Etikettarkiv: extremrörelser

Lagom är inte alltid bäst – om ytterligheter och medelvägar i flyktingdebatten

Andreas HägerDet har öppnats ett nödboende för flyktingar i vårt grannskap, i en tom byggnad på stadssjukhusets område. Med anledning av detta fick vi ett flygblad i vår postlucka med inbjudan, från nätverket ”Rajat kiinni”, till en protest mot boendet. I inbjudan hävdas det att nödboendet kommer att skapa stora problem i området. Jag deltog inte i protesten (och har inte heller märkt de utlovade problemen).

I september 2015 blev en buss med flyktingar, som anlänt till Finland via Torneå, vid förläggningen i Lahtis mött av cirka 40 personer som slängde fyrverkeripjäser och sten på flyktingar och på Röda Korsets anställda; mest uppmärksamhet fick händelsen för att en av ”demonstranterna” var klädd i KuKluxKlan-kåpa. Skyddspolisen kommenterar (i Hbl 26.9.2015): ”Om utvecklingen fortsätter kommer motsättningarna mellan extremrörelserna att skärpas”.

Tesen om två ytterligheter eller ”extremrörelser” i frågor om invandring och flyktingar har varit ganska vanlig i flyktingdebatten. Ett av president Niinistös bidrag till debatten är att på Twitter dela en kolumn från Iisalmen Sanomat under rubriken ”Tolkun ihmiset”. Där sägs inledningsvis: ”Väitetään, että maahanmuuttokysymykset jakavat kansamme kahtia. Se on vale. Ääripäiden välissä on valtava enemmistö, tolkun ihmiset” (”Det påstås att invandringsfrågorna delar vårt folk i tu. Det är en lögn. Mellan de extrema positionerna finns den stora majoriteten, de måttliga [eller också ”sunt förnuftiga”] människorna”). Dessa ”tolkun ihmiset” kännetecknas enligt kolumnen bland annat av att de är tysta.

En av den franska semiotikern och litteraturforskaren Roland Barthes’ mest lästa texter är essän ”Den moderna myten” från 1957. I den dissekerar han bland annat vad han kallar den ”borgerliga myten”, med vilket han menar att värderingarna hos en viss klass kommer att framstå som universella, självklara och rentav naturliga. Han talar om ett antal retoriska former som denna myt kan ta sig. En av dessa kallar han ”varken-eller-ismen”, där retoriken går ut på att man målar upp två ytterligheter och placerar sig själv mitt emellan. (Andra retoriska grepp han nämner är ”vaccinet”, att medge ett litet misstag för att dölja större fel; och tautologin, att förklara något med det som ska förklaras – ”boys will be boys”).

”Varken-eller-ismen” är ett vanligt retoriskt grepp inte minst i politisk diskussion. Ett känt exenpel är Alexander Stubbs kommentar till den våldsamma incidenten på biblioteket i Jyväskykä 2013 vid en presentation av en bok om högerextremisn i Finland (skriven av bland andra Li Andersson, studerande i folkrätt vid ÅA). Tre representanter för den riktning som boken handlade om försökte med våld tränga sig in i salen, varpå en vakt – som, likaså våldsamt, försökte hindra intrånget – blev knivhuggen i ryggen. Finlands dåvarande europaminister kommenterade på Twitter: ”Voisiko joku kertoa, mikä on Euroopan äärioikeiston ja -vasemmiston ero nykyään? En oikein tiedä. Kertokaa please,” (Kan någon berätta för mig vilken skillnad det är nuförtiden mellan Europas extremhöger och –vänster. Jag vet inte riktigt. Berätta please”.)
Denna retorik väcker ett antal frågor: vilka är ytterligheterna?; i vilken bemärkelse är de ”ytterligheter”, och är de likvärdiga?; och hur ser en fungerande ”gyllene medelväg” ut? I diskussioner gällande Finlands flyktingmottagande är den ena ytterligheten ganska tydlig: den utgörs av nämnda ”Rajat kiinni” och motsvarande xenofobiska och rasistiska riktningar. Den andra ytterligheten är inte lika klar. I exemplet från Lahtis, där skyddspolisen talar om två extremrörelser, utgörs tydligen denna andra ytterlighet av Röda Korset. Vid demonstrationen i vårt grannskap lär det ha funnits en ”motdemonstrant”, en kvinna med en skylt med texten ”Välkommen”. Då skulle alla vi som inte deltog utan stannade hemma eller bara passerade utgöras av den ”tysta majoriteten”, de måttliga mäniskorna. I kommentaren till knivhuggningen i Jyväskylä antar jag att Stubb med ”extremvänster” avser Andersson och hennes författarkollegor. I så fall blir dock skillnaden ganska tydlig just i samband med denna händelse – den ena ytterligheten presenterar en bok och den andra slåss med kniv.
En filosof från Tammerfors, Panu Raatikainen, har i en kolumn i Uusi Suomi från ställt samma fråga som jag gör här: vilken är den andra, den icke-rasistiska, ytterligheten? ”Se että vie vanhoja vaatteita ja leluja pakolaisten vastaanottokeskukseen? Se että kunnioittaa Suomen perustuslakia?” (”Att man för gamla kläder och leksaker till flyktingmottagningarna? Att man respekterar Finlands grundlag?” ). Han säger direkt att i detta finns det ingen medelväg, ingen ”varken-eller-ism” kan accepteras: om nazisten säger (Raatikainens exempel) att alla judar ska dödas och juden säger att inga judar ska dödas, är det ingen fungerande kompromiss att döda hälften av judarna. Analogt: det är ingen hållbar kompromiss att låta hälften (eller ens någon) flykting drunkna i Medelhavet eller frysa ihjäl i Ungern.

Möjligen kunde man i flyktingdebatten benämna två ytterligheter: ”rasist” och ”anti-rasist”. Men därav kan man inte dra den slutsatsen att dessa ytterligheter är likvärdiga – det finns de som blir offer för våld och de som utövar våld; det finns de som respekterar människors lika värde och de som inte gör det. Och inte heller kan man dra slutsatsen att det är klokast att vara ”lagom rasist”.