Alla inlägg av Anna-Greta Nyström

Lärandet som en upplevelse (och lite om Louvre)

Två dagars föreläsningsmaraton (189 slides) kryddat med livliga och högljudda diskussioner. Armar som viftar, upp till 15 av 40 personer som pratar i mun på varandra, skratt, oorganiserade stunder med föreläsaren som försöker ta kontroll över diskussionerna genom att ropa med all sin kraft guys, guys, we’re here to learn from each other. Detta kunde i och för sej äga rum i ett auditorium i Åbo, men just nu befinner vi oss i Mellanöstern, i Abu Dhabi. I och med att Handelshögskolan vid Åbo Akademi är mitt i processen att ackrediteras för AACSB, sitter även jag, i egenskap av arbetsgruppmedlem, på seminariet med den insinuerande titeln ’assurance of learning’, fritt översatt garanti av lärande.

Den utlovade Powerpointrallyn tvingar mej att reflektera över hur hela sessionen är uppbyggd och hur varierande man kan tolka metoden föreläsning i olika kontexter. Finländare tenderar att fokusera på att leverera så mycket information som möjligt under de 90 minuter som finns tillgängliga (grovt karikerat baserat på egna erfarenheter), medan det är mera av en regel att de av icke-finländskt påbrå skickligt bygger sessioner där diskussion mellan deltagare och föreläsare logiskt och smidigt leder föreläsaren vidare genom den planerade presentationen. Talet bryts av och kryddas med små eller stora uppgifter för att hålla uppmärksamheten och energinivån uppe. Berättelsen blir intressantare och aktiverar deltagarna; deltagarnas egna berättelser vävs in i ett större sammanhang. We’re all here to learn, vi är alla här för att lära oss. Jag drar paralleller mellan seminariet och ett senare ex tempore besök till Louvre Abu Dhabi, där man tydligt satsat på att skapa en upplevelse för besökaren. Besökaren är inte aktiv i att skapa berättelsen i detta museum, men stigen genom museet och de korta beskrivningarna av olika föremål, artefakter och målningar får besökaren snabbt att inse människans roll i den stora berättelsen som uppstår. Genast i början av besöket får besökaren se föremål man använt för att skära (droppformade tunna blad av sten), vaser och urnor som använts vid begravningsceremonier, skrin och lådor där man förvarat de första pennorna (som snarare var stickor). Vid dessa vackra skrin och askar stannar jag och reagerar på sättet de beskrivs: då du öppnar denna låda kommer ord att få vingar, berättelsen att få liv. I Finland skulle vi beskriva skrinet som ”Detta är en ask som användes för att förvara de första pennorna”. Praktiskt. Rakt på sak.

Lärandet i sej borde vara en stig genom Louvre. En upplevelse. En upptäcktsfärd. En möjlighet att skapa en berättelse och se sin egen roll i den berättelsen, endera som individ eller som ett kollektiv (disciplinen, nationen, människan). Lärandet är alltid en upplevelse, på ett eller annat sätt. Utmaningen är snarare att som lärare skapa lärandeupplevelser och möjligheten för varje kursdeltagare att väcka berättelsen till liv och låta orden få vingar. I motsats till att leverera fakta, hur kunde vi designa en stig, en upptäcktsfärd för våra studerande?

Självklart relaterar denna tanke inte enbart till strukturen och innehållet under en föreläsningssession, utan också till en kurs som helhet. Hurdan lärandeprocess utgör kursen från början till slut? Vad händer innan och efter kursen, var platsar den i utbildningsprogrammet? Är alla metoder som används ändamålsenliga och stöder sättet vi mäter lärande; är lärandemål och examinationsformer i linje med varandra, och även ämnets övriga kurser? Vilken del av den stora berättelsen utgör just den här kursen, den här föreläsningen, den här essän? Lärande innebär inte en distributionsprocess där man överför kunskap; det är en process av connecting the dots, att länka samman bitar av information, se strukturer och sammanhang, skapa berättelsen, både den individuella och den kollektiva. Guys, we’re here to learn from each other.

För att återgå till seminariet i Abu Dhabi. Som lärare ska vi kunna garantera lärande för våra studerande, vilket innebär ansvar för att planera meningsfullt lärande. Vi kan berätta om saker för våra studerande alternativt be dem läsa om sakerna och i stället berätta åt oss (gärna skriftligen), eller vi kan möjliggöra en stig full med upplevelser, där lärandet är resultat. Var kreativ. Skapa upplevelser och låt dina studenter forma sin berättelse.

Om förändring och flexibilitet hos lärande

Då våren övergår till sommar och semesterveckorna närmar sej kan det vara en idé att stanna upp och blicka bakåt mot läsåret som gått. Det akademiska året känns ovanligt kort denna tid på året; mycket blev ogjort (den där arma artikelidén som aldrig såg dagens ljus på papper) medan mycket blev gjort. Läsåret 2013-2014 har vid den ena av ÅAs toppenhet inom utbildning, Handelshögskolan, varit fyllt med utmaningar som följd av samarbetsförhandlingar och omorganiseringar. Det ena och det andra ska planeras om, effektiveras och göras smidigare. Ord som ’samarbete’, ’gemensam’ och ’tillsammans’ flaxar förbi i diskussionerna. Lika mycket hör man orden ’hinner int just nu’. Det som få tar upp till diskussion är graden av flexibilitet som finns bland kollegerna och hur man förhåller sig till tanken om förändring. Förändring i sig sker smått och stort hela tiden, men sällan råkar man hitta sig själv mitt i en osäker och instabil omgivning där en gemensam målsättning saknas. Det finns kolleger som får energi av förändring och ser möjligheter i den. Det finns också kolleger som gillar saker som de är och skulle helst se att ingenting ändras. Absolut ingenting. Nånstans där ska en medelväg hittas om enheten ska utvecklas och utveckla tillsammans.

Handelshögskolan har inlett en process redan 2012, Lärande i fokus (LiF), där varje ämne granskar innehåll, struktur, arbetsfördelning, kursteman, kompetenser och färdigheter som resultat osv. Numera tar vi även hjälp av en pedagogiskt meriterad facilitator. Visst utvecklade ämnena sitt kursutbud även innan LiF. Skillnaden i och med en nerskriven och beskriven process är att ämnena systematiskt utvecklar sig genom hela året, i motsats till det tidigare årliga mötet som påtvingades då kursprogrammet skulle slås fast. Eftersom deadline bokstavligen hänger över en är det lätt och smidigt att köra vidare med exakt samma struktur, innehåll och uppsättning som tidigare – utan att hålla en djupgående diskussion om vad studerande vid ett ämne kan tänkas behöva för framtiden. Har världen förändrats sedan 1992 då en viss kurs infördes i programmet? Kanske det. Skulle man kunna tänka sej någon ny och annorlunda undervisningsmetod? Borde ens försöka.

Om inte annat så har vi själva fått en spark i rumpan som påminnelse över att världen förändras. Vi står mitt i en omorganisering som kräver både påhittiga idéer, nytänkande och omtänkande. Med andra ord, flexibilitet. Vid Handelshögskolan har vi haft turen att öva oss på att utveckla i många år, även om de senaste två har varit mer än intensiva och byggt samhörighet och gemensamma målsättningar såväl inom ämnena som mellan dem. Detta är icke att förringa, designen av den osynliga processen, och att jobba tillsammans; att skapa en teamanda för att i framtiden ta sig an de utmaningar som kommer. Då pratar jag inte om team som organisatorisk effektiveringsverktyg eller slagord, utan som ett verktyg för snabbt lärande. Detta tema dyker upp om och om igen även på olika konferenser och tillställningar både nationell och internationellt. Små ofullständiga experiment ger möjlighet till snabba lärdomar och snabb utveckling. Det andra temat som dyker upp är kunskapen att slappna av, ha roligt då du lär dej och utvecklar vad än det är du utvecklar. Låt idéerna flöda, säg inte nej (naysayers borde som regel elimineras ur diskussionen). Låt den andra tala till slut och pröva för omväxlings skull att byta ut ordet ’men’ mot ’och’. Förändring hämtar möjligheter med sig, och det kräver flexibilitet i tänkandet. Skapa nya lådor i stället för att tänka utanför lådan, och stanna för allt i världen inte inne i lådan.

Som lärare behöver vi också kunna visa exempel för de yngre i vår gemenskap (läs: studerande) hur man hanterar situationer och hur man jobbar med att utveckla sin omgivning. Allra helst tar vi med dem i själva jobbet. Glöm alltså inte de studerande; utbildningarna görs för dem, inte för att sysselsätta oss lärare. Vi lever i ett samhälle där information föråldras på några år och då är vi inte nödvändigtvis de bästa att avgöra vad de unga kommer att behöva i framtiden; prata med dem som anställer, dem som bytt bransch, forskare och lärare vid konkurrerande utbildningar, gymnasie-elever, vem som helst som kan kittla dina tankar. Det betyder också att vi inte kan stampa på stället, och inte heller sätta skygglappar på och gömma oss bakom ”den där oskrivna artikeln jag nu måste jobba med” då universitetet genomgår en omvandling och utbildningar ska planeras om. Alla behövs, både lärare och studerande, för att föra arbetet framåt och garantera en konkurrenskraftig utbildning för våra studerande även i framtiden. Det kräver (överraskningsvis) flexibilitet. Öva på det. Säg ’och’ i stället för ’men’.

Glad sommar,

hälsar Anna-Greta Nyström