I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.
Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)
Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.
Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.
Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?
Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.
Som studerande upplever jag att jag lär mig bäst när det ställs krav under kursens gång. Diskuterar man kursens innehåll krävs det att man sätter sig in i vad föreläsningarna handlar om och är beredd att argumentera för en eventuell åsikt. Samma sak gäller givetvis för skriftliga uppgifter. Om detta fungerar är examinationsformen mindre viktig. Man har tagit till sig kursen oberoende om man ska fördjupa sig i ett visst ämne i uppsats eller skriva om lite av allt i en tentamen eller hemtentamen. Att vänta en hel period med att ställa frågor till studerande verkar ologiskt.
Jag håller givetvis med dig och strävar i allt högre utsträckning till att planera en del av mina kurser så. Faktum är ändå att det inte alltid fungerar och jag har funderar en del på varför. Sannolikt spelar dels studiekulturen vid olika ämnen och dels hur uttalade kraven på inläsning under kursens gång är en ganska stor roll.
Jag upplever tenter som det bästa sättet när det kommer till att lära sig. Att de flesta studerande föredrar inlämningsuppgifter är inte så svårt att tänka sig, med handen på hjärtat så kräver de kurserna mindre arbete. Givetvis tar uppgifterna tid, men när de väl är gjorda är de också förbi direkt. Litteraturrapporter och liknande blir bara att skumma igenom materialet och sen plocka ut det väsentliga. Det är också upplagt för free-riders problematik om uppgifterna dessutom skall göras i grupp.
Håller dock med om att det finns en poäng i att alla inte lär sig på samma sätt, för dem fungerar säkert systemet med ingen tentamen mycket bra.
En annan fråga, som kanske mer sällan ställs högt, är hur stor vikt läraren får lägga vid vad som är trevligt att examinera…
Däremot tror jag inte att alla håller med om att kurser med inlämingsuppgifter kräver mindre arbete. Det beror nog väldigt mycket på hur dessa inlämningsuppgifter är upplagda.