Från Newport Beach till Huntington Beach – kikaren i handväskan

Resväskan var packad och handbagaget var med. Jag brukar kalla mitt handbagage ’handväska’, eftersom jag kommer ihåg tre handväskor: muminmammas stora handväska, drottning Elizabeths otaliga handväskor och min mammas handväska (som man inte fick öppna). Även en man får nuförtiden ha en handväska – vi lever ju i jämställdhetens tidevarv. I min handväska fanns det pass, biljetter (förr i tiden var det absolut nödvändigt att ha den tryckta flygbiljetten med sig), tandborste, utprintade artiklar och manuskript som jag skulle läsa under den långa flygresan och: en snygg teaterkikare made in USSR som jag hade köpt på en loppmarknad i Budapest. Kikaren har jag fortfarande på mitt skrivbord. Detta lilla föremål är av bakelit, en härdplast som luktar en aning men optiken är utmärkt. En av mina kollegerna berättade att han kände en rysk biologiprofessor, akademiker som kom på besök till Helsingfors. Professorn hade en likadan kikare för att titta på balettföreställningar i Stora teatern i Moskva – brukar kallas Bolsjojteater i Finland. Kollegerna i Helsingfors bjöd den högt uppskattade akademikern till en performance och han tog fram kikaren för att titta på vad som pågick på scenen: det var en stripteasedans.  Akademikern var chockerad.

Vart var vi på väg? Till världens mest uppskattade konferens i kemisk reaktionsteknik, International Symposium in Chemical Reaction Engineering ISCRE15, som skulle hållas i Newport Beach, Californien. Hit kommer världens crème de la crème i kemisk reaktionsteknik för att presentera sina bästa forskningsresultat och umgås med varandra. Det långa flyget var avklarat och vi anlände till konferenssätet som var ett bunkalowhotell i Newport Beach. Vi hade ett veckoslut framför oss, så någonting borde göras – ett litet äventyr men ingenting riskabelt. Vi beslöt att hyra  en skåpbil och jag blev av kollegerna absolut förbjuden att köra bilen på en amerikansk highway (de känner till min skicklighet i bilkörning…).

Inte så långt borta från Newport Beach finns Huntington Beach som är ett mycket omtyckt badstrand med vit sand och evigt solsken. Dit skulle vi åka med skåpbilen. Vädret var underbart: sol och litet vind, inte för hett för en skandinav.  Ah, jag såg vågorna och hörde vågornas brus. Ska du inte sitta en stund på den vita stranden och ta solbad, frågade kollegerna. Senare, det är ju ett härligt vatten, jag vill omedlebart simma som en fisk på hemorten Pargas – är ni rädda för någonting, kom med, ropade jag och sprang som en vild hund till oceanen. Det var gemytligt tills den första stora vågen kom och en väldig kraft slängde mig någonstans och det tog en tid att komma tillbaka till ytan igen. Dags att ta en paus. På något sätt var det en aning dimmigt trots att det var solsken. Varför? Kollegan gav svaret: Tapio, var är dina glasögon? Tydligen blev de i Stilla havet, replikerade jag kort och bittert. Närsynta fiskar har kanske någon nytta av dem: vänstra ögat har dioptertalet ca -2,5 medan det högra har -4,0. Jag har alltid sett bättre med vänstra ögat.

Det var ett deprimerande ögonblick, men lyckligvis fanns det öl i skåpbilen. Man sätter ölburken in i  en papperspåse; då kan man dricka lagligt på en badstrand i USA. Vi i Europa skulle kalla detta dubbelmoral: So, you think that the police and the Lord are not able to look inside the paper cover, frågade jag en gång en amerikansk kollega. Han svarade ingenting.  – Aftonen kom och solnedgången var oförglömlig. Jag och min unga doktorand J.-P. Mikkola satt fortfarande på stranden. Den nyblivna doktorn i laboratoriet, Juha Lehtonen rasade: om ni inte kommer omedelbart till bilen, så lämnar jag er här, nu startar vi mot Newport Beach.

Följande morgon vaknade vi i Newport Beach och konferensen började. Många presentatörer hade alltför mycket text och alltför liten font i sina powerpointfolier. Vad kan jag göra, glasögonen blev ju förlorade i Stilla havets botten? Jag kom ihåg  min handväska och teaterkikaren made in USSR. Kikaren räddade allt: plötsligt kunde jag se de minsta detaljerna i reaktionstekniska experiment och matematiska modeller som presenterades på scenen. Det var som en balletföreställning i Moskva eller striptease i Helsingfors.

Konferensen i Newport Beach blev oförglömlig, inte bara pga incidenten med borttappade glasögon utan pga det mångsidiga och vetenskapligt högklassigta innehållet och flera nostalgiska träff. Det var sista gången jag kunde prata med professor Octave Levenspiel från Oregon State University. Levenspiel publicerade 1962 läroboken Chemical Reaction Engineering, som blev en klassiker och de facto definierade vad modern kemisk reaktionsteknik är och blir.

Jag är fortfarande tacksam till mina unga och kära resekamrater som alla har avancerat väl i yrkeslivet: Johan Wärnå, professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi, Juha Lehtonen, forskarprofessor vid Statens Tekniska Forskningscentral (VTT) och J.-P. Mikkola, professor i teknisk kemi, hållbar utveckling vid Umeå Universitet. Professor Octave Levenspiel, den levande klassikern avled 2017 i 90 års ålder i Oregon.

I dag protesterar folk  i Californien med stora demonstrationer mot den demokratiske guvernören Gavin Newsom  för att få det härliga Huntington Beach öppnat igen trots att coronavirus härjar i delstaten.  Förhoppningsvis har de en teaterkikare eller kristallkula i handväskan för att se framtiden…

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *