Åbo Akademi får i egenskap av central finlandssvensk institution gott om utrymme i finlandssvenska medier. Det mest aktuella i skrivande stund är feta rubriker i Hufvudstadsbladet om ÅA:s förmodade förhalning av svenskspråkig lärarutbildning i Helsingfors. Ett annat tema som väckt uppmärksamhet är universitetets ekonomi, till exempel i samband med de så kallade samarbetsförhandlingarna 2013-14 eller ”bonusarna” som diskuterades hösten 2012.
Det är föga förvånande att sådant som sker vid akademin väcker allmänt intresse, delvis för att det som sagt rör sig om en viktig institution för det svenska i Finland. En finurlig student kallade Åbo Underrättelser för ”ÅA:s personaltidning” och även om det är en grov överdrift är akademin också av intresse som lokal institution på sina orter – och av regionalt intresse är det till exempel när en stor finlandssvensk arbetsgivare hotar säga upp 80 personer, som skedde hösten 2013. ÅA:s karaktär av en geografisk anomali, med huvudort utanför landets största svenskspråkiga populationscentra, ger ibland en extra krydda åt bevakningen.
Och inte bara journalisterna utan också läsarna är åtminstone ibland intresserade av vad som händer på universitetet. Ett mått på läsarintresse är de kommentarer som skrivs på tidningarnas och Yle:s webbsidor. Kommentarerna ger också en indikation på vilka reaktioner nyheterna kan väcka och väcker. På detta vill jag ge några konkreta exempel från två av de ovan nämnda nyhetshändelserna.
När Hbl (11.5.2015) på ledarplats anklagar ÅA för att bromsa lärarutbildningen på svenska i Helsingfors, och på nyhetsplats i en niospaltig rubrik konstaterar att ”ÅA beskylls för att förhala klasslärarutbildning”, lyder den första kommentaren till artikeln:
”Hur kan ÅA vara så OTROLIGT själviskt? Alla vet att sydkusten haft lärarbrist i hur många år som helst medan lärarna går arbetslösa i Österbotten. Är det detta man vill? Hur kan en institution med så fruktansvärt låg moral få kalla sig ett universitet? Den största oron är att studieplatserna i Vasa minskar, då dagens arbetssituation ser ut sådan att det vore det bästa som kunde hända. Här om någonstans har vi läge för akademisk bojkott: bojkotta ÅA tills de slutar sätta käppar i hjulet för klasslärarutbildning vid HU.”
Hösten 2013 (22.10) kunde vi på svenska.yle.fi läsa rubriken ”80 kan få gå från Åbo Akademi”. I texten berättas att dåvarande rektor Mattinen informerat att förhandlingar om uppsägningar av personal skulle inledas inom en vecka. Den första kommentaren till denna nyhet lyder som följer:
”Kommer det att betyda att studerande i framtiden får hålla sig till ÖPU för att ens kunna genomföra sina studier? Vad är då meningen med att gå under ÅA om vi sedan inte får den undervisning vi behöver därifrån?”
Jag finner den hetsiga diskussionen om den finlandssvenska lärarutbildningen och dess placering och organisering intressant på många sätt, särskilt som en bild av relationer mellan olika landsändor. Jag har även om jag tidvis aktivt följt med debatten inte stött på någon som lyckats argumentera för att det faktiskt ÄR längre väg från Helsingfors till Vasa än tvärtom. Detta är också första gången jag ser någon påkalla en bojkott mot ÅA.
Angående hotet om uppsägning av 80 anställda vid ÅA, de ekonomiska realiteter som framfördes som motivering, kommunikationen från ledningen och hur resultatet av förhandlingarna sedan blev en serie ”slumpmässiga” avskaffanden av tjänster kunde man förstås säga mycket. Det jag mest intresserar mig för här är hur den typen av kommunikation bidrar till ÅA:s ”branding”. Min känsla är att, och jag tycker de citerade kommentarerna ger exempel på detta, sådana nyheter – mer eller mindre självförvållade – spelar större roll för universitetets image än en marknadsföringsvideo med en kvartett från BD, eller bilder på unga människor i obekväma ställningar på Åbos bussar.
Ett sådant budskap som (igen till exempel) ”ÅA måste kanske säga upp 80 personer” får olika betydelse beroende på vem som tar del av det. Bland personalen kan det läsas som ”vi måste skärpa oss annars får vi sparken”. När beslutet sedan blev indragning av tjänster genom pensioneringar ledde det hos samma personal till en lättnad som skapades av att det ursprungliga hotet kändes som något mycket värre. Bägge dessa betydelser uppfattar jag som avsedda. Den tolkning som gjordes av studeranden i den ovan citerade kommentaren var knappast avsedd eller ens insedd. Jag tycker att också sådana läsningar borde beaktas på förhand.
Till Åbo Akademi inkom i år sammanlagt 2589 ansökningar om studieplats, ansökningar i första preferens var 1375 stycken. I fjol var det totala antalet ansökningar 4354 (enligt min addition av befintliga siffror), ansökningar i första preferens var (enligt officiella siffror) 2722 (år 2013 över 3000). Det totala antalet ansökningar minskade alltså med 40 % på ett år. Nationellt minskade antalet ansökningar från 77000 år 2014 till 66000 i år, ungefär 15 %. Minskningen beror säkert delvis på ett nytt antagningssystem, och årskullarnas storlek varierar. Men vid ÅA var skillnaden markant större än i landet som helhet.
Kanske den stora nedgången inte helt beror på oron för att ÅA ska tvingas lägga ner efter alla nedskärningar, och knappast heller på att sura huvudstadsbor bojkottar akademin på grund av lärarutbildningens placering i Vasa. Men jag skulle vilja påstå att: a) ÅA:s image påverkas och då ofta negativt av en del av nyhetsbevakningen om universitetet; b) en del av denna negativa publicitet beror på att dylika konsekvenser av beslut och kommunikation utåt inte alltid beaktats och c) en försämrad image ger färre studenter.
PS
Sen kanske någon kan tycka att också debatt om och inom ÅA, inklusive mitt blogginlägg, skadar ÅA:s image. Då försvarar jag mig med att öppen diskussion och debatt är något i sig av godo och ett fundament för demokrati (som också är ett system som borde råda vid ÅA). Och att bristen på öppenhet, till exempel i samband med bonushärvan, skapar en minst lika negativ bild som en öppen debatt kan tänkas göra…
I april fick jag under dryga två veckor njuta av Stockholm och Karolinska Institutet. Det var roligt kunna vara där och jag har den fjärde delstudien i min doktorsavhandling att tacka för att jag åkte dit. I den studien undersöker jag hur variationer i människans DNA inverkar på förekomsten av röstsymtom. I avhandlingen som helhet undersöker jag sambandet mellan stress och röstsymptom, och därför undersöker jag i den här delstudien inte hela genomet, utan jag fokuserar på sådana områden i DNA-kedjan som visat sig vara associerade med stress. För att få en bättre förståelse för hur jag skall ta mig an forskningsfrågorna och kunna tolka resultaten, bestämde jag tillsammans med mina handledare att jag skulle gå en kurs i ämnet. Jag hittade kursen Genetisk Epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Den lilla talterapeuten i mig (som i sina svaga stunder känner att hon kanske är för tvärvetenskaplig för sitt eget bästa) tyckte i ett skede att hon antagligen vet för lite om både genetik, epidemiologi och biostatistik för att kunna gå en kurs på doktorandnivå i det ämnet. Trots det – jag ansökte, blev antagen och reste iväg. Och som det brukar vara, så är ens oro sällan riktigt befogad. Jag och de andra deltagare på kursen var där för att lära oss. Vi hade väldigt olika bakgrund och olika yrken. Vi hade olika erfarenheter men utgjorde nu en grupp studerande.
Publish or perish – publicera eller förgås. Detta ordspråk är djupt inpräntat i forskarens hjärna. Årligen – numera även oftare – ska vi rapportera våra prestationer som överförs till databaser, så att statistiken visar rätt och nationella och internationella jämförelser kan göras. Universitetets direkta statsfinansiering baserar sig sedan 2007 inte bara på antalet examina utan också på antalet vetenskapliga publikationer. Värdet på en peer review –artikel är ca 7000 euro, så låt oss skriva! Inte det minsta resultatet, inte den mest anspråkslösa eller marginella idén ska bli i bordslådan (läs: på hårdskivan), utan allt ska så snabbt som möjligt ut i världen: då får mänskligheten ta del av vetenskapens frammarscher och universitetet (läs: universitetsledningen) får sina pengar så att vi kan fortsätta forska och undervisa.
Efter en ”icke-vinter” kommer våren ändå som vanligt med sina ryckiga steg. Några dagars värmebölja och alla är beredda att slänga vinterkappan och långkalsongerna och njuta av solskenet i en t-skjorta på en parkbänk eller till och med på en badstrand. Sen vänder vinden och himlen blir blygrå och kastar ner skurar av hagel, blöt snö och kallt regn och de tjocka kläderna måste ännu tas i bruk. Marken täcks igen av vit snösörja som på nätterna omvandlas till is som bara för att jävlas med fotgängare och cyklister. Trots dessa ombytliga väderslag börjar det snabbt hända saker i naturen. Små knoppar kommer upp från den frusna marken och något omtöcknade insekter tar sina första flygturer i solens värme efter den långa vintervilan. Flyttfåglarna återvänder, först lite trevande i mindre förtrupper som våghalsigt utmanar svängningarna i väderslagen, och sen kommer de stora plogarna av gäss, svanar och tranor. Förstås även alla mindre flyttfåglar.