Den late handledaren

Jag satt vid samma bord som en Noviastudent vid lunchen i Arken här om dagen. En av våra egna studenter presenterade oss för varandra och när Noviastudenten hörde att jag var en lärare vid religionsvetenskap undrade hon om jag trivs.

”Ja”, sade jag.

”Hur länge har du varit här?”

”Sådär tio år.”

”Vad är det bästa med att undervisa här?”

Jag fick fundera litet längre på svaret på den frågan. Jag har undervisat på ganska många olika ställen, och visst kan det vara mera spännande att stå inför tvåhundra människor i Indien än att leda ett seminarium med en handfull deltagare i vanliga Arken. Samtidigt är fördelen med att stanna kvar på ett ställe att man kan få se studenterna utvecklas.

Det kändes litet klichéartat, men jag sade just något sådant. Och jag fortsatte:

”Som din vän här – när han började med sin kandidatavhandling så verkade allt så svårt och knepigt, så ångestladdat och hopplöst, men så blev det ändå en alldeles utmärkt avhandling till sist. Inte för att mina kolleger och jag skulle vara så goda handledare, utan för att han växte så mycket som skribent och vetenskapsman. Och vad kunde vara bättre än att få se något sådant!”

Att jag skulle bli utnämnd till årets handledare kom som en fullständig överraskning för mig. Visst har jag gått några utbildningar och jag försöker väl ta handledarskapet på allvar – också de där småsakerna som att vara medveten om kroppsspråk, ord och exempel – men fram för allt upplever jag mig som en slö och lat handledare. Hur kunde jag få ett så fint pris?

Men kanske det var just tack vare lättjan? Då jag inte kommer på något vettigt att säga studenten så får denne prata i stället, och jag får lyssna, och om jag lyssnar riktigt noga hör jag också något viktigt och kan ta fasta på det. För är det kanske så att handledarskap mest handlar om att ge studenten utrymme? Inte så mycket om att hålla studenten i handen som om att uppmuntra denne till att visa sina egna förmågor?

Den processen kräver ändå sin tid. Jag vet att många kolleger oroar sig för det kommande systemet med att ha studenterna att skriva sin kandidatavhandling på en termin i stället för två som tidigare. Jag oroar mig inte så mycket. Det verkar höra till dagens universitet att stora förändringar skall genomföras med något års mellanrum, kanske för att det skall kännas som att något händer. Förändringarna brukar inte leda till några större förbättringar men inte blir det nu så mycket sämre heller. Nog kommer det att gå att få fram kandidatavhandlingar på en höst. Men hinner studenten gå igenom samma process som förut?

Vi får väl se. Under tiden får jag fortsätta undervisa, handleda, forska och äta min lunch på Arkens café.

One thought on “Den late handledaren

  1. Då studenterna nominerade Måns till årets handledare i studieklimatundersökningen framgick det att han både stöder och låter studenterna arbeta självständigt, det sistnämnda var säkert det som Måns kallar ”lat” :-). Men studenterna skrev också att han är informativ och ger relevant respons, så inte är det bara lättja! Det här kombinerades med att Måns är lugn och har tålamod, vilket studenterna påpekade – det här är säkert också något som är bra då takten ändrar och det kanske kan ge upphov till en känsla av stress hos studenterna.

    Grattis till dig Måns, en av årets handledare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *