Alla inlägg av Linnéa

Sommarskola i Tyskland – eller varför det är bra med BIP

Lärar-, personal- och forskarutbyte/Staff and research mobility

I något skede blev jag inbjuden att delta i en BIP. I Pippis anda svarade jag att det har jag aldrig gjort förut, så det blir säkert bra. Frågan kom inom ramen för ett europeiskt, löst sammansatt konsortium, som bland annat ägnar sig åt surveyforskning och forskningsansökningar och sommarskolor, allt på temat politik och förvaltning på lokal nivå.

BIP står för Blended Intensive Programme, vilket innebär att kursen skall innehålla ett digitalt element och en intensiv del. Just denna BIP byggdes upp av presentationer av studenter, varav de flesta handlade om reformer i lokalförvaltningen. Den inledande delen användes då för att kort introducera varje tema, för att man skulle kunna ställa frågor redan i det skedet, vilket i sin tur avsågs hjälpa studenterna att avgränsa eller utveckla innehållet i deras presentationer. Under den intensiva delen var det sedan lärarnas uppgift att ytterligare fördjupa innehållet.

Eftersom den tyska partnern skötte alla finansieringsansökningar och arrangemang sträckte sig mitt ansvar till att hitta studenter som kunde delta i en veckas kurs i Tyskland veckan efter midsommar och sköta den egna reseadministrationen. (Ur en finländsk synvinkel var tidpunkten för denna BIP inte alldeles optimal.) I kursen deltog 35 studenter från 5 universitet i Finland, Polen, Schweiz, Spanien och Tyskland. (För den som funderar i ERASMUS+-termer – nej, alla dessa ’räknades’ inte ur finansieringssynvinkel, bland annat Schweiz.) Den intensiva delen, kallad sommarskolan, arrangerades av TU Darmstadt, i det ganska fantastiska slott som utgör universitetets huvudbyggnad men också hemvist för de lokala värdarna.

Det var en fin vecka, både pedagogiskt och socialt. Ur pedagogisk synvinkel noteras att jämförelse också här är ett kraftigt verktyg, att ett systems karakteristika förtydligas i jämförelse med andra. Socialt sett hittade studenterna varandra från första stund. Presentationstraditionerna uppvisar en del skillnader; tyskarna läste från papper, polackerna satt ner och talade, mellaneuropéerna applåderar genom att knacka i bordet och så vidare. En del av skillnaderna berodde på att sommarskolan är ett inslag i minst fem olika kurser och att dessa kurser ser olika ut. Examinationen i schweizarnas kurs byggde på ett skrivet paper, vilket gjorde att deras presentationer hade djupare frågeställningar än de flesta andra. Studenterna var också på något olika nivå. Utgångpunkten var att BIP:en var en kurs på magisternivå men av olika anledningar bestod den polska gruppen av studenter både på kandidat-, magister- och doktorandnivå. I praktiken fungerade detta dock väl. Lite mindre väl fungerade tekniken, där den tekniska nivån var lägre i dessa alldeles nyrenoverade föreläsningssalar än vad vi är vana vid men det kan bero på svårigheterna att kombinera luftkonditionering och AV-utrustning från 2020-talet med skyddade stenväggar från 1500-talet.  (Luftkonditioneringen hade varit av nöden. Också i ett stenslott blir det varmt, om temperaturen utomhus ligger runt 30 grader.)

Erasmus+ har överraskande gammalmodiga dokument men i sak fungerar systemet uppenbarligen smidigt. Informationen och bemötandet från Internationella enheten är utmärkt, vilket underlättar de praktiska arrangemangen betydligt. Om någon frågar dig om du vill delta i en BIP är svaret därför enkelt: Det vill du gärna!

 

Tankar tar tid

Okategoriserade

”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.

Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.

Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.

Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.

Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.

Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.

Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.

Tentamen, check, uppsats, check, flervalsfrågor…

Okategoriserade,

I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.

Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)

Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.

Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.

Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?

Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.