Om förändring och flexibilitet hos lärande

Då våren övergår till sommar och semesterveckorna närmar sej kan det vara en idé att stanna upp och blicka bakåt mot läsåret som gått. Det akademiska året känns ovanligt kort denna tid på året; mycket blev ogjort (den där arma artikelidén som aldrig såg dagens ljus på papper) medan mycket blev gjort. Läsåret 2013-2014 har vid den ena av ÅAs toppenhet inom utbildning, Handelshögskolan, varit fyllt med utmaningar som följd av samarbetsförhandlingar och omorganiseringar. Det ena och det andra ska planeras om, effektiveras och göras smidigare. Ord som ’samarbete’, ’gemensam’ och ’tillsammans’ flaxar förbi i diskussionerna. Lika mycket hör man orden ’hinner int just nu’. Det som få tar upp till diskussion är graden av flexibilitet som finns bland kollegerna och hur man förhåller sig till tanken om förändring. Förändring i sig sker smått och stort hela tiden, men sällan råkar man hitta sig själv mitt i en osäker och instabil omgivning där en gemensam målsättning saknas. Det finns kolleger som får energi av förändring och ser möjligheter i den. Det finns också kolleger som gillar saker som de är och skulle helst se att ingenting ändras. Absolut ingenting. Nånstans där ska en medelväg hittas om enheten ska utvecklas och utveckla tillsammans.

Handelshögskolan har inlett en process redan 2012, Lärande i fokus (LiF), där varje ämne granskar innehåll, struktur, arbetsfördelning, kursteman, kompetenser och färdigheter som resultat osv. Numera tar vi även hjälp av en pedagogiskt meriterad facilitator. Visst utvecklade ämnena sitt kursutbud även innan LiF. Skillnaden i och med en nerskriven och beskriven process är att ämnena systematiskt utvecklar sig genom hela året, i motsats till det tidigare årliga mötet som påtvingades då kursprogrammet skulle slås fast. Eftersom deadline bokstavligen hänger över en är det lätt och smidigt att köra vidare med exakt samma struktur, innehåll och uppsättning som tidigare – utan att hålla en djupgående diskussion om vad studerande vid ett ämne kan tänkas behöva för framtiden. Har världen förändrats sedan 1992 då en viss kurs infördes i programmet? Kanske det. Skulle man kunna tänka sej någon ny och annorlunda undervisningsmetod? Borde ens försöka.

Om inte annat så har vi själva fått en spark i rumpan som påminnelse över att världen förändras. Vi står mitt i en omorganisering som kräver både påhittiga idéer, nytänkande och omtänkande. Med andra ord, flexibilitet. Vid Handelshögskolan har vi haft turen att öva oss på att utveckla i många år, även om de senaste två har varit mer än intensiva och byggt samhörighet och gemensamma målsättningar såväl inom ämnena som mellan dem. Detta är icke att förringa, designen av den osynliga processen, och att jobba tillsammans; att skapa en teamanda för att i framtiden ta sig an de utmaningar som kommer. Då pratar jag inte om team som organisatorisk effektiveringsverktyg eller slagord, utan som ett verktyg för snabbt lärande. Detta tema dyker upp om och om igen även på olika konferenser och tillställningar både nationell och internationellt. Små ofullständiga experiment ger möjlighet till snabba lärdomar och snabb utveckling. Det andra temat som dyker upp är kunskapen att slappna av, ha roligt då du lär dej och utvecklar vad än det är du utvecklar. Låt idéerna flöda, säg inte nej (naysayers borde som regel elimineras ur diskussionen). Låt den andra tala till slut och pröva för omväxlings skull att byta ut ordet ’men’ mot ’och’. Förändring hämtar möjligheter med sig, och det kräver flexibilitet i tänkandet. Skapa nya lådor i stället för att tänka utanför lådan, och stanna för allt i världen inte inne i lådan.

Som lärare behöver vi också kunna visa exempel för de yngre i vår gemenskap (läs: studerande) hur man hanterar situationer och hur man jobbar med att utveckla sin omgivning. Allra helst tar vi med dem i själva jobbet. Glöm alltså inte de studerande; utbildningarna görs för dem, inte för att sysselsätta oss lärare. Vi lever i ett samhälle där information föråldras på några år och då är vi inte nödvändigtvis de bästa att avgöra vad de unga kommer att behöva i framtiden; prata med dem som anställer, dem som bytt bransch, forskare och lärare vid konkurrerande utbildningar, gymnasie-elever, vem som helst som kan kittla dina tankar. Det betyder också att vi inte kan stampa på stället, och inte heller sätta skygglappar på och gömma oss bakom ”den där oskrivna artikeln jag nu måste jobba med” då universitetet genomgår en omvandling och utbildningar ska planeras om. Alla behövs, både lärare och studerande, för att föra arbetet framåt och garantera en konkurrenskraftig utbildning för våra studerande även i framtiden. Det kräver (överraskningsvis) flexibilitet. Öva på det. Säg ’och’ i stället för ’men’.

Glad sommar,

hälsar Anna-Greta Nyström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *