Ibland känns det som om ens bäst före –datum har passerat för länge sedan. Det här kunde kanske passa in på många saker men nu tänker jag främst på användning av alla digitala och nätbaserade verktyg som vårt vardagliga arbetsliv numera är helt byggt på. De flesta kan väl inte göra just nånting på jobbet, om man inte först har startat datorn. Och i den burken ryms otaliga lösenord, digitala verktyg eller åtminstone nätkontakter till sådana på någon server i det dolda av vår virtuella verklighet. Inte noga med det, ofta ändras programmen och därmed även det så kallade användargränssnittet som sätter oss i kontakt med verktygen. Dessutom förväntas vi också att lära oss nya program för att till exempel rapportera vår tidsanvändning på jobbet eller – nånting som känns mera intressant och motiverande – för att analysera stora datamängder och även kombinera saker på helt nya sätt. I den digitala världen är utvecklingen rätt hisnande.

När man jobbar ihop med studerande eller yngre kolleger, dessa diginativa, kan känslan av ”bäst före – passerat” ibland bli rätt påtaglig. Yngre människor är mycket kvickare att koppla ihop olika tekniska system och deras kunnande är på en helt annan nivå än den som min generation, som har lärt sig t.ex. grunderna i statistik med papper, penna och enkla kalkylatorer, har. Häromdagen skulle vi sätta ihop en datamatrix av omfattande rumsliga data som härstammade från flera olika källor. Jag visste att sammanfogningen var möjlig och visste också hur man kunde göra det. En yngre kollega skulle göra det praktiska jobbet som jag antog att skulle ta honom närmare en vecka. Vi hann egentligen aldrig prata om det praktiska utförandet innan vi skiljdes åt för att diskutera de praktiska sakerna lite senare. Ett par dagar senare kom kollegan till mig och presenterade materialet färdiganalyserat på en karta! När jag frågade honom hur han hade fått allting färdigt så fort nämnde han bara att han hade utnyttjat ett gratisprogram på nätet som sorterar data enligt vissa algoritmer. Man blir nästan stum framför dessa underverk som går att göra bara man vet hur det skall gå till. Hur hittar de unga diginativa alla dessa verktyg? Har de fått nånting i modersmjölken som gör att de kan lukta sig till rätta hemsidor? Jag blir själv nästan matt av bortgallring alla nonsens träffar som de flesta google-sök resulterar i, om jag ens kommer på att tänka på att söka alternativa och förhoppningsvis effektivare arbetssätt på nätet. Det var väl tur att jag inte hann presentera mina gamla ”klippa och klistra”-verktyg åt kollegan!

Våra forskningsfrågor verkar också ha blivit mera komplexa och till och med större än tidigare – eller åtminstone har vårt sätt att angripa problem blivit mera fokuserat på behandling av stora dataset eller användande av komplicerade matematiska modeller. Båda sakerna kräver mycket datorkapacitet och avancerade databehandlingsprogram. Ibland funderar jag hur mycket dessa tekniska hjälpmedel styr vårt sätt att betrakta världen och vetenskapliga problem vi vill lösa. Har världen blivit så mycket mera komplext i så gott som alla forskningsfrågor än ännu på 1970-talet och tidigare eller har möjligheten att korsanalysera så gott som allt lett oss att se väldigt omfattande problemkomplex eller har vi blivit fartblinda i den tekniska utvecklingen? Kanske vissa saker ännu skulle gå att studera enbart med den mänskliga tankekapaciteten med bara papper och penna som redskap.

När jag känner mig som mattast i djungeln av alla lösenord man förväntas att skapa och komma ihåg för att komma åt de nätbaserade verktygen (och jo, de diginativa löser säkert även detta problem med behändiga appar och molntjänster som skapar och lagrar alla lösenord) och nya analysprogram som jag borde lära mig, brukar jag tänka på Dagny Carlsson. Hon har varit min idol under de senaste två åren. Och vem är Dagny Carlsson? Jo, hon är en bloggande 104-åring från Sverige. Hon är inte forskare, men i mina ögon äger hon de viktigaste egenskaperna en forskare behöver; hon är nyfiken, öppen för nya saker och arbetssätt, observant och analyserande, och hon är ihärdig.

Dagny Carlsson lärde sig på egen hand att använda dator när hon var över 90 år och tyckte att livet hade blivit långtråkigt och trist när make och de närmaste vännerna hade dött och släktingarna bodde på andra orter. Hon behövde helt enkelt datorn för att skicka e-post till släktingarna och hålla kontakt med omvärlden. Så satte hon igång och lärde sig att skapa och lagra dokument, e-posta, söka på internet och sen som sist att ha en bloggsida. Hon tog sina kunskaper på den nivå att hon under flera års tid höll datorkurser för seniorer, varav de flesta kunde säkert åldersmässigt ha varit hennes egna barn. Blogga började hon efter fyllda 100 år! Dessutom skriver hon fortfarande varje dag ett inlägg på sin bloggsida (http://www.123minsida.se/Bojan/). Ytterst imponerande och förtjusande.

När jag tänker på den resa Dagny Carlsson har gjort till den virtuella världen, ter sig mina bekymmer kring den (för) snabba utvecklingen av den virtuella arbetsmiljön rätt blygsamma och nästan genanta. Kan en nästan 100-åring lära sig så där mycket nya saker i en avancerad datormiljö som hon säkert inte kunde ens drömma om som barn, är det väl inte oöverkomligt eller ens allt för svårt för oss som ändå har varit med och följt utvecklingen av de digitala verktygen att lära sig lite nya sätt att arbeta. Nä, nu är det dags att återgå till nätet och försöka klura ut hur man gör en SEM-modell (strukturell ekvationsmodell, https://en.wikipedia.org/wiki/Structural_equation_modeling). Tur att det finns hjälpmedel på nätet eller kanske jag hellre borde konsultera mina yngre kolleger? Det är ju inte för sent att lära nya konster även åt en gammal hund, vet jag.