En resa till Valencia – europeisk rektors- och dekanusträff

Tapio SalmiFakultetsrådsmötet som hade framskridit i god anda avslutades ungefär klockan fyra på tisdag eftermiddag. Ett och annat skulle ännu uträttas, så tillbaka till kontoret. Jag öppnar e-posten – verkligen ett och annat ska uträttas, utredas och besvaras och (härligt!) vidarebefordras. Vi behöver inga chefer längre; e-posten är vår diktator. Svarar du inte omedelbart är du slö, rinner din e-post över är du nonchalant. Nu tar jag slutspurten: svar, kommentarer, order, varningar, tröstande ord (man blir en terapeut utan formell kompetens). Urkund, Travel, Martti – jag kan det här, alla dessa mjukvaror med sina användarfientliga användargränsnitt. Endast egna räkningar blir obetalda, men inget problem: det kommer en påminnelse, i bästa fall från en inkasseringsbyrå.

Tidigt på morgonen börjar en resa till Spanien, till Valencia, där europeiska rektorer och dekaner på teknikens område ska träffas. Temat ska vara ErasmusPlus-programmet och europeisk doktorsutbildning. Hoppas jag inte har glömt någonting; det händer ju lätt före en resa. Plötsligt knackar en doktorand på dörren. Ett rekommendationsbrev ska skrivas och ett konferensabstrakt ska författas, påminner han mig artigt men beslutsamt. En närmare diskussion visar att också han är på väg någonstans så allt ska göras just nu, inte ens ASAP! Vi samarbetar väl och allt blir gjort. Klockan börjar närma sig 24.00.

Det är dags att gå hem och packa. Mycket behövs inte, för våren har kommit till Spanien, så tror jag, utan att konsultera väderlägsprognoser. Bussen till Helsingfors-Vanda flygfält startar kl. 02.00. Det blev en härlig arbetsdag igen, hinner jag tänka och somnar omedelbart.

 

I Valencia blåser vårens varma vindar. Staden med rötter från romerska tider är ett av Spaniens ledande industricentra och har ett stort tekniskt universitet Universidad Politecnica de Valencia (UPV). En typisk europeisk diskussion börjar i föreläsningssalen. Rubriken ’doktorsutbildning’ väcker genast protester. Kan man överhuvudtaget prata om ’utbildning’; det låter ju så amerikanskt. Vi ska inte heller tala om ’graduate schools’, det är ju en kopia från USA! En kollega från TU Delft argumenterar väl: låt oss ändå använda detta begrepp, då förstår även amerikanarna oss och då kan vi locka goda studenter från Asien: i de snabbt utvecklande asiatiska länderna används amerikanska begrepp vad forskarutbildningen beträffar.

Hur ska den europeiska doktorsutbildningen se ut i olika länder, ska den harmoniseras, kan den harmoniseras? Vi diskuterar ivrigt dagens utmaningar: krympande finansiering av doktorsprojekt – oftast garanteras endast en treårsfinansiering till doktorander. Olika (nöd)lösningar tillämpas: regelmässig finansiering för tre år, stipendier för det fjärde året; 20%:s undervisningsplikt för doktorander, så att extra pengar kan förtjänas. Till slut är vi rörande eniga: tre år är för de flesta studenterna en för kort tid att doktorera, i synnerhet om omfattande experimentell verksamhet ingår i avhandlingsarbetet. Fyra år är realistiskt, om allt går bra.

Ett intressant tema med en direkt koppling till doktorsprocessen är publikationer. Vi drunknar i vetenskapliga artiklar, men många av dem är banala och/eller innehåller fel, eftersom antalet forskare har ökat dramatiskt, nya länder med bristande vetenskaplig tradition har inträtt arenan och principen ’publicera eller förgå’ tvingar till hög effektivitet. Dessa är fakta som vi knappast kan påverka, men det behövs mera koncentration och kritiskt tänkande än någonsin för att sålla fram relevant information ur den bottenlösa oceanen av vetenskapliga skrifter. Det är intressant att notera att frågan upplevdes som synnerligen akut för tekniska vetenskaper – man kunde ju tro att vårt vetenskapsområde enkelt kan granskas och tolkas, vad vetenskapliga artiklar beträffar.  – Tro inte på allt som skrivs, gav en äldre kollega mig som råd då jag började doktorera. Det är klart att mera träning i evaluering av vetenskapliga artiklar behövs, och denna träning ska ingå i doktorsutbildningen, nu och i framtiden.

Vad väntas av en doktorand/doktorand på teknikens område? Jag sammanfattar några resultat från Valenciadiskussionen:

– självständigt vetenskapligt tänkande

– förmåga att kritiskt analysera vetenskaplig litteratur

– gedigna kunskaper på det egna vetenskapsområdet

– behärskande av vetenskapliga forskningsmetoder

– yrkesskicklighet

– samarbetsförmåga och förmåga till nätverksbildning

– förmåga att presentera forskningsresultat för specialister och för den stora allmänheten

– förmåga att samarbeta med industrin

– förmåga att arbeta med tidsfrister (deadlines)

Det är lätt att vara av samma åsikt. Listan visar att doktorer på teknikens område liknar väldigt mycket doktorer på vilket som helst vetenskapsområde. Detta är logiskt; teknik är ju en vetenskapsgren sedan Archimedes’ tider.

Varför ska man då komma till ett europeiskt universitet för att doktorera?  En kollega håller ett välförberett men provokativt föredrag. Städerna i Nordamerika – med New York och San Francisco som undantag – är fula och tråkiga, städerna i Asien, t.ex. Beijing och Tokio, är förorenade pga avgasutsläpp. Därför ska man inte dit, utan komma till det gamla Europa, njuta av våra vackra städer och vår stadskultur som härstammar från tusentals år tillbaka. Kan vara i viss mån sant, men det är inte klokt att svartmåla konkurrenten, tänker jag i stillhet. Faktumet är dock att alla utländska doktorander som jag har pratat med vid Akademin har trivts väldigt bra och påpekat att Åbo är en trivsam stad, och att det under tiden i Åbo har varit härligt att besöka Stockholm, Sankt Petersburg och många andra europeiska städer.

Det europeiska mötet avslutas med lunch: paella serveras i parken utanför föreläsningssalen. Nästa gång ska vi träffas i Aten: vi har erfarenhet av krishantering, påpekar den grekiska organisatören en aning ironiskt.

 

Valencia har en stark identitet. Som vi vet så är det egentligen missvisande att tala om Spanien; det är bättre att tala om Kastillia, Aragonia, Andalucia, Katalonia, Basklandet… Frågar man en valencian, om hon pratar katalanska, så kommer svaret blixtsnabbt: nej, jag pratar valencianska. Det är ju i praktiken nästan samma språk, men Spanien består av regioner med en stark identitet. Dagens kungligheter är superdiplomater som väljer sina ord: då den nya spanske kungen Felipe VI besteg tronen på sommaren 2014 talade han om ett ’förenat men diversifierat Spanien’.

Valencia har en speciell plats i spanska hjärtan. Under största delen av det blodiga inbördeskriget 1936-1939 var Valencia huvudstaden för den republikanska regeringen, och staden blev en symbol för demokrati och mänsliga rättigheter i ett Europa där nationalism och fascim var på segertåg. Resten av historien känner vi till alla. Året 1975 blev en vändpunkt i Spaniens historia. El Caudillo, generalissimus Franco dog och landet kunde utvecklas igen. Ett resultat av utvecklingen är det polytekniska universitetet i Valencia, ett internationellt känt toppuniversitet som erbjuder allt från matematik, informationsteknologi, fysik, kemi till byggnadsteknik och rymdteknologi. Här har jag många bekanta. Professor Avelino Corma leder en av världens största och mest framgångsrika forskargrupper i katalys, och två av hans lärjungar, doktorerna Martinez och Renz har under de senaste åren varit opponenter vid doktorsdisputationer i teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi.

Jag vandrar runt i det medeltida Valencia, längs smala gränder, runt rester av stadsmuren, jag går in i en kyrka, kommer pötsligt ihåg påsken och tänder ett ljus. Ut till dagsljuset igen; där finns ett litet kafé, jag sätter mig ned och beställer en capuccino. Hit skulle jag komma som Erasmus-student om jag vore ung…

Glad påsk till alla läsare!

Tapio Salmi

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *