Mot rektorsval – vad har vi lärt oss?


Då den ’nya’ universitetslagen stiftades för ca tio år sedan var målet att utvidga universitetens autonomi, samt att göra verksamheten effektivare och flexiblare. Allt det här låter fint och har säkert i viss mån förverkligats. Varför var jag ändå en stark kritiker av den nya lagen? Därför att lagen i många avseenden innebar en nedmontering av den skandinaviska universitetsdemokratin. Universitetsrektorerna nästan likställdes med verkställande direktörer på företag. Detta krävde naturligtvis att rektorn också fick mycket omfattande befogenheter men måste alltid åtnjuta universitetsstyrelsens förtroende.

Då styrelsens förtroende har försvunnit så får rektorn gå – att avgå på egen begäran i en sådan situation är alltid en elegant lösning; så gjorde filosofie doktor, rektor Anneli Pauli vid Villmanstrands tekniska universitet. Rektor för Åbo Akademi, professor Moira von Wright valde en annan väg. I ett fritt land får man nästan bokstavligen slå huvudet mot väggen, ända tills man blir  medvetslös. Det dramatiska beskedet som Åbo Akademis styrelse sände den 1 november 2021 om rektors avgång mottogs på många håll med lättnad, på vissa håll även med glädje.

En ny akademisk superelit har tack vare universitetslagen bildats i vårt land, en elit som  delvis eller tidvis fjärmats från verkligheteten på gräsrotsnivån. ’Yrkesrektorer’ vandrar från universitet till universitet: om man förlorar förtroendet vid Helsingfors universitet och inte blir omvald för en ny mandatperiod, kan man bli rektor vid Åbo universitet. Detta har skett ganska nyligen. På samma sätt vandrar vissa vicerektorer från universitet till universitet, från högskola till högskola. Mobilitet är fantastiskt – man har mångsidig erfarenhet i bagaget, motsätter sig många läsare. Det är absolut sant, men ett karakterisktiskt drag för dessa professionella makthavare är att problem har funnits på den tidigare arbetsplatsen och personen har ofta synnerligen blygsamma vetenskapliga meriter. Då börjar en obehaglig parasitkokning på universitets korridorer: han/hon har egentligen aldrig gjort någon forskning, pratas det öppet. Då är rektorns ställning  redan från början svag – trots omfattande maktbefogenheter – eftersom den vetenskapliga auktoriteten saknas.

Ledningens position är inte lätt vid finländska universitet. Rektor får bära skulden av allt, t.o.m. då en regering, som Sipiläs regering skar kraftigt ned universitetens basfinansiering. Alltid klagas det om bristande kommunikation, svagt ledarskap eller diktatoriska tag, men Åbo Akademi har haft tur med sina ledare; jag har haft glädjen att som professor och fakultetsdekan samarbeta med stora rektorer som Bengt Stenlund, Gustav Björkstrand, Jorma Mattinen och Mikko Hupa.

Man pratar – ibland nästan skriker – om öppenhet och kommunikation. Mycket kommuniceras och torgmöten (jag hatar detta ord) ordnas, men största delen av isberget blir under vatten, så blev det också vid informationstillfället som Akademins styrelse ordnade p.g.a. rektors avgång. Jag lever dock i den tron att någon dag kommer hela sanningen fram. Universitetssamfundet har rätten till noggrannare information och det har även alla skattebetalare, eftersom universiteten i vårt land till största delen finansieras med statliga medel.

Jag anser att problemet ligger i själva rekryteringsprocessen, som vid många universitet har förvandlats till ett hemlighetsfullt mygel med kandidater som öppet ger ut sitt namn till publiciteten och kandidater som håller sig anonyma. Universitetssamfundet får kanske aldrig veta vem alla som har sökt befattningen. Rekryteringsfirmorna kopplas in och jag vågar tvivla på huruvida de är kompetenta att evaluera kandidaternas akademiska, speciellt vetenskapliga meriter.

Universitetsstyrelsen borde själv vara aktiv och göra utredningar av sökandenas bakgrunder. Det är delvis så enkelt att Google finns – många av de problem som har existerat under de gångna två åren vid Åbo Akademi fanns redan vid Södertörns högskola. Allt detta får man fram ögonblickligen. Också f.d. rektors till grund och botten skeptiska inställning mot en naturvetenskaplig världssyn är väldokumenterad i hennes forskning. Den dåvarande styrelsen bär ett tungt ansvar för misslyckandet i det senaste rektorsvalet vid Åbo Akademi.

Vi uppmanas att titta framåt; så skriver ledningen till oss. Jag vill svara med att en forskare alltid tittar framåt, en lärare tittar framåt, en god administrator tittar framåt och speciellt studenterna tittar framåt, de har ju livet framför sig. Genom att titta bakåt lär man sig hur man ska titta framåt. Åbo Akademi har flera utmärkta interna kandidater för rektorsbefattningen. Vi behöver en rektor som känner till Akademin. Tiden går snabbt och om framtiden vet vi ganska litet: den nya rektorn måste omedelbart bli fartygets kapten – det finns ingen praktikanttid. Lycka till med rektorsvalet!

Tapio Salmi
Skribenten är akademiprofessor (FA) och professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.