Jag sitter i ett rymdskepp. Det är ett runt skepp med plats för 40 resenärer. Golvet vi sitter på är vadderat. Skeppet lutar en aning. Det är lite trångt i rymdskeppet så jag får hålla balansen för att inte luta mig alltför mycket mot grannen. Ångrar mig att jag tog med mig handväskan, den är mest i vägen, å andra sidan behövde jag placera kameran någonstans. Hade tillstånd att fotografera för forskarbloggen.

Jag sitter i ett rymdskepp som roterar. Det klotformade taket i bubbelplast öppnas och vi ser två dansare gestalta världsrymden inför oss. Mycket långsamt och mycket varsamt fångar dansarna en planet i ett vitt nät som lyser av ultraviolett ljus. Allt som är vitt lyser upp i mörkret. Jag upptäcker att rymdresenären invid mig har sockor med Hello Kitty-motiv. Även de lyser.

Jag sitter i ett rymdskepp på teaterhuset Avant garden i centrala Trondheim. Det är fredag förmiddag. Detta är en specialföreställning för forskare, lärarutbildare och kulturfolk. Vi 40 får ta del av ett Forsknings- och utvecklingsarbete, FOU, vid Norges Tekniskt naturvetenskapliga Universitet, NTNU, Program för Lærerutdanning. Det är Tone Pernille Østern som skapat konceptet och regisserat föreställningen SPACE ME. Föreställningen kan förstås som en scenisk installation med dans där en alldeles fantastisk scenografi och nykomponerad musik tar oss resenärer genom olika rum i rymden. Jag fäster mig speciellt vid videoscenografin i form av bultande hjärtan på dansarnas kroppar och som planeter och rymdvarelser i taket på själva rymdskeppet där vi sitter. Målgruppen är 13-14 åringar och syftet att undersöka världsrymden både konstnärligt och naturvetenskapligt. Projektet har pågått sedan hösten, och föreställningen SPACE ME avslutar projektet. Forskningsmaterial samlas in med hjälp av videokamera, elevtexter och intervjuer.

Jag har åkt rymdskepp och landat. Grannen med Hello Kitty-sockorna som till vardags är försteamanuens vid NTNU och jag står tryggt och lyckligt på markytan. Vi återvänder till vardagssysslorna. Eller borde göra det. Jag svävar kvar i rymden där jag sitter på ett arbetsmöte med två kolleger på biblioteket i Trondheim. Tvingar mig att hållas närvarande genom att spänna blicken på biblioteksdisken som är murad av böcker.

Lånedisk

Jag vet inte om jag vill landa. Men jag vet att jag vill veta mer om FOU-arbete vid NTNU. Till saken hör att NTNU faktiskt är ett framgångsrikt universitet – det bästa i Norden i någon av mätningarna riktigt nyligen – och där utgör FOU-arbete 45% av en professors eller förstaamanuens’ (motsvarande biträdande professor) arbetstid. Den årliga arbetstiden om 1780 timmar indelas procentuellt: 45% för FOU-arbete, 3% för handledning av en magisteravhandling och 15% för chefskap för en ämnesgrupp och så vidare. Är man då professor eller förstaamanuens inom estetiska ämnenas didaktik så kan FOU-arbetet bestå av konstpedagogiskt arbete där världsrymden utforskas med hjälp av 250 elever i två olika projektskolor.

Jag stannar inte i rymden. Jag stannar inte i Trondheim. Jag tar flyget hem till Vasa. Entusiastiskt förevisar jag SPACE ME-broschyren för finlandssvensk kulturpersonlighet på ett av de många flyg jag tar innan jag är hemma. Tänker  på 45% av arbetstid för forsknings- och utvecklingsarbete, inte i rymden utan här vid mitt Åbo Akademi.  Så kan vardagen också se ut.