Teknisk horisont

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiFyrtio år samarbete i Finland – tekniska utbildningens horisont

 

För fyrtio år sedan beslöt de tekniska högskolorna och fakulteterna i vårt land att samarbeta i urvalet av studenter till utbildningsprogram som leder till diplomingenjörs- och arkitektexamen. Nuförtiden kallas detta långt utvecklade system DIA-urval. Systemet med ett centralt urval till ett stort antal utbildningsprogram i Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Villmanstrand och Åbo etablerades 1974. Detta var ett stort och rationellt steg framåt: en student kunde välja bland många utbildningar, från byggnadsteknik till maskinteknik, från elektroteknik till kemiteknik, delta i ett urvalsprov på endast en gång på en ort, och – om allt gick lyckligt till – få en och endast en studieplats som leder till diplomingenjörs- eller arkitektexamen.

Vad var så unikt med detta system? Jag vill påstå att det är den rationella och pragmatiska andan som har präglat samarbetet genom årtionden. De flesta utbildningsområden i Finland har inte lyckats åstadkomma ett lika vattentätt men samtidigt smidigt urvalssystem. Vill man t.ex. studera medicin, som visserligen har ett gemensamt urvalsprov för hela landet, så ska man resa till den ort man vill börja studera och avlägga urvalsprovet där. Om man vill studera medicin i Tammerfors kan man inte avlägga urvalsprovet i Åbo, trots att samma prov ordnas här. Man kan söka till ett enda utbildningsprogram i medicin, inte till flera rangordnade alternativ som på teknikens område. Provresultaten i medicin poängsätts på olika sätt av universiteten i olika delar av landet, vilket har lett till obehagliga fall och klagomål: sökande X har sökt till medicinska fakulteten A, kommer inte in dit, men skulle med samma prestation ha kommit in il fakulteten B, eftersom poängen räknas annorlunda där! Praxisen är ur en ren juridisk synpunkt helt korrekt, men ur sökandens synvinkel orimlig och upplevs som orättvis.

Inom teknikens område är det mycket bättre, för vi tänker rationellt. För utbildningsprogram som leder till diplomingenjörsexamen har vi samma urvalsprov i matematik, fysik, kemi och samhällsvetenskaper och proven granskas och poängsätts på enhetliga grunder. Ansvaret för provuppgifterna roterar mellan deltagande universitet, men verksamheten övervakas och koordineras av en urvalsledare. En sökande kan delta i proven på sex orter (Otnäs, Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Villmanstrand, Åbo). Under åren har urvalsproven utvecklats och nya element inbyggts. Grunden till urvalsproven är gymnasiekurserna i respektive ämnen, men nyligen har ett nytt element inbyggts i fysikprovet: en uppgift baserar sig på utdelat material och sökanden ska visa sin förmåga att tillämpa materialet på lösning av tekniska problemställningar. Alla sökande behöver inte delta i urvalsprov; om man har ett gott studentexamensbetyg, så kan man bli antagen till ett utbildningsprogram direkt på basis av vitsorden i betyget. Här ingår många detaljer, så läsaren hänvisas till websidan www.dia.fi.

 

Nu var det dags att fira det fyrtioåriga tekniska urvalssystemet med ett jubileumssymposium som ägde rum på Dipoli den 21 oktober. Bland inbjudna talare fanns bl.a. kanslichef Anja Lehikoinen (undervisnings- och kulturministeriet), professor Patrick Scheinin (studentexamensnämnden), partiledare och riksdagsman Juha Sipilä (C) samt undertecknad (ordförande för centrala urvalskommittén för de tekniska vetenskaperna). Stämningen var god; avsikten var att presentera teknik och arkitektur i ett brett, också futuristiskt perspektiv, så dagen hade temat ’Teknikutbildningens horisont’.

Fru Lehikoinens budskap var väntat: tekniska universitet och fakulteter är i bra skick och väljer sina studenter på ett kompetent sätt, men resurserna kommer ytterligare att krympas och mera resultat förväntas! Efter sitt tal lämnade fru Lehikoinen seminariet. Som vi alla vet, så i Finland har ministeriets kanslichef ibland mera makt än själva ministern; då finns det ingen större benägenhet att stanna kvar i föreläsningssalen! Vad fru Lehikoinens uttalande kommer att innebära i praktiken återstår att se. Lyckligtvis är ett riksdagsval på kommande.

Professor Scheinin hade granskat resultaten i studentexamen med stringenta vetenskapliga metoder och lyfte upp intressanta synpunkter. Vi har hittills trott på Karl Friedrich Gauss då vitsorden ska fördelas för en population som deltagit i en examen, förståss under vissa villkor. Detta är dock inte den bästa metoden då det är fråga om små ämnen, t.ex. främmande språk som läses i mindre omfattning än engelska. Den studentpopulation som skriver t.ex. tyska, franska eller ryska är redan på något sätt utvald och presterar i genomsnitt bättre än populationerna i ’stora’ ämnen, vilket leder till att det blir svårare att uppnå de högsta vitsorden i mer sällsynta främmande språk. Resultatet tenderar att bli en ond spiral: en och annan abiturient vågar inte skriva dessa ’små’ språk. Detta har även en konsekvens på ingenjörerna, för Finland behöver även på teknikens område språkkunnigt folk. Professor Scheinin presenterade en korrigerande algoritm för fördelning av vitsorden – hoppas den kan tas i bruk i framtiden.

Seminariets bästa anförande hölls av riksdagsledamoten Juha Sipilä (observera att detta inte är en valreklam, utan min subjektiva åsikt!). Han pratade humorisktiskt om sin karriär som innovator och företagare, alltså om tiden före toppolitiker och riksdagsman. Sipilä är diplomingenjör från Tekniska fakulteten vid Uleåborgs universitet och inledde sin yrkeskarriär som elektronikingenjör. Sipilä konstruerade bl.a. antenner för mobiltelefoner. Han visade en bild där Mikhail Gorbatjov testade en ny telefon, då han en gång var på besök till Uleåborg. Sipilä har haft många företag och han var en av initiativtagarna för en ekologisk by i norra Österbotten: byn producerade sin elektricitet med hjälp av vind och biomassa. Begrepp som ’bioekonomi’ och ’grön kemi ’ förekom i Sipiläs powerpoint-presentation. Jättekul!

Efter föredragen gavs hedersbetygelser till personer som har gjort stora insatser för DIA-antagningen. Från Åbo Akademi prisbelöntes studiechef Ulla Bäckström. Kvällen avslutades med ett cocktailparty.

Tempel, fabrik, oas, basar och det femte

Hannah Kaihovirta

Hannah KaihovirtaDet är inte oväntat. Det är rent av karaktäristiskt för situationen i arbetsvardagen att jag just i de här dagarna ur bokhyllans bokrader drar ut boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse av Jacques Rancière. (1987, svensk övers. 2011). Att jag läst just den här av hans böcker på svenska har betydelse för sammanhanget jag nu skriver in den i. Boken fångar mitt intresse med anledning av diskussionen om lärarutbildning som pågått under året som gått. Diskussionen som knappast har passerat obemärkt för någon som intresserar sig för utbildning i Svenskfinland. Allra minst har den undgått dem som arbetar med lärarutbildning på svenska i Finland.

Bokens titel Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse fångar på ett annat sätt än förut min uppmärksamhet. Titeln sträcker sig efter mig och jag inser att jag ställer den i ett förhållande till begreppet obehörig lärare, ett ordpar som fått mycket plats i diskussionen om utbildning. Många fler ord med negationsprefixet o- har också ställts på rad för att skapa olika positioner i diskussionen som inte stampar på stället utan dynamiskt rör på sig.

Att läsa Rancière är en utmaning och ofta obekvämt. Jag återkallar i minnet situationer då jag som doktorand arbetade med att begreppsliggöra eventuella politiska dimensioner i min tolkning och förståelse av förhållandet mellan estetik och lärande. Då jag läste Rancière var jag på jakt efter att förstå vad det innebär att formulera ett förhållningssätt till lärande och utbildning. Jag citerar Rancière (The politics of aesthetics, 2004): ”I by no means think, for my part, that there is no science but of the hidden. I always try to think in terms of horizonthal distributions, combinations between system possibilities […] I do not mean by that that it is a principle or a starting point. I began, myself as well, from the stereotyped vision of science as a search for the hidden.”

Lagren av tolkningar i Rancières texter fick mig som doktorand att inse det som många som arbetar med empirisk forskning håller som självklart. Jag insåg att ett förhållningssätt i ett vetenskapligt sammanhang kan beskrivas som ett sätt att fästa uppmärksamhet vid det som visar sig, istället för att jaga något dolt. Insikten har än i dag inflytande på hur jag begreppsliggör förståelse för vad förhållningssätt innebär och hur det kan förstås i relation till utbildning.

Rancière skärper läsarens uppmärksamhet. Genom att boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse är disponerad som lektioner läser jag texterna som tilltal. Lektionerna behandlar frågor om hur lärande, kunskap och information står i förhållande till jämlikhet, individ, samhälle, utbildning och pedagogik. En ordlek (som innefattar stort allvar) i boken och som blir en form av nav i det här resonemanget är uttalandet om hur vi återkommande ska fästa uppmärksamhet vid att inte fastna i laddningen ”att skapa ett ojämlikt samhälle med jämlika människor eller ett jämlikt samhälle med ojämlika människor” när vi arbetar med utbildning utan istället vara dynamiska i frågan.

Läsningen av Rancière är som sagt samtidigt obekväm och inspirerande. I läsakten formas motstånd och flow parallellt. Friktionen som skapas då tanken vilar och rusar fram samtidigt pockar på att bli uttryckt. Och just i överföringen från tanke till kommunikation vill jag uttrycka mig i en annan modalitet än ordets tröghet. Jag vill teckna, måla, skulptera.

Skärmavbild 2014-11-05 kl. 17.05.30

 

 

 

 

Nätverk. Mångfald. Nysta. Rhizom.

Rancière har gestaltat även den här upplevelsen i sin textproduktion. I sina texter i samlingen The Future of the Image 2007 (Le Destin des Images) beskriver han och argumenterar kring bildens betydelse, överlevnad och samverkan med text och andra modaliteter i mänsklighetens vilja att kommunicera.

Tillbaka till boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse. I det perspektiv jag läser boken aktiveras frågan om förhållningssättet till utbildningens, undervisningens, lärandets, pedagogikens och didaktikens betydelse i samhället. Jag tänker att betydelsen skapas av stommar och förgreningar snarare än av ramar och boxar (kommentar: ett förhållningssätt). Och Rancières (i Kim Wests sammanfattning 2011) uttalande om jämlikhet utmanar till att tänka på hur stommarna och förgreningarna visar sig. Jag citerar: ” Jämlikhet är inte någonting som undervisningen bör sträva efter att uppnå, den är ett axiom som bör utgöra dess ovillkorliga utgångspunkt. Vad två människor gör när de tillsammans försöker begripa ett för dem okänt objekt – genom att en av dem tvingar den andre att ägna den uppmärksamhet åt att förstå och redogöra för det – är inte att övervinna en på förhand existerande ojämlikhet. Det är att verifiera den intellektuella jämlikhet som råder och alltid har rått mellan dem, precis som mellan alla människor.” Det gäller att anstränga sin uppmärksamhet.

Senaste vecka samtalade jag med en bekant om kulturarv. En annan bekant förde in tanken om metaforer i samtalet. Under samtalet kom jag ihåg att det snart är dags att skriva forskarblogg. Förgreningar av tankar for igenom medvetandet – innehållet i samtalet om kulturarv väckte minnet om metaforer som modeller. Jag ansträngde min uppmärksamhet för att få tag i något jag diffust kom ihåg. Jag fick tag i det (jag medger med hjälp av sökmotor och internet) och upptäckte att det som jag kom ihåg som metaforer, kom någon annan ihåg som modeller. I vilket fall var de beskrivningar på fyra universitetskulturer: universitetet som tempel, universitet som fabrik, universitet som oas och universitet som basar (Urspsrung Svante Beckmans Fyra universitetskulturer från 1989). Det var ett bra samtal.

Tillbaka till bokhyllan. Alldeles intill boken Den okunniga läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelsestår en annan som handlar om utbildning. Det är boken Fem sätt att tänka: av betydelse för framtiden av Howard Gardner. Den här gången lyfter jag inte ut den boken ur bokraden. Den är precis som Rancières bok disponerad på ett sätt som väcker uppmärksamhet.

Tillbaka till inlägget. Ibland blir inlägg formulerade som utkast eller tankefragment samlade i en hög. Den här gången nystar jag upp högen genom att säga att sist och slutligen är det alldeles självklart att universitetskultur och i förlängningen kulturområdet utbildning i det 21 århundradet är något FEMTE. Utöver metaforerna tempel, fabrik, oas och basar.

På plan med Kevin Durant

Peter Nynäs, ,

Peter NynäsVeckorna som jag har bakom mig har varit ovanligt arbetsdryga. Den mesta tiden har gått till en forskningsansökan till European Research Council, den sista och kanske mest omfattande i en lång rad ansökningar som jag har arbetat med den här hösten.

Att söka medel från ERC innebär att man siktar högt och långt. Konkurrensen är hård. Även Nobelpristagare kommer tomhänta hem från ERC. Risken att man inte får pengar kryper nära den definitiva 100-procentigheten. Egentligen borde man kanske därför vara klok och vända redan i dörren. Det skulle dessutom ge en tid att sova på nätterna och arbeta med andra saker på dagarna.

När jag i medlet av senaste vecka lämnade in ansökan och lade ansökningsprocesserna bakom mig (för en tid framöver i alla fall) märkte jag att det hade varit både givande och kul. Det är ofta meningsfullt att tvingas bearbeta ansökningar ytterligare. Resultatet är vanligen att man kommer några steg längre. Då tänker jag inte enbart på hur ansökningstexten utvecklas. Under arbetet med texten blir man naturligtvis tvungen att tänka igenom allt mycket grundligt, och från flera olika håll. Bearbetningen blir en del av själva forskningsarbetet.

Det här börjar jag vara van vid, men den här gången var det också kul helt enkelt. Att konkurrensen är så hård i ERC ansökningen fick inte den effekt som jag hade väntat mig. När man vet att man inte riktigt befinner sig i samma liga och hamnar att kämpa mot de stora pojkarna så blir man lätt modfälld. Inte så denna gång. Tvärtemot var det ganska befriande. När förväntningarna inte kan vara så stora så känns förlusten som man så lätt kan förutse inte som någon hotfull eller riktig förlust. Man kan helt enkelt satsa på att njuta av spelet. Det är som att hamna in på plan med Kevin Durant och LeBron James.

Med raden av ansökningsprocesser bakom mig märkte jag också att det här projektet verkligen är något som lockar. Här finns liknande aspekter som ovan. Igen är det de stora riskerna – det galna i att man alls tänker på det här sättet – som ger allt en extra kick. Det är ibland dit man måste sträcka sig för att verkligen få motivation.

Ansökan handlar om ett globalt jämförande projekt med studier som utförs i nästan tio olika städer från Shanghai i öst till Lima i väst – och mellanlandningar i bl.a. Accra och Haifa. Den innehåller många utmaningar och vetter på gränsen till vad som genomförbart. Å ena sidan är man förvånad att ingen gjort en liknande studie. Å andra sidan fattar man mycket väl att ingen tidigare velat ta sig an det här. Det är som att planera för ett helt nytt vinnarlag i NBA.

I grunden för projektet finns naturligtvis viktiga och specifika frågor om hur vi skall förstå religion i vår samtid, hur den utvecklas och varför. Frågorna är inspirerande, viktiga. Men lika och kanske ännu mera drivande är trots allt det nära samarbetet med kollegor från andra delar av världen. Forskningen skulle vila på ett sådant samarbete. Det är ett kärnan som de teoretiska frågorna egentligen cirklar kring: om hur man är tvungen att tänja på gränserna för vitt skilda sätt att förstå, diskutera och undersöka religion. Om hur man sakta men säkert måste skrapa fram en gemensam horisont. Perspektiven idag i forskningen är västerländska, europeiska. Det håller inte längre.

Slutsatserna av det här resonemanget är exakt två för min del. Konkurrens och tävlan kan vara mycket inspirerande och motiverande – även om man hamnar in på plan med Durant och resultatet är närapå givet. Det kan till och med vara kul! Men – konkurrensen har sina tydliga gränser, den utgör bara en del av spelet som helhet. På en annan sida av spelplanen måste allt få en helt annat karaktär för att man skall kunna lyckas. Vissa vinster ligger inom räckhåll enbart när man lyckas bryta laggränser och bilda ett enda team.

Algblomningar, skepsis och mirakelkurer

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaFörra sommaren fick vi uppleva omfattande algblomningar i stora delar av kustområdena. De blågröna algerna eller cyanobakterierna, så som de egentligen heter, förekom ovanligt rikligt just under den bästa semesterperioden. Jag vet flera som avbröt sin seglats genom Skärgårdshavet på grund av massförekomst av alger. Det var ju inte så roligt att sitta i stiltje och hetta ute på ett grönt hav där man inte ens kunde simma i. Andra åkte hem från sina sommarstugor på grund av samma orsak. Algblomningen kom ovanligt tidigt i år och ytansamlingarna av alger var kraftigare än under de flesta år. Den största orsaken till detta var det ihållande högtrycket som började andra veckan i juli och höll i sig ända mot slutet av augusti. Nackdelen med solen, sommarvärmen och de nästan vindstilla dagarna var ju att de blågröna algerna förökade sig snabbt, steg upp till ytan och bildade stora och tjocka sjok som täckte största delen av ytter- och mellanskärgården både i Finland och Sverige. Å andra sidan förbrukades närsalterna i vattnet relativt snabbt till slut och det blev inte en annan blomningstopp som det ofta blir under förhösten.

Även om sommarens exceptionella väderförhållanden var den utlösande faktorn för algblomningarna, ligger den primära orsaken fortfarande i en allt för stor näringsbelastning till havet. Omfattande vattenskyddsåtgärder har vidtagits under de senaste åren, och belastningen från många olika källor har faktiskt minskat märkbart. Men trots det kommer det fortfarande mycket näring till havet och den existerande närsaltsnivån sjunker väldigt sakta. När minskningen i närsaltshalterna i havet är mycket långsam, kanske till och långsammare än vad takten och omfattningen av vattenskyddsåtgärder skulle förutsätta, blir många otåliga och även besvikna. Misstro på forskarnas kunskap och myndigheters åtaganden växer också på sina håll. Nyligen kom det ett program på tv:n där forskarnas och myndigheters information och kunskap över utsläppskällor och utsläppsmängder från de olika källorna ifrågasattes. Några jordbrukare uttryckte sin misstro över siffror som visar att jordbruket är den största ”boven i dramat”. Enligt dessa skeptiker överdriver forskare och myndigheter omfattningen och betydelsen av närsaltsbelastningen från jordbruksmarker. I stället föreslog de att dagvatten, dvs. avrinningsvattnet från öppna ytor i städer och dränerade bebyggelseområden som rinner förbi de kommunala reningsverken, är betydligt större belastare än jordbruket.

Dessa jordbrukare hade också svårt att acceptera att landbaserade källor är orsaken till omfattande algblomningar. Algblomningarna förekommer ju längre bort från kusten och i det öppna havet och inte i närheten av odlingsmarkerna, vilket användes som bevis på att belastning från jordbruket inte kan vara orsaken till algblomningarna. Det som dessa skeptiker inte hade tagit i beaktande är hög grumlighet av vattnet på grund av erosion i kustnära områden. I grumligt vatten finns det betydligt mindre volym tillgänglig för alger och deras tillväxt än i klarare vatten längre ut till havs där ljusmängderna räcker till för alger på betydligt större djup och den totala algmängden därmed kan vara mångfaldig. I kustnära områden förekommer de huvudsakliga närsalterna, fosfor och kväve, även i mera balanserade förhållanden än längre ut i skärgården, där kväve ofta är bristvara. Brist på kväve gynnar blågröna alger som är bra på att utnyttja kväve direkt från luften, vilket de flesta andra alger inte klarar av. Även om närsalter också kan fällas ner från luften är de landbaserade källorna ändå de största belastarna i Östersjön. Trots en viss skepsis hos en del lekmän är det även rätt klart att jordbruket är den största belastningskällan gällande hela Östersjön. Det har visats av så många oberoende studier och utredningar, och det råder en 100 % samstämmighet över resultaten bland myndigheter och forskarna.

En ytterligare källa som bidrar till förhöjda närsaltshalter i Östersjön är bottensedimentet och speciellt den fosfor som har lagrats i det. När syrehalterna sjunker frigörs stora mängder fosfor tillbaka till vattenmassan och blir på nytt tillgänglig för bl.a. blågröna alger. Även om det egentligen är frågan om tidigare utsläpp av närsalter som har sedimenterat, betraktas den här så kallade interna belastningen som en skild närsaltskälla. Belastning från sedimenten kan dessutom vara en övervägande orsak till varför vattenskyddsåtgärder verkar ha mindre och långsammare effekter än väntat. De nyaste uppskattningarna tyder på att den interna belastningen har minst lika stor betydelse som de landbaserade källorna både i kustområden såväl som i Östersjöns djupområden. De värsta uppskattningarna tyder på att den interna belastningen kunde vara till och med tre gånger större än belastningen från landbaserade källor.

Ingenjörerna är ivriga på att hitta snabba fix för att åtgärda problem med intern belastning. Syresättning av djupområden är ett numera ofta återkommande åtgärdsförslag på problemet. Nu har till och med HELCOM (Helsingforskommissionen, den internationella organisationen mellan Östersjöstater) på initiativ av Sverige börjat utreda effekter av syresättning av Östersjöns djupområden (http://www.extrakt.se/hav-och-sjoar/syrepumpar-galen-ide-eller-ostersjons-raddning/). Ett förslag är att sätta tio stora pumpar för att syresätta djupvatten med mera syrerikt ytvatten i Bornholmsbassängen som är ett av de djupaste områden i Östersjön. Pumparna förväntas syresätta det bottennära vattnet så att fosforläckaget avtar. Tekniskt sätt är det här säkert helt genomförbart, så länge pumparna hålls igång. Jag, bland många andra ekologer, ställer mig dock relativt skeptiskt till detta åtgärdsförslag. Ingenjörerna tycks inte vilja ta hänsyn till havets ekologi. Östersjöns ytvatten har lägre salthalt och är även varmare än bottenvattnet. Om man blandar ner ytvatten rubbar man den naturliga salthaltsskiktningen i vattenmassan. Varmare vatten innehåller dessutom mindre syre än kallt vatten, vilket inte precis lättar på situationen i det långa loppet, speciellt inte om pumpningen upphör. Förutom de ekologiska rubbningarna som kan uppstå, finns det även kemiska risker i det här experimentet. Bornholmsbassängen har använts som dumpningsställe för stridsmaterial från andra världskriget (http://mercw.org/). Stora mängder (13 000 ton) av toxiska substanser ligger i djupet förvarade i metallcontainers som håller på att rosta. Både förhöjd temperatur och syrehalt påskyndar korrosionen av containers. Därmed kunde syresättningsexperimentet leda till ökad spridning av toxiska substanser i havsmiljön.

Kalla mig tråkig skeptiker men jag tror inte på den här typen av snabba fix av naturen. Det finns tyvärr allt för många bedrövliga exempel på hur människans ingenjörskonster har misslyckats och lett till mer eller mindre katastrofala konsekvenser trots goda intentioner. Ett färskt exempel är uttorkningen av Aralsjön (YLE nyheter 29.9.2014) på grund av uttag av bevattningsvatten. Idag finns det kvar bara ökenmark med skadliga substanser, bl.a. radioaktiva ämnen från kärnvapenexperiment, som sprids med vindarna till omgivningen. Östersjön kan räddas med idogt arbete – på land, men tyvärr finns det inga mirakelkurer att snabbt förbättra tillståndet av vårt hav. Alla vi, inklusive jordbrukssektorn, bör dra vårt strå till stacken för att minska på belastningen.

Doktoranden Sofia – en introduktion

Sofia Holmqvist, ,

Sofia Holmqvist”Vad vill du bli när du blir stor?” Frågan kan kännas väldigt lätt att svara på då man ännu inte är stor – ”brandman”, ”flygvärdinna”, ”astronaut”, ”sjökapten”, ”lärare”, ”pop-idol”. I lågstadiet fick jag glansiga vänböcker av klasskamrater där jag skulle skriva in intressant information om mig själv. På raden om mitt drömyrke skrev jag nog aldrig ”forskare”. Kanske lämnade jag till och med raden tom. I en av mina egna vänböcker har min kusin skrivit att hon vill bli ”liten igen”. Hon hade alltså samma åsikt som Pippi Långstrump, Tommy och Annika som säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Jag har funderat en del på om jag har blivit stor. Om inte, när blir jag det? Blir jag stor då jag disputerat? Blev jag stor redan i och med min magisterexamen eller då jag fick legitimation som talterapeut? Jag tror att jag inbillade mig att jag skulle bli det. Jag tänkte mig att min yrkesidentitet så småningom skulle göra mig ”stor”. Då jag började doktorera insåg jag behovet av att så småningom börja forma även en annan yrkesidentitet – ”Sofia, forskaren”, experten inom sitt område. Tanken skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna betrakta mig själv som expert? En expert är enligt Nationalencyklopedin ”person med stor sakkunskap (inom ett givet ämne)”. Varför kändes det då så skrämmande kan man undra. Jag kände att det var en utmaning att få stor sakkunskap om något, i en värld där ny kunskap skapas i så otroligt snabb takt. Jag antar att utmaningen i mitt fall också berodde på att mitt givna ämne, logopedi, är ett tvärvetenskapligt ämne. När jag som nybliven magister skrev forskningsplanen för min doktorsavhandling märkte jag att det kändes stort att påstå att jag skulle kunna bli expert inom mitt område. För att kunna slutföra min plan skulle jag kunna statistik, mikrobiologi, immunologi, genetik, psykologi, forskningsmetodik och ett specifikt område inom logopedi. Hur skulle jag någonsin kunna ha ”stor sakkunskap” inom alla dessa områden?

Nu är det två och ett halvt år sedan jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som doktorand. Under den tiden har jag förutom doktorand även varit föreläsare, konferensdeltagare, arrangör, studerande, handledare, universitetslärare, amanuens, klinisk talterapeut och forskare (jag kan även tillägga att jag dessutom varit både modfälld, hoppfull, stolt, nyfiken, omotiverad, ambitiös och inspirerad under denna tidsperiod). Jag måste erkänna att det var en liten överraskning för mig att jag som forskare i logopedi fann mig själv läsande forskningsrapporter och litteratur i pedagogik – när hände det här tänkte jag, när hade jag blivit lärare? Blåögt nog hade jag inte tänkt på att yrkesrollen som forskare skulle innehålla allt det här och antagligen kommer jag så småningom att märka att yrkesrollen innefattar mycket mer. Nationalencyklopedin definierar forskning som ”en process som genom systematiskt arbete kan frambringa nya kunskaper och öka vetandet” och ”forskare” är nödvändigtvis inte en expert utan ”en person som i sitt yrke ägnar sig åt vetenskaplig forskning”. Det låter bra, med allt vad det innefattar. Det vill jag gärna bli när jag blir stor.

Sommardagar i Arensburg

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiMin första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel,  han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar.  Aino Kallas är ett av de största namnen i  den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.

Idag skiner solen över den Öselska himmelen: flera veckor var temperaturen nästan 30 grader i öns huvudstad Kuressaare och havsvattnets temperatur översteg 25 grader. Turister kom och for: finländare, svenskar, letter, litauer, ryssar, tyskar, fransmän… De kom till operafestivalen, de kom till kammarmusiksfestivalen, de kom för att titta på fåglar, för att festa, några kanske enbart för att vila. En kosmopolitisk kakofoni, kunde man säga. Unga tyska studenter promenerade på stadens huvudgata och frågade artigt: tyska eller engelska? Tyska, absolut, svarade jag. De frågade vägen till tyska soldaters gravgård. Gå ditåt, ca tre kilometer, så kommer ni till Kudjape metsakalmistu, bredvid den finns de tyska soldatgravarna. De tackade och gick.

Ön har starka tyska rötter: här härskade den baltisk-tyska adeln som ägde stora herrgårdar. Många av dem deltog aktivt i utvecklingen av samhället. Balthazar van Campenhausen var på 1700-talet viceguvernör i Kuressaare, som då kallades Arensburg. Han grundade den första tidsskriften på ön, Arensburgische Wochen- und Intelligenzblätter. Han grundade även den första (halv)professionella teatern i Arensburg-Kuressaare. En sommarkväll träffade jag under konsertens paus friherre Hansjörg Freytag – von Loringhoven, vars förfäder en gång var godsägare i Kihelkonna kommun. Deras adelsvapen hänger i Kuressaare biskopsslott. Hansjörg är en artig, äldre gentleman, först hjärnkirurg till utbildningen, men sedan hade han kommit till slutsatsen att det egentligen är farligt att operera hjärnor och utbildade sig till psykoterapeut. Han har praktik i Tübingen. Ofta kommer han på somrarna till Ösel, medan hans fru som är bildkonstnär flyger till Provence.

Vi organiserade i augusti en internationell sommarskola och konferens i Kuressaare, i lokala yrkesinstitutets utrymmen. Temat var norra Östersjöområdets hållbara kemi och processteknologi. Evenemanget samlade ca 60 deltagare från Åbo Akademi, Uleåborgs universitet, Umeå universitet, Kungliga tekniska högskolan (KTH) och Tallinna tehnikaülikool. Dessa universitet bildar nätverket POKE (Pohjoisen Itämeren alueen kestävä kemia ja prosessiteknologia), som finansieras av Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto). Deltagarna representerade över 15 nationaliteter. Toppföreläsare berättade om jordklotets härkomst och utveckling (Olav Eklund, ÅA), Östersjöområdets ekologi (Jüri Elken, TTÜ), sol- och vindenergi (Lars Hedström och Lauri Ulm). Tiotals pågående doktorsarbeten presenterades och en snabbkurs i vetenskapligt skrivande hölls. Sommarnätterna var fortfarande långa och nattklubbarna vimlade av folk. En kväll besökte vi Kuressaare biskopsslott: vi hittade Freytag – von Loringhovens vapen, det var nästan som modern, nonfigurativ konst, vi hittade Oskar Kallas bild i den permanenta utställningen på slottet.

För 75 år sedan, i augusti 1939, besökte Estlands president Konstantin Päts Saaremaa; han höll tal och pratade med folk och åt festmiddag på slottet. Sommaren hade varit ovanligt vacker och het, den stora ekonomiska depressionen hade övervunnits, livet hade blivit gladare igen och folk fyllde badstränderna överallt i Norden, från Nådendal till Hangö och Terijoki, från Pärnu till Kuressaare. Den 23.8.1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten i Moskva och andra världskriget bröt ut den 1 september i morgongryningen. Sommaren var slut.

Krigets förhärjelser bör ersättas med fredens budskap. En av  fredens ambassadörer på jordklotet är Tibets andlige ledare Dalai lama. Jag läste i dagstidningen Meie Maa (Vårt land), att Sydafrika, Nelson Mandelas och Desmond Tutus hemland vägrade att ge visum åt den tibetanske ledaren: Sydafrika har aktiva handelskontakter till Folkrepubliken Kina. Då realpolitik och mänskliga rättigheter står mot varandra, vinner realpolitiken. Bilden är tagen av Dr Pasi Tolvanen.