Bästa läsare,

Denna gång vill jag berätta om en intressant erfarenhet jag har varit med nyligen. Det ordnades en ”hackathon” i Åbo i helgen (http://turkuamkwp7.eventbrite.com/).

En hackathon är ett evenemang var IT-människor samlas och ”hackar” (eller kodar/programmerar) under en viss tid. En hackathon brukar ha ett tema och tidslängden kan variera (vanligen 24 timmar, men jag har hört om hackathon som fortsätter flera dygn -och nätter). Hackathon har sitt ursprung i den IT-kulturen var programmerare spenderar intensiva tidsperioder tillsammans och tar åt sig utmaningen att lösa något IT-problem.

Hackathon jag deltog i ordnades då i Åbo 18-19.2 och handlade om Windows Phone 7 som är Microsofts nya plattform för mobila telefoner. Möjligheten att delta kom upp eftersom jag har jobbat intensivt med våra studerande om design av mobila applikationer hela vintern. Då några studerande ville vara med, var tröskeln att joina och följa med mycket lägre*. Berättelsen nedan bygger på mina observationer och delade Twitter-meddelande från studeranden. Så här gick det:

Lö kl 12.10: Jag kommer lite försenad till ICT-huset, och hör att hackathon har flyttats till husets största auditorium. Det fanns plats för bara 50 deltagare då jag anmälde mig, men jag kommer in till stora auditorium så finns det mer en 100 deltagare på plats (150 enligt organisatörer!). Evenemanget tycks dra folk (bra reklam för Microsoft!). Det hörs trendig musik, och man känner entusiasmen i salen. Datorer finns överallt (mer än när jag undervisar).

A full house!

Kl. 12.20: Välkomstord från arrangörer. Man går över snabbt till det viktiga: pizza och läsk har beställts (150 pizzor!) och kommer om några timmar och levereras hela eftermiddag. Några ord om hur man får använda utrymmen (det finns även en ”nap room”!). Secret film visas kl. 00.00. Presentation av projekten och resultat av tävlingen kl 9-12 följande morgon. Det blir en lång natt…

Kl. 12.45: En kort ”tutorial” om de IT-verktygen som finns till förfogande (som man ska helst installera på sin dator före man kommer till evenemanget, husets Wifi blir lite trögt med 150 uppkopplade datorer). Här spenderar man inte mycket tid heller och förklarar hur verktygen fungerar: man får lära sig mycket själv, men det finns Microsoft experter på plats, just in case… Ännu den obligatoriska Microsoft-reklamfilmen, så startar vi…

Kl. 14.00: Gruppen har hittat utrymmen. Dags att börja brainstorma om vad man ska bygga, fundera på olika alternativ, sketcha på papper. Konsultera med IT-experterna om det är möjligt att förverkliga planen. Känns som en långsam start, gruppen är kanske inte byggd ännu och söker sig…

Första sketchen: det blir nog en app för ÅA-studentrestauranger.

The group in action (Gabriel, Viljami, Silviya, Björn - och Sampsa utanför bilden)

Kl. 15: Första pizzorna kommer! en kort paus… Här kan du se en video om evenemanget från Turun Sanomat, och en artikel här.

Kl. 18. Första versionen av applikationen tar form. Andra versionen kommer snart efter. Teamet har även ett namn! #teamtetard 🙂

Kl. 00.00: Nu får vi veta vad Secret filmen är – Star Wars: Revenge of the Sith! Jag tycker att #teamtetard har förtjänat en filmpaus efter de 12 första timmarna.

KL. 04:35: Appen är färdig! Men det finns ännu några timmar för att finslippa appen…

Kl. 9-12. 3 timmar av presentationer. Några intressanta appar producerades. Deltagarna verkar vara trötta efter dessa 24 intensiva timmar. #teamtetard vann inte, men det får bli en annan gång!

Deltagande i denna hackathon har varit för min del lärorik som lärare i informationssystem. Informationssytems lärare och studenter är inte riktigt vana med hackathon-konceptet: en hackathon är attraktiv för IT-studenter,  speciellt de som kan programmera eller vill lära sig programmera. Jag tycker att det har varit intressant att följa med en grupp studenter med IS-bakgrund och som inte har djupare kunskaper i programmering. Dessutom är tröskeln för IS-studerande att delta mycket lägre idag: nuförtiden hackathon är hyperliga tillfällen att networka, testa sina affärsidéer, och lära sig nya kompetenser. Arbets

I dagens läge har hackathon en viktig roll som driftskraft för innovation. Flera av de applikationer som producerades på 24 timmar hade potential att distribueras via Microsofts Markeplace som är distributionskanalen för Windows Phone-applikationer. Dessa applikationer kan bli morgondagens start-ups, morgondagens innovationer. Det är inte sällan som man träffar en venture capitalist (VC) eller en business angel på en hackathon: det är ett utmärkt tillfälle som VC att se hur en grupp fungerar och hur de jobbar.

Som lärare kan man också få inspiration av denna typ av tillfälle. Det skulle vara intressant att läsa forskning om hur inlärning sker på sådana intensiva evenemang. Våra undervisningstillfälle är för mycket formaliserade kring den klassiska 90-minuters föreläsningsformatet. Varför är det så? Hur kunde man anpassa inlärningsprocesser som sker vid en hackathon som en del av undervisning vid universitetet? Några frågor som väntar på svar ännu. Vad tycker ni?

Franck Tétard

* Jag ska precisera här att jag inte var med på plats alla 24 timmar utan följde hemifrån via Twitter. (fail!) Nästa gång deltar jag alla 24 timmar!

Så här års är det igen dags att fundera på undervisningens innehåll och former och målsättningar och eventuellt göra ändringar på läroplanerna. Här på humanistiska fakulteten vid ÅA påverkas arbetet denna gång också av de planer som gäller upprättandet av gemensamma kurser över ämnesgränserna. Om jag har förstått rätt, syftar den planerade reformen främst på att befrämja genomströmningen och ge lärarna mer tid för forskning.

Universiteten är tacksamma offer för kvalitetsspråket. Dels därför att säkerligen de flesta som jobbar som lärare och forskare upplever sitt yrke också som en kallelse, dels därför att antalet sådana medarbetare som å ena sidan understöder lärarnas och forskarnas arbete och å andra sidan också styr och övervakar det, växer alltjämt. Varje gång det akademiska samfundet förutsätts skärpa sig än en gång och producera mer med samma eller minskade resurser, är kvaliteten det kort som förr eller senare läggs på bordet – vem skulle vilja eller våga motsätta sig att kvaliteten på verksamheten förbättras och förhöjs?

Men om man tar en kritisk titt på det som samtidigt pågår i det omgivande samhället är nyckelordet där snarast avveckling: social-, polis- och hälsovårdsstationer läggs ned, likaså post- och bankkontor, garnisoner och kommuner för att inte tala tendensen att ersätta den riktiga servicen med telefonnummer och webbadresser. Tågen rullar enligt tidtabeller som var i kraft på 1990-talet, åldringar tvingas ligga i nedsölade blöjor och om man måste slå 112, kan man inte vara säker på att man når fram eller att hjälpen kommer eller att den kommer i tid. ”Detta får duga och du får tåla” verkar vara dagens motto.

Men inte på universiteten. Där/här skall allt möjligt göras, när målsättningar definieras och dikteras ovanifrån. Den tid och de resurser som kunde användas för själva undervisningen eller universitetens två andra, lika viktiga huvuduppgifter, får uppoffras i kvalitetsdyrkans namn.

Givetvis bör lärarna förbättra, förnya och vid behov t.o.m. reformera läroplanen. Den som vill jobba inom humaniora, antingen på något universitet eller utanför universitetsvärlden, måste ges färdigheter för att han eller hon skall kunna klara sig i nuvarande omständigheter. Den ofta efterlysta arbetsmarknadsrelevansen skulle lätt kunna uppnås om vi började ge våra studerande praktiska kurser t.ex. i hur man förvaltar och reagerar på förminskade resurser, hur man ansöker om extern finansiering och hur man kommunicerar med kulturignoranta byråkrater och beslutsfattare. Detta skulle också på ett smidigt sätt erbjuda möjligheter för gränsöverskridande samarbete inom undervisningen.

En annan sak är naturligtvis hur vi förhåller oss till studerande som hoppar av eller ”försvinner” utan att avlägga examen – är det nu egentligen så negativt att vuxna myndiga människor hittar något annat som de betraktar som mer lämpande för dem? Kanske de ändå har haft nytta av den tid som de tillbringat som våra elever. Huvudsaken är ju alla hittar sin kallelse och sin plats i samhället. Om problemen med genomströmningen vill bekämpas på allvar, skulle jag personligen vilja fästa uppmärksamhet vid intagnings/inträdesprocesserna och överväga möjligheter att reformera dem. Kanske skulle man också kunna göra något åt finansieringsmodellen som tvingar enskilda ämnen och akademiska enheter att ta in studerande som inte har lovande förutsättningar att klara av sina studier. Man kan ju också förbättra kvaliteten genom att fokusera på dem som har talanger eller vilja eller båda två.

Universiteten har i varje fall tre huvuduppdrag – man behöver inte haka upp sig på ett enda och glömma de två andra.

Marko Lamberg
tf. akademilektor i historia

Som lärare och pedagog är det alltid en central fråga som jag staller mig inför planeringen av ett inlärningstillfälle: hur ska jag lära ut stoffet? Denna fråga går inte att svara på ett enkelt sätt: typer av inlärningstillfälle varierar (föreläsning, seminarium, labb-övning, workshop, …), innehållets natur påverkar, inlärningstillfällets målsättningar… Efter att man har övervägt olika inlärningsstrategier, kan man äntligen välja ett sätt och börja planera genomförandet. I detta blogginlägg vill jag redogöra för ett av mina “experiment” som har pågått denna höst på en av mina kurser.

Kursen Customer-centred design av informationssystem handlar om att lära sig att utforma ett informationssystem ur en kundperspektiv. Inom kursen lär man sig några metoder och tekniker som tillhör en sk. användarcentrerad design-metod. Studenter tillämpar dessa metoder och tekniker i ett företagsprojekt som ett grupparbete.

Kursuppläggningen ställer till några utmaningar: antalet tekniker som ska läras ut, bygga förståelsen för hur tekniker fungerar tillsammans (dvs. ”the big picture”) i ett projekt, bygga studenters förtroende att de kan tillämpa dessa tekniker inom ett projekt med en riktig kund. Och riskmoment finns tillräckligt: hur studentteamen kommer att fungera, att forma grupper som har de rätta kompetenser för projekten, … Med tanke på dessa faktorer, försökte jag tänka kreativt och införa ett nytt sätt att lära ut; ett sätt som är mer studentcentrerat och som bygger på 2 principer:

• learning by doing, och
• each one teach one

Mitt experiment handlar om att ge studenter delansvar för undervisningen under inlärningstillfällen. Inlärningstillfällen kallas för workshops. Ett workshop är begränsat till 90 minuter och innehåller följande moment: i) introduktion (10 minuter), ii) gruppaktivitet (60 minuter), iii) presentation av resultat, feedback och slutliga kommentarer (20 minuter).

Introduktionen ges av den ansvariga kursläraren (eller kursassistenten) och inleder studenter till workshopens ämnet och dess relevans för kursen och kursprojekten.

Gruppaktivitet är enligt min uppfattning ”where the magic happens”, men före jag går vidare bör jag berätta hur gruppaktiviteten är förberedd: 2 teamledare väljs bland kursdeltagarna en vecka före workshoppen. Dessa teamledare får för uppgift att bekanta sig på förhand med workshoppens ämnet och planera gruppaktiviteten (kursläraren ger dem en läspaket på förhand; teamledarna kan samarbeta med varandra och/eller ber om råd av kursläraren). Aktiviteten bygger på att lära ut en viss teknik och tillämpa den i ett givet sammanhang (t.ex. att använda uppgiftsanalys-tekniken för att strukturera en inköpsprocess på en webbsida). Här kommer principen ”learning by doing” i bilden: man lär sig den tekniken genom att använda den. ”Each one teach one”-principen handlar om att teamledarna bär ansvaret att lära ut sina teammedlemmar och leda gruppen till ett resultat som kan presenteras på den slutliga momenten i workshoppen. Kurslärarens uppgift under gruppaktiviteten är att följa med teamledaren och stöda honom/henne vid behov.

Inlärningsmoment i detta experiment finns många:

• ur teamledarens synvinkel, handlar det om att lära sig på egen hand en teknik, men det handlar också om att kunna lära ut den tekniken till andra vid en mycket fokuserad och tidsbegränsad aktivitet. Det handlar också att utveckla och testa sin ledningsförmåga (teamen som ska ledas består av ung. 8 medlemmar).
• ur teammedlemmars perspektiv, handlar det om att lära sig om en teknik och att stöda teamledaren i sin roll.
• ur kurslärarens perspektiv handlar det om att stöda teamledaren, utvärdera workshoppens process och resultat, samt utvärdera teamledaren.

Detta experiment har pågått på hösten och jag har börjat utvärdera hur detta fungerar. Jag har bett några teamledare (Hendrik H., Noora P. och Silviya B.) att ge mig skriftligt feedback om i) vad de har lärt sig, ii) hur de har förberett sig inför workshoppen, iii) hur de har upplevt deras uppgift och iii) vad har varit de största utmaningar.

Till första frågan, Hendrik H. svarar: ”I think that the most important thing with this activity was that you learned a lot more than if you just attended a normal lecture. You had to really put some energy into it and know what it is all about. It is also good practice to lead a group of people because it is a valuable asset if you manage to do that in a good way”. Noora P. lägger till: “I learned that leadership assignments require from someone to be in control in order for the group to be efficient and achieve results. Also it was interesting to see that it was necessary to monitor the process and ensure that everyone was on the right track (giving examples if they weren’t sure of the purpose of the assignment)”.

Silviya B. berättade om hur hon har planerat sin workshop: ”Using the given materials was certainly helpful in terms of time saving and scope definition! No need for browsing the web or the library for materials or trying to create the boundaries of the workshop by myself. Except the given materials, I used Ginsburg’s book “Designing the iPhone user experience”. Preparing on the concrete topic took two afternoons. First, I spend on browsing the web for good practices on designing a good workshop – dividing time, how to present the information etc. No obstacles during preparation.” Noora P. kommenterade vidare: ”I read the material and made notes so that it would be easy to explain the main points to the group and give some examples. Additionally I looked for other material from the web”.

Teamledarna utvärderade hur workshoppen gick; Silviya kommenterar: ”In my opinion the workshop went well. A crucial moment was the beginning when I failed to express myself in a way that everybody would understand what we are supposed to do in the workshop. Second, getting the team members to actually talk and come up with ideas. However, teacher’s suggestion on how to proceed was more than helpful”. Hendrik H. adderar: “The most crucial moment is to keep your team members focused”. Noora P. skriver: “The most crucial was to define the task and give a brief and easy explanation of the assignment to the group. Also I found important to share the tasks and clearly state what everyone is supposed to do within the timeframe”.

Teamledarna fick också utvärdera sin insats. Hendrik H. är självkritisk: ”I did not do as well as I was hoping in my role in as the team leader because I was a bit confused about the subject even if I thought before the lecture that I knew what it was all about. I could have got some more help from the teacher at least at the beginning but at the end I got more help, maybe because he assumed I needed it! 🙂 ”. Silviya B. kommenterar: “My overall feedback was good and that the process went smoothly”.

Teamledarnas kommentarer återspeglar deras förståelse av den duala naturen av deras uppgift: att lära ut och att leda. Ledarna satte visserligen tid till att förberedda sig, att lära sig om tekniken och om att leda en workshop. Även om de kunde mycket om ämnet, visade sig att enstaka svårigheter kom upp under workshoppens gång, som kursläraren eller kursassistenten korrigerade. Här uppstod en risk som jag inte hade förutspått i och med att ledningsaktiviteten och inlärningsaktiviteten kan vara i konflikt med varandra. Denna situation noterade jag vid en annan workshop var teamledaren hade fått workshopmaterial som var för komplex för den planerade aktiviteten.

Ledarna uppfattade att det är viktigt att workshoppen är väl avgränsade i.o.m. att bara en teknik skulle läras ut i ett givet sammanhang. I relation med detta noterade de att det är viktigt att uttrycka för sina teammedlemmar workshoppens målsättningar och innehållet på ett enkelt sätt. Från inlärningssynvinkeln är detta en utmanande uppgift: det känns krävande att förstå komplexitet av en teknik men lika svårt är det att uttrycka vad en teknik handlar om i enkla termer. Detta noterar jag som lärare som en sak som jag borde satsa på när jag själv undervisar.

Överlagt, några lärdomar har jag listat under denna höst:

• workshop tidslängd: i år hade jag 3 timmars workshop, som begränsades till 2 timmar. 2 timmar är den minimitiden för denna typ av aktivitet och då ska man helst fokusera på bara en aktivitet (ett begrepp, en teknik, en metod…).
• materialet till ledaren ska förenklas ifall den inte passar den planerade aktivitet (i det exemplet jag nämnde ovan, skulle ha materialet varit perfekt för en längre workshop)
• feedback till ledaren: ledaren vill ha feedback på sitt sätt att leda workshoppen. Tyvärr kan en workshop kan vara så hektiskt att man inte hinner fokusera på ledaren utan all uppmärksamhet sätts på innehållet.

Till sist har jag varit nöjd med resultatet av detta experiment och avslutar med Noora P.:s ord: ”The experience felt pretty delightful and I considered the amount of interaction being reasonable. The feedback from the teacher was encouraging by stating that I was doing a good job and achieving the hoped outcomes from my group. It was also very nice to hear from a couple of my classmates that they enjoyed me leading the workshop”.

Har ni använt liknande metoder i er undervisning och vad har varit era erfarenheter?

För några veckor sen fick jag ett uppdrag: det gällde att lyfta fram aktuella och viktiga frågor inom utbildning som motorer i samhället. När jag hade tid att fördjupa mig i dessa frågor satt jag på tåget tillbaka till Åbo.

På andra sidan gången satt två finlandssvenska lärare som jag inte träffat tidigare – den ena ämneslärare i grundskolans åk 7-9, den andra lärare på andra stadiet. De berörde i sin diskussion sina elevers bristande intresse för sina studier – vetgirigheten fattades. Jag kunde inte hålla mig, pep till och vi började diskutera.

Vi var snart alla ganska ense om bristen på vetgirighet i våra olika skolor och utbildningar. Den genuina nyfikenheten och kunskapstörsten saknas ofta. Vart tog vetgirigheten vägen?

Vetgirighet är en bristvara i dagens samhälle – alla har information i överflöd och denna overflow verkar dränka vetgirigheten. Kväver informationsflödet törsten efter kunskap? Eller gör kunskapens relativa tillgänglighet det ointressant för individen att lära sig nya saker?

Mina studenter på Hanken läser ekonomiska aktualiteter dvs. dagspress, fackpress och andra media om jag tvingar dem. Och det gör jag – för fulla poäng skall det finnas minst 3 referenser till aktuella källor i varje inlämningsuppgift. Insyn i aktuella händelser inom respektive ämnesområde är väl en del av den fostran som universiteten skall ge.

De studerande som kommer till oss från gymnasiet har mycket kunskap men den är fragmenterad och studerandena vet inte alltid hur de skall använda sina fakta. Gymnasiet resulterar i dag i mycket kunskap som studenterna inte riktigt kan placera i sina rätta fack. Tar en fragmenterad kunskapsbas död på vetgirigheten?

Kan vi lärare göra någonting för att väcka en slumrande vetgirighet? Vi, som jobbar inom universitetet, är alla experter på våra egna ämnesområden. Vi följer med vårt ämnesområdes utveckling och tar till oss vetenskapliga rön. Det är ju frågan om vår faktabas i vårt arbete.

Som lärare borde vi också vara insatta i utvecklingen inom pedagogik och didaktik. Också inom detta vetenskapsområde går utvecklingen framåt. Det är ju här frågan om metodbasen för vårt arbete. Med fräscha metoder kan vi både stimulera till lärande.

Det är intressant att konstatera att det på många håll inom universiteten fortfarande används metoder som använts så länge universiteten funnits och som bevisligen inte fungerar i det tjugoförsta seklet.

Våra studerande representerar förmodligen generationerna x, y och z och de tänker och fungerar väldigt annorlunda än mången lite mognare lärare. En modern pedagogisk verktygsback kan kanske vara en effektiv brygga mellan generationerna.

De studenter som vi har inne i rullorna idag kommer att jobba in på 2060-talet och ingen vet idag vilka faktakunskaper de behöver för att klara sig under de kommande 50 åren. Kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga, kommunikationsförmåga och språkkunskaper behövs säkert. Vetgirighet kunde också underlätta färden. Har vi kunskaper tillräckligt för att väcka vetgirigheten?