i världen kan vi kanske närma oss vetenskapligt acceptabla material.

Förstås kan man alltid ifrågasätta kvaliteten i amatörernas mätningar och därmed även kvaliteten i den forskning som baserar sig på medborgarvetenskap. De som talar för den här nya(?) metoden betonar att den här typen av felkällor försvinner i det stora materialet som då tål även små, sporadiska felmätningar. Båda synvinklarna är säkert relevanta. Det finns förstås även andra aspekter som juridiska och etiska bör funderas över. Vem har äganderätt till det insamlade materialet och eventuellt de upptäckter som görs på basen på det? När det gäller medicinskt material kan man även fundera på hur och för vilka syften man till exempel får använda enskilda individers hälso- eller genetiska information. De här frågorna har väckt även forskarnas intresse och numera pågår det flera projekt där man studerar specifikt medborgarvetenskapens influens på forskningens vetenskapliga nivå och andra projekt som koncentrerar sig på de juridiska och etiska aspekterna. Kanske forskningens cirkelgång?

Personligen välkomnar jag varmt medborgarvetenskap som säkert kan vara till stor nytta för olika forskningsgrenar som kräver stora mängder iakttagelser över stora geografiska områden även om materialet onekligen ställer nya krav på forskarnas förmåga att på ett trovärdigt sätt behandla varierande insamling av forskningsmaterial.

En annan fördel som jag kan se är förhoppningsvis en positivare grundsyn på forskningen i allmänhet. Även om det med jämna mellanrum rapporteras om sviktande intresse för och tilltro till vetenskap, och vetenskapligt framtagna resultat och underlag för beslutsfattande, känns det bra att kunna se att det finns en ökande skara människor som själv vill vara en del av och bidra till forskningen. Kanske den här vågen av medborgarvetenskap även väcker intresse för mera seriös involvering i forskning och därmed lockar nya forskarkandidater till universitet. Åtminstone borde eget intresse och egen delaktighet öka förståelsen och uppskattningen för forskning.

Det här var min sista blogg på den här sidan. Jag vill tacka för mig för de gångna åren och önskar alla

Trevlig Jul och Gott Nytt År 2017!

Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu.

28 november 2016Hannah Kaihovirtahkaihovi

Avhandling.

Rubriken till det här blogginlägget är ett citat från en doktorsavhandling som i dagarna offentliggjordes vid Umeå universitet. Citatet Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu. är de avlutande orden i Anna J. Widéns förord i doktorsavhandlingen Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer. Avhandlingen framlades till offentligt försvar vid institutionen för estetiska ämnen och som opponent stod docent Venke Aure från Högskolan i Oslo och Akershus. Jag hade möjlighet att närvara vid disputationen tack vare ett mobilitetsprogram inom ett nordiskt forsknings- och utvecklingsnätverk för bildkonst, undervisning och lärande (EDDAnetwork). Jag är bekant med flera av dem som är närvarande vid disputationen från tidigare mobilitet i nätverket.

I förordet till avhandlingen kommunicerar Anna J. Widén något väsentligt av forskarens vardag. Å ena sidan beskriver dialogen (citatet) hur man som forskare prioriterar forskningsarbetet så att något annat får vika till sidan för forskningen. Å andra sidan gestaltar den korta ordväxlingen i citatet hur andra saker ibland ställer sig i förgrunden så att forskningen hamnar i bakgrunden – till och med i skymundan ibland.

Det är ingen slump att jag inleder det här inlägget med just det nämnda citatet ur den aktuella avhandlingen. Eftersom Å och A av given orsak ofta förekommer i min arbetsvardag (just i den ordningen) gav jag till en början ( under disputation) de två bokstäverna extra uppmärksamhet. De är två vokaler som i sammanhanget syftar på två personer som för ett längre samtal om en forskningsprocess fick också en annan innebörd. Denotationen är därmed inte alls långsökt då jag under disputationen sitter och funderar på hur sen och sen ser ut i min forskarvardag och ifall sen och sen på arbetsplatsen (Å+A) någonsin blir ett nu.

De här funderingarna dunstar och får ge vika för annat då jag bläddrar vidare i avhandlingen under disputationen. Jag har glömt att ta med mig mitt anteckningsblock. Då dialogen mellan opponent och respondent kommer igång fotograferar jag ivrigt det bildspel som visas. Jag har inte heller med mig ngt bra digitalt redskap för att anteckna. Jag hittar en penna och antecknar på papperslappar som ligger nära till hands i handväskan. Under opponentens och respondentens samtal sitter jag och tänker på hur meningsfull den här delen av forskararbetet är. Jag får syn på hur betydande ett internationellt perspektiv är – också då avståndet inte är långt, varken geografiskt eller med tanke på forskningsområde. Att få nätverka genom verkliga möten med människor inom samma forskningsområde. Likheter och olikheter i traditioner, erfarenheter och förhållningssätt berikar forskning och motiverar för arbetet med att artikulera ny kunskap.

Jag lyssnar på samtalet. Oppnenten och respondenten är överens: oberoende om vi talar om bildkonst som undervisningsämne (i Finland), bildundervisning (i Sverige) eller konst- och hantverksundervisning (i Norge) så står det konstnärliga undervisnings- och forskningsfältet inför ett paradigmskifte. Widén tar tag i paradigmskiftet genom att följa tre ledande frågeställningar. Hur förändrar paradigmskiftet bildlärares förhållningssätt, kunskapssyn och didaktik, hur visar sig paradigmskiftet i olika skolformers bildundervisning och hur formar två stora förändringar som skett i samhället och kulturen – samtidskonst och digitalisering – dagens och morgondagens bildundervisning?

Forskningstemat är högaktuellt. Anna J. Widén beskriver:

”Konst, lärande och bildundervisning har beröringspunkter. Ur ett forskningsperspektiv kan undervisning i sig själv betraktas som en konstart. Men undervisningen har ett särskilt syfte som gör att den skiljer sig från konsten, den syftar till någon form av lärande i, om, med eller genom konst” Widéns resonemang kan sättas i relation till professor emeritus Inkeri Savas teorier om hur konst och forskning ska vara i förgrunden och leda pedagogiken och didaktiken i bildkonstundervisning så att transformativa lärprocesser blir möjliga, synliga och artikulerade. I Finland struktureras bildkonst som undervisningsämne i en förenklad beskrivning så här: Ämnet består av två huvudsakliga fält som överlappar varandra – BILD som omfattar skaparprocesser, analys, tolkning och kommunikation av visuell kultur förstått i bred bemärkelse och KONST som omfattar förståelse av konst över tid och rum, konst som politik, konst som upplevelse, konst som erfarenhet, konst som kultur, konst som intryck och uttryck, konst som meningsskapande aktivitet och konst som förändrande aktivitet och lärande. Därtill behöver man i ämnet bildkonst kunna läsa in de aspekter som fantasi och skapande för in i lärprocesser. I Sverige och Norge omfattar innehållet i bildundervisning samma områden men det kommer till uttryck på andra sätt.

Under disputationen observerar jag, som så många gånger tidigare då vi träffats i nätverket, att jag tolkar in nyansskillnader i förhållningssättet till ämnet i Finland och i Sverige. Ämnets traditionener ser långt likadana ut, erfarenheterna av hur ämnet utvecklats över tid i skolor är bekanta och referenserna är bekanta. Ändå uppfattar jag skillnader i hur konst tar, får eller ges plats då det kommer till det didaktiska förhållningssättet. Det handlar om att jag i beskrivningen av bildundervisning tolkar in att konsten (konstfältet) är ett fält där utmaningen för bildläraren i Sverige antar en annan form än den antar då den utmanar bildkonstläraren i Finland. Och ändå inte. Jag tolkar även in skillnader då jag under disputationen reflekterar över bildkonstens plats i Norges utbildningssystem. I Norge är konst och hantverk (det som närmast kan kännas igen som skolämnet bildkonst och slöjd i Finland) ett och samma (skol)ämne. Det som i praktik ser ut att ta sin form på ett sätt som är bekant och gemensamt för de tre länderna, ter sig ändå annorlunda i utbildningsstruktur och -strategi. Jag hinner tänka att det här kan vara en fungerande ansats för en kommande artikel som jag gärna skriver tillsammans med disputationens opponent och respondent. Måste kontakta dem.

Ett tema som Anna J. Widén diskuterar i avhandlingen (s. 8-9) och som även får rum och tid under disputationen är frågan om hur yrkeskåren beskriver, kommunicerar och formar bildkonstens kunskapsfält och utbildning. Jag citerar:

”Det är inte ovanligt att bildlärare arbetar i olika skolformer och på olika utbildningsnivåer under sin yrkesverksamma livstid. Lärare inom det estetiska fältet är också ofta aktiva i andra kulturella sammanhang. Dessa personer kan vara drivande i konst- och kulturföreningar. De är en del av konstpubliken men även aktiva utövare och producenter i konstvärlden. Det kan således vara samma personer som agerar i olika sammanhang och formar olika kunskapsfält. På så sätt sprids traditioner, värden, och betydelser av konst och bild till andra kontexter utanför den egna kulturen. Kunskapsproduktionen sker således både utanför, och innanför och mellan skolans kontexter. Denna komplexitet är också synlig i yrkets profession, där bildlärare ibland ses som något annat än en vanlig lärare, som en konstnär eller en vuxen.”

Komplexiteten i just bildkonstlärarens yrkesbild är bekant också i en finlandssvensk utbildningskultur. Vi söker efter nya strategier för att fördjupa förståelsen för kunskapsfältet och trygga yrkeskompetensen. Jag är just nu upptagen av arbetet med att få förutsättningar för att bildkonstlärare som har konstnärlig ämneskompetens och kulturell förankring ska ha möjlighet till behörighet som bildkonstlärare på svenska i Finland. Samtidigt arbetar jag med att klasslärare och klasslärarstuderande ska känna sig delaktiga i kunskapsfältet så att deras bildkonstundervisning får en meningsbärande form för lärare och elever. Då ger sig citatet från Anna J. Widéns förord till känna på nytt och på ett annat sätt. Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu.

Det som för in en berörande kvalitet i avhandlingen och disputationen är det intensiva och välformulerade sätt som Anna J. Widén beskriver ämnesinnehåll då det kommer till bild, konst och lärande. Hon visar till exempel på hur betydelsefullt tecknandet som handling, som lärprocess och erfarenhet är. Hon fångar och beskriver det existensiella i tecknandet. Hon visar hur världsbilder kan skapas och omskapas med penna i hand. Hon gestaltar tidens, linjens, ytans och rummets plats i tecknandet. Materialkänslan, förmågan att berätta berättelser visuellt, i olika material, i ytor, i strukturer, genom det spatiala och genom förmågan att forma något som inte haft någon form tidigare finns artikulerad. Det digitala som distribution ger det digitala som verktyg ny mening. Under disputationen visar Anna elegant på hur samtidskonsten tar plats i förhållande till det här. Samtidskonsten som engagerar, utmanar eller provocerar. Och som ibland berättar det vi redan vet på ett annat sätt.

I avhandlingen Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer undersöker Anna J. Widén en verklighet som är komplex och samtidigt självklar. Hon fångar lärares möte med samtidskonst och genom dialog och analys av materialet har hon formulerat begrepp som forskning och undervisning inom det här kunskapsfältet ska arbeta vidare med. Begrepp som karismatisk samtidskonst, upplysande samtidskonst, politisk samtidskonst, estetisk samtidskonst, relationell samtidskonst, institutionell samtidskonst, filosofisk och kritisk definition av samtidskonst (anteckningar på en papperslapp under disputation) finns nu till hands. Jag inser att citatet får ny betydelse än en gång. Det är dags för skola och samtidskonst att mötas. Mer medvetet. För forskningens skull, för skolans skull, för konstens skull och för mänsklighetens skull. Sen och sen… när blir det sen egentligen? Det är sen. Nu.

Jag önskar dig Lycka och Välgång Anna!

Se:

http://www.humfak.umu.se/om/aktuellt/nyhetsvisning//nya-synsatt-i-bildundervisningen.cid276308

https://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1042012/FULLTEXT01.pdf

Amerikansk politik som populärkultur

18 november 2016Andreas Hägerpolitik, underhållning, USAAndreas Häger

Andreas Häger Onsdagsmorgonen 9.11 steg jag upp vid femtiden för att följa den amerikanska valvakan (på NBC News, via Youtube). Jag, och många andra på den här sidan Atlanten (till exempel i mitt Facebook-flöde), har följt med kampanjen ända sedan de första primärvalskandidaterna nominerades och förundrat oss över att Donald Trump så segt hållit sig kvar. Vi minns hur pizzamiljonären Herman Cain i ett skede lett galluparna bland de republikanska kandidaterna inför valet 2012 men föll bort efter några dumma uttalanden om utrikespolitik, bland annat att han inte visste och inte tyckte sig behöva veta vad Uzbekistans president hette. Vi känner till många av Trumps motsvarande och mycket värre fadäser i parti och minut. Vi funderar över ett valsystem som låter den som får mindre röster bli president och läser om fortsatta fadäser – bland annat hur det rapporteras att Trump vid första mötet med Obama i Vita huset blivit överraskad av att en president har så mycket jobb.

Varför följer jag och många finländare med mig med det amerikanska presidentvalet i sådan detalj? Förstås handlar det om att vi tänker på hur det påverkar oss alla, via klimatavtal, säkerhetspolitik, ekonomiska följder, med mera. Utöver den politiska och ekonomiska globaliseringen handlar det också minst lika mycket om den kulturella globaliseringen, och särskilt USA:s plats i populärkulturen. Vi (och inte minst jag) är så insyltade i landet via en massa olika underhållningsformer. Vi tycker oss också känna det politiska systemet via serier som The West Wing eller House of Cards och politisk satir som The Daily Show. Politiken blir en underhållningsform bland andra (som redan Neil Postman konstaterade) och det blir till och med ännu mer spännande när det så att säga är på riktigt.

Den legendariska norska statsvetaren Johan Galtung är känd bland annat för att han förutsade Sovjetunionens undergång. Han har också år 2004 förutspått USA:s undergång: ”Fredsprofessoren er sikker på at det amerikanske imperium vil gå under innen år 2020. Men før det vil det komme et fascistisk diktatur med mål å bevare USAs posisjon”. Kanske blir det något i den här stilen? Eller kanske som i någon av de många för tillfället populära ungdomsromaner och filmer som beskriver amerikanska dystopiska samhällen, till exempel Hunger Games och Divergent.

En orsak att följa med amerikanska nyheter i dag är att det är en historiskt unik möjlighet att ur ett kvasi-inifrånperspektiv få följa med ett stort och långvarigt imperiums fall. Men mindre cyniskt och kanske viktigare åtminstone på kort sikt är de jämförelser som görs och måste göras, med historien men också med dagens Europa; eller som det formuleras i dagens tidning: ”Trumpismen finns redan här”. Det blir kanske lättare att se, förundra sig över och förlöjliga populistisk extremism när den befinner sig ”over there”, men det överskrider underhållningsvärdet först när det leder till analys av – och aktion i – det egna samhället (därmed inte sagt att så alltid skulle ske för min egen del…).

Spridda tankar om valfrihet och välbefinnande

4 november 2016Marina Näsmanstress, välbefinnandeMarina Näsman

Den här veckan funderar jag lite på valfrihet och välbefinnande. Som rubriken avslöjar så är mina tankar än så länge rätt så spridda gällande det här ämnet. Även om texten inte är så väl bearbetad eller genomtänkt hoppas jag ändå att det kan väcka några tankar hos er läsare!

Av en ren händelse råkade jag för en tid sedan se ett videoklipp med Malou von Sivers där hon hade bjudit in två gäster för en filosofisk diskussion. Gästerna i det här programmet var ekonomen Kjell A Nordström och journalisten Åsa Beckman. Sekvensen jag fastnade för bestod av en filosofisk diskussion om valfrihet och huruvida valfrihet är en förbannelse eller frihet. Kjell A Nordström spontana svar var att valfrihet egentligen är en förbannelse medan Åsa Beckman ansåg att det i huvudsak var frihet. Nordström menade att ångest är priset för frihet och berättade också att människan till sin natur inte tycker om osäkerhet och att för många val skapar osäkerhet. Idag fokuserar man också på att maximera sitt liv på ett sätt som man inte gjorde/hade förutsättningar för tidigare. I programmet kom de således också in på kopplingen mellan valfrihet och ungdomars psykiska ohälsa. Kan den relativt nya, omfattande valfriheten vara en orsak till ungdomars psykiska ohälsa? De diskuterade att en stor rädsla hos många ungdomar verkar vara att välja fel, delvis på grund av antalet valmöjligheter som finns idag.

Programmet fick mig att tänka på det som jag själv har läst om välbefinnande och valfrihet när jag planerade kursen ”Välbefinnande som socialpolitisk verksamhet”. I texterna diskuterades bland annat varför ”vi” som objektivt sett har det så bra ändå kan må så dåligt. En bov i dramat kan faktiskt vara den ökade valfriheten. En ökad valfrihet innebär inte alltid ökat välbefinnande utan kan tvärtom leda till ökad stress. Vi lever idag ett långt liv som innefattar en mängd olika val och har idag också många valmöjligheter som inte tidigare funnits. När valfriheten blir större kan samtidigt en press uppstå: man borde ta ut så mycket som möjligt av sitt liv eftersom vi har objektiva förutsättningar för det. Risken blir att man hela tiden strävar efter mer, utan att stanna upp och uppskatta allt man redan har.

Enligt Timo Hämäläinen[1] behövs en förändring i synen på välbefinnande till en mera holistisk syn där också dagens samhällsbild tas i beaktande. Enligt honom finns det fortfarande en föreställning i samhället att ju fler valmöjligheter en individ har, desto högre välbefinnande har individen. Men har vi människor faktiskt kapaciteten att hantera hur många valmöjligheter som helst? Det finns så mycket man kunde och ”borde” göra. Människans möjlighet att utnyttja valfriheten begränsas ändå av två faktorer: ens egen mentala kapacitet och tid [1]. När valfriheten och individens mentala kapacitet och tid hamnar i obalans riskerar det leda till att individen överskrider gränsen för vad man egentligen har förutsättning för att hantera. Gör man detta under en längre tid har det en negativ inverkan på välbefinnandet. Kan denna obalans vara en delorsak till att många idag drabbas av utmattning och utbrändhet?

Valfrihet och dess eventuella negativa inverkan på välbefinnande är viktigt att uppmärksamma men samtidigt måste man också komma ihåg att den valfrihet vi har idag till största delen är positiv. Var (och vad) skulle vi vara utan valfriheten?

[1] Hämäläinen, T. (2014). In search of coherence: sketching a theory of sustainable well-being. In Hämäläinen, T. J. & Michaelson, J. Well-Being and Beyond. Broadening the Public and Policy Discourse, pp. 17-67. Cheltenham, UK: Edward Elgar Publishing.