Om kommunikativa mönster i finlandssvenska och sverigesvenska handledningssamtal

Att samtalskulturerna i Finland och Sverige i viss mån skiljer sig åt kan de flesta antagligen hålla med om. Men hur avspeglar sig variationerna i handledningssamtal? Ser kommunikationen annorlunda ut vid finlandssvenska respektive sverigesvenska högskolor? Vad spelar samtalsmönster för roll för relationen mellan lärare och studerande?

På sociologin fick vi igår (25.1.2017) besök av två samtalsforskare, Sofie Henricson (Åbo universitet) och Marie Nelson (Stockholms universitet) som kom för att delge oss sina resultat från forskningsprojektet Interaktion och variation inom pluricentriska språk (http://www.su.se/svefler/ivip ). Ämnet sociologi utgjorde nämligen ett av fälten där forskarna under tre veckors tid år 2012 samlade in material för sin forskning. Materialet består bland annat av fältanteckningar samt (audio/)visuella inspelningar av handledningstillfällen, som forskarna sedan har transkriberat och analyserat.  För mina kolleger var det speciellt intressant att få feedback på sitt eget arbete som handledare ur kommunikationssynpunkt. Men även för mig, som inte var anställd vid ämnet under materialinsamlingsperioden, var presentationen och diskussionerna som uppstod kring forskningsresultaten tankeväckande, inte minst ur pedagogisk synpunkt.

I forskningsprojektet intresserade sig Henricson och Nelson bland annat för rådgivning, återkoppling, pauser och överlappande tal under handledningssamtal. Gällande rådgivning var ett av de centrala resultaten att finlandssvenska handledare tenderar att gå rakt på sak då de framför råd och kritik. Sverigesvenska handledare däremot kännetecknas av att linda in och mjuka upp kritiken genomgående under handledningstillfällena. Den finlandssvenska handledarstilen utmärks av tydlighet, klara budskap och en strävan efter att komma framåt, medan den sverigesvenska handledaren diskuterar fram sina råd, så att till och med stavningsfel kan ge upphov till diskussion.

En annan märkbar skillnad i kommunikationsmönstren var att sverigesvenska handledare ofta kommer med förmildrande förklaringar till bristerna eller problemen i studenternas texter, i stil med ”men det tror jag du redan vet” eller ”det var säkert så här du menade, eller hur?”. Att handledarna på detta vis besvarar kritiken för studenten tolkar forskarna som ett sätt att undvika konfrontationer där studenten eventuellt kan ”tappa ansiktet”. Vid finlandssvenska handledningstillfällen fann forskarna betydligt oftare att studenten förklarar sin egen skrivprocess och själv berättar varför hen gjort si eller så. Detta anser forskarna vara kopplat till olika upplevelser om rollfördelningen vid ett handledningstillfälle. I Finland verkar asymmetrin mellan handledare och handledd inte vara ”ansiktshotande” och således behöver man inte i samma utsträckning som i Sverige jobba på relationen under samtalets gång. På samma sätt talar sverigesvenska handledare tidvis om studentens text genom ett samproducerande ”vi” eller ett indirekt ”man”, medan det klart vanligaste pronomenet i finlandssvenska materialet var ett direkt ”du”.

Dessa variationer i samtalsmönster måste naturligtvis förstås i relation till de kulturella omgivningarna. Forskarna betonade att studenter i allmänhet förstår och kan tolka innebörden i den handledning de får enligt de kulturella och språkliga koder de lärt sig under hela uppväxttiden. På så sätt förstår en sverigesvensk student då hen blir utsatt för kritik, oberoende av hur inlindat den framförs. Likadant kan en finlandssvensk student tolka en hel kedja med råd som följer på varandra som helt saklig och förväntar sig inte diskussioner kring tekniska detaljer. En intressant aspekt som endast kort berördes under presentationen var handledningssituationer där samtalsparterna kommer från olika kulturella bakgrunder. Som handledare behöver man speciellt i dessa situationer vara medveten om hur man talar och om att talet kan tolkas på olika sätt.

Men utöver detta är det pedagogiskt sett även intressant att reflektera kring hur vi genom våra kommunikativa mönster skapar närhet och distans samt ger utrymme för studentens röst. Genom att studera skillnader i samtalskulturer emellan kan vi lära oss av varandra men även hålla fast vid det vi själva värderar. En av mina kolleger föreslog skämtsamt ”curlinghandledning” som begrepp för den sverigesvenska stilen. Min främsta tanke var, att det är problematiskt om handledaren försöker tala med studentens röst, eftersom det är ett sätt att omyndigförklara hen. Det blir också hinder för studentens akademiska utveckling, ifall hen inte behöver/får formulera sig och försvara sig med egna ord. Samtidigt verkar det enligt min uppfattning som att den finlandssvenska handledningsstilen ibland är alltför direkt eller hård i relation till studentens personliga och akademiska upptagningsförmåga, vilket kan leda till press, ångest eller känslor av misslyckande hos studenten. Handledare vet inte alltid hur studenten mottagit och uppfattat kritiken eller vilka förväntningar studenten har inför handledningen. Mer dialog och en viss finkänslighet kunde i detta avseende vara på sin plats, vid sidan av tydliga budskap.

Avslutningsvis vill jag tillägga att varken de ovannämnda forskarna eller jag själv är ute efter att göra långtgående generaliseringar på basen av forskningen. Det finns även märkbara variationer bland handledare och studenter inom bägge språkområden. Tillsammans med mina kolleger diskuterade vi också hur handledningsförhållanden kan se väldigt olika ut bland annat beroende på universitetets och ämnets storlek, studentens och textens nivå samt handledarens och den handleddes inbördes relation. Alla dessa aspekter gör handledning till en spännande och komplex aktivitet, där man som handledare ständigt kan utvecklas.

Heidi Henriksson, doktorand i sociologi

3 thoughts on “Om kommunikativa mönster i finlandssvenska och sverigesvenska handledningssamtal

  1. Vilken intressant undersökning! Under min tid som doktorand vistades jag en termin vid ett svenskt universitet och kunde konstatera att seminariekulturen var hårdare där. Kritiken var skarpare och ofta ifrågasattes själva fundamentet för det vetenskapliga arbete som presenterades. Eventuellt karakteriserade det här endast den institution som jag vistades vid, men ditt inlägg fick mig att fundera om det även kan handla om att svenskarna är mera känsliga för makthierarkier. I ett forskarseminarium med jämlikar är det okej att vara sträng, men i en handledningssituation med en student försöker man överbrygga maktobalansen, som du också skrev.

  2. Spännande att de kulturella skillnaderna mellan sverigesvenskar och finlandssvenskar som jag ofta mer eller mindre omedvetet (fördomsfullt?) tar för givna observerades så tydligt i Henricsons och Nelsons handledningssamtalsforskning. De sverigesvenska resultaten förvånar mig inte, men jag hade kanske inte förväntat mig att skillnaden mellan den svenska och finlandssvenska handledarstilen var så markant. Det är kanske de senaste årens diskussioner i media, kafferum och e-postlistor om kundmentalitet och curling inom den finlandssvenska skol- och universitetsvärlden som fått mig att tro att finlandssvensk undervisning blivit mer ”svensk”. Henriksson nämner att frågan om interkulturella handledningssituationer endast berördes kort under Henricsons och Nelsons presentation. Frågan behandlas tyvärr inte heller i deras artikel ”Giving and receiving advice in higher education. Comparing Sweden-Swedish and Finland-Swedish supervision meetings” (2017), men eftersom den torde vara relevant såväl inom kommunikationsmönsterforskningen som för pedagoger på alla undervisningsnivåer i våra mångkulturella samhällen är det kanske en fråga projektet återkommer till i framtida undersökningar. Jag blev också nyfiken på andra intersektionella aspekter av handledningssamtal som exempelvis kön och ålder. Hur skiljer sig samtal mellan manliga handledare och manliga studenter från samtal mellan manliga handledare och kvinnliga studenter och vice versa? Är skillnaden i handledarstil mellan yngre svenska och finlandssvenska handledare större eller mindre än den mellan äldre svenska och finlandssvenska handledare? Jag tror att svaren på dylika frågor kunde vara mer överraskande än de svenska och finlandssvenska skillnaderna.

    1. Innlegget var spennende å lese for en som tok doktorgraden i Sverige, lærte veiledningspedagogikk i Norge og jobber i Finland. I Sverige hadde jeg to svært forskjellige veiledere: Den ene, som var svært erfaren, kom hver gang vi møttes med fire korte punktvise tilbakemeldinger som alle virket veldig enkle å gjøre noe med. Hun var saklig, og verken positiv eller negativ. Vi gikk alltid vel forlikte hver til vårt, glade og fornøyde. Når jeg arbeidet videre med teksten, så viste det seg alltid at hennes punkter førte til omfattende endringer og innebar mye arbeid – men det var alltid verdt det! Den andre veilederen fungerte som en sparringspartner jeg kunne ha idédugnad med. Han inviterte til refleksjon og ga spesifikk feedback på hva som var bra og dårlig i teksten min. På forskerseminarene gikk bølgene i diskusjonene høyt, siden vi var ti doktorander på samme emne. Vi hadde felles lesning av emnerelevant faglitteratur og diskuterte hverandres tekster (også lærens). Vi presset hverandres yteevne maksimalt. Parallelt tok jeg utdanning i veiledningspedagogikk i Norge. Kursholdernes egen forskning om veiledning baserte seg på notater veiledere gjorde i forkant av veiledningssamtaler, det de planla å si, ikke den faktiske veiledningen. De planlagte samtalene i studien skulle starte med å være vagt og generelt positive, uten å gå konkret og spesifikt inn på det som var bra. Deretter planla veilederne å rette mer spesifikk kritikk mot teksten. Litt over halvparten av veilederne ville gi råd for det videre arbeidet. De planla også å gi ganske mye produktveiledning rundt doktorgradsprosessen, til prosjektet doktoranden holdt på med og til selve skriveprosessen videre. Kursholdernes råd gikk ut på å fokusere på det studenten ikke ser, de stedene hen er for streng/mild mot sitt eget arbeid eller der hen er uenig med veilederen. Noen kursdeltakere hadde gode erfaringer med å be studentene skrive logg etter hvert treff for å være sikre på hva de faktisk hadde fått ut av samtalene. Den kunne også brukes som dokumentasjon dersom det senere ble konflikt rundt veiledning eller karakterer. Også i Norge rettes fokus mot det asymmetriske i veiledningsforholdet: Vi ble rådet til å innlede veiledning med å invitere studenten til å fortelle hvordan de har jobbet med teksten og å komme med sine egne vurderinger av den. Tanken bak var å at vi som veiledere skulle få til reelle samtaler uten faste script styrt av veileder, med utveksling av spørsmål og kommentarer/forklaringer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.