Forschung und Ausbildung für die Welt

Tapio SalmiTill Cambridge, Oxford, Paris, Heidelberg, Stanford, Berkeley, MIT… Så drömmer många forskare; ut i den stora världen, till toppuniversitet för att kunna samarbeta med världens bästa forskargrupper vid världens bästa universitet. Studenter kommer till mig och frågar, om jag kunde skriva rekommendationsbrev då de åker utomlands som utbyteslelever. Ibland kan resan bli en besvikelse; en teknolog kom en gång till mig och berättade att han var mycket missnöjd med sin vistelse vid Stuttgart Universität, Institut für Verfahrenstechnik. Varför, undrade jag, det är ju ett toppställe på vårt område. Professorn bara skrev formler på tavlan utan att knyta dem till verkligheten, berättade studenten; man lärde sig inte riktigt någonting, avslutade han lakoniskt. Toppforskning garanterar inte automatiskt toppundervisning. Då det gäller forskning, så är många av våra doktorander rätt så krävande: apparatur ska finnas tillgänglig, den ska fungera och laboratorieingenjören eller teknikern ska fixa det. Annat är det utomlands. En av mina kolleger åkte till University of Delaware inom ramen för Fullbright-programmet. Några månader gick till att reparera en gammal gaskromatograf. Professorn brydde sig inte om; han fokuserade på allmän PR-jargong om hur viktig katalys är som vetenskapsgren. Slutligen började instrumentet fungera och min kollega fick resultat till stånd. Från USA hämtade hon en splitterny bil till Finland.

Oftast är erfarenheterna av en utlandsvistelse dock mycket positiva. Man träffar nya människor, knyter nya kontakter, gör framgångsrika experiment. Framför allt, man får nya idéer genom att byta miljön. Det är som en uppfriskande dusch att lämna alla kverulanter här hemma och starta – åtminstone skenbart – från ett rent bord. Vetenskapsidkare har alltid varit internationella. Mikael Agricola studerade i Wittenberg, en finländare var uppenbarligen för länge sedan en tid rektor för Paris universitet, det legendariska Sorbonne. Den store finske barnläkaren, arkiater Arvo Ylppö forskade i början av 1900-talet vid Kaiser Wilhelminstitutet i Berlin, där även Urho Kekkonen vistades för att färdigställa sin doktorsavhandling i juridik. Fördomsfria var dessa tidiga internationalister, långt innan Erasmus och andra utbytesprogram kom i gång. Under efterkrigsåren spelade Finlands goda relationer till USA och Fullbright-program en avgörande roll för den vetenskapliga utvecklingen av vårt land. Min lärare och mentor, professor Leif Hummelstedt åkte med båt till USA på 1950-talet för att doktorera vid världens bästa universitet i kemiteknik, Massachusetts Institute of Technology (MIT). I samma båt åkte Pekka Linko och Eero Suoninen; också de skulle doktorera vid MIT. Pekka Linko blev senare professor i bioteknik vid Tekniska högskolan och Eero Suoninen blev professor i materialfysik vid Åbo Universitet. De kom som friska fläktar tillbaka till Finland ; förnyade undervisningen och lyfte vetenskapen på en hög internationell nivå; Hummelstedt i kemisk reaktionsteknik, Linko i bioteknik och Suoninen i ytfysik. Dessutom blev de personliga vänner, förstås.

Vårt land har tagit enorma kliv framåt på forskningens gränslösa fält. Vi har blivit ett attraktivt land som lockar massor av utländska forskare till de bästa grupperna i Åbo, Helsingfors, Uleåborg, Jyväskylä,… Vi ska vara stolta över detta och accelerera denna utveckling. Min vision är att vi kan bli framtidens Schweiz i detta avseende: en stor del av forskare och professorer vid toppuniversitet som ETH (Zürich) och EPFL (Lausanne) kommer från utlandet. Det är en av hemligheterna bakom Schweiz’ enorma succé i vetenskapsvärlden.

Finlandska beslutsfattare borde göra en storsatsning för att internationalisera forskningsklimatet i vårt land. Tyvärr har trenden varit den motsatta under SSS-regeringens tid. Regeringen har kastat en våt och smutsig trasa mot ansiktet. Jag talar inte enbart om de välkända nedskärningarna på universitetssektorn, utan om den ’sannfinnländska’ tendensen i forskningspolitiken. FIDIPRO-professurer som användes för att locka framstående finländska och utländska forskare, vilka arbetar vid utländska toppuniversitet tillbaka för en tid till Finland, har i praktiken nedlagts: Tekes har för sin del slopat programmet och Finlands Akademi har varit tvungen att frysa ned programmet. Inga nya ansökningar kan lämnas in. Det är regeringens uttryckliga vilja. Ett nytt förslag till anslagsfördelningen till universiteten har utarbetats. Om det förverkligas, så kommer praktiskt taget alla bonus för internationaliseringen att försvinna; t.ex. extra anslag som man nu får för utländska doktorer. Regeringen pressade i riksdagen genom en lag som tvingar oss att ta höga terminsavgifter av magisterstuderande som kommer från utlandet och studerar hos oss på engelska. Regeringen kallar detta utbildningsexport (koulutusvienti). Give me a break, ropar jag. Pga denna misslyckade lag kommer en stor del av de internationella magisterprogrammen i hela landet att hamna i kris. Det återstår att se, huruvida vi kan kompensera bortfallet av studenter från tredje världen med studenter från EU-EES-området. Den rasistiska och xenofoba flygeln i det semi-fascistiska regeringspartiet har nått sitt mål. Nyligen skrev undervisningsminister Grahn-Laasonen ett ’herdebrev’ till universitetsrektorer: vi ska bli effektivare!

Åbo Akademi har varit en av pionjärerna i Finland vad internationaliseringen beträffar. Norden är en naturlig riktning för oss, likaså EU-området. Akademin borde ha som strategisk målsättning att bli Finlands mest internationella universitet. Det är synnerligen viktigt för oss: för forskningens internationella konkurrenskraft, för utveckling av undervisningen och för studenternas livserfarenhet. Igelkottspolitik ska inte vara vår politik, utan öppna dörrars politik; Åbo Akademi är Finlands fönster till den fria världen, till länder som respekterar vetenskapens frihet.

Nästa vecka kommer en gäststudent från Padova, Italien, följande vecka en student från Darmstadt, Tyskland och den 20 april en ny doktorand från Caracas, Venezuela till min grupp. Professorn tackar ofta doktoranden, men känslan är fantastisk då en färdig doktor tackar handledaren. Tapio, det här är ett fint ställe att göra forskning, sade en nybliven tysk doktor från min grupp, då hon återvände till sitt hemland. Sällan har jag blivit så glad. Hon var Sabrina Schmidt, som fick av Finska Kemistsamfundet priset för bästa doktorsavhandlingen på kemins och kemiska teknologins område i Finland. Auf Wiedersehen!

Universitet i Florida, Gainsville, mars 2016

Tapio Salmi

PS Jag höll ett föredrag vid konferensen Organic Reactions in Catalysis, Miami samt besökte universitetet i Gainsville för att diskutera potentiellt samarbete och forskarutbyte. Jag tackar J.-P. Mikkola, Pasi Tolvanen och Eero Salminen för trevligt resesällskap. Det sociala programmet slutade på en bar i Lake Worth. Plötsligt kom polis- och brandbilar med skrikande alarmsignaler: en man bakom hörnet hade vägrat att ge pengar åt en rånare, som sköt ett skott i mannens mage. Ambulansen förde offret till sjukhus och polisen spärrade området. Det blev dags att gå till hotellet och lägga sig. Florida har många ansikten.

Avigsidan av att vara forskare

Anna SoveriDen senaste tidens ekonomiska motgångar vid universiteten i Finland har gjort att många forskare, däribland jag själv, har börjat oroa sig för de egna framtidsutsikterna som forskare inom universitetsvärlden. Att jobba som forskare har länge betytt snuttjobb och osäkerhet om framtiden, men i och med regeringens omfattande nedskärningar som riktats mot de finländska universiteten, har läget blivit ännu svårare. Sparkraven har lett till samarbetsförhandlingar, uppsägningar och sämre möjligheter att få forskningsfinansiering.

Enligt Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) rapport Hur doktorer hittar jobb (se rapporten här) har antalet doktorer i Finland ökat betydligt under de senaste 25 åren. Ifjol tog 1881 personer i Finland ut sin doktorsexamen, vilket är en högre siffra än någonsin tidigare. Men samtidigt som antalet doktorer ökar, minskar möjligheten för dem att göra  akademisk karriär. Endast var tredje doktor i Finland förväntas kunna stanna kvar i universitetsvärlden.

Om man vill höra till den tredjedelen som kan göra karriär inom den akademiska världen, behöver man strategiskt och effektivt bygga upp sin cv så att den blir bättre än de flesta andras. Det betyder att man måste publicera så mycket som möjligt i så bra tidskrifter som möjligt. Det betyder också att det lönar sig att samla på sig undervisnings- och handledningserfarenhet samt god feedback av studerande. Vidare är det viktigt att vara innovativ i sina forskningsidéer, skriva strålande finansieringsansökningar och beviljas finansiering av så många olika instanser som möjligt. Dessutom innehåller en god cv längre vistelser vid utländska universitet efter att man har doktorerat. Att bygga en konkurrenskraftig cv innebär således en hel del arbete och för största delen räcker 1600 timmar per år inte till. De flesta forskare arbetar under ständig tidspress och försöker febrilt hinna forska med den ena handen medan de rättar studerandes tenter med den andra. För att inte tala om svårigheten att hitta balans mellan jobb, fritid och familj. Och all möda till trots, är det bara en liten bråkdel som får fast anställning vid ett universitet. För de övriga som vill göra akademisk karriär gäller det att få extern finansiering. För dem som lyckas, betyder det ofta ändå i praktiken snuttjobb, oro för den egna ekonomin och en osäker framtid. De som inte lyckas få forskningsfinansiering är däremot tvungna att hitta ett jobb utanför universitetet. Men är en doktor konkurrenskraftig utanför universitetet med en cv som ofta visar att man har specialkompetens inom ett ganska snävt område? Hurudana arbetsgivare värdesätter de akademiska meriterna?

UKM:s rapport visar att arbetsgivare utanför universitetet värdesätter det kunnande en doktor har, men bryr sig inte särskilt mycket om att personen har just en doktorsgrad. En doktor behöver därför kunna lyfta fram de förmågor och erfarenheter som har kommit ur doktorandutbildningen på ett sådant sätt att de också tilltalar andra arbetsgivare än universiteten. Eftersom antalet arbetslösa doktorer ökar hela tiden, har syftet med UKM:s rapport varit att komma fram till förslag på åtgärder för att förbättra doktorernas situation på arbetsmarknaden. I och med att de flesta doktorer i framtiden kommer att jobba med något annat än forskning borde doktorandutbildningen enligt rapporten satsa på att ge de blivande doktorerna ett mer mångsidigt kunnande inom det egna forskningsfältet, men också över flera forskningsområden. Dessutom borde karriärplanering i allmänhet ges större utrymme. Viktigt vore också att informera de nya doktoranderna om att en doktorsexamen inte nödvändigtvis räcker till för att göra akademisk karriär.

ps. Medan jag skriver det här inlägget funderar jag på vad det är som gör att den akademiska världen för många, och däribland mig själv, är så lockande trots sin avigsida. För mig handlar det om att få undersöka intressanta fenomen på djupet och vara med och upptäcka nya saker. Det handlar om att få vara kreativ och ha privilegiet att samarbeta och brainstorma med begåvade människor. Arbetet är utmanande och omväxlande på ett tillfredsställande sätt och kräver att man konstant lär sig nytt. Man får vara specialist inom sitt eget område och man får undervisa och handleda studerande som är engagerade och motiverade. Det handlar också om att man har möjligheten att vara flexibel både när det gäller arbetsuppgifter och arbetstider. Och sist men inte minst – man har möjligheten att resa till konferenser omkring i världen och träffa experter som är intresserade av precis samma saker som man själv. Frågan är ändå om det i framtiden kommer att vara värt det.

Kan djur främja den äldres hälsa?

Marina NäsmanNågot som fångat mitt intresse inom forskningsområdet psykiskt välbefinnande hos äldre är användningen av djur i äldreomsorgen. Detta är inget som har någon direkt koppling till min forskning i nuläget, men eftersom det har visat sig att användningen av djur i äldreomsorgen på olika sätt kan främja den äldres hälsa är det något som jag har följt med intresse. Att det finns djur på äldreboenden är inget nytt fenomen. Att använda dem mer systematiskt för att främja den fysiska och psykiska hälsan hos den äldre är däremot något som är på uppgående. Möjligheterna för i vilka sammanhang man kan använda sig av djur är många och kan vara ett viktigt verktyg i även andra områden än äldrevård.

Hunden är kanske det djur som lyfts fram mest i sammanhang där djuret används som ett verktyg i vård och rehabilitering. S.k. vårdhundar kan användas till exempel i rehabiliterande syfte för att främja både fysisk och kognitiv funktionsförmåga. Enligt min uppfattning har arbetet med införandet av denna typ av verksamhet funnits något längre i Sverige. Det finns redan utbildningar för vårdhundar och olika försök med att använda vårdhundar på äldreboenden har gjorts. Under dessa försök har personalen bland annat kunna observera att behovet av mediciner mot oro och antidepressiva medel har minskat. Man har även kunnat se positiva effekter på den kognitiva funktionsförmågan hos äldre personer med demens. Enligt Socialstyrelsens (i Sverige) rapport ”Vårdhund för äldre i särskilt boende. En systematisk översikt om effekter och vetenskapligt stöd” från 2014 behövs det dock fler vetenskapliga studier där effekterna av användningen av hundar i äldreomsorgsverksamhet utvärderas. Positiva effekter av mötena med hunden har kunnat observeras på individnivå men det saknas fortfarande belägg för effekterna på gruppnivå. Socialstyrelsen har även publicerat rekommendationer för hur vårdhundar kan användas i vård och omsorg. För att kommuner och andra aktörer inom äldreomsorgen ska införa denna typ av verksamhet behövs också mer spridning av evidensbaserad kunskap om effekterna av att använda djur i äldreomsorgen och en mera systematisk utvärdering av redan existerande verksamhet.

Användningen av djur i äldreomsorgen har också på olika sätt inkluderats i aktuell forskning i Finland, exempelvis i projektet ”Eläinten toimijuus yhteiskunnassa – Näkökulmia Suomesta 1890-2040” (Animal Agency in Human Society – Finnish perspectives 1890-2040) som finansieras av Finlands Akademi. Som en del av projektet kommer etnologen Jussi Lehtonen med delprojektet ”Animal in senior citizens’ nursing and rehabilitation centers in the 2040s” undersöka hur man i framtiden kunde använda sig av djur i äldreomsorgen. Mer information om projektet i sin helhet hittas här: http://animalagency.utu.fi/

Användningen av djur i äldreomsorgen har även uppmärksammats i media. Den 5 augusti 2015 kunde man i HBL läsa om Karvinen och Klimppi som besökte ett serviceboende i Hollola. Denna typ av besöksverksamhet syftar inte till att systematiskt rehabilitera eller vårda den äldre så som användningen av en utbildad vårdhund gör, men kan trots det ha en hälsofrämjande inverkan på individen och upplevas som ett upplyftande inslag i vardagen. Artikeln är också ett bra exempel på att det även är möjligt att använda andra djur än hundar i detta syfte.

Bilden är tagen från en artikel som publicerades i HBL den 5 augusti 2015 (Foto: Cata Portin) och hittas ännu i sin helhet på webben: http://gamla.hbl.fi/feature/2015-08-05/765359/karvinen-och-klimppi-lockar-fram-leenden

Bilden är tagen från en artikel som publicerades i HBL den 5 augusti 2015 (Foto: Cata Portin) och hittas ännu i sin helhet på webben: http://gamla.hbl.fi/feature/2015-08-05/765359/karvinen-och-klimppi-lockar-fram-leenden

Hästarna och deras ägare är aktiva i föreningen Finlands lurviga kompisar r.f. (Suomen karva-kaverit r.y.; suomenkarvakaverit.fi). Föreningen, som bygger på frivilligverksamhet, riktar sig även till andra grupper än äldre. Föreningen har även beviljats medel från RAY för ett treårigt projekt som har som syfte att inrätta och sprida djurassisterat frivilligarbete i Finland.

Om  man ställer mig frågan ”Kan djur främja den äldres hälsa?” svarar jag tveklöst ja. Min förhoppning är att man i framtiden kunde införa denna typ av ”alternativa” inslag i rehabiliteringen och vården av äldre och jag ser det som viktigt och nödvändigt att mera forskning inom detta område bedrivs.

Akademiska traditioner

Nilla_arbetsrum

I november fick jag en inbjudan till en disputation vid Vilnius universitet, att fungera som bedömare och medlem av betygsnämnd. Ämnet var intressant och aktuellt, bibliotekens roll i dagens nätverkssamhälle och arbetet granskade frågan i Litauisk kontext. Så naturligtvis tackade jag ja! Som bonus var ju också att få ta del av litauiska, akademiska traditioner. Aldrig förr hade jag deltagit i en disputation i något av de baltiska länderna. Det skulle bli intressant att se vilka gemensamma element vi har i samband med disputationen och vilka element som kännetecknar den litauiska traditionen. Men vad betyder akademiska traditioner, hur ser de ut och vad vi behöver vi dem till?

Akademiska traditioner ger trygghet

Vi har ett antal traditioner, både de som understryker festliga evenemang och de som ger ramar för hur ett evenemang ska genomföras. Dessa traditioner är ofta likartade vid våra olika universitet, t.o.m. vid universitet i andra länder. Det betyder att akademiska traditioner förenar. Akademiska traditioner ger också trygghet i situationer man inte varit i förr. Disputationen är ett utmärkt exempel på detta. För alla inblandade aktörer. Det är en trygghet att ha ett manuskript för när man ska säga vad, det finns en början och ett slut på den mest spännande diskussionen om ens avhandlingsämne och man vet ungefär vad som förväntas.

Ibland kan dock det välskrivna disputationsmanuskriptet innehålla moment av överraskningar. Den litauiska disputationen bjöd på igenkänningsfaktorer men också oväntade vändningar. Från att ha uppfattat min roll som medlem av betygsnämnd visade det sig att nämnden även fungerar som opponenter! En utmaning var förstås att disputationen gick på litauiska. Detta visste jag och hade en tolk. Men det är en sak att följa med disputationen med tolk, än att faktiskt agera opponent med tolk. Hela proceduren var rätt omfattande då fem (!) opponenter gav sina utlåtanden och bedömning samt ställde de frågor man ansåg att avhandlingen gav anledning till. Min tolk var duktig, men att ställa följdfrågor på basen av övergripande översättning var inte riktigt enkelt. Kanske var det skonsamt att åtminstone en av opponenterna var lite utanför kartan, annars hade ju hela disputationen tagit ännu längre ..

Akademiska traditioner ger festliga ramar och synlighet

Den akademiska vardagen är ofta tung och krävande. Det är inte en dans på rosor då tiden inte räcker till, finansieringen vållar ständiga bekymmer och kraven ständigt ökar eller förändras. Då tycker jag att det är fint att man ibland påminner oss om att arbetet vi gör är värdefullt och värt att firas. Att klä upp sig för disputation, installation, promotion eller inskription ger då och då en festlig inramning på arbetsvardagen. Att kunna räkna aftonklänning till sina “arbetskläder” är inte alls illa. Våra akademiska traditioner ger också synlighet. Det är inte så många yrkesgrupper som i maklig takt tågar genom stan med svarta hattar och värjor. Studenternas traditioner är även de en synlig och levande del av vårt lokala samhälle. T.ex. Fastlaskiainen är en fin tradition och exempel på gemenskap, kreativitet och förmåga att ha roligt som även får positiv synlighet i media. Visserligen har mången tradition trubbats av och om man åker som opponent till Danmark kan man uppleva att dipsutanden har jeans och t-skjorta och som opponent från Finland känner man sig lite “stel” i sin svarta dräkt, men samtidigt stolt över att ha en sådan tradition att understryka.

Akademiska traditioner ger ett historiskt perspektiv

Det är också fint att tänka att många av de akademiska traditionerna har en lång historia. Åbo Akademis traditioner härstammar från den Kungliga Akademiens tid från 1640. Att upprätthålla dessa traditioner är att bidra till att historien fortsätter. Universiteten är unika på många sätt, en organisation som varit en grundpelare i samhället sedan antiken. Traditionerna påminner oss om att det inte var igår man börjat organisera den högre utbildningen. Den har hundratals och åter hundratals år av erfarenhet bakom sig och traditionerna understryker att univesiteten inte är vilken arbetsplats som helst! Det finns ett samhällsansvar som är långt mer omfattande än vad resultatförhandlingar och andra mätare klarar av att kartlägga. Universiteten är en väsentlig del av kunskapssamhällets byggstenar. Detta tycks dagens regering inte riktigt komma ihåg då de skär i universitetens verksamhetsförutsättningar.

Trots de akademiska traditionernas viktiga roll för bevarande av kontinuitet, för synlighet och för trygghet, måste de förstås också vara föremål för förändring, de måste anpassas till att samhället förändras. Allt behöver inte vara likadant år efter år, vi har en hel del traditioner och praxis som ibland behöver ses över för att passa t.ex. förändrade verksamhetsprocesser.

Och ibland förstår man sig inte alls på gällande praxis och tradition. En liten episod ännu från den litauiska disputationen. Bedömningen. Efter disputationen samlades utvärderingskommittén/opponenterna högtidligen för att diskutera om avhandlingen godkänns. Vi var en rörande enig kommitté, arbetet var väl utfört och värt att godkännas. Men Vilnius universitets process för hur vi kom till denna slutsats var intressant. Var och en av opponenterna fick en liten lapp där vi skulle fylla i vår bedömning. Det var förenklat så att alternativen godkänd/icke godkänd fanns listade. Trots detta lyckades externa opponenten Widén nästan skapa katastrof då jag inte förstod att jag skulle stryka över det alternativ jag inte understödde. Istället hann jag både ringa in och stryka under det alternativ jag ansåg vara relevant. Men till sist gick det att förklara så att även jag förstod proceduren. Dessa lappar skulle vidare till universitetets rektor som fastställde resultatet. Oj, här finns nog utrymme för att förenkla processen tänkte jag. Men kanske var detta en viktig tradition för universitetet!

Som ni märker, är jag defintivt en vän av akademiska traditioner och upplever dem som en oerhört viktig del av akademisk vardag och fest. Och snart är det åter dags för den största festdagen för akademiska traditioner vid Åbo Akademi då vi firar promotion den 27 maj! Ses där! 🙂

Tänkarens proportioner

Ateneum2Det här blogginlägget handlar om förförståelse – och förståelse i rörelse. Det är dynamiken i rörelsen som delvis är lineär, delvis fragmentarisk men i sitt starkaste uttryck explorativ som är utgångspunkten. Jag prövar juxtapositionen som stilistiskt grepp och är som så ofta i mitt arbete inspirerad av en konstupplevelse. Jag börjar med att konstatera hur jag inför ett besök på ett konstmuseum bygger upp en förväntan, en längtan efter att få ta del av autentiska upplevelser som jag förutsätter att den aktuella institutionen varit mån om att gestalta och tematisera för att museibesökaren ska fortsätta att längta till den märkliga värld som konstmuseer faktiskt är.

För dem som ofta besöker konstutställningar är det helt uppenbart att jag förbereder mig för ett möte och en dialog med konst genom att inta ett förhållningssätt till den kommande konstupplevelsen som utformas av ett fullständigt sinneslugn, en erinran om vad konst är och en uppmärksamhet som är riktad mot konsten (Hume). Under själva besöket förflyttas uppmärksamheten till hur jag gör estetiska omdömen, som ligger nära konstnärliga kvalitetsomdömen och där det universella, andras omdömen, förståelse och beskrivningar spelar in i mina tolkningar. Konstupplevelsen sammanblandas med ett tankeexperiment där handling och tanke inte är åtskilda och utgångspunkten, förförståelsen faller i bakgrunden då upplevelsen involverar utöver mina sinnen även fantasin och lusten att överskrida förståelsehorisonter. Allt det här tar formen av en respons till konsten (Kant). Det är i upplevelsen omöjligt att rationellt hålla fast vid förförståelse eller förståelse. Det går inte att distansera sig, hålla i förnuftet och den estetiska attityden, det är total flow och ett skeende där det är omöjligt att isolera psykologiska faktorer som påverkar attityden. Däremot inbegriper konstupplevelsen en aktiv process i att utveckla uppfattningar om konsten och om livet. En reflektion i sammanhanget är att det är möjligt att i efterhand tänka igenom och redogöra för upplevelsen och bli varse om vad som ligger till grund för vad det är som berör (Bullough).

Så var det senaste söndag då jag betraktade Auguste Rodins verk på Ateneum. Rodins verk drabbade mig. Hela upplevelsen bestod av aningar om förlust, aningar om frigörelse och fullständig uppmärksamhet på nyskapande. Sällan har jag upplevt att konst så tydligt inte kan beskrivas med något annat begrepp än konst. Jag kände igen varje steg av processen, av skisserna, av materialets motstånd, jag kände frustrationen och oron kring hur verket skulle hålla sin kvalitet. Jag återkopplade till den estetiska precision som konstnären så enträget arbetar med då hen omformar tanke till materia. Skulpturerna var fantastiska, inte bara extraordinära utan fantastiska för att det blev så uppenbart att konstnären utarbetat inte avbilder av människor utan föreställningar om människan.  Ja, allt var totalt sammanvävt i konstupplevelsen och samtidigt förändrades intrycken genom att jag flyttade på mig medan verket stod som en nod och förankrade flödet.

I skrivande stund observerar jag mycket tydligt att skulpturernas vara, närvaro och rumslighet drabbade mig. Det märkvärdigaste i upplevelsen var att det inte förekom någon som helst slitningar i upplevelsen av tid. Rörelsen mellan fantasi, nostalgi, kunskap, kompetens och framåtblickande om vad konst är var fullständigt självklar. Upplevelsen är i det närmaste omöjlig att återge men en gestaltning av den är möjlig. Kaarina Kaikkonens verk erbjöd i stunden en juxtaposition. I samband med utställningsbesöket steg jag ut i Ateneums inglasade atrium. Kaikkonens verk är i rummet är en installation som består av använda skjortor upphängda i en utsträckt formation. Mötet med Kaikkonens verk fungerade som en verklighetschock.  I ett ögonblick distanserade jag mig från att ha varit med om en märkvärdig upplevelse till att förstå det hela som en märklig upplevelse. Rodins gestaltning av kroppslighet, proportioner, riktningar, rörelse och min tolkning av hans förmåga att styra betraktarens uppfattning och ljus och skugga föreföll i en handvändning som en illusion.

Kaikkonens verk Valon paino beskrivs som ett verk som undersöker ljusets betydelse för människan. Ja. Visst fastställde och illustrerade verket ljusets symboliska och historiska betydelse för människan. De upphängda kläderna väckte också tankar om flykt, övergivenhet och utsatthet. Konstupplevelsen omformades till en helhet, situerad inom museets väggar och medvetandet förflyttade sig till att greppa omvärldens bekanta proportioner. I efterhand ser jag betydelsen av den hermeneutiska rörelse som upplevelsen genererade. Rörelsen för tankarna till medvetenheten om att genom konst kan sådant som annars förkvävs eller rationaliseras bort ta plats. Det unika eller det som inte ordnar sig in i något mönster, det som inte är identiskt eller det som är bortom det språkliga. Jag påminns om att konstupplevelsen till sin natur är flyktig i artikulation och står för en annan kunskapsform än jag just nu är inriktad på (Adorno). Det är härligt att artikulera det.

Konsten är alltid någonting annat. Och jag ställer insikten i relation till att som lärarutbildare i bildkonstens didaktisk är det av betydelse att ta vara på konstupplevelser, kunna artikulera dem för att ha kunskap och kompetens i hur didaktiken tillsammans med lärarstuderande skapar lärande kring de kunskapsformer som konstupplevelser genererar. Det är förstås självklart att en konstupplevelse inte alltid är det samma som en lärprocess. Men det jag fick syn på via Rodins och Kaikkonens verk var att det är den konstinformerade arbetslusten som gör att jag kan observera att arbetet med bildkonstens didaktik har kvalitet. Erfarenheten fungerar nu som en tankeförmedlare som ger form åt gestaltningen att kvalitet inte generar förändring om den inte överskrids till exempel genom att få vara i kontakt med vetenskapens gestaltningar. I sammanhanget är vetenskapliga gestaltningarna inte endast lineära utvecklingsfokuserade forskningsprojekt utan sammanhang där kunskap och vetskap formuleras i kontinuerlig interaktion och omprövning.

Jag kan inte låta bli att ställa konstupplevelsen i relation till det som pågår i arbetsvardagen. Konstupplevelsens komplexa formationer fungerade som en kiasm där all den information och de samhällsstrategier som pågår ter sig som förenklingar som jag inte kunde föreställa mig var möjliga. Jag tänker att det är dags för juxtaposition efter juxtaposition efter juxtaposition.

Att vetenskap är gestaltningar, om än på ett annat sätt än konst och konstupplevelser,  är något som glömts och gömts i den turbulens som  har pågått kring universitet, utbildning och bildning under det senaste året. Vet(en)skapen om att människan som  tänkande och handlande varelse har förmåga att distansera sig, att se kritiskt på vad det är som sker behöver ta plats igen. Om inte mitt i händelsen så i rörelsen. Det att vi möter en verklighet som är oförutsägbar är ju känt. Ibland kan verkligheten te sig som en chock, men den rör på sig och det finns en kraft i just rörelsen. Kraften går att omvandla till nya former av rörelse. Också då när rörelsen är antydd som i Rodins skulpturer.

Avslutningsvis återkopplar jag till att konst, vetenskap och pedagogik erbjuder juxtapositioner där skeenden och fenomen kan prövas. Fastän de är olika varandra som diskurser så är inget av dem beroende av att bli uttalade  som best practice. Det som de har gemensamt är att de ger form åt det som vi redan vet på ett sätt som vi inte visste.

 

 

 

 

 

 

Tråkig repris?

Peter NynäsRas? En diskussion om mänskliga raser har blommat upp i Finland. Jag tänker inte ta ställning till den diskussionen – en del mycket kloka inlägg har funnits och en del av dem kommer till min lycka från forskarresurser vid ÅA. Men – jag kan inte låta bli att förvånas över det absurda i att vi befinner oss här.

På väg hem från Helsingfors för en vecka sedan tittade jag på filmen ”Mississippi burning” från 1988. Den utspelar sig i sydstaterna för cirka 50 år sedan och handlar om utredningen av mordet på några afroamerikaner, om det tysta medgivandet som gav Ku Klux Klan livsrum, och om det allmänmänskliga men farliga djupet som gömmer sig bakom känslan ’om jag inte är bättre än alla ”de där”, vem är jag då bättre än’. Förakt – för sig själv och ändra – sammantvinnat i våld.

Jag har ett vagt minne av att jag också såg ”Mississippi burning” en tid efter att den producerades. Jag minns att den var gripande, och att den var bekräftande. Den var ett barn av sin tid precis som jag var; den var en av berättelserna om det vi lämnat bakom oss och det som kanske fanns kvar enbart i form av en liten men irriterande växtvärk i samhällets marginaler. Den var en av berättelserna om de tidigare generationerna som helt enkelt inte visste bättre.

Det var omtumlande att se filmen på nytt. Jag kände mig lurad. Jag kände mig naiv. Jag förstod att jag hade haft fel. Jag trodde länge att jag hade varit del av en självklar samhälls- och kulturutveckling som förde oss i en helt annan riktning, byggd av en strävan att ge människovärdet en position som inte var förhandlingsbar oavsett ekonomiska och politiska konjunktioner.

Men, igen ras? Och igen våld – direkt och indirekt – mer eller mindre politiskt sanktionerat?

Jag har inte närt en föreställning om att rasism kan försvinna som en individuell tendens. Jag har ofta sett den hos mig själv och andra har påtalat den. När jag i slutet av 80-talet åkte lokal buss i USA förstod jag att  jag var mycket ensam i det valet, även om bussen var närapå fullsatt. Det fanns inte en skylt på utsidan, men främlingskänslan som infann sig berättade för mig att bussen inte var för ’vita’. Jag kunde se det.

En annan gång korrigerade mig en vän skarpt när jag talade om hans asiatiska vänner – en rak höger låg de facto i luften – eftersom mitt tänkande var genomsyrat av värderande föreställningen om distinktioner mellan olika raser. Det såg jag inte själv. Samma budskap kände sig min goda kollega från Israel tvungen att en gång förmedla även om han var mera diplomatisk. Hans senaste bok antyder förresten hur hela staten Israel tenderar att vara en konstruktion byggd på vithet. Den sidan är gömd bakom föreställningen om religion och kultur som en skiljelinje.

Jag hade i de här och andra liknande situationer kunnat gömma mig bakom obskyra definitioner av rasism, bakom en kvasivetenskaplig retorik, men det hade knappast tjänat annat än mitt behov att gardera mitt eget värde i mina egna ögon. Det värdet är naturligtvis värt sin vikt i guld för mig själv, men min poäng är enkel. Jag levde i många decennier i ett samhälle och en kultur där centrala kulturella och samhälleliga aktörer hjälpte mig att balansera och hantera den här mänskliga problematiken. Och det var i tilltron till det värdet jag sökte mig till universitet.

Jag är osäker om det samhället och kulturen finns längre. Det håller på att bildas nya berättelser om nu och då, om grunderna för hur vi kan och bör styra och leda vårt samhälle och vår kultur, och de här dirigerar vem vi är och vem vi kan vara, vad vi gör och bör göra. De politiska ledarna kan inte frånta sig ansvaret för de här berättelserna, men många av dem gör det tyvärr.

Universiteten som lever inom ramen för samma rådande kulturnivellering har den senaste tiden fått kämpa med sitt livsberättigande. De har ett speciellt ansvar. Det behövs ett trots mot det konkurrenstänkande som bara gynnar politikens söndra och härska tendenser och undergräver dess existensberättigande. Det behövs ett samfällt engagemang för människa, kultur och kunskap. De som idag kan och behöver bära det engagemanget är universiteten i Finland. De behöver bära det för sin egen skull, men ännu mera för de andra omkring oss och de behöver bära det för framtiden.

Jag vill inte att mina barn ska behöva se en film om vår tid, en film som tematiserar våra dysfunktionella politiska aktörer, de konkreta våldsstrukturer som ledande politikers rasism skapar och den stumma samtid som ger allt detta stort livsrum. Då blir det bara en berättelse om en repris och människans misslyckande är inte ett undantag utan en regel.