Flumhumanisten ser sin kollega Excel-ingenjören på studentrestaurangen och störtar andfådd fram till hans bord: ”Har du hört att det finns chefer vid ÅA som för en kurs på 5 sp med flera hundra deltagare endast godkänner 120 h arbetstid i arbetsplanen på 1600 h? Jag menar … med den sortens matematik … nån stackars lärare kan ju i teorin komma att undervisa 13 sådana kurser per år!” ”13.33 för att vara exakt”, säger Excel-ingenjören. ”Låter effektivt. Det löser en hel del problem med finansieringen av verksamheten.” ”Men … ingen människa kan ju klara av det! Inte en gång och inte 13-nånting gånger! Och samma sak nästa år!” Flumhumanisten låter gråtfärdig.
”Hur så inte?”, frågar Excel-ingengören. ”Låt mig se … ” Han öppnar sin laptop och börjar knacka in något i rasande fart. ”30 h föreläsningar, 90 h återstår … 10 h förberedelser … man hinner kolla genom powerpointen från ifjol så man vet vad man ska prata om … 80 h återstår … 10 h extra om man ska uppdatera nåt … 70 h återstår … Jo, det går riktigt finemang!”
”Men tenten, att rätta tentamina för flera hundra deltagare! Och några tiotal av dem kommer att behöva tenta om! Och alla övningarna under kursens gång! Och den där tentamen ska ju planeras också! Och man ska ju hålla kontakt med deltagarna!” ”Du har så rätt”, säger Excel-ingenjören, ” den där tentamen måste planeras också. Vi reserverar hela 10 h för det. Väl planerat är hälften gjort. Men att rätta tentamina är såååå 90-tal! Det finns system som kan rätta dem automatiskt, och resultatlistan kan exporteras direkt till Excel. Det ger 0 h för att rättningen, 10 minuter för att importera filen och att granska resultatet.”
”Men det där går väl bara med flervalsfrågor”, försöker Flumhumanisten invända. ”Inte alls, jag har ett system som rättar kod också. Både Python, Java, C och C++ understöds. Att planera tentamen och koda det system som granskar koden tar nog aningen längre … vi reserverar 20 h för det … 50 h återstår! Nej, 49 h och 50 minuter. Dem kan jag använda till att planera kursövningarna. De rättas ju av samma system. Allt sker via nätet. Jag behöver varken träffa deltagarna eller förklara nånting för dem eller se på deras patetiska lösningsförslag. Mitt system kommer att ta hand om ALLT, precis allt!”
”Men … mina kurser har ingenting att göra med giftiga ormar eller Sumatra eller vad-det-nu-var som du nämnde! Tänk om kursen går ut på att analysera invandringens effekt på demografin och ekonomin … eller hur Den Poetiska Eddan har inverkat på 1800-talets nordiska litteratur … eller epistemologi … eller ontologi …”
”Aldrig!”, ropar Excel-ingenjören, ”Aldrig att det sitter hundratals deltagare på en kurs om Den Poetiska Eddan!! Men inom t.ex. ekonomi eller naturvetenskaper … det går nog att fixa. Inga problem. Man får bara lite fundera hur man formulerar frågorna … typ … invandringens effekt på ekonomin i ett 20-årsperspektiv är a) positiv b) neutral c) negativ d) vet ej. Piece of cake!” Men han talar till sin laptop. Flumhumanisten har bytt bord.
I det nya bordet sitter Labbrocken som har tjuvlyssnat diskussionen. ”Vet du, jag håller helt med dig”, säger hon. ”Om jag tänker på våra kurser så är de nog resurskrävande. Föreläsningarna ska hållas och förberedas noggrant, och uppdateringen tar sin tid, eftersom hela området utvecklas med himla fart. Och så måste vi ha de praktiska labbarna, och där ryms det endast ett bestämt antal deltagare åt gången. Försöker man tvinga dit flera blir det en säkerhetsrisk. Och det krävs personal som ska handleda de där labbarna. Minst 2 av oss ska vara på plats samtidigt. Och så ska deltagarna skriva sina labbrapporter, och de måste granskas och bedömas. Och så kommer tentamen, som inte kan ha flervalsfrågor. Vi måste försäkra oss om att deltagarna har förstått sig på alla skeden av processerna och de kausala sambanden. Minst 300-400 persontimmar krävs för en sådan kurs.”
Flumhumanisten suckar av lättnad. Här förstår någon henne. Hon har alltid ansett sig vara en kulturbärande och kulturförmedlande aktör, fast på sistone har hon ofta känt att ledningen mera sett på henne som en utgiftspost. Hon har sett framemot att få introducera sina studerande till idéhistoriska tankegångar och till klassiska litterära mästerverk, hon älskar ögonblicket när någon av hennes adepter har insett sammanhang och hittat mönster i hur vi tänker och handlar, och brinner nu av iver att få utveckla dessa, helst med sin lärare som villig åhörare. Det är hennes viktigaste arbetsuppgift.
Att försöka forcera tankegångarna om Den Poetiska Eddans inverkan på senare litteratur ner på en powerpoint som omvandlas till pdf för nätet har varit tungt nog, men ett flervalsprov … då pratar man om ett helgerån. Hon vaknar till när Labbrocken säger: ”Jag har blivit välsignad med en chef som inser att om man får betalt för 1600 h så ska man inte behöva jobba mer än 1600 h. Det är ju den planen som ska följas, eftersom de gamla undervisningstaken är gammalmodiga. En stor del av vår undervisning har ju de facto bytt skepnad, och i stället för att stå i föreläsningssalar, datorklasser och laboratorieutrymmen dagarna i ända jobbar vi en hel del med att producera material som ska stöda lärande, med att handleda studerande, besvara studentmejl … och oj, det skulle vara roligt att hinna forska också. Eller ens hinna läsa vad andra har kommit fram till.
Våra chefer inser allt det där, och varje år kollar vi i utvecklingssamtalet hur det har gått att följa arbetsplanen och ändrar den vid behov. Precis som sig bör.” Flumhumanisten ler varmt. Underbart att det finns chefer som vet att 1600 timmar betyder 1600 verkliga, konkreta timmar bestående av sextio minuter var. Inte sjuttio, inte hundra, inte tvåhundra. Men länge hinner hon inte njuta av känslan, Excel-ingenjören har blivit klar med sina kalkyler och tränger sig på.
”Hörni, jag har räknat färdigt och det ska nog gå!! Och allt går att förverkliga på 1600 h! Man har tre kurser per period, och de ska alla följa exakt samma format: 30 h föreläsningar, 20 h förberedelse, 10 h tentplanering, 40 h planering och kodning av uppgifterna, 5 h för att uppdatera Moodle-sidorna, 5 h för att planera, utföra och granska kursfeedback, 5 h för att besvara frågor på kursanslagstavla, det lämnar ännu 5 h för att koordinera arbetet med kolleger … nej, 4 h 50 minuter, för de där tentresultaten ska exporteras och skickas vidare … men det blir nog bra. Det blir 12 kurser under året, och så har vi den trettonde under sommaren, precis som regeringen önskar.
Dessutom ryms de kalkylerade 13 x 30 h närvaroundervisning, som ger 390 h, riktigt fint inom undervisningstaket som det gällande avtalet specificerar, 392 h, som nu med det nya konkurrenskraftsavtalet ska förresten höjas till 396 h! Skönt med chefer som vågar vara innovativa och moderna! Hög tid att införa lite businesstänkande i högskolorna! Det förbereder gänget för det verkliga arbetslivet! Return of investment … och av 1600 h totalarbetstid blir det ännu 40 h över per år, då hinner man gå på toaletten, hur många minuter blir det per arbetsdag …?”
Men han talar till väggarna. Labbrocken och Flumhumanisten har flytt, den ena till laboratoriet där hon borde kontrollera det kemiska lagret före höstens stora labbkurser, den andra till sin forskarlya där de tjocka opusen ser förebrående på henne i de överfyllda bokhyllorna: hur många timmar har du tänkt reservera för tanke, fördjupning och reflektion i din arbetsplan? Hur många timmar tänker du spendera med oss?
Lektorsföreningen vid Åbo Akademi, styrelsen 2016
- Johan Werkelin, ordförande
- Lena Marander-Eklund, sekreterare
- Mårten Björkgren
- Mira Karrasch
- Jonas Lagerström
- Annamari Soini
Sammanfattar bra utgångsläget!
Frågan om det finns ett samband mellan tid och kvalitet är komplex (säger flumhumanisten 😉 )
Att tända ett ljus i ens studerande ögon eller att själv få en insikt (fröet till forskning), det är det som är kvalitet, det som går utöver det fyrkantiga som står i Studentlitteratur. Att få en insikt som går utöver det rådande tar i regel ingen tid, själva momenten alltså. Däremot är det mycket svårt att lägga fingret i vad precis vi ska göra för att nå denna punkt. Alla börjar sin resa genom kunskap, traditioner och insikter på olika ställen, och man vet ibland själv inte varför man inte såg vissa saker tidigare, allt verkar så självklart när man nog en gång har förstått det. Vi har en problematisk tendens att ringakta all kraft och ansträngning som finns bakom insikten då den själv känns så lätt när den en gång låter alla bitar falla på plats.
Att man kan undervisa och tenta sådan kunskap som har ett rätt och fel svar genom flersvarsfrågor är en sak. Men om man siktar mot det som alla universitet världen över har i sin framtidsvision: excellens, så behöver vi rejält mycket mer än flersvarstentamina. Excellens och kvalitet kommer från att någon tar sig tid för individuell handledning i undervinsingen (även peer-handledning, tutorskap etc. kan utnyttjas med fördel).
Hur mycket handledning kan man ge? Hur mycket behövs det? När räcker det, och när kan/får jag intyga att X kan Y? Det beror på, så klart. Ibland behöver en studerande mer, ibland mindre handledning. (Ack så jobbigt att människor är individuella och inte passar in i Excel-rutor).
Bra är, att det brukar jämna ut sig när man har fastanställning.
Excel-beräkningsbehovet på minutbasis kommer dock in då institutionen vill anlita en extern person, då behövs klara antal timmar. Ju fler snuddjobb inom universitet desto större tvång alltså på att ange en konkret siffer, som dock inte kan finnas. Hur kan vi lösa detta? Egentligen bara genom bättre anställningsförhållanden och fler befattningar.
Men dagens situation klämmer ytterligare: När får man ge upp en viss studerande? Får man ge upp någon då man har resultatansvar? Hur mycket handledning ska jag då använda för att få X ska fatta Y?
Tidigare var vi anställda av allmänheten. Att enbart utexaminera någon om hen faktiskt var bra var ett hedersuppdrag, ett kall. Att förmedla sin kunskap till nästa generation kräver ärlighet mot sig själv som lärare, mot kunskapen/traditionen och mot studeranden som har rätt att veta om hen faktiskt är bra och har en chans inom ämnet. Idag är vi anställda och utbildning blir allt mera privatfinansierade. Det ska vara lönsamt och effektiv. Var finns kvalitetsfrågan här?
(Cynikerns Excel-tipp: Det tar ingen tid att stämpla genom alla studerande och ge de ett examen, det är mycket effektiv och ger din institution ett resultatstarkt kvalitetsansikte, på köp får man tid att forska.)
Det behövs tid för att nå kvalitet. Om man inte vill ge tid så har man förr eller senare ingen kvalitet kvar, även om alla kvalitetssäkringssytem är nöjda och attesterar annat.
Hur mycket tid behövs? Det var just det att kvalitet inte är en kvanititet och därför inte egentligen kan mätas.
Kreativa företag jobbar i regel inte med arbetsplaner på minut/timbasis och inte med paradoxer som repotronic.
Många bra poänger presenterade på ett underhållande sätt. Trots att jag sympatiserar stort med såväl Flumhumanisten som Labbrocken, vill jag lyfta fram en poäng som så många Excelingenjörer tyvärr förstör genom att föra sin analys till en människofrämmande ytterlighet: jag tror inte det i sig är något fel i att planera och analysera vår verksamhet genom att kvantifiera den. Rätt gjord och tillämpad kan den i bästa fall hjälpa oss att utveckla vår verksamhet så att vi kan erbjuda bättre undervisning, samt uppleva mindre stress och större belåtenhet med vårt arbete. Fel blir det förstås när de som gör beslut antingen inte förstår vad siffrorna säger eller tror att de svart och vitt berättar allting. Jag tror vi kan dra nytta av såväl kvalifikation som ’kvantifikation’.
Tack för den texten! 🙂
Humor är bästa vapnet att angripa problem.