Etikettarkiv: internationellt samarbete

Ni hao! – CAMURE i Qingdao!

Tapio Salmi, ,

Tapio Salmi med en mjukispanda.För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks  nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.

Jag hade blivit inbjuden att hålla ett s.k. keynoteföredrag på konferensen Catalysis in Multiphase Reactors (CAMURE) som hölls i kuststaden Qingdao i provinsen Shandong. Dessutom skulle jag hålla ett annat föredrag (min kollega kunde inte resa), ha två posterpresentationer, leda två konferenssessioner samt delta i den vetenskapliga kommitténs möte – allt detta på tre dagar. Folkrepubliken Kina är ju en arbetarstat (formellt), så man ska ju visa en god arbetsmoral!  Vi vid Åbo Akademi var värdar för samma konferens år 2011 – symposiet hölls i Nådendal. Många deltagare i Qingdao kom ihåg de lyxiga arrangemangen i Nådendal och den informella atmosfären.

Symposiet i Qingdao framskred i professor Zaisha Maos vänliga men beslutsamma styre. Kina är ett hierarkiskt land. Medlemmarna av den vetenskapliga kommittén satt i första raden – enligt en bestämd rangordning – och var och en fick en termosflaska med grönt te framför sig. Rangordningen var klar: nummer 1 var professor emeritus Mao, evenemangets ansvarige arrangör, nummer 2 var professor Elio Santacesaria från universitetet i Neapel, som kommer att organisera nästa CAMURE-konferens år 2020. Jag var nummer 3, vilket var mycket hedrande (eller kanske börjar jag bli tillräckligt gammal för att nå rankingtoppen i Kina). I FR Kina ska varje medborgare veta och acceptera sin plats samhället. En gång diskuterade jag kinesisk politik med en gästforskare i Finland, och han bekräftade: ja, Xi (partichef och president) är nummer 1 och Li (statsminister) är nummer två. President Xi är kemiingenjör och ekonom till utbildningen.

Själva konferensen var mycket högklassig, som den alltid har varit: till CAMURE-symposiet skickar forskare på katalys-flerfasreaktorområdet alltid sina bästa arbeten. Jag blev imponerad av många kinesiska doktoranders presentationer, för de var innovativa, logiska och på högsta internationella nivå. Vad forskningsinfrastruktur beträffar så är pengarna ingen större fråga: om staten vill satsa på något vetenskaps- och teknologiområde, så garanteras tillräckliga resurser. Det har lett till att t.ex. Kinesiska vetenskapsakademins katalysforskningsinstitut i Dalian har en apparatpark som hör till de mest avancerade i hela världen. Kina är redan en av stormakterna inom många vetenskapsområden, inte bara i rymd- och militärteknologi utan också kemi- och biovetenskaperna.

Även den bästa konferensen tar slut. På sista dagen i Qingdao kom en trevlig överraskning. Postern ”Preparation of gamma-alumina-alfa-alumina ceramic foams as catalyst carriers” (framställning av keramiska skum av gamma-alfa-aluminiumoxid som katalysatorbärare) av V. Shumilov (min doktorand), K. Eränen, N.Kumar, L.Hupa, D.Murzin, S.Boden, M.Schubert, U.Hampel, E.M.Sulman, T.Salmi vann ett pris – Excellent Poster Award. Tre universitet och ett forskningscentrum deltog i arbetet: Åbo Akademi, Tekniska universitetet i Dresden, Statliga tekniska universitetet i Tver, och Helmholtz – Zentrum i Dresden Rossendorf.  Toppforskning kräver nätverk och internationellt samarbete.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. I figuren preparerar han sitt föredrag för konferensen CAMURE. Den lilla pandabjörnen Tao-Tao korrekturläser.

 

Hjärnflykt

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiDå man reser utomlands eller googlar i nätet så träffar man allt oftare på akademiska personer som har sina rötter i Finland. Det är naturligt: alltid har forskare varit rörliga för att lära sig någonting nytt, för att presentera sina resultat och för att knyta nya kontakter. Mikael Agricola for till Wittenberg och återvände som reformator, Johan Gadolin for till Uppsala och blev en världsberömd kemist i Åbo, Jöns Jacob Berzelius reste runtomkring i England och kritiserade häftigt den tekniska nivån (!) på brittiska kemilaboratorier. Alla dessa personer återvände. Många vetenskapsidkare som nuförtiden flyttar till en annan miljö återvänder aldrig. Det kallas hjärnflykt (eng. brain drain).

En massiv hjärnflykt från Europa till USA skedde under 1930- och 1940-talet. Den hade en speciell orsak: forskare emigrerade, eftersom de inte kunde acceptera det fascistiska och rasistiska styre, som härskade i många europeiska länder som Tyskland, Italien, Spanien, Portugal och Ungern. En del av dem flydde för livet p.g.a. sitt etniska ursprung och eller politiska övertygelse. Listan är lång: Albert Einstein, Lise Meitner, Enrico Fermi, Edward Teller, Lars Onsager; många Nobelpristagare fanns bland dem.

Emigrationen bland dem som har en högre högskoleexamen i Finland har på några år ökat med en tredjedel. Hjärnflykten av forskare har ökat i motsvarande grad. Accelerationen har varit snabb: enligt Statistikcentralen lämnade 2 223 personer med en högre högskoleexamen Finland under året 2015.  Vem emigrerar? Statistiken visar att främst humanister, biovetare, medicinare och naturvetare flyttar, hela forskargrupper flyttar, om professorn får ett attraktivt erbjudande utomlands. Jaakko Hämeen-Anttila, Finlands ledande expert på islam flyttade till Edinburgh, Jukka Corander, professor i statistik vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet, flyttade till Oslo. Dessa är endast två exempel; listan är lång.

Många av dagens vetenskapliga utvandrare återvänder aldrig, vilket är en stor förlust för Finland. Konkurrentländerna kan erbjuda minst lika goda eller bättre arbetsmiljöer än vi – och nu talar jag inte främst om lönen utan arbetsbetingelserna: laboratorier, apparatur, tekniskt stöd. Många lekmän tror att goda forskningsinfrastrukturer endast existerar i länder som USA, Kanada, Tyskland, Benelux, Sverige, Danmark, Norge, men det stämmer inte längre. Jag kan ta ett exempel från mitt område, katalys och kemisk reaktionsteknik: några av Europas bäst utrustade laboratorier finns i Spanien, Portugal och Irland. De har doktorander, postdocforskare och professorer som härstammar inte bara från hemlandet utan från stora vetenskapsländer som Tyskland eller Nederländerna. Blomstrande centra som är på världstoppen finns i dag i Tallinn, Tartu, Riga, Prag, Rostock, Dresden, d.v.s. på orter som tidigare låg bakom järnridån. Moderniseringen har skett snabbt och ambitionsnivån är hög. Världen ändras och det inser inte alla i Finland.

Regeringen borde snabbt vidta åtgärder för att vända på den negativa trenden som vi har i forskningsfinansieringen och forskarmobiliteten. Anslagen till Finlands Akademi måste höjas för att garantera den fria forskningens framtid och höga internationella nivå i vårt land. Det låter som kliché, men utan kvalificerad grundforskning tappar vi terräng också på den tillämpande sidan, på många branscher av teknologier.

Trots att man talar om teamwork i forskargrupper är ändå ledaren en avgörande person och bättre forskningsledare kan vi alltid få, med rätt politik. Finland hade tidigare ett gemensamt Finlands Akademi – TEKES -program, FIDIPRO, vars främsta mål var att hämta synnerligen meriterade professorer med ett finländskt ursprung tillbaka till vårt land, för att forska och undervisa och leda under en viss tid. Programmet var synnerligen lyckat, t.ex. till Åbo Akademi kom Kalle Levon, topprofessor och materialvetare från New York. Vad gjorde den nuvarande regeringen efter att ha övertagit makten? Den lade ned hela FIDIPRO-programmet med en praktiskt taget omedelbar verkan. Ett dummare beslut – förlåt mig – kan man inte fatta. Det var ett framgångsrikt program med enkel administration, det var en säker investering, eftersom man kände till personer som valdes, man kände till inte enbart deras vetenskapliga utan också sociala kompetens, vilket är viktigt om man ska delta i arbetet av en spetsgrupp.

Regeringen borde kraftigt befrämja det internationella forskningssamarbetet mellan Finland och ledande vetenskapsländer, t.ex. EU-länder  – speciellt Frankrike, Tyskland och Benelux – och Kanada. (Läsaren förstår varför jag utelämnar USA just vid detta historiska ögonblick!). Som liten nation måste vi våga vara en aning själviska; det räcker inte till att Finlands Akademi har bilaterala projekt med utvecklande länder i Asien och Latinamerika, utan vi måste ta nya initiativ med högtutvecklade vetenskapsländer.  Vi måste aktivt eftersträva dubbelexamina med toppuniversitet i Europa, vi måste öka volymen på Erasmus-studentutbytet, vi måste kompensera hjärnflykten med hjärnimport från andra länder, precis som Finland under gamla tider kompenserade utvandringen till Sverige, Amerika och Australien med en hög nativitet. (Jag tror inte längre på en hög nativitet i Finland som botemedel).

Den store finske statsmannen och socialdemokraten Kalevi Sorsa, mångfaldig stats- och utrikesminister, reste en gång till Sverige för att träffa finländska invandrare. Innehållet i hans budskap var – fritt citerat: ni har lyckats komma hit och skapa ett hyggligt liv här, då är det bäst att stanna här. Det var inte det budskap som åhörarna ville höra; det ska inte heller vara det budskap vi medlar till dagens vetenskapliga emigranter från Finland.

Hjärnflykten kan inte hindras genom att bygga murar utan genom att öppna dörrar och slå sönder väggar. Inte Fexit, utan Finlet, fix it, the government!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och har arbetat som akademiprofessor (2009-2013)

Källa: Petri Koikkalainen, ordförande för Forskarförbundet,  en intervju till Yle Radio Suomi, Ajantasa (2017)

All Inclusive vid Karolinska Institutet

Sofia Holmqvist, , , ,

Sofia HolmqvistI april fick jag under dryga två veckor njuta av Stockholm och Karolinska Institutet. Det var roligt kunna vara där och jag har den fjärde delstudien i min doktorsavhandling att tacka för att jag åkte dit. I den studien undersöker jag hur variationer i människans DNA inverkar på förekomsten av röstsymtom. I avhandlingen som helhet undersöker jag sambandet mellan stress och röstsymptom, och därför undersöker jag i den här delstudien inte hela genomet, utan jag fokuserar på sådana områden i DNA-kedjan som visat sig vara associerade med stress. För att få en bättre förståelse för hur jag skall ta mig an forskningsfrågorna och kunna tolka resultaten, bestämde jag tillsammans med mina handledare att jag skulle gå en kurs i ämnet. Jag hittade kursen Genetisk Epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Den lilla talterapeuten i mig (som i sina svaga stunder känner att hon kanske är för tvärvetenskaplig för sitt eget bästa) tyckte i ett skede att hon antagligen vet för lite om både genetik, epidemiologi och biostatistik för att kunna gå en kurs på doktorandnivå i det ämnet. Trots det – jag ansökte, blev antagen och reste iväg. Och som det brukar vara, så är ens oro sällan riktigt befogad. Jag och de andra deltagare på kursen var där för att lära oss. Vi hade väldigt olika bakgrund och olika yrken. Vi hade olika erfarenheter men utgjorde nu en grupp studerande.

Att möta våren i Stockholm var en trevlig upplevelse redan det, men jag hade även orsak att njuta av röstrelaterad kultur. Under min vistelse i Stockholm firades Världsröstdagen, World Voice Day. Den firas årligen den 16 april och är dagen då rösten, vårt viktigaste instrument för kommunikation, står i fokus. Över hela världen ordnades närmare 600 röstevenemang, föreläsningar, konserter och workshops. Jag och min forskarkollega Greta beslöt att gå och lyssna på en konsert i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen. Som programmet också lovade, fick vi uppleva röster på många olika sätt – elektronisk opera, kulning, diktläsning, föreläsning och körsång. Bild från http://wvd.forts.se/

När jag hade kommit hem till Finland, Åbo, Helsingfors och vardagen kände jag mig inspirerad och hade laddat batterierna. Självklart är det roligt att få miljöombyte, och våren och ljuset våren medför ju ofta redan i sig ny energi efter en mörk vårvinter. Men förutom de här bitarna märkte jag att kursen varit givande och gett mig mycket även på andra sätt. Jag märkte att jag tyckt om att få vara studerande och få fokusera på att själv lära mig nytt. Jag hade frågor jag ville få svar på, saker jag ville veta mera om och fick själviskt lägga min energi på att ta reda på det jag ville veta. Att själv lära ut och undervisa har blivit en självklar del av doktorandarbetet och jag har vant mig vid att planera och utvärdera hur jag skall lära ut, vilka lärandemålen är och hur jag skall uppfylla dem. Avhandlingsarbetet innehåller ju också självklart mycket egen inlärning och det kräver att jag har tydliga frågor jag vill ha svar på. Det kräver att jag söker fram material, summerar och är kritisk till det jag hittar – allt det där som är forskning. Så det var på något sätt doktorandens ”all inclusive”-resa att få gästa Karolinska Institutet och ha en uppsättning kompetenta föreläsare och experter från olika delar av världen som på ett uttänkt och medvetet sätt presenterar de nya resultaten inom sina expertisområden och lär mig hur jag skall se kritiskt på dem. Jag och min nyfikenhet fick bara luta oss tillbaka och insupa kunskap.

En resa till Valencia – europeisk rektors- och dekanusträff

Tapio Salmi,

Tapio SalmiFakultetsrådsmötet som hade framskridit i god anda avslutades ungefär klockan fyra på tisdag eftermiddag. Ett och annat skulle ännu uträttas, så tillbaka till kontoret. Jag öppnar e-posten – verkligen ett och annat ska uträttas, utredas och besvaras och (härligt!) vidarebefordras. Vi behöver inga chefer längre; e-posten är vår diktator. Svarar du inte omedelbart är du slö, rinner din e-post över är du nonchalant. Nu tar jag slutspurten: svar, kommentarer, order, varningar, tröstande ord (man blir en terapeut utan formell kompetens). Urkund, Travel, Martti – jag kan det här, alla dessa mjukvaror med sina användarfientliga användargränsnitt. Endast egna räkningar blir obetalda, men inget problem: det kommer en påminnelse, i bästa fall från en inkasseringsbyrå.

Tidigt på morgonen börjar en resa till Spanien, till Valencia, där europeiska rektorer och dekaner på teknikens område ska träffas. Temat ska vara ErasmusPlus-programmet och europeisk doktorsutbildning. Hoppas jag inte har glömt någonting; det händer ju lätt före en resa. Plötsligt knackar en doktorand på dörren. Ett rekommendationsbrev ska skrivas och ett konferensabstrakt ska författas, påminner han mig artigt men beslutsamt. En närmare diskussion visar att också han är på väg någonstans så allt ska göras just nu, inte ens ASAP! Vi samarbetar väl och allt blir gjort. Klockan börjar närma sig 24.00.

Det är dags att gå hem och packa. Mycket behövs inte, för våren har kommit till Spanien, så tror jag, utan att konsultera väderlägsprognoser. Bussen till Helsingfors-Vanda flygfält startar kl. 02.00. Det blev en härlig arbetsdag igen, hinner jag tänka och somnar omedelbart.

 

I Valencia blåser vårens varma vindar. Staden med rötter från romerska tider är ett av Spaniens ledande industricentra och har ett stort tekniskt universitet Universidad Politecnica de Valencia (UPV). En typisk europeisk diskussion börjar i föreläsningssalen. Rubriken ’doktorsutbildning’ väcker genast protester. Kan man överhuvudtaget prata om ’utbildning’; det låter ju så amerikanskt. Vi ska inte heller tala om ’graduate schools’, det är ju en kopia från USA! En kollega från TU Delft argumenterar väl: låt oss ändå använda detta begrepp, då förstår även amerikanarna oss och då kan vi locka goda studenter från Asien: i de snabbt utvecklande asiatiska länderna används amerikanska begrepp vad forskarutbildningen beträffar.

Hur ska den europeiska doktorsutbildningen se ut i olika länder, ska den harmoniseras, kan den harmoniseras? Vi diskuterar ivrigt dagens utmaningar: krympande finansiering av doktorsprojekt – oftast garanteras endast en treårsfinansiering till doktorander. Olika (nöd)lösningar tillämpas: regelmässig finansiering för tre år, stipendier för det fjärde året; 20%:s undervisningsplikt för doktorander, så att extra pengar kan förtjänas. Till slut är vi rörande eniga: tre år är för de flesta studenterna en för kort tid att doktorera, i synnerhet om omfattande experimentell verksamhet ingår i avhandlingsarbetet. Fyra år är realistiskt, om allt går bra.

Ett intressant tema med en direkt koppling till doktorsprocessen är publikationer. Vi drunknar i vetenskapliga artiklar, men många av dem är banala och/eller innehåller fel, eftersom antalet forskare har ökat dramatiskt, nya länder med bristande vetenskaplig tradition har inträtt arenan och principen ’publicera eller förgå’ tvingar till hög effektivitet. Dessa är fakta som vi knappast kan påverka, men det behövs mera koncentration och kritiskt tänkande än någonsin för att sålla fram relevant information ur den bottenlösa oceanen av vetenskapliga skrifter. Det är intressant att notera att frågan upplevdes som synnerligen akut för tekniska vetenskaper – man kunde ju tro att vårt vetenskapsområde enkelt kan granskas och tolkas, vad vetenskapliga artiklar beträffar.  – Tro inte på allt som skrivs, gav en äldre kollega mig som råd då jag började doktorera. Det är klart att mera träning i evaluering av vetenskapliga artiklar behövs, och denna träning ska ingå i doktorsutbildningen, nu och i framtiden.

Vad väntas av en doktorand/doktorand på teknikens område? Jag sammanfattar några resultat från Valenciadiskussionen:

– självständigt vetenskapligt tänkande

– förmåga att kritiskt analysera vetenskaplig litteratur

– gedigna kunskaper på det egna vetenskapsområdet

– behärskande av vetenskapliga forskningsmetoder

– yrkesskicklighet

– samarbetsförmåga och förmåga till nätverksbildning

– förmåga att presentera forskningsresultat för specialister och för den stora allmänheten

– förmåga att samarbeta med industrin

– förmåga att arbeta med tidsfrister (deadlines)

Det är lätt att vara av samma åsikt. Listan visar att doktorer på teknikens område liknar väldigt mycket doktorer på vilket som helst vetenskapsområde. Detta är logiskt; teknik är ju en vetenskapsgren sedan Archimedes’ tider.

Varför ska man då komma till ett europeiskt universitet för att doktorera?  En kollega håller ett välförberett men provokativt föredrag. Städerna i Nordamerika – med New York och San Francisco som undantag – är fula och tråkiga, städerna i Asien, t.ex. Beijing och Tokio, är förorenade pga avgasutsläpp. Därför ska man inte dit, utan komma till det gamla Europa, njuta av våra vackra städer och vår stadskultur som härstammar från tusentals år tillbaka. Kan vara i viss mån sant, men det är inte klokt att svartmåla konkurrenten, tänker jag i stillhet. Faktumet är dock att alla utländska doktorander som jag har pratat med vid Akademin har trivts väldigt bra och påpekat att Åbo är en trivsam stad, och att det under tiden i Åbo har varit härligt att besöka Stockholm, Sankt Petersburg och många andra europeiska städer.

Det europeiska mötet avslutas med lunch: paella serveras i parken utanför föreläsningssalen. Nästa gång ska vi träffas i Aten: vi har erfarenhet av krishantering, påpekar den grekiska organisatören en aning ironiskt.

 

Valencia har en stark identitet. Som vi vet så är det egentligen missvisande att tala om Spanien; det är bättre att tala om Kastillia, Aragonia, Andalucia, Katalonia, Basklandet… Frågar man en valencian, om hon pratar katalanska, så kommer svaret blixtsnabbt: nej, jag pratar valencianska. Det är ju i praktiken nästan samma språk, men Spanien består av regioner med en stark identitet. Dagens kungligheter är superdiplomater som väljer sina ord: då den nya spanske kungen Felipe VI besteg tronen på sommaren 2014 talade han om ett ’förenat men diversifierat Spanien’.

Valencia har en speciell plats i spanska hjärtan. Under största delen av det blodiga inbördeskriget 1936-1939 var Valencia huvudstaden för den republikanska regeringen, och staden blev en symbol för demokrati och mänsliga rättigheter i ett Europa där nationalism och fascim var på segertåg. Resten av historien känner vi till alla. Året 1975 blev en vändpunkt i Spaniens historia. El Caudillo, generalissimus Franco dog och landet kunde utvecklas igen. Ett resultat av utvecklingen är det polytekniska universitetet i Valencia, ett internationellt känt toppuniversitet som erbjuder allt från matematik, informationsteknologi, fysik, kemi till byggnadsteknik och rymdteknologi. Här har jag många bekanta. Professor Avelino Corma leder en av världens största och mest framgångsrika forskargrupper i katalys, och två av hans lärjungar, doktorerna Martinez och Renz har under de senaste åren varit opponenter vid doktorsdisputationer i teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi.

Jag vandrar runt i det medeltida Valencia, längs smala gränder, runt rester av stadsmuren, jag går in i en kyrka, kommer pötsligt ihåg påsken och tänder ett ljus. Ut till dagsljuset igen; där finns ett litet kafé, jag sätter mig ned och beställer en capuccino. Hit skulle jag komma som Erasmus-student om jag vore ung…

Glad påsk till alla läsare!

Tapio Salmi

 

Internationellt samarbete

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaUniversiteten och forskarna där har idag mycket kontakter och samarbete med universitet och forskare i andra länder. Internationellt samarbete har nästan blivit ett livsvillkor för lyckade forskningsprojekt och räknas även som prestationspoäng vid penningutdelning från statsmakten. Även inom undervisningen har internationaliseringen blivit vanligare, inte minst genom utbytesstuderande som ofta under studietiden tillbringar ett eller åtminstone ett halvt år i ett annat land.

Biologiska fältstationer på olika håll i vårt land är inte sämre än någon annan enhet vid universiteten i internationella kontakter. Kanske de till och med kan vara flitigare än gemene institution i detta avseende. Till skillnad från de flesta universitetsenheter lever fältstationer som intensivast under sommaren, och då kommer även de internationella besökarna till stationerna. En annan skillnad, som jag tror att uppstår, är att på en fältstation lär man sig oftast att känna gästerna bättre och grundligare än vid vanliga institutionsbesök, eftersom man inte bara jobbar på stationen utan de flesta även bor där under kortare eller längre perioder. På kvällarna och på bastulaven diskuterar man även mycket annat än bara vetenskap eller undervisning. De här diskussionerna leder ofta till långvariga vänskapsförhållanden, och många parförhållanden har också fått sin början på stationerna.

Sommaren på Åbo Akademis egen fältstation, Husö biologiska station på Åland, har också präglats av besök av utlänningar. Vissa har stannat bara över en dag medan andra har tillbringat längre perioder på stationen. En speciellt rolig form av internationellt samarbete har i sommar varit vår gemensamma kurs i jämförande kustekologi (’Comparative Coastal Ecology’ i kortform CCE-kurs) med Dauphin Island Sea Lab i Alabama, USA. Vi har kört dessa kurser ungefär vart annat – vart tredje år sedan slutet på 1990-talet. Deltagarna kommer både från Finland och USA och under kursen jobbar de i par eller små grupper, som består av både finländare och amerikanare. Denna kombination skapar gynnsamma förhållanden för jämbördigt samarbete mellan längre hunna doktorander och magisterstuderande med olika bakgrund. En del kan vara bra på teoretiska kunskaper i akvatisk ekologi medan andra kanske är bra på praktiska fält- och laboratoriemoment. En sak som alltid jämnar ut utgångsläget är att till och med mycket kunniga doktorander från USA, som dessutom har vetenskapsspåket i bakfickan nästan gratis tack vare sitt modersmål, blir mer eller mindre beroende av finländare som är överlägsna i att arbeta i Östersjömiljön. I en sådan här kombination har varje deltagare chansen att lysa i vissa moment, medan var och en har sina svaga punkter jämfört med deltagare från den andra kulturen. Kurserna har visat sig skapa mycket bra arbetsklimat och naturligt ”tvingat” deltagare till intensiv och givande kommunikation med varandra.

I dryga två veckor jobbar kursen med specifika projektteman som studeras endera i fält eller experimentellt i akvarier. Projektarbeten varvas med ’journal club’ –diskussioner, föreläsningar och studentpresentationer på egna examensarbeten. Dagarna blir långa, från tidigt morgonfiske till vetenskapliga diskussioner sent på kvällarna. Dock hinner vi med bastubadande, som ofta i början är en liten shock för utlänningarna för att sen bli ett måste mot slutet av kursen, och exkursioner mellan varven. Även om programmet är digert är det alltid mycket belönande att kunna medverka i en kurs som arbetar flitigt och målmedvetet men samtidigt har det roligt. Även en lite äldre lärare blir själv mycket inspirerad av all den ungdomlig energi, iver och ambition som man blir exponerad för på dessa fältkurser.

Projektarbeten rapporteras efter kursen i form av korta vetenskapliga manuskript som deltagarna skriver tillsammans. Meningen är att simulera riktiga forskningsprojekt och internationellt vetenskapligt samarbete såsom det fungerar även i det riktiga livet. Eftersom deltagarnas ambitionsnivå är mycket hög, har kursarbeten ofta en väldigt hög nivå, till och med så hög att ett flertal riktiga vetenskapliga publikationer har kommit ut från kurserna. Årets kurs är nästan slut och jag väntar med spänning på rapporterna. Projekten har lyckats mycket bra, och kursisterna har ambitioner på att utarbeta ett par riktiga vetenskapsartiklar på sina kursarbeten. Jag tvivlar inte alls att ambitionen och verkligheten inte skulle mötas här.

Höstterminen kunde inte ha börjat bättre!