månadsarkiv: mars 2018

Hur får man studenterna att delta i diskussioner?

UniPeda modul3, ,

Ett återkommande tema i åsiktsutbyten bland undervisningspersonalen tycks vara hur man skulle lyckas med att aktivera de passiva studerandena på föreläsningarna. De tycks helst bara lyssna på föreläsaren, hålla tyst och gå hem efter föreläsningen. Alla försök att få igång en diskussion är oftast mer eller mindre dömda att misslyckas. Vi som undervisar brukar ju tycka att det känns frustrerande, eftersom diskussioner är ett effektivt sätt att förmedla och förädla kunskap. Tyvärr är det dock väldigt sällan som man har en sådan grupp studerande på en kurs att det uppstår mycket diskussion, antingen spontant eller då när det är meningen att någonting ska diskuteras.

Jag har själv brottats med samma problem. Innan jag skuggade en kollega från samma ämne för universitetspedagogikens modul 3, berättade han att han också upplever det som lite besvärligt att engagera deltagarna på sin kurs. Jag tyckte han klarade sig bra, men situationen kändes bekant: föreläsaren ställer frågor som är viktiga med tanke på ämnet och varje gång är det samma två personer som räcker upp handen. Resten stirrar ut genom fönstret eller på telefonen.

Mitt skuggningsobjekt gjorde det kloka valet att dela in deltagarna i två grupper och gav två tydliga frågeställningar som skulle diskuteras. Resultatet blev en ovanligt hög aktivitetsnivå. Detta bekräftade den feedback som jag själv hade fått i samband med en annan kurs tidigare: studerandena vill inte diskutera i en stor grupp, men gör det gärna i en mindre grupp. Det verkar alltså som att det som åtminstone jag har tolkat som passivitet, ofta egentligen handlar om blyghet och osäkerhet. Det som för läraren verkar som en alldeles neutral och oproblematisk inlärningssituation, kan för många handla om en direkt obehaglig social situation.

Ökat engagemang på föreläsningarna kräver kanske ändå inga särskilda tricks. Att satsa på att göra situationen så avslappnad och trevlig som möjligt är säkert åtminstone en del av lösningen. Men det kan vara nyttigt att reflektera ännu lite djupare över problemet. Å ena sidan måste ju läraren få ställa krav på studerandena, och förklara, såsom jag själv brukar göra, att aktivt deltagande i diskussionerna är en del av studieprestationen. Det är alltså någonting som också kan påverka vitsordet. Å andra sidan gynnar detta systematiskt sådana studerande, som till sin personlighet är lite mer sociala, modiga och utåtriktade.

Grundproblemet kan vara att vi som undervisar inte känner studerandena tillräckligt bra för att veta vem som eventuellt verkligen lider av trycket i sociala situationer, där man förväntas engagera sig i allmän diskussion, och vem som bara inte ids. Jag har i alla fall börjat inse att studerandenas varierande sociala färdigheter verkligen påverkar deras engagemang i diskussionerna på kurserna.

Trots risken för att någon kanske inte känner sig bekväm med att delta i allmän debatt, tänker jag endast försöka minimera skadorna, inte slopa diskussioner som en undervisningsform. Ett litet tricks, som jag har lärt mig under åren, har jag dock i bakfickan för att aktivera även de studerande som så lätt glider in i en passiv dvala. Jag har märkt att passligt provocerande frågor får till och med de sömnigaste att vakna till. Det gäller alltså att våga ta upp en aning provokativa teman för att få allas uppmärksamhet. Tacksamt nog finns det gott om sådana i samhällsvetenskaperna.

The Cheating Bug

UniPeda modul3

“If you don’t get caught, you did the job right” (1) – a statement by a senior high school student in one of the surveys mentioned  in the book “Cheating in college: Why students do it and what educators can do about it”  by McCabe, Butterfield and Treviño. It might as well illustrate the attitude with which can lead to a later scientific misconduct in the universities. As a lecturer or thesis supervisor you are trained to recognise what a scientific misconduct is and what you should  do when you spot it. A lot of time and energy is used on preventing this undesirable cheating behaviour. This behaviour is neither ethical nor moral and can have great consequences in the future. Without a doubt, the young people of today are our future leaders of tomorrow (1).

But have you ever wondered what brings the students to cheat? If we do not properly understand why the cheating happens and which motivation or culture lies behind this behaviour, the scientific misconduct cannot be efficiently prevented. There are many different opinions. The topic of scientific misconduct and cheating caught my eye after watching a TED talk by behavioral economist Dan Ariely “ Our buggy moral code” (2). It was interesting to realise which simple things brought the test subjects in the studies he mentions to cheat – and which genuinely simple tricks prevented it. His observations are in line with the findings by McCabe, Butterfield and Treviño. Their research is concentrated on the cheating and scientific misconduct in American Universities. It includes some country specific factors that might increase the tendency to cheat (e.g. membership in fraternities or sororities) and topics that could be discussed more (e.g. role of gender and of the type of subjects the students study). But there are also some useful findings that we might take from this book. As the authors state, it is very possible that the students´ cheating behaviour evolves long before they start to attend the university (1). High pressure to perform well during their studies might easily lead to cheating. The prospective profit in the form of good grades or better academic performance simply overrides the inner and outer barriers for cheating. What’s more, they might learn from their surroundings “that cheating is acceptable” (1) if it is the tool to future success. As a consequence, the students described in the study copy from another student during an exam, use unpermitted materials or cheat notes and “forget” to mention the original author of the text in their papers (1).

What might be done about this? The authors suggest that the condemnation of this behaviour by their peers, the leading by example of other students and especially the wide support of ethical behaviour – the “strong ethical environment”- might be the central keystones promoting the academic integrity (1). The “strong ethical environment” might be supported by the presence of the university’s honour code, but the existence of an honour code is not necessary (1). This statement is illustrated in a rather amusing way in the speech by Dan Ariely. He describes a situation where the study subjects (students) are reminded before the test to keep in mind the honour code of their university. The cheating rate in this group of students is then comparably lower than the cheating rate in the group where the honour code is not mentioned at all. Surprisingly, mentioning the honour code before the test worked even when there was never any honour code introduced at this university (2).

So would it be enough to remind the students before writing an exam or a paper of the ten commandments as Dan Ariely suggests (2)? Should we now sit down and start to work on and promote the honour code of Åbo Akademi? Or should we better try to cure this bug of cheating much earlier, before the students come to the university?

References:

  1. MCCABE, D.L., BUTTERFIELD, K.D. and TREVINO, L.K. Cheating in College: Why Students do it and what Educators can do about It. JHU Press, 2012.
  2. TEDTalks: Dan Ariely—Dan Ariely on our Buggy Moral Code. TED Conferences LLC. , 2009. Available from: https://www.ted.com/talks/dan_ariely_on_our_buggy_moral_code#t-11341 Films On Demand.

 

Kjønn og skjønn ved Norges Arktiske Universitet ved slutten av europavei 8 i uke 8

Okategoriserade, ,

Jeg ankommer et Tromsø badet i sol, som viser seg fra sin beste side og blir møtt av dekanen, den ansvarlige for internasjonal utveksling, forskningsteamet for likestilling i kunstfagene i Norge, medlem i komité for kjønnsbalanse og mangfold i forskning for perioden 2018-20 og en kollega jeg skal overta åtte timer undervisningen til. Denne heftige og begeistrede gjengen følger meg tett faglig og sosialt i en tettpakket og uforglemmelig uke på Eramus-utveksling i Nordens Paris.

Jeg underviser i musikkhistorie denne uka. De lokale utøvende musikkstudentene og jeg kobler teori med praksis, så de sørger for levende musikk og jukeboks med gode innspillinger  til undervisningen. For sette kvinnelige komponister på dagsordenen, undervises det i år ikke i Mozart og et par andre kanoniserte døde mannlige komponister, et modig valg. Musikkhistorien undervises heller ikke kronologisk tidsmessig. Den ene av undervisningsøktene våre handler om musikk og nasjonalisme: Studentene har forberedt seg med å gå på Nordlyskonserten Å leve det er å kjempe, i Ishavskatedralen, Tromsøs kanskje mest kjente signaturbygg. Den norske fiolinisten Atle Sponberg er gjest på videolink og forteller oss om arbeidet med konserten. Han har sendt tekster som en skuespiller framførte på konserten om komponistene på programmet. I økta arbeider vi hovedsakelig med musikk av Signe Lund, som var nazist med statsstipend under krigsårene. Dermed er ikke bare genusperspektiver, men også utøvende perspektiver og etiske dilemmaer knyttet til å arbeide som musiker og komponist under krigsårene på agendaen. En annen undervisningsøkt er viet Fanny Hensel og hennes påskesonate, som man inntil en amerikansk doktorgradsstudent utførte et imponerende stykke detektivarbeid, trodde var komponert av hennes yngre bror Felix Mendelssohn. En slik inngang til arbeid med historiske kilder og musikkanalyse engasjerer virkelig studentene, som ser hvordan man blir forsker og dermed påvirker musikkhistorieskrivingen. I sine evalueringer av undervisningen er de også meget fornøyde med å ha gjestelærer.

De og lærerne sørger for mye levende musikk, den ene konserten og forelesningen med fakultetets personale og studenter avløser den andre i Tromsøs kulturhus. Dessuten har jeg viktige faglige møter med forskningsgrupper, der vi utveksler forskning og bygger nettverk videre. Paraplygruppen MAGIC (Multimodality, Art, and Gender in Intersiciplinary Communication), sikter bredt, har nettopp startet prosessen med å diskutere metodologier samt hvor de kan søke forskningsmidler. Et delmål for gruppa er å spille en rolle i studentenes læringsopplevelser: De oppmuntrer studenter i slutten av kandidatstudiene og i prosesser med å skrive masteroppgaver til å delta. På sikt ser gruppa dessuten for seg å bidra til fakultetets master-blokker, så vel som å være del av mulige nye mastergradsprogram, et eksempel til etterfølgelse.

«Kjønn og skjønn i kunstfag – «nye» karrierebarrierer for kvinner» er også et ganske forbilledlig prosjekt og drives av en meget slagkraftig og framgangsrik gjeng som er i ferd med å avslutte et prosjekt med støtte fra Norges forskningsråds BALANSE-program. Her deltar en tidligere doktorgradsstudent jeg har veiledet, nå som postdoktor. Prosjektet startet med kickoff for samtlige ansatte og ledelsen ved fakultetet og har sørget for suksessiv implementering av endringer som skal bidra til mer likestilling og mangfold blant studenter og ansatte. Slik ble fakultetet tildelt Universitetets likestillingspris. Gruppa har blant annet studert anbefalingsbrev i tilsettings- og opprykksprosesser i musikkfagutdanning. Den har utforsket hvordan institusjonene kan sørge for at kvinner hyres inn som eksterne eksperter eller på timebasis (noe som ikke uytlyses), hvordan kvinner kan slippe akademisk «husarbeid», til fordel for mer meritterende oppdrag, hvordan skaffe mer balanse og mangfold blant søkere til utlyste stillinger og hvordan alle involverte i prosessene kan tenke mer likestilling og mangfold i alle ledd. Fakultetet har vært pådriver for å få kvinnelige komponister inn på det nasjonale repertoaret ved prøvespill til høyere musikkutdanning, hatt flere leder- og personalseminar om likestilling og mangfold, arbeidet for mer balanse i innholdet i egen undervisning og delt ut studentenes likestillingspris. I april reiser jeg tilbake for å delta i sluttkonferansen til prosjektet, der jeg har blitt med i referansegruppen og vi regner med å holde livlig kontakt videre.

Handledning och kommunikation

UniPeda modul3,

I universitetspedagogikens modul 3 som jag deltagit i nu under läsåret tas bland annat handledning upp som ett centralt tema. Inspirerad av utbildningstillfället Humane, effective and skillful supervision of theses som hölls den 9 februari tänkte jag skriva om ett par saker som togs upp och som jag särskilt fastnade för gällande handledning. Tillfället hölls av Juha Nieminen, psykolog och universitetsadjunkt vid Karolinska Institutet. Jag har personligen väldigt begränsad erfarenhet av att handleda så tillfället upplevde jag som väldigt nyttigt för mig med tanke på framtida handledning men väckte även tankar om hur jag i egenskap av den som blir handledd kan bidra till att jag får ut så mycket av handledningen som möjligt.

En stor del av utbildningstillfället tangerade kommunikation. Kommunikation är A och O i många sammanhang, så även vid handledning, och det finns flera saker att ta i beaktande/tänka på. Kvaliteten på kommunikationen genomsyrar hela handledningen. God kommunikation kan fungera som en motiverande faktor som också främjar studentens välbefinnande under avhandlingsprocessen. Som handledare kan det därför vara bra att genast i början av en handledningsprocess diskutera med den studerande om t.ex. förväntningar, både när det gäller förväntningar på den studerandes insats och på handledarens insats. Det kan också vara bra att diskutera hurudana ambitioner och intressen den studerande har. Om rollerna och målsättningen har diskuterats är det också lättare att undvika missförstånd och frustration över ouppnådda förväntningar. Jag tror att den relativt nya överenskommelsen om arbetsprocessen vid examensarbeten som används vid ÅA kan fungera som en naturlig inkörsport till en sådan diskussion.

Med anknytning till det här vill jag också föra vidare ett tips som vi fick. På Karolinska Institutet har man utvecklat en ”dialogue facilitator” som kan användas som stöd vid handledning. För den som är intresserad av fler tips om handledning, t.ex. gällande hur man diskuterar förväntningar och studentens och handledarens roller, lönar det sig att bekanta sig med den: https://en.uit.no/Content/554638/cache=20172112145035/KI%20successful_supervision_-_a_dialouge_facilitator.pdf

God kommunikation handlar ofta om till synes små saker som också kan upplevas som enkla i teorin men som kan visa sig vara desto svårare i praktiken. En sådan sak som togs upp gällde frågor, dvs. konsten att som handledare ställa bra frågor. Något som speciellt fastnade hos mig var ”ask first, tell later” och ”asking is better than assuming”. Att fråga först och berätta kan avse att det som handledare är bra att börja med att fråga den studerande t.ex. hur hen själv har uppfattat arbetsprocessen, om det funnits något som varit svårt m.m. innan man börjar gå igenom de kommentarer man har. Att fråga är bättre än att anta låter också självklart men det är ändå något som är bra att påminna en själv om. Juha rekommenderade också att man som handledare ska försöka ställa mer öppna frågor för att den studerande själv ska få en chans att formulera sig och för att man som handledare ska få en bättre bild av hur den studerande tänker. Genom att ställa frågor kan man också aktivera studerandes kritiska tänkande och främja deras förmåga till problemlösning och djupinlärning.

Något som man slutligen som handledare också kan tänka på är att man innan handledningstillfället avslutas kontrollerar att den studerande verkligen har förstått det som diskuterats och vad hen ska göra som näst. Det kan man göra genom att till exempel be den studerande att med egna ord sammanfatta det man har pratat om. Det kan också vara bra att uppmuntra den studerande att göra anteckningar och att också ge dem tillräckligt med tid för att göra det. Även i den här situationen är det bra att som handledare komma ihåg att det är bättre att fråga än att anta.

Hoppas att texten väckte några tankar och eventuellt gav er några tips om vad ni kan tänka på i handledningen framledes. Ett citat som togs upp under dagen (och som jag även såg att fanns inkluderat i KI:s guide som jag nämnde ovan) får avsluta detta inlägg.

”If one is truly to succeed in leading a person to a specific place one must first and foremost take care to find him where he is and begin there” (Søren Kierkegaard)

Marina Näsman, doktorand i socialpolitik

Lärandet som en upplevelse (och lite om Louvre)

Årets lärare/handledare

Två dagars föreläsningsmaraton (189 slides) kryddat med livliga och högljudda diskussioner. Armar som viftar, upp till 15 av 40 personer som pratar i mun på varandra, skratt, oorganiserade stunder med föreläsaren som försöker ta kontroll över diskussionerna genom att ropa med all sin kraft guys, guys, we’re here to learn from each other. Detta kunde i och för sej äga rum i ett auditorium i Åbo, men just nu befinner vi oss i Mellanöstern, i Abu Dhabi. I och med att Handelshögskolan vid Åbo Akademi är mitt i processen att ackrediteras för AACSB, sitter även jag, i egenskap av arbetsgruppmedlem, på seminariet med den insinuerande titeln ’assurance of learning’, fritt översatt garanti av lärande.

Den utlovade Powerpointrallyn tvingar mej att reflektera över hur hela sessionen är uppbyggd och hur varierande man kan tolka metoden föreläsning i olika kontexter. Finländare tenderar att fokusera på att leverera så mycket information som möjligt under de 90 minuter som finns tillgängliga (grovt karikerat baserat på egna erfarenheter), medan det är mera av en regel att de av icke-finländskt påbrå skickligt bygger sessioner där diskussion mellan deltagare och föreläsare logiskt och smidigt leder föreläsaren vidare genom den planerade presentationen. Talet bryts av och kryddas med små eller stora uppgifter för att hålla uppmärksamheten och energinivån uppe. Berättelsen blir intressantare och aktiverar deltagarna; deltagarnas egna berättelser vävs in i ett större sammanhang. We’re all here to learn, vi är alla här för att lära oss. Jag drar paralleller mellan seminariet och ett senare ex tempore besök till Louvre Abu Dhabi, där man tydligt satsat på att skapa en upplevelse för besökaren. Besökaren är inte aktiv i att skapa berättelsen i detta museum, men stigen genom museet och de korta beskrivningarna av olika föremål, artefakter och målningar får besökaren snabbt att inse människans roll i den stora berättelsen som uppstår. Genast i början av besöket får besökaren se föremål man använt för att skära (droppformade tunna blad av sten), vaser och urnor som använts vid begravningsceremonier, skrin och lådor där man förvarat de första pennorna (som snarare var stickor). Vid dessa vackra skrin och askar stannar jag och reagerar på sättet de beskrivs: då du öppnar denna låda kommer ord att få vingar, berättelsen att få liv. I Finland skulle vi beskriva skrinet som ”Detta är en ask som användes för att förvara de första pennorna”. Praktiskt. Rakt på sak.

Lärandet i sej borde vara en stig genom Louvre. En upplevelse. En upptäcktsfärd. En möjlighet att skapa en berättelse och se sin egen roll i den berättelsen, endera som individ eller som ett kollektiv (disciplinen, nationen, människan). Lärandet är alltid en upplevelse, på ett eller annat sätt. Utmaningen är snarare att som lärare skapa lärandeupplevelser och möjligheten för varje kursdeltagare att väcka berättelsen till liv och låta orden få vingar. I motsats till att leverera fakta, hur kunde vi designa en stig, en upptäcktsfärd för våra studerande?

Självklart relaterar denna tanke inte enbart till strukturen och innehållet under en föreläsningssession, utan också till en kurs som helhet. Hurdan lärandeprocess utgör kursen från början till slut? Vad händer innan och efter kursen, var platsar den i utbildningsprogrammet? Är alla metoder som används ändamålsenliga och stöder sättet vi mäter lärande; är lärandemål och examinationsformer i linje med varandra, och även ämnets övriga kurser? Vilken del av den stora berättelsen utgör just den här kursen, den här föreläsningen, den här essän? Lärande innebär inte en distributionsprocess där man överför kunskap; det är en process av connecting the dots, att länka samman bitar av information, se strukturer och sammanhang, skapa berättelsen, både den individuella och den kollektiva. Guys, we’re here to learn from each other.

För att återgå till seminariet i Abu Dhabi. Som lärare ska vi kunna garantera lärande för våra studerande, vilket innebär ansvar för att planera meningsfullt lärande. Vi kan berätta om saker för våra studerande alternativt be dem läsa om sakerna och i stället berätta åt oss (gärna skriftligen), eller vi kan möjliggöra en stig full med upplevelser, där lärandet är resultat. Var kreativ. Skapa upplevelser och låt dina studenter forma sin berättelse.