Under den tid jag varit ledig för forskning har jag ofta suttit på caféer och arbetat. Det gör jag också när jag är utomlands. Det är inte bara det att jag trivs med det. Jag har tycket att är så mycket lättare att hitta inspiration och koncentration i en sådan miljö. Det här har fått mig att reflektera över de omständigheter som omger kunskapsprocesser.

Universitetsvärlden sägs vara i kris och det sker en del förändringar som bäst. I centrum för det här finns tanken om en väl definierad produktionsprocess. Det ges tydliga kriterier för vad vi skall producera och vi är satta att tänka igenom vilka element som skall ingå i processen, samt hur den organiseras mest effektivt. Att så måste vara fallet är klart som korvspad för alla och envar. Om jag frågar hur jag kommer från a till d är svaret via b och c. När kartan är given har vi alla koordinater som vi behöver.

En del av det som följer av det här är säkert bra. Det kanske tvingar universitetsvärlden till en högre grad av reflexion om bl.a. sin roll i ett större sammanhang och om kunskapens form och utrymme. Det kan ge något positivt på lång sikt.

Men, jag minns att en äldre kollega ibland talade om kunskapsprocesser i termer av improvisation. Det är kanske en bild som ganska väl fångar hur komplexa kunskapsprocesser är i grunden – en krävande balans mellan det givna och det kreativ på ett helhetsmässigt sätt. Från ett sådant perspektiv kan man nog fråga sig om det nuvarande sättet att tänka gynnar en sådan sida av kunskapsprocesser.

Om man betonar det kreativa kan man kanske jämföra med konst. Vad händer om man börjar producerar konst enligt givna mallar och i stort antal? Antagligen är resultatet att det man gör eller produkterna inte primärt uppfattas som konst längre.

Man kan tänka att det finns en risk universitetsvärlden möter ett likartat problem. Om själva processen är en förutsättning för universitetens främsta produkt – kunskap – är resultatet att den förlorar sitt värde Sådan produktion är sällan lönsam lång sikt och universiteten förlorar sitt existensberättigande.

Jag tycker inte om att romantisera det akademiska, men man kan inte undgå att det i viss mån är en kreativ sektor och att den sidan bör ges betydelse för hur man bygger upp modeller, strukturer och miljöer för sitt arbete. Det behövs rum som stöder det kreativa och nu tänker jag förstås på rum i en vidare bemärkelse, inte bara caféer. Det diskursiva är också rum som anger utrymme och plats för det kreativa.

Jag skall ta upp en annan sida av det här. Jag minns en radiodiskussion som handlade om äldre människor i trafiken och den risk som någon ansett att de är. En redaktör tänkte till och resultatet blev att han eller hon konstaterade det motsatta: egentligen borde vi ifrågasätta medelåldriga bilförares rätt att köra bil och inte åldringars. Majoriteten av medelåldriga chaufförer, menade han eller hon, har antagligen nedsatt körförmåga pga den kroniska stress och sömnbrist som familj, ansvar och karriär medför.

Det var lätt att som förälder känna igen sig och jag hade lust att ringa in och delta. Av egen erfarenhet hade jag kunnat tillägga att med i bilden finns ofta trötta och hungriga barn som kanske slåss – eller ett husdjur som spyr. Sådana omständigheter bidrar inte till att höja koncentrationen. En del koncentration går till att via backspegeln hålla koll på barnen och en liten del till att samtidigt drömma sig bort. Sedan var det slut.

I efterhand tyckte jag det var en bra iakttagelse som gjorde redaktören gjorde, men främst på en allmän nivå och hur han tänkte. Den exemplifierar bl.a. hur vi slentrianmässigt förväxlar det vi vill se med hur de är i verkligheten. Jag skall använda mig själv som exempel.

De senaste åren som professor, dvs. mina första år har varit ganska krävande. På den professionella fronten har jag gått från postdoktoral forskare till professor. Det är naturligtvis en engagerande process i sig, samtidigt som det på horisonten dyker upp flera forskningsprojekt och med dem en krävande position bland ytterst kompetenta kollegor från flera olika områden. På den privata fronten finns parallellt en lika krävande verklighet som handlar om skilsmässa och barn, åldrande föräldrar och en identitetsmässig omorientering i kölvattnet av att flytta ihop med en man.

Det jag vill lyfta fram med det här är det bakom yrkesmässigt ansvar alltid finns en annan verklighet. Även om variationerna av denna är lika många som det finns individer så byggs organisationer upp och hålls samman av människor som är människor, dvs. en del av deras liv handlar om att de kämpar med trötthet, oro, rädsla, sorg etc. Trafiken är full av människor som egentligen inte är i bästa körskick och det är ofta lika med organisationer.

Oavsett hur ofrånkomligt och självklart det resultatinriktade tanke-sättet är när vi arbetar med att omorganisera våra arbeten så finns det ett grundproblem. Det bygger på en idealiserande människosyn som inte motsvarar verkligheten. Det är alltså inte bara kunskapsprocesser som till vissa delar är känsliga processer och kräver en viss stödjande rumslighet. Det producerande elementet, människan är också en känslig länk.

Jag drar en enkel slutsats av det här. Uppsala universitets devis ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större” är fina ideal, men den krassa verkligheten är ändå en annan. En äldre kollega parafraserade devisen och konstaterade något i stil med ”att det oftast är så förbannat svårt att tänka överhuvudtaget”.

Det är väl den verkligheten vi egentligen delar. Att tänka är i sig en svår uppgift och det blir inte lättare av att man är människa. Det finns en risk att universitetssamfundets framtida rum är för små för de här oundvikliga sidorna av dess främsta uppgift.