Gör vi på bästa möjliga sätt? – Benchmarking mellan psykologi- och logopediutbildningarna vid Åbo Akademi och Göteborgs universitet

IPL, toppenhet för utbildning,

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Benchmarking betyder kort och gott att man jämför sin verksamhet med någon annans verksamhet, ofta med någon man anser vara en god förebild. Huvudidén vid benchmarking är att man ska lära sig av varandra och samtidigt lära sig granska sin egen verksamhet med ett kritiskt öga. Genom benchmarking hoppas man få goda idéer och kunskap som sedan kan användas för att förbättra den egna verksamheten.

Under hösten 2013 planerades och inleddes benchmarking-projektet Kvalitetssäkring i undervisningen mellan IPL och Psykologiska institutionen och Logopedprogrammet vid Göteborgs universitet. Syftet med samarbetet var att få externa synpunkter på hur utbildningens undervisningsmetoder och examination stöder arbetslivsfärdigheter och yrkeskompetens hos psykologer och talterapeuter. På en mer konkret nivå handlade benchmarkingen om att utbyta idéer över både ämnes- och nationsgränser.

Benchmarkingen startades genom IPL:s initiativ som en del av vårt kvalitetsarbete. De fokusområden och teman vi valde att satsa på inom benchmarkingen var därför också starkt sammankopplade med andra pågående projekt inom kvalitetsarbetet vid institutionen och återspeglade de deltagande utbildningarnas styrkor och olikheter. Områdena vi valde att fokusera på var genus och mångfald, arbets- och organisationspsykologi, valbara kurser och variationer i studietakten, specialpsykologutbildningen, forskning i utbildningen, kursutvärdering och praktik och studentklinik samt handledarutbildning.

Under IPL:s kvalitetsseminarium i Nagu 26-27.9 hade benchmarking-gruppen, bestående av personer för alla fyra utbildningar, sitt första möte. Under mötet identifierades benchmarkingens fokusområden och gemensamma mål. I samband med kvalitetsseminariet ingick också ett platsbesök vid IPL för deltagarna från Göteborg. Benchmarking-gruppen bestod både av personer från den undervisande personalen och av studerande. Efter kvalitetsseminariet i Nagu var benchmarkingen i full gång och det var mycket som skulle planeras och göras inför vår nästa träff i Göteborg 21-23 november. Inför träffen i Göteborg skulle vi bland annat sammanställa dokument gällande fokusområdena, som vi sedan väl framme i Göteborg använde som diskussionsunderlägg.

Tidigt på morgonen den 21:a november samlades en grupp smått yrvakna Göteborgsresenärer på Åbo flygfält. Vi var förberedda på att vi hade en lång och intensiv dag framför oss men humöret var på topp och vi var alla nyfikna på vad som väntade. Väl framme i Göteborg sökte vi oss till Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet där vi skulle spendera dagen med våra göteborgska kollegor. Det första som slog oss när vi kom till psykologins utrymmen var storleksskillnaden. Då psykologin vid ÅA är en liten enhet med ca 45 anställda, inklusive doktorander, är psykologin vid GU en betydligt större enhet med ca 140 anställda och upp till 1600 studerande vid de olika programmen och nivåerna. Då psykologin vid ÅA finns inrymt huvudsakligen i en korridor, har psykologin vid GU ett eget hus med många våningar till sitt förfogande. Den andra dagen i Göteborg tillbringade vi vid logopedin, där storleksskillnaden inte alls var lika påtaglig.

Storleksskillnad. Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och psykologin vid Åbo Akademi.

Trots storleksskillnaden hittade vi under dagarna i Göteborg många likheter mellan utbildningarna, samtidigt som de olikheter vi hittade till stor del berodde på just storlek och omfattning. Till exempel så ger studentkliniken vid psykologin i Göteborg samtalsterapi åt 600 klienter per år, motsvarande siffra i Åbo är 12. Varje psykologistuderande i Göteborg tar emot 5 klienter (åtminstone två stycken med kognitiv beteendeterapi-inriktning, samt en kort och en lång psykodynamisk terapi). I Åbo har de som väljer att gå kursen Psykologisk behandling av vuxna endast en klient per år. Detta betyder förstås att handledningstimmarna vid GU är mycket flera. Å andra sidan har man vid ÅA möjligheten till klientkontakt i många andra kurser också, bland annat inom kurserna i neuropsykologiska utredningar och i den färska kursen ”Firman”. Firman är i princip arbets- och organisationspsykologi i praktiken och handlar om att studeranden gör ett konsultuppdrag för ett företag eller en organisation, och avsikten är att förbereda studeranden inför eventuellt arbete inom rekrytering och HR. Tack vare IPL:s status som kvalitetsenhet ordnades denna kurs i Åbo första gången 2013. I Göteborg är kursen redan väletablerad och inom ramarna för ”Studentfirman” har mellan 400 och 500 uppdrag skötts. Intressant nog var upplägget för kurserna väldigt lika även om storleksskillnaderna är enorma.

Förutom ”Firman” och studentkliniken var ett annat fokusområde genus och mångfald inom undervisningen. Som finländare ser man Sverige som föregångaren inom detta. I och med en alltmer globaliserad värld blir frågor kring mångfald alltmer framstående inom våra framtida yrken. Genusfrågan är, liksom alltid, aktuell också p.g.a. skillnaderna i t.ex. män och kvinnors röst eller i risken att få olika sjukdomar. Eftersom man vid ÅA i och med förändringarna i studieprogrammet valde att ta bort en kurs i genuspsykologi och istället integrera ämnet i andra kurser var vi nyfikna på hur Göteborgarna sköter denna bit. Det visade sig ändå att det även i Sverige har varit svårt att integrera genus och mångfaldsfrågor i kurserna så att de har blivit en naturlig del av kursen och inte som något krystat och påklistrat. Men genom att göra en grundlig analys av kurserna kunde man sedan passa in även denna bit, som ett exempel kan nämnas en kurs vid logopedin i Göteborg där man analyserar journaler för att se om det är skillnad i hur man uttrycker sig om kvinnor och män.

En annan intressant skillnad mellan ÅA och GU är antalet valbara kurser studenterna har möjlighet att välja. Vid GU är studieprogrammet väldigt strikt strukturerat och alla studeranden läser i princip samma saker. I Åbo däremot har både logopedi- och psykologistuderande möjlighet att välja ett stort i jämförelse stort antal valbara kurser, och psykologistuderande kan till och med välja hela biämnen. En undersökning bland studerandena i Åbo visade att de flesta väljer psykologi/logopedistudier eller andra kurser som hjälper studeranden att göra sig en egen nisch. Till exempel väljer många psykologistuderande ekonomi som biämne för att senare kunna arbeta inom HR eller vara egen företagare, något som kan vara till nytta senare i arbetslivet. Bland logopedistuderande är psykologi ett av de populäraste ämnena för valbara kurser, men också t.ex. språkkurser, ekonomikurser och kurser i allmänfärdigheter väljs.

För speciellt logopedins del var handledning av praktikperioder ett viktigt fokusområde. Logopedin vid ÅA har i flera år satsat mycket på handledningen av praktikperioder och det har genomgående varit ett viktigt område inom kvalitetsarbetet. Vid Göteborgs universitet har logopedin i flera år ordnat utbildning för de logopeder som handleder studerandes praktikperioder, något som under en längre tid varit under planering vid ÅA. Genom att få ta del av hur handledarutbildningen ser ut och går till vid Göteborgs universitet fick vi från ÅA idéer och kunskap som kommer att vara till stor nytta i den fortsatta planeringen av en eventuell handledarutbildning.

En av de mest intressanta aspekterna vi lärde oss var hur kursutvärderingssystemet är ordnat vid GU. Precis som vid IPL har även GU kursutvärderingsblanketter efter varje kurs (och frågorna är också här liknande), men utöver detta har de också en grupp som går igenom kursutvärderingen och kursernas innehåll. Denna grupp består av både studerande, lärare och studiechefen och den gör att det sker en kontinuerlig kvalitetskontroll. Om något har varit bra får läraren feedback på det, och om något har varit mindre bra kan gruppen ofta berätta hur andra lärare skött detta för att göra det bättre. Vidare går gruppen igenom undervisningen vid de olika kurserna för att förminska antalet överlapp eller glapp mellan kursmomenten. Detta verkade vara ett mycket bra system! Något som man kunde använda sig av här vid ÅA också, speciellt nu i tider då många kandidatprogram ändras och utvärderas.

Som studerande var det väldigt lärorikt att få se hur utbildningarna ser ut vid ett annat universitet. Att få en bild av hur utbildningen ser ut vid ett annat universitet får en att tänka igenom ens egen utbildning på ett annat sätt. Det samma gäller då man ska berätta om utbildningen för någon som inte är så insatt i systemet vid just ditt universitet. Benchmarkingen fick oss att reflektera över vår utbildning på ett annat sätt än tidigare och hjälpte oss att lättare identifiera utbildningens styrkor och svagheter. Vi märkte att trots eventuella svagheter så har våra utbildningar vid ÅA också tydliga styrkor, områden där vi är bra. En viktig insikt var att man ska komma ihåg att även om man ser ett upplägg som verkar bra och som fungerar vid ett annat universitet så är det inte säkert att det passar in i det egna systemet. Universitet är olika och så också samhället runt universiteten och det måste man beakta i planeringen och utvecklingen av utbildningen.

Ifall ni vill se en mer utförlig rapport över benchmarkingen med fokusområden, idéer och åtgärdsförslag se: http://www.abo.fi/institution/media/26933/benchmarkingrapportkomplett_33.pdf

På IPL:s hemsida under ”Kvalitetsarbete” finns också samtliga bilagor som det hänvisas till i rapporten.  http://www.abo.fi/institution/iplkvalitet

 

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

IPL, toppenhet för utbildning, , , , , , ,

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.

Finns det quick fixes för lärare?

HHÅA, toppenhet för utbildning

De flesta lärare inom universitet hoppas att kurser i universitetspedagogik ska ge dem entydiga svar på frågan hur de ska bli en ännu bättre lärare. Efteråt konstaterar de flesta att de fortfarande inte fått sina förväntningar uppfyllda.

Januari har bjudit på flera tillfällen för ÅA-personal att lära sig något nytt inom praktisk didaktik.

På allmänhetens begäran höll Anna-Greta Nyström och Johanna Lindström, bägge lärare i internationell marknadsföring vid handelshögskolan, en utbildningsdag med smakprov på olika metoder inom praktisk utbildning. Tidpunkten, en fredag i början av januari, var vald för att inspirera deltagarna inför terminsstarten med nya uppslag och idéer på metoder som ger variation på kursupplägget.

Det vanliga argumentet mot att införa nya metoder i undervisningen är att variation är bra, men i just min kurs och i mitt ämne krävs det ändå gamla hederliga föreläsningar. Det kan ändå vara värt att fundera och testa om det finns möjlighet att varva föreläsningar med mera studentcentrerade och aktiverande inslag. Stå emot eventuella protester från studenternas sida. Det finns alltid den konservativa falangen också bland studenterna som protesterar mot nymodigheter. Dessutom kräver förstås ett aktivt deltagande mer än ett passivt lyssnande. Men resultatet, om studenterna lär sig mer och bättre, kan vara värt lite experimentlusta från lärarens sida.

Det kan handla om metoder som ökar sammanhållningen inom kursen. Det kan lika gärna vara metoder som får studenterna att jobba mer, på bekostnad av lärarens egen insats. Men det återkommer jag till om en stund.

Av någon anledning har de flesta av oss en inbyggd förmåga att kritisera framför att berömma. Ett sätt att tillmötesgå pessimisterna är att ha en negativ brainstorming. En diskussion där deltagarna uppmanas att se på fenomenet från de mörkaste tänkbara infallsvinklarna. Som den brittiska professorn sa: ”There is always a but”. Lyft alla risker och skräckscenarion på bordet. Då möjligast många farhågor är listade, är det lättare att övergå till att tänka på lösningar för att undvika dessa misslyckanden eller faror.

Att införa aktiverande metoder i kurserna bygger långt på att olika metoder tar fasta på olika lärstilar. En del metoder kan rikta sig till flera samtidigt, till exempel både till den som lär sig genom att prata och den som vill sitta tyst i lugn och ro.

Ibland är det lättare att tänka och föra fram åsikter om du blir tilldelad en roll. Paneldiskussion med färdigt fördelade roller kan vara en metod. Edward de Bonos tankespel men sex stycken tänkande hattar en annan. Alla blir tilldelade sin hatt och uppmanad att argumentera utgående från en viss synvinkel. Det är enklare att hålla styr på dina åsikter om du bara tillåts tänka innovativt, rationellt eller känslosamt.

Kanske lösningen på ett problem kan behandlas genom ett learning café eller brainwriting? Vill du att studenterna ska vara insatta i bakgrund, teori och problematik – se till att de är förberedda före de kommer på kurs. Antingen med en klargörande föreläsning innan, i fall du tror det är den bästa metoden. Eller låt dem på för hand på ett eller annat sätt studera materialet själva.

Bristen på förändring är vanligen lika med tidsbrist. Därför passade det utmärkt in i mönstret att två veckor efter workshoparna om aktiverande metoder följa upp med en presentation och diskussion under rubriken ”Lärartricket, hur vi förbättrar studenternas lärande utan att lägga mer tid själva”. Lärcentret och den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan hade gemensamt inbjudit Kristina Edström, universitetslektor och pedagogisk utvecklare på KTH i Stockholm.

Som Kristina påpekade, nästan vem som helst kan väl förbättra sin kurs om hen får tid till det. Poängen är hur du förbättrar din kurs utan att jobba ihjäl dig själv samtidigt som studenterna lär sig effektivare och förhoppningsvis bättre.

Kristina serverade tio stycken tricks eller idéer som alla innehöll förslag att effektivera lärandet utan att belasta läraren med extra arbete.

Vad sägs om att sluta ägna tid till att ge feedback som studenterna aldrig läser?  Vem har inte skrivit och kommenterat texter i kursens slutskede? Är betyget satt kanske kommentarerna inte ens läses av studenten.

Eller ändra en enformig föreläsningskurs till att bli självstudiecentrerad. Låt studenterna arbeta med självstudiematerial och under övningstillfällen. På en gruppövning får de tillsammans lista det som fortfarande är oklart. Det är sedan utgångspunkten för föreläsningen. Simsalabim har läraren gått från två föreläsningspass per vecka med passiva åhörare till en föreläsning med relevant innehåll.

Eller lägg mindre tid på att rätta tenter. Testa istället med en muntlig tentamen. Ge varje student tjugo minuter och låt dem under de första sju minuterna bevisa för dig att de uppnått kursens lärandemål. Använd sedan resten av tiden till att diskutera vidare.

KTH är förövrigt en av grundarna till det strategiska pedagogiska utvecklingsinitiativet CDIO. CDIO står för Conceive, Design, Implement, Operate och handlar om vad studenterna ska lära sig och varför de ska kunna det. Vilka färdigheter gör dem bäst förberedda för det kommande arbetslivet? Traditionell problemlösning kombineras med riktiga problem utan givet svar. Individuellt arbetet varvas med kommunikation och samarbete.

Fortfarande är svaret på frågan nej, det finns inga quick fixes för lärandet. Men det finns en mängd metoder, hjälpmedel och idéer som kan ge lärandet mer variation, bättre resultat och framför allt en bättre kvalitet.

Cecilia Lundbergkoordinator för HHÅA:s pedagogiska ledningsgrupp

Pedagogisk digital kompetens?

Digital undervisning

I det här blogginlägget har jag som avsikt att belysa frågeställningar inom området pedagogisk digital kompetens.

Ett år går mot sitt slut samtidigt som virtualiseringsledningsgruppen vid Åbo Akademi avslutar sin funktion i nuvarande form. Projektet Finlands virtuella universitet grundades 18.1.2001. Det var ett resultat av de visioner och strategier som presenterades i både nationella och internationella styrdokument om utvecklande av virtuell undervisning. Samtliga universitet i Finland följde strategin och kom att utveckla egna lösningar för att förverkliga visionerna. Åbo Akademi tillsatte en virtualiseringsledningsgrupp i Vasa och en i Åbo under ledning av en gemensam styrgrupp. Åbo Akademi valde även att grunda ett Lärcenter i Åbo och ett Lärocenter vid Tritonia i Vasa.

Ledningsgruppens uppdrag har utvecklats under åren. Det senaste året har uppdraget varit att utveckla verksamhetsplanen för nätbaserad undervisning, utreda enheternas behov, sprida information, uppdatera handlingsplanen, följa upp och utvärdera, ansöka och fördela virtualiseringsmedel samt informera ledningsgruppen för kvalitetshantering, Lärcenter och Tritonias EduLab om behov och åtgärder för att utveckla den nätstödda undervisningen vid Åbo Akademi. Då det gemensamma vetenskapsbiblioteket Tritonia inledde sin verksamhet 2001 grundades alltså även det gemensamma Lärocentret, idag kallat EduLab, för högskoleenheterna (Vasa universitet, Åbo Akademi, Hanken, Novia och Vamk) i Vasa.

Virtualiseringsledningsgruppen och dess medlemmar har hunnit uppleva både Finlands virtuella universitets uppkomst och fall. Vad var det som hände? Varför lyckades inte den gemensamma nationella satsningen så som man hade tänkt sig?

Kanske var det för tidigt. Kanske varken tekniken, studenterna eller organisationerna var mogna för det. Det gick på samma sätt för Sveriges nätuniversitet, men universitetens lokala satsningar har däremot haft framgång t.ex. Alexandria och Minerva vid Helsingfors universitet är exempel på detta. I Sverige har vi sett samma utveckling, t.ex. vid Umeå universitet, där enheten Universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) är organiserad som en avdelning vid Umeå universitetsbibliotek.

Den 22.10.2013 inbjöd Helsingfors universitet, Tekes och CICERO Learning-nätverket till ett seminarium om MOOCs och Online-lärande i Finland. Professor Hannele Niemi från HU och CICERO- Learning-nätverket och direktör Suvi Sundqvist från Tekes inledde seminariet med att presentera nya impulser för utveckling av gemensamma nätbaserade kurser och läranderesurser. Digitaliseringen har redan förändrat olika verksamheter i vårt samhälle och nu är det undervisningens tur.  De lyfte fram vikten av gemensam produktion av universitetsresurser för att bygga framtidens Finland i en global miljö. Vad innebär då detta i praktiken för universiteten den här gången?

HU har fått en förfrågan från Stanford University om samarbete med MOOC-kurser. HU önskade därför först diskutera frågan med samtliga finländska universitetet. Frågan ställdes om Finland först borde bygga upp gemensamma MOOC-kurser mellan de finländska universiteten? Detta gick dock om intet redan i och med avvecklandet av Finlands virtuella universitet. Samtidigt konstaterades att vi redan har Öppna universitetet i Finland, som erbjuder universitetsundervisning för alla. Vårt behov är inte detsamma som ute i världen. Följdfrågan blir, kan vi tänka så?

Enligt UNESCO ska alla människor erbjudas lika möjligheter till studier. Det erbjuds redan öppna kurser vid t.ex. Coursera, Future Learn och EdX. Vem som helst, även från Finland, kan delta i dem. Behöver vi fler eller behöver vi dem på vårt eget språk?

HU utvecklar egna MOOC-kurser (som hittas på adressen www.mooc.fi ). De riktar sig främst till dem som är intresserade av teknik och programmering. De som avlägger en MOOC-kurs får förtur vid ansökan till HU:s utbildningar. Är det här ett konkurrensmedel för att locka de bästa studenterna? Hur ska de andra finländska universiteten ställa sig till detta? Vilken roll ska MOOC-kurser ha i Finland?

Enligt Europeiska kommissionens meddelande om öppen utbildning: Innovativ inlärning och undervisning med ny teknik och öppna utbildningsresurser för alla (Bryssel den 25.9.2013 COM(2013) 654 final) föreslås en rad konkreta åtgärder för att främja högkvalitativa och innovativa inlärnings- och undervisningsmetoder med hjälp av ny teknik och digitalt innehåll. Bl.a. att hjälpa utbildningsanstalter, lärare och inlärare att skaffa sig datafärdigheter och inlärningsmetoder, stödja utvecklingen av tillgången till öppna utbildningsresurser, koppla samman klassrum och tillhandahålla digital utrustning och digitalt innehåll samt mobilisera alla intressenter (lärare, inlärare, familjer, ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens partner) till att genomföra en förändring av digitalteknikens roll vid utbildningsanstalter.

Projektet Pedagogisk digital kompetens (http://www.epedagogik.eu/), är det femte samarbetsprojekt som Tritonias EduLab och ÅA/PF utvecklat tillsammans med universitetsenheterna i Umeå. Syftet med projektet är att genom gränsöverskridande samarbete mellan universitet och högskolor i Umeå och Vasa undersöka och kartlägga vilken pedagogisk digital kompetens (PDK) som är nödvändig idag för att säkerställa hög kvalitet i undervisning via Internet, samt för högre utbildning och i näringslivet. I arbetet har ingått att definiera vad pedagogisk digital kompetens står för. Definitionen som utarbetats av pedagogiskt sakkunniga och lärare vid de deltagande universiteten lyder:

”Med pedagogisk digital kompetens menar vi lärares förmåga att regelmässigt tillämpa det förhållningssätt, de kunskaper och de färdigheter som krävs för att planera och genomföra samt kontinuerligt utvärdera och revidera IKT-stödda utbildningsinsatser, med grund i teori, aktuell forskning och beprövad erfarenhet och i syfte att på bästa sätt stödja deltagarnas lärande.”

Projektet har bl. a. utvecklat en egen KVOOC, dvs. en Kvarken Open Online Course. Alltså en typ av MOOC, en öppen kurs riktad till alla högskolelärare i Kvarkenområdet. Kursen är ett samarbete mellan lärosäten i Vasa och Umeå och ges på svenska. Mera information om projektet och om den gemensamma KVOOC-kursen finns på PDK-projektets hemsida.

Vid högskolorna och universiteten i Vasa men också i Norden, finns ett stort intresse och behov av universitetspedagogiska studier på svenska, finska och engelska. Universitetspedagogiken vid Åbo Akademi har utvecklats och år 2013 tog man ett beslut om möjligheten att läsa universitetspedagogiska studier omfattande 25 sp. Det bör även noteras att Åbo Akademis universitetspedagogik innehåller hela 10 sp nätpedagogiska studier. Flera universitet i Finland har redan i många år erbjudit möjligheten att läsa 60 sp universitetspedagogik. Hur kan Åbo Akademi strategiskt utveckla och synliggöra universitetspedagogiken, för att möta den efterfrågan som finns?

I blogginlägget har jag ställt många frågor och det ska bli intressant att följa med hur den digitala kompetensen kommer att förändra undervisningen de närmaste åren.  ”Tempora mutantur et nos mutamur in illis!” Tiden förändras och vi med den, som min 100-åriga mormor brukade säga.

Jag vill samtidigt rikta ett varmt tack till alla ÅA-medarbetare som under åren deltagit i virtualiseringsledningsgruppernas arbete eller på annat sätt deltagit i aktiviteter som utvecklar undervisningen vid Åbo Akademi.

Med önskan om en fridfull jul!

Framåt med nya undervisningsformer

Digital undervisning, , , ,

Öppna universitetet vid Åbo Akademis mission – en av dem – är att föra ut kurser och utbildning i regionerna. Som utbildningsplanerare för kurser sedan ca 13 år har mycket hänt, såväl inom kursutbudet så som undervisningsmetoderna. Det gäller liksom att hänga med i svängarna.
En pedagogisk metod som härstammar från 1600 talet är att skriva på tavlan. Då kunde det handla om att rista ner på griffeltavla. Sedan kom vi till krittavla, efter det whiteboard och sedan/ nu ofta powerpoint presentationer. Allt mera sällan sitter studerande och kursdeltagare och antecknar. På gott och på ont. Deltagarna gör ju givetvis en inbesparing på att skaffa litteratur som hör till kursen samtidigt som jag kan känna att det inte gagnar den inre lärandeprocessen lika starkt. Men som med mycket annat är detta individuellt- hur man lär sig och hur man använder kunskapen efteråt.
Långt senare kom John Deweys begrepp ”Learning by doing”. Kanske en reformpedagogik för att betona betydelsen av kunskap och handling.Bland annat scoutrörelsens sätt att arbeta ses som ett gott exempel på Deweys tes.
Alla har vi väl fått pröva på ”kruxa i övningar”. Avsikten med dessa lär vara att uppmuntra studerande att se helheter med hjälp av delar och kunna ta till sig sammanhang. För vissa studerande är detta bra men i det stora hela så gagnade inte syftet framgång.
Vi har väl var till mans prövat på instuderingsfrågor, grupparbeten och PBL ( problembaserat lärande). Tanken var väl med dessa metoder att införa mera forskande, undersökande och elevaktivitet i klassrum och i undervisningen. Nu blev läraren mera något av en handledare och ”coach” i klassrummet.
Detta må stå för en del av resan när pedagoger tagit fram olika undervisningsmetoder för att för att få kunskap att förankras, ge verktyg för reflekterande för den som sitter i undervisning och kunna använda kunskapen ( motsatsen till korvstoppning -alltså).
Med stor säkerhet har vissa pedagogiska metoder från olika tidevarv trillat bort – men du som läsare, se detta mera som ett svep från dåtid till nutid (sedan kan man för sig själv reflektera om nu – sist och slutligen-så mycket har ändrat i sättet att lära ut och i sättet att lära). Människan är ju dock den samma som för tusentals år sedan, det är omvärlden som bjuder oss på nya möjligheter och verktyg.
Själv är jag nu helt tagen av att streama föreläsningar för att sedan lägga upp detta på moodle 2.4. Det är en mycket god kvalitet på filmningen och deltagarna kan sedan backa till baka föreläsningarna för att till sig på bästa sätt för att sedan utföra de prestationer som hör till studierna och kurserna inom en given deadline. Detta har vi prövat nu i ett par år inom idrodrottspsykologin där studiehelheten är i samarbete med Umeå universitet och två av huvudlärarna finns i Umeå och en huvudlärare, Jan- Erik Romar finns vid Pedagogiska Fakulteten i Vasa. Mycket intressant och denna metod har fått bra feedback så detta kommer vi att utveckla.
Sedan skall vi inte glömma att – läraren och mottagaren är de viktigaste personerna i alla skolor och i alla undervisningsformer. Man måste spela på samma spelplan för att lyckas nå det bästa resultatet. Utan goda pedagoger som är villiga att satsa på nytänkande så kommer vi ej framåt. Utan vilja att lära, av kursdeltagare och studerande, så lyckas vi inte heller. Då är risken att vi landar i ett 1600- tals tänk ännu idag trots alla verktyg som utvecklas hela tiden till vårt förfogande. Det har vi inte råd med, vi måste möta de nya generationerna på den spelplan de befinner sig i sättet att ta till sig ny kunskap och för att hålla dem kvar i det livslånga lärandets karusell. Här krävs satsningar av stat, kommuner och samtliga undervisande instanser! Jag vill vara med- så det så.

Alternativa undervisningsformer – ”fusklapp-systemet” ur lärarsynvinkel

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) är för tillfället toppenhet för utbildning vid ÅA, vilket ur lärarsynvinkel har betytt att vi de senaste åren mer än någonsin satsat på kursplanering och kursutveckling. Det har säkert i många fall också lite puffat lärarna till att modigt se över sina kurser och testa nya undervisningsmetoder, något som säkert skulle ha gjorts i mycket mindre utsträckning om vi inte hade haft kvalitetsarbetet som drivkraft och stöd.

I september anordnade IPL ett kvalitetsseminarium (se IPL:s tidigare inlägg i lärarbloggen om seminariet). I samband med seminariet fick personalen många goda idéer om olika pedagogiska metoder som kunde tillämpas i undervisningen då Håkan Hult, professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet, föreläste om alternativa examinationsformer. Flera av dessa alternativa metoder har redan tagits i bruk på kurser vid IPL under höstens lopp. En del av personalmedlemmarna vid IPL, inklusive undertecknad, deltar dessutom för tillfället i en kurs i institutionsspecifik universitetspedagogik som Sari Lindblom-Yläne, professor i universitetspedagogik vid Helsingfors universitet, håller för IPL under detta läsår. Kursdeltagarna utför inom ramen för kursen ett utvecklingsprojekt gällande någon kurs de undervisar i.

Själv valde jag under hösten 2013 att testa en s.k. ”fusklapp-metod” på en grundkurs i kognitiv psykologi och neuropsykologi som jag är ansvarig lärare för. Metoden går ut på att studerande, om de så önskar, får skriva en sammanfattning över varje föreläsning och sammanfattningarna får de ta med till kurstentamen. Sammanfattningar får de skriva endast över de föreläsningar de deltagit i och dessutom måste de delta även på följande föreläsning för att få en stämpel på sammanfattningen och endast stämplade sammanfattningar kan tas med till tentamen. Tanken var att det vore viktigt att studerande gör sammanfattningarna under kursens lopp, inte precis innan tentamen. Med andra ord, systemet fungerar dels som morot för kursnärvaro, men största orsaken att prova just denna metod på denna kurs var att kursinnehållet är omfattande och studerande tidigare år har upplevt att det är svårt att greppa all information inför tentamen. Det är sannolikt att metoden kräver lite finslipning inför nästa läsår (studerande kunde t.ex. lämna in sammanfattningarna via Moodle i framtiden), men i det stora hela fungerade det bra – studerande var ivriga på att skriva sammanfattningar och många tyckte att sammanfattningarna gjorde det lättare att lära sig det rätt omfattande materialet.

Metoden fungerade även som en morot med tanke på närvaro; största delen av kursdeltagarna deltog på så gott som alla föreläsningar, även om den obligatoriska närvaron slopades. Det som ur en lärares synvinkel var utmanande med metoden var att tentamensfrågorna måste röra sig på en väldigt tillämpad nivå, eftersom det inte är meningen att studerande ska sitta och skriva av från sina sammanfattningar vid tentamen, utan vid det laget ska kunna diskutera och reflektera kursinnehållet. När jag i samband med kurstentamen frågade studerande i vilken grad de använde sig av sammanfattningarna vid tentamen, var det glädjande att märka att ett flertal studerande sade att de inte vid tentamen sist och slutligen använde sig så mycket av sammanfattningarna, men att de nog hade haft nytta av dem överlag under kursens gång. Med andra ord verkar metoden åtminstone för en del studerande vara till nytta och om jag håller kursen i framtiden tror jag nog att jag tar metoden i bruk. Detta försök har också gett mig mod att prova på andra alternativa metoder i framtiden. Om man planerar de alternativa metoderna så att de inte blir mera tidskrävande för läraren att utföra än mera traditionella undervisningsformer, så tror jag inte att man som lärare har något att förlora på att modigt testa nya metoder. Däremot kan studerande vinna en hel del på det.

Petra Grönholm-Nyman, FD, forskardoktor (FA)

Kvalitativ examination

IPL, toppenhet för utbildning, , ,

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Den 26 till 27 september samlades 40 deltagare från Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) till ett kvalitetsseminarium i Nagu. Bland deltagarna fanns IPL:s fasta personal, timlärare, studerande samt gäster från psykologin och logopedin vid Göteborgs Universitet. Detta är nu tredje seminariet som arrangerades med fokus på kvalitetsarbetet. Det första var ett kick-off seminarium som behandlade hur undervisningen vid institutionen kunde utvecklas. Det andra hölls hösten 2012 och behandlade för psykologins del hur undervisningsplanen skulle kunna förändras så att den utexaminerade psykologen skulle ha ett bättre grepp om sin expertis och kunna fungera evidensbaserat i sitt nya yrke. För logopedins del handlade seminariet 2012 främst om handledning av praktikperioden. Ett blogginlägg från kvalitetsseminariet 2012 hittar du här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2012/10/24/kvalitet-genom-helheter/. I år låg huvudfokus på examination och examinationsformer, men mera om det senare.

Först vill vi fundera på vilka förändringar som har skett under det gångna året. Kvalitetsarbetet vid IPL är just nu inne i en fas där det som diskuterats under tidigare kvalitetsseminarium implementeras. Det vill säga, nya kurser har körts igång och de nya undervisningsmetoderna, t.ex. PBL (problembaserat lärande) testas.  För en kort historik över vad som tidigare gjorts med PBL-metoden på logopedin, se blogginlägget från förra årets Kvalitetsseminarium. Som exempel på en ny kurs har vi kursen ”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext”, som har getts en gång. I den arbetade psykologi- och logopedistuderande från ÅA och Åbo Universitet som team runt barn med mångkulturell bakgrund. Om denna kurs kan ni läsa mera här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2013/05/13/mangkultur-i-studierna-ett-kursexperiment-over-amnes-och-universitetsgranserna/.

För psykologins del innebär verkställande av tidigare planer en myriad av nya kurshelheter, t.ex. de fyra nya Kliniska fenomen kurserna (Ångest och depression, Personlighetsstörningar och beroende, Ätstörningar och andra somatoforma problem och Psykos), den praktiska kursen i Organisations- och arbetspsykologi, Firman och en kurs i Rättspsykologiska utredningar. Några av kurserna är studier som omorganiserats så att all undervisning som rör ett ämne nu istället ges som ett paket. Ett exempel är Ångest och depression som tidigare getts i flera olika kurser och som nu istället ges som ett paket där ämnet behandlas från en rad olika synvinklar.  Forskningsmetodikstudierna har också omorganiserats så att kurserna följer logiskt på varandra och således blir en stor helhet. I och med att kurserna är omorganiserade, och en del helt nya, är detta också ett ypperligt tillfälle att fundera på nya examinationsformer.

Logopedins kvalitetsarbete har det senaste året främst fokuserat på utveckling av undervisnings- och examinationsformer och på handledning av de kliniska praktikperioderna. Logopedin har till exempel fortsatt att integrera undervisningsformen PBL i undervisningen och det finns nu PBL-moment på flera av logopedins kurser. Eftersom de kliniska praktikperioderna utgör en viktig del av talterapeututbildningen har logopedin valt att inom kvalitetsarbetet satsa också på handledningen av dessa. En del av praktikperioderna handleds av den undervisande personalen vid ämnet och en del av utomstående handledare från fältet. Inom kvalitetsarbetet har det tidigare skickats ut en enkät för att utreda hur talterapeuter på fältet ser på handledningsuppgiften. Som en följd av detta har det ordnats handledarträffar där syftet är att handledarna ska ha möjlighet att träffas och diskutera frågor angående handledning både med varandra och med representanter från ämnet. Ett stort arbete som gjorts inom kvalitetsarbetet år 2013 är sammanställandet av en praktikhandbok för både studerande och handledare. Praktikhandboken blev färdig hösten 2013 och finns nu fullspäckad med information om handledning och praktikperioder att läsa på logopedins hemsida.

Men nu tillbaka till kvalitetsseminariet i Nagu 26-27 september. Efter en kopp kaffe och några inledande ord om IPL:s kvalitetsarbete inleddes seminariet med en inspirerande presentation av Håkan Hult.  Han är professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet och rubriken för hans presentation var ”Lärande-undervisning-examination”. Han inledde med att tala om olika aspekter gällande inlärning och undervisning, skillnader mellan yt- och djupinlärning, hurdan en bra lärare och handledare är och studentcentrerat lärande är några av de aspekter som togs upp. Hult påpekade att examinationen ofta styr studerandes inlärning och att examinationsformen därför är väldigt viktig för inlärningen. Presentationen innehöll också ett flertal konkreta förslag på alternativa examinationsformer. Exempel på alternativa examinationsformer som togs upp är gyntentan, fusklappen, den omöjliga uppgiften och diskoteket. Gyntentan går ut på att alla får samma färgs penna för skrivandet av tentamen, efter tentamen blir det en diskussion om innehållet och man har möjlighet att komma med förslag om någon fråga ska strykas. Efter det här får man en annan färgs penna och får själv korrigera sin tentamen utgående från en modell. Fusklappen innebär, precis som det låter, att man får ta med sig en fusklapp till tentamen och sedan blir det diskussion om vad man har valt att skriva och varför. Fusklappen är en användbar examinationsform iom att man då istället för att mäta studerandes faktakunskap, kan ställa frågor som kräver att man kan tillämpa kunskapen. Den omöjliga frågan kan ställas i form av ”Det här ska du inte ännu kunna men…” och kan med fördel användas i början av studierna. Diskoteket innebär att man istället för att fråga om örats uppbyggnad frågar ”Hur känns det för dj:en?” eller ”Vad händer i dj:ens öra?”. En form av examination som baserar sig på fallbeskrivningar nämndes också, den går ut på att man till en början får en uppgift baserat på en fallbeskrivning t.ex. diagnostisering, när man lämnar upp den får man veta rätt svar och får en fråga som bygger på den tidigare. Ett exempel kunde vara ”Greta 67 år kommer till mottagningen med följande symptom…”. Första frågan kunde då vara hur diagnostiserar du Greta, följande fråga vilka test skulle du göra, följt av en fråga om testsvarens tolkning, till sist kan man fråga om hur skulle du ha tänkt om det i stället hade varit frågan om Jakob 17 år. I och med att de rätta svaren ges mellan frågorna, så blir inte allting fel om en fråga blir fel. Denna typ av frågor är alla till för att mäta hur studeranden kan tillämpa sin kunskap.

Hult konstaterade också att om man vill ändra examinationsformen så gäller det också att ändra undervisningssätt. Det gäller att ha rätt fokus, dvs professionsfokus, under undervisningen gång och att undvika ytinriktat lärande. Målet med undervisningen ska vara att studerande ska kunna ”ha nytta av och använda sig av Newtons lag, inte bara veta vad den går ut på”. För detta är fallbeskrivningar och problembaserat lärande en ypperlig metod.

Inspirerande framföranden av både Håkan Hult och Sari Lindblom-Ylänne. Här är det Lindblom-Ylännes tur att dela med sig av inspirationen.

Sari Lindblom-Ylänne talade under fredagen om ”Reliability and validity of assessment” (Examinationens reliabilitet och validitet). Lindblom-Ylännes budskap var att man borde övergå från att mäta kunskap om fakta och mening, till integrering av kunskap och tillämpning av kunskap. Hon talade också om fyra olika kriterier för bedömning: kriterier relaterade innehåll, färdigheter, struktur och generella kriteria.

Efter Hults och Lindblom-Ylännes inspirerande framföranden övergick arbetet till diskussion i smågrupper om vilken typ av examinationsformer man har och hur man kunde implementera alla nya idéer. Diskussionerna gick heta och vi väntar nu med spänning på att se hur experimenterandet med de nya examinationsformerna kommer att gå.

Diskussion i mindre grupper.

Under seminariet inleddes också IPL:s benchmarking-samarbete med Göteborgs Universitet. Syftet med samarbetet är att jämföra utbildningarna med varandra och förhoppningsvis få idéer om hur den egna utbildningen kan utvecklas. Arbetet fortsätter under den kommande veckan då en liten grupp bestående av både undervisande personal och studerande från IPL i morgon flyger över till Göteborg för att ta vid där vi slutade i Nagu.

Ett tecken på en ett bra seminarium är när diskussionerna fortsätter under middagen och ända in på småtimmarna.

Nätstödd undervisning kan bli en ödesfråga. Är lärarna flaskhalsen?

Digital undervisning

Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi

Hankens höstkonferens: lärande och utveckling av högskolepedagogik

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Studenterna i centrum var namnet på årets höstkonferens – den tredje i ordningen – ordnad av Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Nedan följer korta sammandrag av tillställningens föredrag. Kolla även in länkarna till videoinspelningarna!

Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, tillika årets lärare 2013, inledde konferensen med att tala om hur man får ett ämne på rätt köl. Ämnet nationalekonomi hade under en längre tid tappat popularitet bland ÅAs studerande; antalet huvudämnesstuderande gick, om inte i rasande, så åtminstone i stadig takt nedåt.

Orsaken till det fallande antalet huvudämnesstuderande visade sig vara något oväntad. Föreställningen bland personalen hade varit att ämnet helt enkelt upplevdes som för svårt, men en ingående enkätutvärdering som ämnet gjorde år 2010 visade att situationen snarare var den motsatta. Respondenterna önskade nämligen att ämnet skulle ställa högre krav och erbjuda gedignare kurser.

För att ställa högre krav bör man emellertid se över, eller rättare sagt skära ner, sitt kursutbud, menar Lagerström, vars förebild i sammanhanget är en högklassig restaurangs korta men felfria meny. Mycket är vunnet om ämnesstrukturen inte påminner om något man finner på bordet på en flottig à la carte-sylta. Om en röd, nästan aptitretlig, tråd löper genom ämnets kurser är det lättare för studerande att inse varför en kurs är viktig och hur den hänger ihop med övriga kurser. Som lärare bör man i högre grad involvera ämnets doktorander i undervisningen och be kollegor utvärdera ens kurser, avrundar Lagerström.
Se inspelning av föredraget.

Professor Göran Djupsund från statskunskap i Åbo Akademi (Vasa) fortsatte i samma banor som Lagerström. Djupsund vill försvara dagens studerande mot beskyllningar om lättja och dåliga allmänkunskaper. Problemet i dagens universitet är snarare oreviderade kurser och kortsiktiga undervisningsmetoder. Att i kursuppbyggnaden enbart utgå från substansinnehåll är passé. Kurserna bör i större utsträckning träna färdigheter som studerandena med större säkerhet kan dra nytta av. Att analysera och att lära av varandra är viktigare än att kunna återge ett innehåll, säger Djupsund.

Djupsunds råd är att du som lärare

  • Aktiverar dina studerande istället för att bara föreläsa för dem
  • Kräver mycket av dina studerande både i kvalitet och mängd
  • Sporrar till självständighet och litar på dina studerande

Se inspelning av föredraget.

Finlands studentkårers förbunds högskolepolitiska sekreterare Suvi Eriksson talade om studerandes många roller i universiteten. Eriksson önskade särskilt förespråka ett mera aktivt studerandedeltagande i utvecklingen av universitetens verksamhet. Även om många universitet i otal styrdokument söker inkludera studerande i utvecklingen förhåller det sig sällan så i praktiken, säger Eriksson. Det tilltagande kravet på en effektivare studerandegenomströmning bidrar samtidigt till att studerande erhåller en passiv roll i universitetens verksamhet. Eriksson ser därför gärna initiativ från universitetens personal som skulle motarbeta den här typen av passiv rollbesättning av studerande. Som ett kurexempel nämner Eriksson – likt Djupsund – att lärare reviderar och genomför kurser i samspråk med studerande.
Se inspelning av föredraget.

Ina Biström, Åbo Akademis Studentkårs styrelseordförande, presenterade Studentkårens ambitiösa utredningsprojekt.  Utredningen, som involverade både studerande och personal vid Åbo Akademi, hade som avsikt att utreda hur studier vid Åbo Akademi kan bedrivas effektivare. Utvärderingen har tidigare mynnat ut i en kort och koncis publikation: 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi. I dagarna kommer en ny, uppföljande publikation (Drömstudent). Nästan allt Biström nämner i sin redogörelse verkar ha en sak gemensamt, nämligen, att ÅA bör förtydliga innebörden av vad det innebär – eller borde innebära – att bedriva studier vid universitetet. Redogörelsen är späckad och omtalar allt från skillnaden mellan högskola och andra gradens utbildning till klargörandet av kursers lärandemål.
Se inspelning av föredraget.

Före lunchpausen dryftades studierelaterade ämnen av en diskussionspanel bestående av fyra ÅA-studerande. Diskussionen tangerade på ett intressant vis många av de tankar som framförts av dagens tidigare föredragare. Diskussionspanelen ger åhörarna – den undervisande personalen – rådet att organisera sin undervisning och sina övningars innehåll på så sätt att de faktiskt blir aktiverande. Att bara dela in klassen i smågrupper och mana till diskussion leder sällan någon vart. Kurser som däremot består av varierande uppgifter tilltalar panelen. En av paneldebattörerna framhäver att variationen gärna också får gälla uppgifternas omfång; ett batteri med mindre uppgifter bör varvas med uppgifter som möjliggör djupdykning i ett avgränsat tema. Än viktigare för studierna, konstaterar en enig panel, är betydelsen av respons på övningar och tentamina. Individuell eller åtminstone kollektiv respons på t.ex. tentamenssvar eller essäer står högt uppe på panelens önskelista. Examinationen ska sålunda inte utformas så att den i första hand är ett instrument för att mäta en studerandes inlärning utan ska snarare fungera som en undervisningsmetod.
Se inspelning av diskussionen.

Efter lunchpausen gjorde universitetslärare Johanna Lindström slag i saken och ordnade en aktiverande övning.

Aktivera

Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet, redogjorde för sina erfarenheter av problembaserat lärande (PBL). I PBL utgör ett konkret problem utgångspunkten för undervisningen. Bärlund menar att detta förfarande har flera fördelar. Att studerande genom en analys av det presenterade problemet på egen hand formulerar inlärningsmålen är den främsta behållningen i PBL. Analysen av problemet medför nämligen att studerandena gör en inventering av sitt eget kunnande och därmed identifierar kunskaps- och färdighetsluckor som bör överbryggas. Detta sker mer sällan i mer traditionell undervisning, hävdar Bärlund. Detta sätt att ta till sig kunskap påminner mycket om arbetsrutinerna på en riktig arbetsplats – en annan fördel enligt Bärlund.
Se inspelning av föredraget.

Deadlines med Moodle

Digital undervisning, ,

Min närmaste – och bästa, icke självgående – samarbetspartner i mitt värv som lärare är Moodle. Jag gillar Moodle. Fanns en tid då jag saknade den tidigare partnern, Blackboard, men som tur är är minnet flyktigt så idag utgör Moodle fundamentet och stabiliteten i mitt lärarvärv. I Moodle har jag allt och lite till jag behöver för min undervisning. Plockar in material i kurser och skyfflar om det, meddelar studenter än det ena än det andra och allt detta via Moodle. Experimenterar och prövar på alla rackerier men framförallt med Moodles förträffliga hjälp kan jag kräva av mina studenter att lämna in sina alster i tid, för Moodle stänger elegant inlämningsboxen då tiden för inlämning gått ut. Att en och annan liten student ödmjukt kommer in med sina försenade inlämningsuppgifter via dörren, som oftast står uppe på vid gavel, är sen en annan historia. Det här med att hålla deadlines är en av de återkommande ”stora” frågorna bland oss lärare. Hur få studerande att förstå att deadlines är ju till för deras eget bästa och givetvis för att underlätta arbetet för oss lärare? Det är ju ändå bara att hålla reda på sin kalender och allokera sin tid förnuftigt – enkelt och behändigt och dessutom med alla tidtabeller väldefinierade i Moodle.

Som sagt gillar jag Moodle. Då grannuniversitetet här i stan erbjöd en intressant nätkurs via Moodle anmälde jag mig med tanken att kursen fyller ju två syften; kursinnehållet fungerar som fortbildning och att kursen dessutom går på Moodle gav ju möjlighet att spionera lite på hur andra jobbar med Moodle.

Kursen började med en lång introduktionsföreläsning som fanns på Moodle att ta del av när man ville. Nu vet jag att det är synnerligen långrandigt att se på ett guppande huvud i 136 minuter på en skärm, ingenting att ta efter där inte. Efter huvudguppandet var det dags för kursens Modul 1, tidpunkten var given i den första beskrivningen som öppnades i Moodle. Modulen sku avverkas under tre givna veckor och som alla vanliga studerande lämnade jag öppnandet av själva innehållet i modulen till den sista veckan. Vid det laget hade redan en deadline passerat och den följande deadlinen var samma dag. En synnerligen prekär situation – läraren, som till vardags missionerar om det fundamentala i att hålla deadlines, strular till det redan i första modulen av en nätkurs – skämdes nog lite grann.

Det är mycket hälsosamt att var studerande ”på riktigt” i en nätkurs. Fastän jag som lärare kan byta roll till studerande med ett klick i Moodle och se hur studeranden ser på kursen ur sin vy, är det ljusår från den verklighet man som riktig studerande och deltagare möter i en Moodlekurs. Det är inte alltid så rätlinjigt och klart att orientera sig igenom en nätkurs som är uppbyggd med en annan lärares logik. Jag börjar känna en ödmjuk respekt för våra studerande, som lyckas med att orientera sig igenom instruktioner, material, inlämningsuppgifter, videosnuttar, meddelanden, diskussioner och rubbet på Moodle, i ett upplägg som  läraren finner helt åskådligt och logiskt, men som kan uppfattas som något helt annat för en deltagare. Inte undra på att deadlines då kan bli något som passerar obemärkt förbi.