Ett genomgående tema inom modern universitetspedagogik är konstruktiv samordning, dvs kort och förenklat: det vi vill att studenterna skall lära sig, det skall vi också undervisa (genom val av vettigt innehåll), på ett sätt som säkerställer inlärning (genom val av ändamålsenliga undervisningsformer), samt bedöma på ett sätt som mäter just den önskade inlärningen (och inget annat). Många har kanske noterat att förslaget till ny ”Instruktion för examination och bedömning (EB) vid Åbo Akademi” innehåller ett intressant samordnande element som tagits emot med blandade känslor. Den 27 § föreslår så här:
”Bedömningsgrunderna anger hur bra en studerande enligt vitsordsskalan uppnått lärandemålen. Bedömningsgrunder ska formuleras för varje godkänt vitsord i alla kursbeskrivningar (jfr UniL 44 §)” (EB 27 §).
Nu är det förstås ingalunda klart att så här kommer att bli fallet, snarare sagt det motsatta om man lystrar till korridorsnacket. Låt oss dock spekulera i av vad en dylik anvisning skulle innebära, för förr eller senare tror (och hoppas) jag vi står inför en sådan.
Det är kanske bra att börja med att konstatera att det hela bottnar i studentens rättsskydd. I Finland är vi rent av lite dåliga att värna och utnyttja vårt rättsskydd. De som gör det uppfattas ofta som lite udda och rent av irriterande typer som har svårt att acceptera sin situation. Undervisar själv en hel del utbytesstudenter och bland dem hittar man ofta sådana som minsann behärskar konsten och använder den utan att skämmas (trots att de många gånger i övrigt beter sig mera hövligt och respektfullt gentemot den undervisande personalen, och t.ex. tilltalar en ynka akademilektor ”professor”). I vårt land hart det kanske ringa betydelse om det står en trea (3) eller fyra (4) på ditt kursbetyg, men t.ex. i Tyskland eller Kina har det mera sannolikt långtgående följder för hur din framtida karriär utvecklas. Och då har det en betydelse om du och jag som universitetslärare gjort det klart för studenterna hur vi kommer att bedöma dem, dvs vad krävs för trea (3) och vad för en fyra (4).
Däremot vill nog våra inhemska studenter gärna få feedback på sin inlärning. Ett vitsord utgör förstås ett led i att uppfylla en dylik ambition (jag tror också det här är ett symptom på nånting jag kallar prestationsmentalitet, som jag skall återkomma till nedan).
Oberoende av studenternas motiv, hur skall man då som lärare gå tillväga för att konkretisera dessa mål? EB ger oss en del färdkost, bl.a. att:
”Lärandemålen utgör betygskriterier, så att en studerande som har godkänts har bedömts uppfylla alla lärandemål” (EB 29 §).
På skalan 1-5 skulle alltså då en etta (1) innebära att samtliga lärandemål uppfyllts. Men vad blir då en tvåa (2), en trea (3) osv? EB ger oss visserligen en lätt utväg här:
”En godkänd studieprestation kan även ges bedömningen godkänd om studieprestationen är av ett sådant slag att en gradering inte är meningsfull” (EB 29 §).
Det här känns ju väldigt lockande, men jag vill tillsvidare undvika frestelsen och istället försöka problematisera detta på ett detaljplan. Här finns många aspekter att betraka. Givetvis är skillnaden ämnena emellan stor, grovt indelad i naturvetenskaper och teknik å den ena sidan, och humaniora och samhällsvetenskaper å den andra. Lärandemålen i de förstnämnda kretsar ofta kring inlärningen av olika metoder, tekniker och räknesätt (därtill kan jag tänka mig att så också är fallet inom t.ex. språk, psykologi och psykologi, dvs ämnen som ger en klar behörighet). Inom de senare ter sig lärandemålen (för en oinvigd) ofta mera abstrakta. En annan aspekt är nivån på kursen.
En sak som ganska fort står väldigt klart är hur snedvriden en traditionell tentamen är i ljuset av konstruktiv samordning. Återigen är en traditionell tentamen med på måfå utvalda frågor och där 40% – 60% av det totala poängantalet utgör gräns för godkänt, och därpå följande vitsord kan definieras i jämna poängintervall. Om man då tänker sig att (i bästa fall) varje fråga motsvarar ett lärandemål så betyder det ju att man kan bli godkänd i kursen trots att man fått nollpoäng på en viss fråga och därmed inte uppnått ett visst lärandemål (Nota Bene: utifall att varje tentfråga faktiskt skulle motsvara ett visst lärandemål så borde ju poängskalan vara samma som kursens betygskala). Det här sopar (vi) ”lata” lärare gärna under mattan, för en traditionell tentamen erbjuder oss de facto ett ur vår synvinkel effektivt sätt att betygsätta studenter (trots att det inte nödvändigtvis alls mäter specifika inlärningsmål). Lyckligtvis ger EB:s 16 § en rad nyttiga verktyg och definierar åtta olika examinationsformer.
Likväl återstår frågan hur man successivt skall höja ribban (t.ex. från ett (1) till fem (5), såsom i mitt fall). Själv frestas jag vända mig till farbror Bloom, som så många tidigare under mina studier i universitetspedagogik: kunde vi tänka oss att konstruera en vitsordskala längs dennes berömda taxonomi (se också Lena Englunds inlägg i Lärarbloggen från den 13.4.2015)? I första hand tänker man sig väl att man rör sig längs Blooms taxonomi från vänster till höger när man går från grundkurser till ämnesstudier och vidare till fördjupade kurser, men varför skulle inte taxonomin kunna tillämpas som en sorts vitsordsskala inom en kurs?
Jag har också en viss farhåga, som jag tillkännagivit flera gånger under mina Unipeda-studier: är det så att en dylik specificering av undervisningen (notera den smidiga övergången till ett lärarcentrerat angrepp) leder till att vi sist och slutligen nu bygger den korvfabrik som man så högljutt motsatte sig och målade upp i slutet på 90-talet, speciellt från studentkårs- och humanistiskt håll? Är det här ett uttryck för den prestationsmentalitet som allt starkare råder bland våra studenter: ”berätta för oss vad vi skall göra, när vi skall göra det och hur vi skall göra det när sen vi gör det (för att klara av kursen och kunna övergå till nästa så att vi kan bli klara fort)”.
Kommer det att för oss universitetslärare då gå som för smeden i Zolas roman: den fina handkonsten får sakta men oundvikligt ge vika för ångpannans övermakt (får i alla fall hoppas att vi i så fall inte fastnar i samma Fälla som naturalimens mästare så levande och avskyvärt skildrar)? Vår ångpanna är då å ena sidan kvalitetssystem a la EB som strävar till att kodifiera vår tysta kunskap och å andra sidan internet som en överlägsen distributionskanal för sådan kodifierad kunskap.
Istället för att uppvigla oss själva i bottenlös självömkan och byråkratiförakt tror jag det finns en ljusare sida på det hela. Jag ser framför mig framtida karriär som undervisningsarkitekt. EB ger ju mig de facto å den ljusare sidan mig befogenheter att specificera vad som är viktigt inom mitt område och hur det skall mätas. Vi får ju heller inte glömma universitets grundläggandeuppgift i att ”erbjuda på forskning baserad undervisning” och då duger det inte med mikrovågsuppvärmd skåpmat. Det här är två uppgifter som ingen ångpanna ännu kan lika bra som universitetsläraren (vill jag tänka).
Ser ni samma framtid som jag?
Magnus Hellström, akademilektor i industriell ekonomi (FNT)
Intressant och tankeväckande läsning. Konstruktiv samordning (eng. Constructive alignment): Din sammanfattning visar mycket bra vad som sist och slutligen döljer sig bakom det här, i mitt tycke, något märkliga begreppet. En slags anpassad egenkontroll och samtidigt kvalitetssäkring av undervisningen med syfte att på bästa möjliga sätt säkerställa en önskad inlärning. Jag kan hålla med om att det är viktigt att kritiskt fundera över vad allt detta innebär. Visst finns farhågorna där men förhoppningsvis överväger ”den ljusare sidan” tex. när det gäller att ge feedback och bedömning.
Det är mycket utmanande att formulera klara och exakta krav för varje vitsord. Men jag tror att Blooms taxonomi kan vara till hjälp i den processen. I det långa loppet kan förhoppningsvis ett sådant förfarande göra studenter och lärare mer kvalitetsmedvetna. Jag skulle också tro att det på många håll kan betyda en förändring i tänkesättet att utgå från att en 1:a betyder att lärandemålen uppfylls, och att allt utöver det överträffar lärandemålen.
Det är också en tänkvärd och viktig poäng att en 0:a i en tentamensfråga betyder att man just för den delen av kursen inte uppfyllt lärandemålen.
Framtiden är svår att sia om. Det är motsägelsefullt att diskutera om höjda krav, samtidigt som det från ekonomiansvarigt håll så länge har tutats ut hur alltöverskuggande viktigt det är att studenterna skall bli fort färdiga. Tycker inte det visar på ”bottenlös självömkan” att påpeka att det inte är lätt att kombinera krav på snabb produktion av examina, på minskat studiestöd med krav på höjd kvalitet på de avlagda examina.