Etikettarkiv: Michel Focault

Foucaults verktygslåda

Hannah Kaihovirta-RosvikKl. 07.32

Äntligen återvänder ljuset till de här breddgraderna, det är dags för ögonblicket, vårdagjämningen! I backspegeln blev den här vintern en annorlunda tid av arbete än väntat – och ändå inte. Vid inledningen i september hade inte medvetenheten om att det kommande läsåret 2013-2014 vid Åbo Akademi skulle handla om strukturomvandlingar i så stor utsträckning som det gjort sjunkit in i mitt vetande. Så här i efterhand tänker jag att intuitivt har jag använt mig av strategier om vetenskaplig medvetenhet för att kontinuerligt spegla strukturomvandlingens inverkan på arbetets vardagshandlingar.

Under vintern har jag skapat mig en uppfattning om vetenskapens vetande på ett annat sätt än tidigare. Jag har haft möjlighet att återkommande vända mig till vetenskaplig litteratur för att begreppsliggöra den verksamhet jag arbetar i och jag har fäst uppmärksamhet vid nya tillvägagångssätt då jag ivrigt klättrat upp på giganternas axlar. Bland alla de klassiska titlar som legat framme i bokhögarna så är det en tänkare och författare som fångat mitt intresse mer än de andra; Michel Foucault. Redan titlarna på hans litteratur har gett uppslag för att gestalta strukturer och omvandlingar och deras inverkan på akademiskt arbete på ett synnerligen uppiggande sätt.

Kl. 9.33

[Jag beskriver mig inte som en Foucaultkännare, -analytiker eller –ist. Jag läser hans texter av pur läsglädje och som inspiration för att engagera mig i dynamiska tankemönster.]

Nästa dag klockan 12.14

Min första medvetna läsning av Michel Foucaults texter inföll i millennieskiftet. Det var publikationen Vansinnets historia under den klassiska epoken (1983) och det var vårvinter.  Solen lyste in på bokbladen och dammkorn virvlade i rummet och förstärkte medvetenheten om solstrålens vinkel. Den läsningen ringades in av mina första bekantskaper med A Thousand Plateaus (Deleuze & Guattari, 1992) och Paul Ricoeurs filosofi. Jag tänkte intensivt på diskurser, platåer, rhizom, kluster, uppkopplingar och nätverk. Så här i efterhand kan kombinationen av läsningar överraska mig. Nu inser jag att jag sökte begreppsliggöra millennieskiftet som upplevelse i tid och rum.

Dagen innan 13.02

[I ljuset av de återläsningar och nyläsningar som den här vintern fört med sig framträder även en ny insikt om att det var det visuella i Foucaults ord som då, så som nu i vinter, frestade och drog i mig. Michel Foucaults sätt att skriva fram linjer, former, konturer, perspektiv, djupkänsla, fasta kopplingar till verkligheten som inverkar på textens realism, hur objektet framträder, hur betydelser bärs fram, deras förhållande till varandra, författarens förhållningssätt och hur innehållet framträder skapade intensiva läsupplevelser som var i det närmaste tredimensionellt gestaltade]

Senare

Jag har helt enkelt stigit in i Foucaults texter på samma sätt som jag stiger in i konstnärligt skapande. Tid och rum har förvandlades till flow och jag är helt uppslukad av den fysiska närvaro som en text kan erbjuda. Foucaults texter griper tag i mig och jag befinner mig inuti textens landskap, en konkret upplevelse mitt i det abstrakta.
Beskrivningen av läsupplevelsen kan liknas vid en skönlitterär läsupplevelse, men jag använder en annan lässtrategi. Jag läser med penna och skissbok till hands, jag ser på texterna i originalspråk, kan beröras av originalspråkets språkliga rytm och laborationer men söker greppa textens innehåll med svenska, finska och engelska översättningar till hands. Jag tecknar och antecknar.

Just nu

[Vansinnets historia står och dammar. I stället är det Diskursernas kamp (version 2008) och Övervakning och straff (version 2004) som pockar på uppmärksamhet . Allra starkast är det Vetandets arkeologi (version 2002) som påtagligt inverkar på mitt arbete.]

Jag blir upprymd av hur läsningen av Vetandets arkeologi engagerar. Plötsligt kan jag komma på mig själv med att i en undervisningssituation eller vid ett möte tänka på hur man blir medveten om att till synes oförenliga delar formas utifrån samma regler och utgör en helhet på samma plan samtidigt som de är varandras alternativ. Jag försöker förstå det Foucault skriver om att en del av vårt tänkande kommer till uttryck som om vi var rädda för att tänka det ANDRA samtidigt som vår egen tanke. Vad innebär den tanken? Bloggens inlägg utformas mitt i överföringsarbetet och reflektionen.

I förordet till den svenska upplagan av Vetandets arkeologi (2002) pekar Bengt Ole Bengtsson på att Michel Foucault gärna beskriver sina texter som intellektuella verktygslådor. Jag föreställer mig att det någonstans i verktygslådorna finns begrepp och intellektuella verktyg där strukturomvandlingar och vardagshandlingar utgör en helhet där vetenskaplig medvetenhet och vetande ger utrymme för att alltid inspireras av alternativ. Jag menar; hur kan det komma sig att jag tar mig ur ett textlandskap och kommer fram till en verktygslåda. Det tål att tänkas på.

Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries, Paris

Är det här klotet där ljuset reflekteras en del av Foucaults pendel? Min undran vid Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries. Paris januari 2014.

Till sist

Foucaults pendel är något annat än den här betraktelsen kring min läsning av Michel Foucault. Men en väg i de rhizom och kluster av associationsmönster som namnet väcker leder till pendeln. Pendeln som inte endast svänger fram och tillbaka utan tecknar fram en större rörelse.