Bilder av och om skola – Imitation, representation eller något annat?

23 september 2014Hannah Kaihovirtabilder, skolahkaihovi

Hannah Kaihovirta-Rosvik Efter en oförutsett underbar sommar är det igen dags för forskarblogg. Jag är glad över förtroendet att fortsätta skriva inlägg här. Jag har inte upptäckt om någon läser, reagerar på eller funderar kring mina inlägg. Jag prövar på olika sätt att skriva om erfarenheter av utbildning, undervisning, lärande och forskning i bildkonstens didaktik vid Åbo Akademis lärarutbildning. Det är stimulerande.

En av de pedagogiskt filosofiska reflektioner som den senaste tiden med jämna mellanrum dykt upp i mitt arbete är funderingar kring begreppet Mimesis (grek.). Jag vill här genast klargöra att jag inte kommer att ge mig in på en beskrivning av Platons, Aristoteles eller någon hermeneutikers förhållningssätt till begreppet (även om deras synsätt här kunde berika resonemanget ). Snarare använder jag fria utvikningar kring begreppet för att artikulera tankar, ibland paradoxer kring de bilder av och om skola som lärarstuderande och jag möter i olika sammanhang. Jag är inte intresserad av att artikulera någon form av övertygelse i sammanhanget. Nåja, kanske lite intresserad ändå. Jag är vid en del tillfällen övertygad om att de bilder av och om skola som kommuniceras människor emellan oberoende av om de är minnesbilder, mediebilder eller andra former av bilder blir onyanserade och oreflekterade. Och vid tillfällen då jag tänker så, undrar jag i samma andetag om det är så som vi som är engagerade och involverade i utbildning (till exempel som praktik, politik eller diskurs) till syvende och sist verkligen tycker att det är så här det skall vara.

Tillbaka till begreppet. Redan vid inledande tankegångar – meningsskapande av begreppet genom översättning – skapas parallella spår av förståelse. Begreppet Mimesis översätts i en del sammanhang i betydelsen imitation (vilket kan tolkas som ett begrepp som riktar sig bakåt i tid)och i andra i betydelsen representation (vilket kan tolkas som ett begrepp som riktar sig framåt i tid). Båda betydelserna kan tolkas som beskrivningar för mänskligt skapande som imiterar, beskriver, speglar eller berättar något om livet. Det vill säga bearbetat material som kan förstås empiriskt.

Mimesis är ett begrepp som av tradition är centralt i bildkonstundervisning. Det behöver betraktas, diskuteras och prövas om och om igen (både konkret och abstrakt) då man arbetar med skola, bildkonst, undervisning och lärande. Det här för att begreppet på ett lättfattligt sätt beskriver en förståelse för bildkonstorienterat lärande, samtidigt som det ringar in tankar och handlingar om vad undervisning och lärande i bildkonst kan vara. Begreppet kan till exempel göra det möjligt att reflektera kring minnesbilder som ”på tekkatimmen skulle vi bara rita av någonting” eller ”på teckningstimmen skulle vi rita någon bild av vad vi gjort på sommarlovet” från en ny position. Kanske finns där någonstans andra minnesbilder ändå? Begreppets översättningar imitation och representation genererar också möjligheter för att prata om flera infallsvinklar på hur man lär sig visuella tekniker och uttryckssätt genom att arbeta med bilder på olika sätt. Och begreppets betydelser kan generera många bra samtal om att förstå bildanalys och bildtolkning. Det kan prövas i frågor som handlar om tid, om fantasi, kreativitet och innovation. Det kan prövas i frågor om vem som har tolkningsföreträde och i vilket syfte bilder skapas och används. Dessutom kan det ställas i relation till andra centrala begrepp inom bildkonstundervisning och lärande, som till exempel expressivitet, transformation och multilitteracitet.

Vad har det här resonemanget då med bilder av och om skola (det här inläggets titel) att göra? Kanske inget annat än att jag använder det som ansats och katalysator för att generera tankar om just bilder av och om skola. Här radar jag upp tre bilder som väcker frågor om bilder av och om skola just nu.

Figur 1. Blir du lönsam lille vän? Peter Tillberg 1972. Moderna Museet (bilden är nedladdad från internet 22.9 2014).

Figur 2. Fotografi i Vasabladet 2013. Den ursprungliga artikeln behandlar ämnet skola (den här bilden scannad från dagstidning 2013).

Figur 3. Fotografi i Huvudstadsbladet 22.9 2014. Den ursprungliga artikeln behandlar ämnet skola (på den här bilden är en dagstidning fotograferad med smarttelefon 2014).

Jag har radat upp tre bilder. Den första bilden i raden är över 40 år gammal och skapad av en konstnär. Konstverket finns i Moderna Museets samlingar och går idag att köpas som reproducerad affisch i museets webbshop. Den andra bilden är ett fotografi som fanns i anslutning till en nyhetsartikel om skola i dagstidningen Vasabladet 2013. Jag har medvetet lyft ut bilden ur sitt journalistiska sammanhang. Den tredje bilden fanns i anslutning till en nyhetsartikel i dagstidningen Huvudstadsbladet idag (22.9 2014). Även här väljer jag att bara ge en liten glimt av det journalistiska sammanhanget. Jag avkontextualiserar bilderna, det här som motbild och respons till vad de imiterar eller representerar (!). Varken konstnären eller medierna är primärt ute efter att skapa en korrekt bild av eller om skola. Men vad beskriver bilderna? Vad berättar de? Den första bilden i raden av tre är en målning. De två andra mediebilder fotograferade i anslutning till nyheter i finländsk skolkultur. Bilderna förmedlar upplevelser och erfarenheter, men av vad? Vad händer då man börjar reflektera över dem, sammanhanget, deras Mimesis? Vilka tankar och vidareformuleringar väcker de då man jämför bilderna med varandra? Jag reflekterar till exempel över likheter och olikheter i bilderna. Bilderna väcker referenser till olika bilder av och om skola. Och jag analyserar. Börjar planera undervisning. Funderar på hur motivera lärarstuderande till att utöva ett pedagogiskt och kritiskt förhållningssätt till mångfalden av bilder av och om skola.

Jag skrev tidigare om att jag inte är ute efter att artikulera övertygelser. Men jag kan inte låta bli. Jag är övertygad om att det finns bilder av och om skola som ser ut på många andra sätt än ett klassrum med pulpeter och elever på rad sett från ett katederperspektiv.

PS. Om du nu blir intresserad och börjar tänka i olika banor kring ämnet, föreslår jag att börjar med att skriva in bilder av skolan/ bilder om skolan i en sökmaskin. Då får du en form av nyanserat urval. Vill du ha ett än mer nyanserat urval kan du pröva på att översätta titeln till olika språk och därefter skriva in dem i sökmotorn). Eller vara med och skapa bilder av och om skola i något forum. DS.

Socioekonomisk utrensning

10 september 2014Christer Lindholmekonomi, socioekonomi, välfärdChrister Lindholm

Christer Lindholm Storbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse. Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.

En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.

David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…

Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.

Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.

Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…

Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!

Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år 2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?

Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.

Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.

Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:

”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”

Internationellt samarbete

2 september 2014Johanna Mattilahösttermin, internationellt samarbete, kursJohanna Mattila

Johanna Mattila Universiteten och forskarna där har idag mycket kontakter och samarbete med universitet och forskare i andra länder. Internationellt samarbete har nästan blivit ett livsvillkor för lyckade forskningsprojekt och räknas även som prestationspoäng vid penningutdelning från statsmakten. Även inom undervisningen har internationaliseringen blivit vanligare, inte minst genom utbytesstuderande som ofta under studietiden tillbringar ett eller åtminstone ett halvt år i ett annat land.

Biologiska fältstationer på olika håll i vårt land är inte sämre än någon annan enhet vid universiteten i internationella kontakter. Kanske de till och med kan vara flitigare än gemene institution i detta avseende. Till skillnad från de flesta universitetsenheter lever fältstationer som intensivast under sommaren, och då kommer även de internationella besökarna till stationerna. En annan skillnad, som jag tror att uppstår, är att på en fältstation lär man sig oftast att känna gästerna bättre och grundligare än vid vanliga institutionsbesök, eftersom man inte bara jobbar på stationen utan de flesta även bor där under kortare eller längre perioder. På kvällarna och på bastulaven diskuterar man även mycket annat än bara vetenskap eller undervisning. De här diskussionerna leder ofta till långvariga vänskapsförhållanden, och många parförhållanden har också fått sin början på stationerna.

Sommaren på Åbo Akademis egen fältstation, Husö biologiska station på Åland, har också präglats av besök av utlänningar. Vissa har stannat bara över en dag medan andra har tillbringat längre perioder på stationen. En speciellt rolig form av internationellt samarbete har i sommar varit vår gemensamma kurs i jämförande kustekologi (’Comparative Coastal Ecology’ i kortform CCE-kurs) med Dauphin Island Sea Lab i Alabama, USA. Vi har kört dessa kurser ungefär vart annat – vart tredje år sedan slutet på 1990-talet. Deltagarna kommer både från Finland och USA och under kursen jobbar de i par eller små grupper, som består av både finländare och amerikanare. Denna kombination skapar gynnsamma förhållanden för jämbördigt samarbete mellan längre hunna doktorander och magisterstuderande med olika bakgrund. En del kan vara bra på teoretiska kunskaper i akvatisk ekologi medan andra kanske är bra på praktiska fält- och laboratoriemoment. En sak som alltid jämnar ut utgångsläget är att till och med mycket kunniga doktorander från USA, som dessutom har vetenskapsspåket i bakfickan nästan gratis tack vare sitt modersmål, blir mer eller mindre beroende av finländare som är överlägsna i att arbeta i Östersjömiljön. I en sådan här kombination har varje deltagare chansen att lysa i vissa moment, medan var och en har sina svaga punkter jämfört med deltagare från den andra kulturen. Kurserna har visat sig skapa mycket bra arbetsklimat och naturligt ”tvingat” deltagare till intensiv och givande kommunikation med varandra.

I dryga två veckor jobbar kursen med specifika projektteman som studeras endera i fält eller experimentellt i akvarier. Projektarbeten varvas med ’journal club’ –diskussioner, föreläsningar och studentpresentationer på egna examensarbeten. Dagarna blir långa, från tidigt morgonfiske till vetenskapliga diskussioner sent på kvällarna. Dock hinner vi med bastubadande, som ofta i början är en liten shock för utlänningarna för att sen bli ett måste mot slutet av kursen, och exkursioner mellan varven. Även om programmet är digert är det alltid mycket belönande att kunna medverka i en kurs som arbetar flitigt och målmedvetet men samtidigt har det roligt. Även en lite äldre lärare blir själv mycket inspirerad av all den ungdomlig energi, iver och ambition som man blir exponerad för på dessa fältkurser.

Projektarbeten rapporteras efter kursen i form av korta vetenskapliga manuskript som deltagarna skriver tillsammans. Meningen är att simulera riktiga forskningsprojekt och internationellt vetenskapligt samarbete såsom det fungerar även i det riktiga livet. Eftersom deltagarnas ambitionsnivå är mycket hög, har kursarbeten ofta en väldigt hög nivå, till och med så hög att ett flertal riktiga vetenskapliga publikationer har kommit ut från kurserna. Årets kurs är nästan slut och jag väntar med spänning på rapporterna. Projekten har lyckats mycket bra, och kursisterna har ambitioner på att utarbeta ett par riktiga vetenskapsartiklar på sina kursarbeten. Jag tvivlar inte alls att ambitionen och verkligheten inte skulle mötas här.

Höstterminen kunde inte ha börjat bättre!

Sommar!

4 juli 2014Okategoriseradesommarwebmaster

Forskarbloggen tar paus över sommaren och är tillbaka igen i början av september.

Ha en skön sommar!

sommarbild

VIVA AXELIA!

11 juni 2014Tapio Salmiaxelia, promotion, utrymmenTapio Salmi

Tapio Salmi VIVA AXELIA!

Invigningen av Åbo Akademis Axelia-byggnad 1977 var en stor händelse: första gången i sin historia fick kemiteknik nya och ändamålsenliga utrymmen till sitt förfogande. Hedersgäster kom och byggnaden vigdes av den dåtida undervisningsministern, Jaakko Itälä (Ville Itäläs farbror) – festen var stor och glädjen över att staten hade byggt ett hus för Åbo Akademi. Vi trodde att vi var i säkra händer.

Axelia – eller Axelia I som det senare kom att kallas – byggdes billigt; byggnaden representerar typisk betong- och spånskivearkitektur från 70-talet. Den arkitektoniska planeringen är däremot genialisk: arbetsrummen har både luft och ljus och laboratorieutrymmen är mitt i huset, separerade av glasväggar så att allt blir synligt och kommunikationen mellan lärare och studenter, forskare och handledare löper smidigt. Byggnaden blev konstruerad i en blomstrande samarbetsanda; olika synpunkter och åsikter beaktades på 70-talet, eftersom man ville ha ett hus som skulle satisfiera allas förväntningar och visioner långt framåt. I Axelia finns utrymme för ett rymligt bibliotek, studenternas grupparbetsrum, glashandel, mekanisk verkstad, t.o.m. den berömda klubblokalen Axelborg. Då AxeliaI planerades var demokratin i mode på alla samhällsnivåer – i motsats till dagens autoritära och totalitära strömningar, som har spritt sig som cancer även i civilerade västerländska demokratier, t.o.m. till universitet.

Visserligen har Axelia-huset haft små problem: taket läckte några år, det drog i föstren och på sommartiden kan temperaturen i laboratoriet överstiga 30 grader. Dock har kemiteknik under de senaste 30 åren utvecklats till en verklig toppenhet i forskning, ett internationellt erkänt centrum, dit forskare kommer från praktiskt taget alla världsdelar, många av dem med egna pengar. Verksamheten har kunnat utvidgas kraftigt under de senaste decennierna, tack vare att AxeliaI byggdes på ett framsynt sätt, men tanke på en framtida expansion av verksamheten. Idag hämtar forskargrupperna i Axekia-byggnadskomplexet (AxeliaI och AxeliaII) årligen tiotals miljoner euro till Akademin i form av extern projektverksamhet. Sent på natten kan man se ljus i många personrum, det är vetenskapens låga som brinner här.

De senaste månaderna har det bokstavligen kokat i Axelia, speciellt i AxeliaI, husets äldre del som skulle grundrenoveras under åren 2015-2017. Vart hamnar vi, vem som ska komma till det nyrenoverade huset, hur ska en ny byggnadsstruktur se ut? Dessa frågor har lärare och forskare och studenter ställt, med många farhågor. Utredningarna visade att renoveringens totalkostnad skulle bli över 20 miljoner euro (!) och årshyran skulle efter renoveringen stiga till över 3 miljoner euro (!) – en höjning på 65% jämfört med den nuvarande hyresnivån .
Jag kommenterar inte processens gång närmare här (texten skulle bli för lång i sommarhettan) , utan endast konstaterar att ’planeringsprocessen’ har hittills liknat en mardröm ur Franz Kafkas noveller och romaner. Åbo Akademis styrelse och Rektor fattade ett klokt beslut genom att skjuta upp ärendet och prioritera renoveringen av Gadolinia-byggnaden i stället. Då man ser räkningen, då man ser vad kalaset skulle kosta, blir man plötsligt en aning förnuftigare igen.

Vi fick uppleva promotionens glänsande dag – jag avslutar med en bild av doktorer från teknisk kemi och reaktionsteknik : 10 doktorer i vårt ämne promoverades; bilden är tagen av Petteri Tolvanen.

Doktorer från ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik.

Glad midsommar till alla läsare!

Tapio Salmi

RESEARCH BASED EDUCATION # PRACTICE BASED RESEARCH

1 juni 2014Hannah Kaihovirtakonferens, lärarutbildninghkaihovi

http://nafol2014.svt.ntnu.no/SitePages/Home.aspx

För någon vecka sedan hade jag förmånen att delta vid en endagskonferens med titeln En gang læerer alltid læerer i Tromsö, Norge. Konferensen arrangerades av NAFOL (Nasjonal forskerskole for lærerutdanningene i Norge) och fungerade som en samlingspunkt för NAFOLs forskarstipendiater och deras vägledare. Konferensens fokusområde var lärarutbildning och införingen till temat angavs av tre plenumföreläsningar om läraryrkets professionsutveckling med fokus på lärares motivation som potential för lärarskap. I samband med konferensen ordnades även paper- och posterseminarier där doktorander presenterade forskning på gång om lärande och utbildning. Under dagen diskuterades vilka faktorer som motiverar lärare och lärarstuderande till ett meningsfullt lärarskap. En intressant ingång i samtalen var hur och på vilka grunder en del lärare i något skede av sin karriär gör ett annat yrkesval än läraryrket. De synpunkter som steg fram under diskussionerna gav betydelsefullt underlag för fortsatt vetenskapligt grundad dialog om läraryrket med tanke på lärarutbildning och lärares yrkesroll i lokalt och globalt perspektiv.

Innehåll och styrelement

Konferensens inledande plenum tog fasta på läraruppdragets demokratiska principer. Professor Kari Smith gick i dialog med konferensens titel och ställde frågan om det är så att en gång lärare- alltid lärare? Inledningen var tankeväckande och Kari Smith gestaltade centrala och vetenskapligt grundade argument om hur lärares erfarenheter, kreativitet och anpassningsförmåga i större utsträckning behöver undersökas som resurser för professionsutveckling. Föreläsningen gav en god grund för att än mer tydligt diskutera och problematisera praktikbaserad forskning inom utbildningsfältet. Ett tema som Kari Smith lyfte fram var sources of resilience. Sources of resilience (sisu som resurs, fri övers av mig) kan i sammanhanget tolkas som en möjlighet att begreppsliggöra lärares professionella erfarenhet som resurs för lärares personliga yrkesmotivation men även med tanke på nya utbilsningsstrukturer i lärarutbildning. I sammanhanget kan resilience tolkas som de oartikulerade resurserna som läraren aktivt använder i sin yrkesvardag för att hantera stress, för att stöda sig på styrkor (best practice) istället för svagheter, för att kommunicera med målgruppen i sin undervisning och för att arbeta med problemlösning samt gestalta emotionell intelligens i olika arbetssituationer och människomöten.

Förändringsagenter

I följande plenum talade Rachel Rakhelln om möjligheten att se läraruppdraget som ett sätt att arbeta som förändringsagent. Jag tolkade föreläsningen med utgångspunkt i att förändring innebär att ett fenomen ändrar form och struktur. Agent tolkade jag i sammanhanget som en individ som startar upp och sätter något i rörelse, skapar ett skeende. Rachel Jakhelln väckte tankar om hur forskningsbaserad lärarutbildning ger lärare redskap till att förhålla sig reflektivt till lärarskapet, hur läraren själv skall kunna ha en kompetens i att vara förändringsagent, inte endast i det didaktiska handlandet utan även i förhållande till medvetenheten om sin egen yrkeskompetens. Flera frågor väcktes. Hur skall den pedagogiska forskningens praktiknärhet gestaltas på nytt sätt? Hur skall pedagogiskt förankrade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett ändamålsenligt sätt ge kunskap om att på ett innovativt sätt arbeta med lärares karriärsutveckling? Hur kan det komplexa i lärarens vardag bli till mångfald och resurs till motivation istället för att gestaltas i en komplicerad yrkesroll?

Longitudinell forskning

I dagens sista plenum presenterades en longitudinell studie av Paul W. Richardson & Helen M. G. Watt från Monash Universitetet i Australien. Forskningen gav framförallt motivation till att än mer medvetet gå in med teoretiska och metodologiska synpunkter till hur arbeta med lärares yrkesmotivation som kompetens. Det är av kvalitativ betydelse att vi verkar i en tid där kommunikation är globalt. De synpunkter som lades fram gav verktyg att genom kvantitativ och kvalitativ forskning verkligen begreppsliggöra lärarprofessionens olika dimensioner i lärarutbildningen. Vi kan ta tag i det globala för att förstå det lokala. Jag tänker det som en hermeneutisk vändning och drar mig till minnes de hermeneutiska pixlar som jag gestaltade i min doktorsavhandling 2009.

Posters

POSTER-presentationer var ett inslag i konferensen där jag hade en bärande uppgift. I samband med presentationerna fungerade Alex Strømme, Knut Steinar Engelsen och jag som jury som på basen av givna kriterier bedömde presentationerna som lades fram. Vi lade vikt vid att presentatörerna med sina posters hade begreppsliggjort medvetenhet om innehåll och kommunicerade sin forskning på ett visuellt begripligt sätt. Det var viktigt att presentatören hade definierat postern som ett ändamålsenligt vetenskapligt sätt att begreppsliggöra sin forskning på.

Under juryns genomgång av inlämnade posters slogs jag av tanken att förmågan att grafiskt och i bilder synliggöra forskningsarbete som kunskapande i viss mån är en underskattad och outnyttjad resurs vid pedagogiska konferenser. Jag påmindes om att posters på en konferens inbjuder till andra former av kommunikation än paper-presentationer. I paper-presentationer har forskaren som presentatör på ett annat sätt kontroll över hur (till exempel i vilken ordning) mottagaren tar del av den kunskap och information som kommuniceras. Vid poster-presentationer finns all information och kunskap tillgänglig på en yta för mottagaren samtidigt. Mottagaren bedömer kronologin och logiken i forskningsämnet genom de referenser som mottagaren skapar då postern betraktas. Presentatören kan förtydliga, peka på och vidga posterns referensram genom dialog, men situationen inbegriper flera element som utmanar både mottagare och presentatör.

De tre posters som under den här konferensen på mest ändamålsliga sätt uppfyllde kriterierna var de posters som jag i efterhand kallar för TRÄDET, MASKEN och MÄNNISKAN. I de här tre posterpresentationerna vävdes vetenskaplig genremedvetenhet med innehåll samman på ett sätt som kommunicerar forskning så att den berörde mottagarens kunskapsram på flera nivåer samtidigt.

Pris I Anja Gabrielsen

Trädet. Ett grundelement som metafor för tid och växande.

PRIS II Ann Karin Orset

Neutralmasken. Betraktaren möter ett ansikte. Vems?

Pris III Inge Andersland

Människan. Mänskligheten har skapat förutsättningar för flera former av kommunikation. Har vi skapat förutsättningar för tolerans?

Sammanfattningsvis föll endagskonferensen i maj och ett vinterlikt Tromsö för min del ut som en utsökt avslutning på ett turbulent arbetsår inom lärarutbildning. För vad kan väl vara bättre än att alldeles vid slutrakan med alla avslutande uppgifter i samband med undervisning, administration och forskning, få vara med om något som fungerar som katalysator och motivation för fortsatt och nytt arbete inom forskningsbaserad lärarutbildning. Skön sommar!

Tromsö 21 maj 2014