Hitchcocks grepp

Peter Nynäs

Nyligen greps två män i Finland för något som kallades ”terroristiska mord”. När jag var i Atlanta i november höjdes säkerhetsnivån på grund av möjligt hot. Men – allt det här är ändå marginellt i ljuset av händelserna i Paris. Frågor om terrorism når oss vare sig vi vill eller inte.

NynäsDet satsas för tillfället mycket resurser på frågor i anslutning till terrorism. Även inom universitetsvärlden syns det här t.ex. i form av forskning i radikalisering. Den har ökat exponentiellt sedan början av 2000-talet. Utvecklingen är tydlig och forskningen är i takt med sin tid. Tidigare skrevs inte många artiklar alls och det bedrevs inte många forskningsprojekt. Nu går forskningen på högvarv. Tidigare handlade radikaliseringsforskningen främst om olika ideologier, nu är terrorism kärnfrågan i radikaliseringsforskningen. Tidigare handlade radikaliseringsforskningen om politik, nu handlar den mest om Islam.

Allt det här kan också vägas mot lite fakta, t.ex. Global Terrorism Index. Den ges ut av The Institute for Economics and Peace (IEP), ett oberoende forskningsinstitut. Rapporten är överskådlig och budskapet är lätt att ta till sig: Terrorism ökar både i omfattning och geografisk spridning, och den skördar i allt högre grad civila offer. Det är ett reellt problem vi talar om.

Ämnet blir däremot lite mera intrikat när man ser närmare på resultaten i rapporten: terrorism är ett problem främst i några länder (Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien). Här hittar man 78% av dödsfallen som beror på terrorism. 60% av länderna i rapporten har inga sådana dödsfall alls. Några viktiga iakttagelser görs också i rapporten: terrorism tenderar att uppstå i länder där det redan förekommer politiskt våld, där det saknas trygghet, samt där respekten för mänskliga rättigheter och internationella organisationer är låg.

Vad hände med kopplingen mellan Islam, radikalisering och terrorism? huvudfåran i forskningen? Den är tydligen en myt byggd på flera element. Ett element är föreställningen om att religion spelar en betydande roll, men den föreställningen saknar grund. Terrorism är ett politiskt fenomen som uppstår lättare under vissa politiska förutsättningar. Ett annat element är myten om att radikaliserad religion eller politik är en grogrund för terrorism. Det här är också en myt, och det finns inget som stöder den. Tvärtemot. Om vi lyfter blicken ser vi att den bygger på logiska felslut.

Både vår samtid och vår historia har tydliga inslag och trender av extrem och stark religion (eller politik) men de här fenomenen har inte på något speciellt sätt varit grogrunder för terrorismliknande aktiviteter. Däremot tenderar vår känsla för vad som är rätt och fel att ta avstånd från tanken att våld och terror är ideologiskt berättigat och vi söker sätt att uttrycka sådana normer och gränser. Då använder vi ord som extrem, radikal etc., men det betyder inte att de har ett förklarande värde.

Men – myterna om terrorism har tydligen ett stort värde. Det satsas för tillfället mycket resurser i dem och det kommer definitivt att satsas mycket även framöver. Forskningen är i takt med sin tid, men tyvärr inte i förankrad i fakta.

Från det ena till det andra: den senaste tiden har jag inte skrivit bloggar. Tiden har inte varit ett problem, den fanns inte tidigare heller. Inte heller motivationen, texter föds när man sätter sig ned. Snarare var mitt problem en slags härdsmälta. Det har helt enkelt funnits för många kritiska frågor att ta fatt i. Var kan man börja?

Fan vet vad allt det här handlar om, men på några månader lyckades vår regering rasera grunden för vårt samhälle. Istället fick vi en sluten värld märkt av konflikter, rädsla och hat – styrd av ett förakt för kunskap och fakta. På en mycket kort tid fick vi grupper som ränner omkring och skriker att vi skall stänga våra gränser. Och vi fick grupper som ’patrullerar’ beredda att slå till där de ser något misstänkt med mörkare hudfärg röra sig.

Lite mera fakta om terror kan förresten vara på sin plats här. Terrorism har olika karaktär i olika samhällen, precis som våld i övrigt. Terrorismen i Väst domineras av enskilda individer som inte är parter i uttalade politiska samhälleliga konflikter men som när högerextrema föreställningar.

På tal om det. Jag undrar om vi har en valhänt och inkompetent regering – eller en ledarhord som är strategisk och smart på ett finstilt sätt. Ordet terror betyder inte bara politiskt motiverade våldshandlingar. Det betyder också att inge skräck och rädsla. Rädsla är ett användbart ett redskap i många sammanhang, också i politik. Alla som sett Hitchcock’s filmer vet att det bästa sättet att ingjuta rädsla inte alltid är uppenbara hot. Ibland är en svag – till och med mycket svag – antydan starkare. Den riktar vår blick och låter vår fantasi sköta resten. Fantasin är stark och beredd att investera – inte bara i forskning utan också i olika former av våld.

Diskursen om sparande och nedskärningar

Andreas Häger, , ,

Andreas HägerEtt centralt begrepp inom samhälls- och humanvetenskaper är begreppet ”diskurs”, som enklast kan översättas till ”sätt att tala (eller tiga) om något”. Det handlar om vilka uttalanden som är gångbara, vad man får eller förväntas säga och tycka om ett visst fenomen, vad som lyssnas på och vad som ignoreras, och delvis om vem som får säga vad. Diskurser skapar kunskap, och en viktig tanke i begreppet, och i analyser av diskurser, är att denna kunskap utgör vår verklighet. Om den rådande diskursen säger, om vi vet att, det – till exempel – är hälsosamt att dricka mjölk, så är det en del av vår verklighet. I denna text behandlas mjölkdrickande inte vidare, temat här är diskursen om sparande och nedskärningar i den offentliga ekonomin, inkluderande universiteten.

Inom vår fakultet. den för samhällsvetenskap och ekonomi, har vi under det gångna året haft återkommande diskussionstillfällen för hela personalen. Ett givet tema är den ekonomiska situationen och kravet på inbesparingar. Vid ett tillfälle slog en av kollegerna fast att (jag citerar ur minnet) ”statens pengar är slut och mera kommer det inte”.

Hufvudstadsbladet hade 26.11.2015 ett större reportage om ekonomin på Island. I sin kommentar till reportaget skriver Stefan Lundberg, i en jämförelse mellan Island och Finland: ”Finland har aldrig lyckats ta sig till EM-slutspel i fotboll och vårt bnp hör till Europas sämsta”.

Detta är två ur mängden av exempel på uttalanden som har två saker gemensamt: de målar upp en starkt negativ bild av Finlands ekonomi och de har ringa förankring i verkligheten (läs: i den diskurs som utgörs av ekonomiska data). Enligt Världsbankens statistik ligger Finland på 15:e plats i världen när det gäller BNP per capita, strax före Tyskland på 16:e. Till exempel jämfört med Estland är Finlands siffror mer än det dubbla.

Rimligtvis känner Stefan Lundberg dessa ekonomiska data. Och en forskare vid FSE är förstås medveten om det absurda i tanken på att staten varken har eller får nya pengar. De talar respektive skriver mot sitt bättre vetande.

I sitt direktsända tal till nationen nämnde statsminister Sipilä bland annat om att Finland har så dålig internationell konkurrenskraft och anger detta som en motivering för nedskärningar i de offentliga utgifterna. En undersökning placerar Finland på tredje plats i världen (efter SIngapore och Israel) när det gäller ”dynamisk ekonomi”; och två andra på 18:e respektive 20:e plats (före bl a Sverige, Danmark och Kanada) när det gäller ”konkurrenskraft”. Om Sipilä medvetet far fram med osanning eller om han inte tänker efter vet jag inte. Men han är förstås en viktig deltagare i samma diskussion som de två ovan citerade exemplen.

Jag är ingen ekonom. Jag kan inte göra mätningar av konkurrenskraft eller ens bedöma betydelsen av statsskulden. Men som sociolog kan jag studera hur människor talar om saker, vad man förväntas säga, vad man får gehör för – kort sagt vilka ”diskurser” som råder. Och det är tydligt att det råder en väldigt stark eländesdiskurs gällande finländsk ekonomi. Och att en lika stark diskurs om att lösningen är att spara och spara. Därför säger många sådana saker som man vet att inte kan stämma, till exempel att Finlands BNP ”hör till Europas sämsta”, för att man vet att alla andra säger dem och att det är sånt man förväntas säga. Och ju mer vi målar upp ett desperat ekonomiskt läge, desto mer ”sant” blir det och mer legitimt att ”spara”.

Jag kan också betrakta det som en sociologisk analys att konstatera att dessa diskurser är ideologiskt motiverade. Centralt i den bakomliggande ”nyliberala” ideologin är att minska på (det som uppfattas som) den offentliga sektorn. Därför skär vi ner återigen också vid ÅA, inte för att ”statens pengar är slut” eller för att lägre utbildningsnivå skulle öka konkurrenskraften. Skulle pengarna vara slut kanske staten inte skulle planera köpa jaktplan som beräknas kosta, inklusive drift, totalt 30 miljarder euro.

Vi ska alltså inte säga att staten behöver spara. Vi ska säga att regeringen gör prioriteringar. Och att utbildningen prioriteras ner. Detta sker för att universiteten uppfattas som monopol och enligt rådande ideologi därför som något dåligt. Och för att man föraktar bildning och inte vill höra kritiska röster. Eller kanske för att regeringen, som filosofen Joel Backström skriver i Hbl (27.11.2015), ”vill trygga landets framtid genom att minimera investeringarna i den”.

I dag när detta skrivs har ÅA:s rektor meddelat att ”samarbetsförhandlingar” inleds och att 154 personer riskerar sägas upp vid universitetet. Det är förstås ett svårt beslut att fatta, och andra svåra beslut ska göras innan förhandlingarna är klara. Och ännu svårare än besluten är konsekvenserna för de enheter som måste skära ner på verksamheten och inte minst för de individer och familjer som riskerar drabbas.

Min poäng är att sådana beslut borde vara ännu svårare att fatta. Att vi med vårt sätt att tala om det ekonomiska läget inte ska ge nedskärningarna starkare legitimitet genom att tanklöst gå med på att tala om dem som oundvikliga och nästan naturliga. Att vi i stället ska vara medvetna om att besluten – i synnerhet på regeringsnivå – är prioriteringar och politik och ideologi. Och att vi kritiserar och protesterar mot dessa val och den politik, den ideologi och den människosyn som ligger bakom.

Horisontens poesi i en korridor

Hannah Kaihovirta
Morten.001

De tio fotografierna av Mårten Björkgren.

Varje dag då jag stiger in i korridoren där mitt arbetsrum finns dyker det upp frågor om hur man tänkte då utrymmet planerades.  Tänkte man i geometriska termer så att exakt samma sak som gestaltas i en tvådimensionell planritning överförs i en tredimensionell korridor men i olika skalor eller funderade man på hur dimensionerna sträcktes ut?

Mitt arbetsrum är ett av flera rum på rad. Rummet ligger mitt i korridoren och det är ett rum där det är naturligt att röra sig inuti och utanför boxen. I korridoren är det naturliga inte lika självklart. Korridorens bredd står inte i förhållande till dess längd, höjden är odefinierbar, belysningen otillräcklig, ljudet studsar eller förstärks på ett sätt som inte lockar till korridorsnack. Färgsättningen är diffust institutionell. Det är som om allt som skall finnas för att definiera en plats för människor finns där, och ändå inte.

Det var det obekväma i korridorens dimensioner som förde in mig på ett spår där rummets poesi fick en större betydelse i arbetsvardagen än jag först kunde ana. Det hela började i en korsväg där sammanträffanden och upplevelsen av rum möttes. Det fanns ett behov av att göra något åt korridoren som arbetsvardag, det var alla som berörs av att röra sig i den överens om.

Mårten Björkgren, en kollega som har sitt arbetsrum en bit längre bort i korridoren bad mig en dag ta en titt på de bilder han har på sitt Instagramkonto. I flödet av tusen och tusen bilder blev jag varse om att en del av fotografierna stack ut ur flödet. Det var något med dem som jag inte kunde begreppsliggöra i ord. De pockade på  uppmärksamhet och  tid. De hade ett uttryck av en emotionell verklighet som behövde få komma ur det digitala flödet, in i ett annat sammanhang, för att betraktas som ögonblick och upplevelser.

Jag bestämde mig för att använda utställningskuratorns erfarenhet. Jag valde ut tio fotografier i det digitala flödet för att pröva dem i arbetsplatsens korridor. Då fotografierna  förflyttades och förstorades till korridoren fick de ett annat uttryck än på Instagram. De blev mer måleriska, färgerna, formerna och motiven blev till något som det gick att relatera till via den fysiska platsen, korridoren. Och korridoren förändrades till ett landskap. Inte ett kontorslandskap på en arbetsplats utan istället ett landskap som kan liknas vid en livsnerv som förbereder och skapar förväntningar hos den som vandrar i korridoren. Förväntningar på att både känna igen och främmandegöra något av allt det man kände till förut i korridoren.

Det är av betydelse att Mårten gick med på att förflytta tio av de digitala flödets fotografier och bildvärld till en korridor på sin arbetsplats. För mig representerar hans vilja att göra det ett mod och en motivation att överskrida förståelsehorisonter. Han gick med på att dela en del av sin värld och sfär med sina kolleger i en gemensam vardag på ett annat sätt och genom ett annat kommunikationsmönster än han var van vid. Att dela med andra – vare sig det är i sociala medier, i en korridor eller på en konstutställning – grundar sig på tillit. Tillit är en människosyn som i den pedagogiska vardagen och vetenskapen är så grundläggande att vi kan ta den alldeles för självklar.

De tio fotografierna delas nu på ett annat sätt än på Instagram. Vardagens rörelser i  korridoren är annorlunda än tidigare.  Vi ser fotografierna och skapar kognitiva, kulturella och kroppsliga spår. De berör kolleger, studerande och andra som passerar. Samtidigt vill vi ta del av det digitala flödet.

Det kan hända att fotografierna i korridoren så småningom bleknar och blir till kulisser i bakgrunden av vår vardag. Just nu skapar de en förgrund för sociala tillämpningar, samtal, reflektioner, sinnlighet, minnesbilder och framtidsvisioner över tid och rum. De ger oss möjlighet att bli medvetna om bildens retorik, om symboliska resurser och det mellanmänskliga som kan få oss att tänka och se längre än runt hörnet i en korridor.

Mårten Björkgren på INSTAGRAM Marten60 eller Mårten Björkgren.

 

Sommardagens gång

Tapio Salmi

Tapio SalmiDet är ofta härligt att vara borta från Finland, speciellt några sommarveckor på Ösel, i Kuressaare-Arensburg som är öns förtjusande huvudstad. Den över 350-åriga staden är en kosmopolitisk metropol i miniatyrskala. Badstranden är lång och vinden blåser från Kuressaareviken. I horisonten, eller närmare sagt, en aning bakom den finns Lättland. Med god fantasi tror man att det är synligt. Bakom ryggen står sagoslottet, Kuressaare loss, som en gång i tiderna var sätet för Riga biskop: han regerade här. Idag är slottet ett välkänt och mångsidigt kulturcentrum: konstmuseum, historiskt museum och biologiska samlingar. Årets höjdpunkt är operafestivalen, Saaremaa ooperipäevad, som är den estniska motsvarigheten till festivalen i Nyslott. Vi tittar på Giuseppe Verdis Rigoletto, som spelas av Teatro di Milano. Organisationen är perfekt och musiken njutbar, även för en icke-musikalisk människa. Applåderna vill inte ta slut efter föreställningen. Min favorit är arian La donna é mobile – kvinnan är rörlig (jag vågar inte säga: labil).

Sommaren på Ösel fylls av evenemang – kulturen kommer från större städer på besök till avlägsna orter och en alldeles speciell stämning uppstår; otaliga nya kontakter knyts då främmande människor plötsligt börjar tala med varandra i en avslappnad atmosfär.

Efter operafestivalen kommer kammarmusiksfestivalen. I slottets kapell spelas medeltida musik. Under konsertens paus går en äldre herreman rastlös omkring och fotograferar allt. Han är ensam och söker uppenbarligen kontakt med någon. Han frågar någonting oväsentligt av mig men snart befinner vi oss djupt i diskussioner. Det visar sig att han är friherre von Freytag-Loringhoven från Tübingen. Varför är han här? Hans farfars far var en stor godsägare i kommunen Kihelkonna, men han hade sålt allting bort redan på 1800-talet och flyttat till Tyskland. Familjen hör till gammal tysk-baltisk adel, deras vapen är upphängt inne i slottet och förfädernas kvarlevor vilar bredvid Kihelkonna kyrka. Friherren är på gott humör då han berättar om släktens historia. Kvällen slutar med en gemensam middag och intressanta detaljer om hans privata och professionella liv avslöjas: han försöker komma varje sommar till Ösel för att se sina rötter, men hans fru är bildkonstnär och lärare, som hellre tillbringar sommardagarna i Nice (Nizza). Herr friherr Freytag von Loringhoven är medicine doktor och närmare sagt hjärnkirurg till utbildningen, men i något skede hade han hamnat i kris med sitt yrke och utbildat sig till psykoterapeut. Kvällen blir synnerligen inspirerande; några månader efteråt kommer ett postkort från Tübingen.

En grupp av tyska studenter kommer emot mig på gatan och frågar artigt: tyska eller engelska. Tyska, svarar jag bestämt. De vill veta vägen till en begravningsplats, där de tyska soldater som stupade i andra världskriget på Ösel vilar. Jag visar vartåt de ska över gå för att komma till Kudjape metsakalmistu. Under många årtionden, under den sovjetiska ockupationens tid var massgravarna medvetet bortglömda, för officiellt ansågs det vara fiender som var begravda där. Sovjetunionen legitimerade sig mycket långt med segern i andra världskriget, en makt som krossade fascismen. Efter att Estland hade återfått självständigheten år 1991 och den andra republiken uppstod, blev det tillåtet att prata om gravarna igen: nationen fick tillbaka sitt kollektiva minne. Med ekonomiskt stöd från Förbundsrepubliken Tyskland städades området och tusentals gravstenar placerades på ett öppet fält. Här vilar tusentals tyska soldater. De kämpade ända till det bittra slutet. Sovjetunionen återerövrade Tallinn på hösten 1944, medan de sista tyska trupperna lämnade Ösel, närmare sagt Sörvehalvön, öns ultima Thule så sent som våren 1945. Nu är det tillåtet att hedra även deras minne. I varje tysk gravsten står inte bara soldatens namn utan även hans militärgrad: Gefreiter, Lieutnant, Oberlieutnant, Oberst… Ordning ska det vara i hierarkin.

Alldeles bredvid de tyska gravarna finns ett fält där de soldater som kämpade i röda armén vilar. Minnestatyn är gigantisk, ett utmärkt exempel på pretentiös socialistisk realism (som de facto ligger lång borta realism i många fall). I Sovjetunionen blev det slut på modernistiska experiment och expressionistisk skildring av människans liv redan på 1930-talet. Staten och den ’nya’ människan skulle hyllas i romantisk och heroisk anda. Statyn i Kudjape är skapat av en känd bildhuggare. Stämningen här avviker från den tyska begravningsplatsen. Här finns enkla stenar av röd granit, soldatens namn men ingen militärgrad.

Bredvid dessa två gravgårdar finns ett öppet fält, en stor och välskött gräsmatta. Senare på sommaren vandrar jag runt gravarna tillsammans med min svärfar, vars stora intresse är historia. Plötsligt stannar vi på det öppna  fältet och han frågar mig: är denna outnyttjade mark reserverat för nästa krig?

Fiska stort eller smått? Satsa på stort!

Johanna Mattila, , , ,

Johanna båt 3Under veckan kunde man läsa i tidningar och höra på radion om kommande ändringar på regler för gösfiske i Skärgårdshavet. Från och med årsskiftet kommer nämligen minimimåttet för gös öka från det nuvarande 37 cm till 40 cm i yrkesfisket och 42 cm för fritidsfiskare. Yrkesfiskarna verkar vara rätt nedslagna av den kommande ändringen i näringens verksamhetsvillkor, eftersom den allmänna åsikten bland yrkesidkare verkar vara att fångsterna kommer att minska dramatiskt på grund av ändringen och därmed skulle den utgöra en dödsstöt för hela näringen. Sportfiskare tycks vara betydligt positivare inför ändringen även om deras gräns för tillåtna fångster kommer vara till och med högre än den för yrkesfiskare. Varför skall en sådan här dramatisk ändring införas om man då dödar en viktig basnäring i skärgården?

Orsaken är att för nuvarande fiskar man nästan enbart gösar som just och just har uppnått minimimåttet på 37 cm. Dessvärre är dessa gösar inte ännu könsmogna utan blir det först när de har blivit något över 40 cm långa. Lite karikerat sagt håller vi för tillfället på att fiska ut gösarna eftersom inga nya gösar hinner ”tillverkas” innan fiskarna blir upptagna.

Fiskar är intressanta varelser som växer hela livet ut. Och nu menar jag ökning i läng, inte viktökning, som ofta tycks ske hos människor med ökande ålder. Tillväxten hos fiskar avtar med ålder men längden ökar faktiskt så länge fisken lever. I grova drag kan man bestämma åldern hos fisken genom att mäta den. Det finns förstås skillnader i längdtillväxt mellan olika områden där fiskarna har olika betingelser för liv och leverne. Speciellt hos honorna är storleken av en stor betydelse i och med att mängden rom som honan kan lägga ökar med storleken. Och större mängd rom betyder ett större antal avkomma. Det har också bevisats att hos många fiskarter är även stora honors romkorn större i storlek än små honornas och har därmed bättre förutsättningar för överlevnad och snabb tillväxt under de mycket riskfyllda första veckorna av livet, då mer än 90 % av fisklarverna blir uppätna eller svälter ihjäl. I ekologiska termer har stora honor därmed högre ”fitness” än sina yngre och mindre systrar.

Tillväxten avtar vid den ålder då fisken blir könsmogen, eftersom fisken behöver sätta en stor del av energin till produktion av könsprodukter, och framför allt äggen hos honor kräver mycket energi. Med tanke på produktion av ett stort antal avkommor är det bra om fiskarna har hunnit växa till ordentligt innan de blir könsmogna. Kollegorna vid Åbo universitet publicerade nyligen en mycket spännande upptäckt gällande laxens könsmognad och tillväxt. Tillsammans med några norska forskare har de upptäckt att en enda gen kontrollerar könsmognad hos laxen. Upptäckten är ännu mera intressant på grund av det att det verkar som om den här genen fungerar precis på motsatta sätt hos honor och hanar. Hos honorna styr genen mot senare aktivering av könsmognad vid större storlek, medan hanarna styrs mot snabb könsmognad och mindre storlek. Evolutionärt och ekologiskt är det här mycket ändamålsenligt, eftersom honornas ”fitness” växer med ökande storlek och då är det bra att spendera längre tid ute på hav och växa till innan honan återvänder till lekområden i laxälvarna. För hanen däremot är det fiffigast att minska på tiden ute till havs där risken att bli uppäten är stor och i stället se till att man hinner leka så snabbt som möjligt för att flytta över de egna generna till nästa generation. Ett intressant sidospår av den här genstudien är att samma gen styr även puberteten hos människan. Den som är intresserad kan läsa här mera om den här spännande studien i som har publicerats i vetenskapstidskriften Nature.

Även om man, åtminstone inte ännu, har hittat en motsvarande gen hos gösen, kan man ändå dra paralleller till laxstudien även för gösen. Göshonornas såsom de flesta fiskars ”fitness” växer med ökande storlek. Därför är det fördelaktigt med tanke på göspopulationers tillväxt att ha möjligast mycket stora (och äldre) honor, vilket betyder att man inte bör tillåta fiske på stora mängder individer som inte ännu har hunnit bli tillräckligt gamla och stora för lek. Även om yrkesfiskarna i Skärgårdshavet är mycket skeptiska till den nya regleringen, finns det redan ”prejudikat” från Sverige som bevisar att ökat minimimått på fisk kan leda till det något paradoxala resultatet då inte bara storleken på de tillåtna fiskarna ökar utan även totalfångsterna gör det. Då minimimåttet i mitten på 2000-talet höjdes i sjöarna Vänern och Hjälmaren fick yrkesfiskarna inte bara större individer som fångst utan även totalfångsterna ökade redan på några år och därmed blev även lönsamheten bättre. Jag och många andra forskare tror inte alls på de ödesdigra effekterna för fisket som yrkesfiskarna tycks vara övertygade om utan tvärtom borde ökat minimimått leda till större populationer av (stora) gösar med god ”fitness” och då finns det större fångster att ta ut i fisket också.

Dessutom är stora rovfiskar är även mycket viktiga för upprätthållande av friska ekosystem och bra vattenkvalitet. Ju mera stora rovfiskar det finns desto effektivare kontrolleras förekomsten av planktonalger och otrevliga ”blomningar” av planktonalger och trådformiga alger via en kaskadartad process där stora rovfiskar äter mindre fiskar som i sin tur livnär sig på små ryggradslösa djur som äter olika typer av alger. Får man ner mängden mindre fiskar, ökar de små djuren och algerna i sin tur minskar. Försvinner de stora rovfiskarna genom fiske eller på annat sätt, blir kaskaden den motsatta med större mängder alger som resultat. Ett resultat som påminner väldigt mycket övergödningens effekter. Även därför lönar det sig låta fiskarna växa både i individuell storlek och även i populationsstorlek.

Fiska stort med måtta både för ekomisk nytta och Östersjöns hälsa!

Hur delar man utan Facebook?

Hannah Kaihovirta

Hannah KaihovirtaTill allra först. Rubriken för det här blogginlägget är en parafras på Hvordan liker man- uden Facebook?.…en informationsaffisch jag fäste uppmärksamhet vid på en konferens i Odense i somras.

Just nu är det läge att analysera och tänka till efter sensommarens turbulenta världssituation. I de händelser som var och en av oss på olika sätt omformat till erfarenhet av den tid vi lever i finns det utmaningar där vi får möjlighet till att stiga in i, vistas i och erövra föreställningsvärldar på flera olika nivåer. Tack vare dagens snabba informations- och kommunikationsflöde har flera stämmor i en otyglad kakafoni delat med sig av livsöden, åsikter, armod och överflöd. Vems stämmor försvinner i anonymitet och vems stämmor är det som får personliga och världsomfattande berättelser hinner jag tänka.

Jag ser på det hela som ett situerat kaos, ett dynamiskt fenomen där rörelse stiger fram som en tydlig aspekt i det som påverkar människors tankar, attityder och handlingar. Men det är inte situerat på ett  ställe utan överallt,  mobilt och samtidigt.

Fastän det är morgon på en del platser samtidigt som det är kväll någon annanstans. Vad gör världsläget med oss? Jo det genererar rum och tid för att förflytta tankemönster om sympati till naturlig empati där människa möter människa i tillit- en grundsyn som erbjuder en utgång från ett förhållningssätt som strävar till att ha kontroll på varandet och verkligheten på ett oetiskt sätt. Inte så där så att vi riktigt kan uppfatta det helt men till vissa delar sådär som när löv virvlar i höstvinden. Inte symboliskt eller som tecken utan helt enkelt för att det känns så.

Rörelse uppfattar vi människor subtilt och intuitivt via vår kropp. Vi vet att för att kropp  skall komma i rörelse behövs krafter som påverkar förhållandet mellan rörelse och vila. Estetiskt kan rörelse förstås som ett uttryck – till exempel genom kroppsspråk, text, bild, ljud- som undersöker variationer åtminstone i rytm, komposition, dynamik, varaktighet, intensitet, kontroll och pauser. Genom att vi blir medvetna om det estetiska, som i sin enklaste beskrivning kan förstås som det som vi uppfattar med våra sinnen, blir vi medvetna om hur var och en av oss uppfattar rörelse. Det är en slags förförståelse som på många sätt styr till exempel etiska överväganden och förhållningssätt till det som varit (historia), nuet och det som komma skall (framtid). Fast en del människor påstår att det hela kan vara estetisering och som att bygga monument över något som någon bestämmer att det kan vara värdefullt att komma ihåg.

Medan annat sopas under någon matta och förblir anonymt. Så det kan vara bra att samla på alla möjliga spår och sätt för säkerhets skull. Ett sätt att bli medveten om förhållningssätt till rörelse är att reflektera över människans förmåga att fantisera. Förmågan att fantisera är rörelse. Jag kommer här att tänka på den tolkning jag gjort av Lev Vygotskijs beskrivning av fantasi (i boken Fantasi och kreativitet i barndomen). Vygotskij ger fantasin flera olika former. En av dem är formen om hur fantasi fungerar i förhållande till känslor. Han menar att när människans fantasi får näring av positiva känslor, sträcker sig fantasin ut i positiva föreställningsvärldar som i sin tur ger bränsle till allt fler bra upplevelser (utan rus) – som i sin tur igen ger mer näring till fantasin. Det samma gäller negativa fantasispiraler. Om våra föreställningsvärldar är negativa, ger fantasierna näring till negativa känslor som då de växer i sin tur genererar än mer negativa föreställningsvärldar.

Låt mig hoppa framåt i tankemönstret. Jag läser just nu Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker – och om att skriva. Boken väcker många tankar om dagsläget och om någon vecka ska vi tillsammans med kollegerna Rita Nordström-Lytz, Charlotta Hilli och Birgit Schaffar-Kronqvist dela läsupplevelser, föra boksamtal och filosofiska utsvävningar med ansats i våra tolkningar och funderingar. Vi träffas kontinuerligt om inte direkt systematiskt. Varje träff  tar sin början i en text som vi tänker utmanar oss till samtal om tankemönster, förhållningssätt och handlingar. Ofta får lärande och undervisning särskild uppmärksamhet i förhållande till tematiken.

Den här gången kom Rita med förslaget till text som fungerar som avstamp. Amos Oz skriver i boken så här om fantasi: [… det finns något i fanatikerns natur som i grunden är mycket sentimentalt och som samtidigt visar brist på fantasi. Att ingjuta lite fantasi i människor skulle kunna få fanatikern att känna sig osäker, det har jag ibland vissa förhoppningar om, även om de är begränsade. Det är inte något snabbt botemedel, ingen snabbkur, men det skulle kunna hjälpa.]

Nuläget är ett akutläge för att tänka till om fantasi. Är förmågan att fantisera en urvattnad metafor som vi relaterar till verklighetsflykt eller är den ett rum och tid för att tänka till, tänka om och pröva möjligheter och förnybara omständigheter eller visar den sig som både- och. Det också läge för att tänka till om tillit. Det är läge att tänka till om vad vi vill med mindre och mer och hur, vad, var och när vi vi delar.  Efter en intensiv start på läsåret har jag bestämt mig för att i så stor utsträckning som möjligt rikta in fantasi, kompetens, kunskap och mitt vetande på att vrida kursen mot att dela gemensam livslust, livsglädje och meningsskapande. Det är ett sätt att disciplinera sig, att ställa det i relation till syntes, till kreativitet, respektfullhet och etiskt tänkande i flera lager.

Och genom att stretcha rörelsen en liten bit till.

DELA.001