Tänk att ett läsår kan gå så fort!

IPL, toppenhet för utbildning

Skribent: Elisabeth Lindström, IPL

Tänk att ett läsår kan gå så fort!

Det tyckte man minsann inte när man var student. Jag får ta det som ytterligare ett tecken på åldrande – tidsperspektivet ändras radikalt med åren.

Det var ett lyckokast när jag utan vidare eftertanke så sent som i juni förra året ansökte om att få vikariera vid Institutionen för Psykologi och Logopedi här vid Åbo Akademi. Jag har inte ångrat mig en sekund! Tvärtom, det har varit fantastiskt lärorikt och givande att få vara en del av kollegiet och få förtroendet att undervisa på alla nivåer, både kliniskt och teoretiskt. Jag är imponerad av hur man – med små medel och ytterst begränsade lärarresurser – lyckas så väl i att bibringa de studerande vid ÅA en gedigen akademisk utbildning, parallellt med den kliniska.

Självklart har även solen sina fläckar. Till exempel saknar jag en institution för lingvistik vid Akademin. En talterapeut behöver kunna analysera språk utan andra redskap än sina egna inneboende kunskaper för att veta hur hon ska gå vidare med en kartläggning av individens kommunikativa förmåga. Eftersom Finland är ett (förment?) tvåspråkigt land, blir det extra angeläget att en talterapeut har en god metalingvistisk kompetens. I dagens samhälle förväntas hon dessutom kunna analysera den språkliga förmågan hos en person vars språk hon inte har någon som helst kännedom om, inte heller om de kulturella förutsättningarna för en sådan utredning. IPL och dess motsvarighet vid Turun Yliopisto planerar en gemensam kurs om Utredning och behandling i en mångkulturell kontext på avancerad nivå för studerande i logopedi och psykologi inom ramen för Turku School of Behavioral Science med start våren 2013. Från Sverige hämtas föreläsare i tvåspråkighet och logopeder med erfarenhet av att utreda och behandla personer med språkstörning via tolk. Det är ett spännande projekt!

Finland är förment tvåspråkigt, skrev jag. Utan att lägga mig i den inhemska språkpolitiska debatten vill jag ändå föremedla några av mina erfarenheter av att leva som svenskspråkig i Åbo. I mitt arbete har jag åkt mycket buss. När jag försiktigt, efter att ha tilltalat chauffören både på svenska och engelska, frågat om bussen stannar vid exempelvis Stålarmsgatan, har jag fått huvudskakningar och en lång, högljudd förklaring på finska till svar. I början av min vistelse slog jag mig lugnt ner i bussen och tänkte att namnet på hållplatsen kommer upp på displayen, men ack!, där visas enbart det finska namnet! Går jag så in på Åbo stads hemsida för att göra upp en resplan, är det vattentäta skott mellan den finska och svenska versionen av reseplaneraren. Den tryckta busstidtabellen anger alla hållplatser namn enbart på finska. Vän av ordning kan tycka att är man i Finland får man lära sig finska och det kan jag hålla med om, men då får man inte göra sken av att landet är tvåspråkigt, för det är det inte, inte ens här i kusttrakterna.

Elisabeth Lindström
Leg logoped, Docent vid Åbo Akademi
Vik universitetslärare i logopedi

Vuxenstuderande, deadlines och tid

Okategoriserade, , ,

De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.

Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!

Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂

Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande

I väntan på tillnyktring

Okategoriserade

Förra veckans fredag publicerade lokaltidningen siffror om utbildningen på den enhet där jag arbetar. Denna dag var talen för Humanistiska fakultetens del goda; vi har levererat vårt mått av examina. Också jag vill kvantifiera: om jag inte missminner mig har samma tidning (ÅU)  publicerat kvantitativa uppgifter om lärosätet Åbo Akademi hela tre gånger under den korta vecka som gick. Vilken effekt får detta?

Utbildningen och forskningen tycks bli placerad i  någonting som liknar kvartalsekonomi. Vi kan känna igen de mentala mekanismer som styr aktiekurserna – samma växling mellan förväntan och farhågor. Varje sifferspel mäter, rangordnar och påverkar. Texter av det här slaget inverkar på oss alla som arbetar här, såväl förvaltare som studenter och lärare.

Samma fredag hittar jag mig själv, tjänstledig lektor, återigen inbegripen i en diskussion om hur studiepoängen för en planerad samarbetskurs ska fördelas.  För med siffror av det här slaget matas resursfördelningssystemen. Men talen blir även talande; de formar i alltför hög grad vår uppfattning om utbildning.

Och hur känns det, kan jag ofta tänka, för de studenter som allt oftare ser sig reducerade till siffror.

Att utbildning redovisas på det här sättet ska varken lokaltidningen eller lärosätet anklagas för. Under det senaste decenniet har utbildningssektorn förändrats. Den har expanderat, rationaliserats och harmoniserats. När ett växande fält ska styras sätter man inom utbildningspolitiken för stor tilltro till ekonomisk rationalitet och mätbarhet. Nu begärs framgångar som inte bara ska vara mätbara utan även – så kan det ofta kännas – omedelbara.

En av nyheterna handlade om krympande universitetsbudget och givetvis måste också humanisterna på Arken hantera den minskande pengen på rätt sätt. Vi ska uppmärksamma söktryck och genomströmning, och – för att låna en metafor ur en ÅU-ledare – styra mot land, dvs. vara samhällstillvända. Likaså måste vi stanna till, trots allt tal om snabba förändringar, för att fundera på vad mätandet och kravet på snabba resultat och förändring gör med verksamheten.

Som lärare på HF har jag ett fantastiskt men krävande arbete. Jag får arbeta tillsammans med människor som skapar sig kunskap och lägger grund för ett eget analytiskt förhållningssätt. Många får en specifik kompetens, t.ex. som lärare, översättare eller arkivskötare. Samtidigt ska vi komma ihåg att även allmänna färdigheter  har yrkeslivsrelevans. Förmåga till problemformulering, analys och argumentation är element som i  hög grad  präglar Arken- utbildningarna. Inte minst här lär man sig analysera komplexa företeelser och skeenden.

I studierna är det forskningsförberedande inslaget stort. Inte alla kommer att verka som forskare, men alla – det vill jag mena – kommer att ha nytta av att ha studerat i nära anknytning till pågående forskningsprojekt. På många positioner i det samhälle som studenterna kommer att verka i ska man kunna förhålla sig till föränderliga kunskapsflöden, ha kunskap om kulturellt och historiskt föränderliga sätt att tolka samhället.

Hur ska vi mäta den här uppgiften? Och ska leveransplikten vara omedelbar?

PS. De positiva examinationssiffrorna förvånar mig inte. Omkring mig ser jag hårt arbetande kollegor, men framförallt många aktiva, ansvarstagande och engagerade studenter. Och tack och lov även ibland lata studenter – för ständigt kan vi inte prestera.

Tankar tar tid

Okategoriserade

”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.

Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.

Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.

Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.

Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.

Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.

Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.

Tid att bli expert

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande

Insikter i hackathons värld

Okategoriserade

Bästa läsare,

Denna gång vill jag berätta om en intressant erfarenhet jag har varit med nyligen. Det ordnades en ”hackathon” i Åbo i helgen (http://turkuamkwp7.eventbrite.com/).

En hackathon är ett evenemang var IT-människor samlas och ”hackar” (eller kodar/programmerar) under en viss tid. En hackathon brukar ha ett tema och tidslängden kan variera (vanligen 24 timmar, men jag har hört om hackathon som fortsätter flera dygn -och nätter). Hackathon har sitt ursprung i den IT-kulturen var programmerare spenderar intensiva tidsperioder tillsammans och tar åt sig utmaningen att lösa något IT-problem.

Hackathon jag deltog i ordnades då i Åbo 18-19.2 och handlade om Windows Phone 7 som är Microsofts nya plattform för mobila telefoner. Möjligheten att delta kom upp eftersom jag har jobbat intensivt med våra studerande om design av mobila applikationer hela vintern. Då några studerande ville vara med, var tröskeln att joina och följa med mycket lägre*. Berättelsen nedan bygger på mina observationer och delade Twitter-meddelande från studeranden. Så här gick det:

Lö kl 12.10: Jag kommer lite försenad till ICT-huset, och hör att hackathon har flyttats till husets största auditorium. Det fanns plats för bara 50 deltagare då jag anmälde mig, men jag kommer in till stora auditorium så finns det mer en 100 deltagare på plats (150 enligt organisatörer!). Evenemanget tycks dra folk (bra reklam för Microsoft!). Det hörs trendig musik, och man känner entusiasmen i salen. Datorer finns överallt (mer än när jag undervisar).

A full house!

Kl. 12.20: Välkomstord från arrangörer. Man går över snabbt till det viktiga: pizza och läsk har beställts (150 pizzor!) och kommer om några timmar och levereras hela eftermiddag. Några ord om hur man får använda utrymmen (det finns även en ”nap room”!). Secret film visas kl. 00.00. Presentation av projekten och resultat av tävlingen kl 9-12 följande morgon. Det blir en lång natt…

Kl. 12.45: En kort ”tutorial” om de IT-verktygen som finns till förfogande (som man ska helst installera på sin dator före man kommer till evenemanget, husets Wifi blir lite trögt med 150 uppkopplade datorer). Här spenderar man inte mycket tid heller och förklarar hur verktygen fungerar: man får lära sig mycket själv, men det finns Microsoft experter på plats, just in case… Ännu den obligatoriska Microsoft-reklamfilmen, så startar vi…

Kl. 14.00: Gruppen har hittat utrymmen. Dags att börja brainstorma om vad man ska bygga, fundera på olika alternativ, sketcha på papper. Konsultera med IT-experterna om det är möjligt att förverkliga planen. Känns som en långsam start, gruppen är kanske inte byggd ännu och söker sig…

Första sketchen: det blir nog en app för ÅA-studentrestauranger.

The group in action (Gabriel, Viljami, Silviya, Björn - och Sampsa utanför bilden)

Kl. 15: Första pizzorna kommer! en kort paus… Här kan du se en video om evenemanget från Turun Sanomat, och en artikel här.

Kl. 18. Första versionen av applikationen tar form. Andra versionen kommer snart efter. Teamet har även ett namn! #teamtetard 🙂

Kl. 00.00: Nu får vi veta vad Secret filmen är – Star Wars: Revenge of the Sith! Jag tycker att #teamtetard har förtjänat en filmpaus efter de 12 första timmarna.

KL. 04:35: Appen är färdig! Men det finns ännu några timmar för att finslippa appen…

Kl. 9-12. 3 timmar av presentationer. Några intressanta appar producerades. Deltagarna verkar vara trötta efter dessa 24 intensiva timmar. #teamtetard vann inte, men det får bli en annan gång!

Deltagande i denna hackathon har varit för min del lärorik som lärare i informationssystem. Informationssytems lärare och studenter är inte riktigt vana med hackathon-konceptet: en hackathon är attraktiv för IT-studenter,  speciellt de som kan programmera eller vill lära sig programmera. Jag tycker att det har varit intressant att följa med en grupp studenter med IS-bakgrund och som inte har djupare kunskaper i programmering. Dessutom är tröskeln för IS-studerande att delta mycket lägre idag: nuförtiden hackathon är hyperliga tillfällen att networka, testa sina affärsidéer, och lära sig nya kompetenser. Arbets

I dagens läge har hackathon en viktig roll som driftskraft för innovation. Flera av de applikationer som producerades på 24 timmar hade potential att distribueras via Microsofts Markeplace som är distributionskanalen för Windows Phone-applikationer. Dessa applikationer kan bli morgondagens start-ups, morgondagens innovationer. Det är inte sällan som man träffar en venture capitalist (VC) eller en business angel på en hackathon: det är ett utmärkt tillfälle som VC att se hur en grupp fungerar och hur de jobbar.

Som lärare kan man också få inspiration av denna typ av tillfälle. Det skulle vara intressant att läsa forskning om hur inlärning sker på sådana intensiva evenemang. Våra undervisningstillfälle är för mycket formaliserade kring den klassiska 90-minuters föreläsningsformatet. Varför är det så? Hur kunde man anpassa inlärningsprocesser som sker vid en hackathon som en del av undervisning vid universitetet? Några frågor som väntar på svar ännu. Vad tycker ni?

Franck Tétard

* Jag ska precisera här att jag inte var med på plats alla 24 timmar utan följde hemifrån via Twitter. (fail!) Nästa gång deltar jag alla 24 timmar!

Lärande i fokus!

HHÅA, toppenhet för utbildning, Okategoriserade

Att vi i undervisningen borde fokusera på lärande kan tänkas vara en självklarhet och således grundläggande. När vi lärare utvecklar kurser och ämneshelheter – ja, hela utbildningar – fokuserar vi i praktiken ofta på många andra saker än på själva lärandet. Vi funderar på teman att behandla, kursscheman, undervisningsmetoder vi vill använda, hur kurser bygger på varandra, kursbeskrivningar osv.

Visst har allt detta att göra med lärande, men hur ofta tar vi egentligen tid för att tillsammans med kollegerna fundera på hur våra studerande lär sig, vad anser vi att våra studerande borde lära sig och vad lär de sig nu, vad vill studerandena själva lära sig och hur, vad handlar universitetsstudier egentligen om osv. Dessa frågor är svåra, komplexa och det finns inga rätta svar till dem, men just därför är de sådana som vi borde tänka på mer än vi gör idag.

På Handelshögskolan kommer vi nu att ta den här tiden och sätta lärande återigen i fokus. Vi kör under våren igång en process för utvecklingen av undervisningen i de olika ämnena, vilket även kommer att möjliggöra att vi ser närmare på de utbildningar vi erbjuder. Tanken med den här processen är att vi inom ämnena tillsammans och fokuserat arbetar för att skapa goda lärandemiljöer.

Det är ämnet som bestämmer vad de kommer att arbeta med under processen. Således kan ett ämne välja att arbeta med magistesstudierna medan en annan på undervisningen som helhet. Ämnet kommer att i sitt utvecklingsarbete att utmanas till att tänka kritiskt och på nya sätt. Och det är här olika externa partners kommer att spela en betydande roll – i att synliggöra våra vedertagna sätt att se på vår undervisning och på lärande mer allmänt.

Lärande syftar alltså i det här sammanhanget inte enbart på studenternas lärande, utan även vårt – lärarnas – lärande. Även vi ska ha en möjlighet att lära oss, att utvecklas. Att utveckla undervisningen handlar alltså inte enbart på att fundera ut sätt hur vi kan bäst stöda studenternas lärande utan även på hur vi lärare kan lära oss något – i utvecklingsarbetet och i undervisningssituationer.

Tanken är även att hela Handelshögskolan träffas två gånger i året för att tillsammans diskutera vad de olika ämnena arbetat med och ta upp frågor som är gemensamma för alla ämnena. Lärande i fokus!-processen som vi kört igång på Handelshögskolan har alltså som mål att skapa miljö för lärande där alla parter lär sig – av varandra och tillsammans med varandra.

Livslångt lärande

Öppen universitetsundervisning, , ,

Klockan 6.00 en iskall tisdagsmorgon i januari avbryter mobiltelefonens alarm min skönhetssömn genom att högljutt spela en på förhand utvald melodi med det käcka namnet Calendar alert 1. Jag hinner förbanna larmet flera gånger medan jag sömngångaraktigt sträcker mig efter telefonen, men så småningom vaknar min hjärna till och jag lägger ihop ett och ett. Larm klockan 6.00 – tisdagsmorgon – ryska! Plötsligt känns det inte alls lika tungt att stiga upp längre.

Jag har haft den goda turen att få studera ryska på kvotplats inom ramen för personalutbildningen vid Åbo Akademi. Mina kunskaper i ryska var närmast obefintliga innan jag i höstas inledde mina studier i språket med det kyrilliska alfabetet och de besynnerliga orden som verkade omöjliga att uttala. I takt med att studierna framskred öppnade sig en ny värld för mig. Samtidigt som jag började förstå vad bokstäverna betydde och kunde bilda ord av tecken som tidigare hade framstått som obegripliga krumelurer, återupptäckte jag den stora glädjen i att lära. Förtjusningen i insikt som uppnås genom ny kunskap är minst lika stor nu som under studietiden, och jag tvivlar inte på att den kommer att vara det även om tio eller tjugo år.

Varför väljer man att studera i vuxen ålder? Orsakerna kan vara många. Jag valde att studera ryska för att få en utmaning och prova på någonting helt nytt. Någon annan kanske vill bredda sin kompetens eller komplettera sitt kunnande. Människan har i alla tider sökt efter kunskap för att bättre kunna förstå sig själv och sin tillvaro. Lärandet är ingenting som upphör efter avslutade universitetsstudier, tvärtom har fortbildningens och kunskapens betydelse ökat i vårt samhälle. Man talar om det livslånga lärandet, ett lärande som inte upphör bara för att man har avlagt en examen och lämnat universitetet.

Som utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet arbetar jag dagligen med vuxenstuderande. En viktig faktor att beakta när man arrangerar utbildning för vuxna är att erbjuda meningsfulla och ändamålsenliga inlärningsmiljöer. Inlärningsmiljöerna måste vara flexibla så att man kan studera när man själv har tid och på ett sätt som passar en själv bäst. Flerformsstudier och studier på nätet är undervisningsformer som underlättar studier i vuxen ålder, liksom föreläsningar kvällstid och på helger.

Studier är inte alltid lätta, speciellt inte om man som vuxen studerar vid sidan om arbete och familj. Som lärare frågar man sig ofta hur man kan underlätta lärandet för sina studenter, oberoende av om de är vuxna eller inte. Genom mina studier i ryska har jag fått nya perspektiv på lärandet, inte enbart vad gäller min egen inlärning utan också gällande olika sätt att förmedla kunskap. Genom att själv sätta sig i rollen som studerande vill jag påstå att man också utvecklas som lärare.

Studier och inlärning är en process som inbegriper hela människan i ett större sammanhang. Lärandet är en helhetsupplevelse som siktar till förändring. Kunskap ger nya insikter, nya insikter skapar förändring.

Vågar du förändras?

Maria Johansson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande
http://www.abo.fi/opu

Det är dags igen

Okategoriserade

Så här års är det igen dags att fundera på undervisningens innehåll och former och målsättningar och eventuellt göra ändringar på läroplanerna. Här på humanistiska fakulteten vid ÅA påverkas arbetet denna gång också av de planer som gäller upprättandet av gemensamma kurser över ämnesgränserna. Om jag har förstått rätt, syftar den planerade reformen främst på att befrämja genomströmningen och ge lärarna mer tid för forskning.

Universiteten är tacksamma offer för kvalitetsspråket. Dels därför att säkerligen de flesta som jobbar som lärare och forskare upplever sitt yrke också som en kallelse, dels därför att antalet sådana medarbetare som å ena sidan understöder lärarnas och forskarnas arbete och å andra sidan också styr och övervakar det, växer alltjämt. Varje gång det akademiska samfundet förutsätts skärpa sig än en gång och producera mer med samma eller minskade resurser, är kvaliteten det kort som förr eller senare läggs på bordet – vem skulle vilja eller våga motsätta sig att kvaliteten på verksamheten förbättras och förhöjs?

Men om man tar en kritisk titt på det som samtidigt pågår i det omgivande samhället är nyckelordet där snarast avveckling: social-, polis- och hälsovårdsstationer läggs ned, likaså post- och bankkontor, garnisoner och kommuner för att inte tala tendensen att ersätta den riktiga servicen med telefonnummer och webbadresser. Tågen rullar enligt tidtabeller som var i kraft på 1990-talet, åldringar tvingas ligga i nedsölade blöjor och om man måste slå 112, kan man inte vara säker på att man når fram eller att hjälpen kommer eller att den kommer i tid. ”Detta får duga och du får tåla” verkar vara dagens motto.

Men inte på universiteten. Där/här skall allt möjligt göras, när målsättningar definieras och dikteras ovanifrån. Den tid och de resurser som kunde användas för själva undervisningen eller universitetens två andra, lika viktiga huvuduppgifter, får uppoffras i kvalitetsdyrkans namn.

Givetvis bör lärarna förbättra, förnya och vid behov t.o.m. reformera läroplanen. Den som vill jobba inom humaniora, antingen på något universitet eller utanför universitetsvärlden, måste ges färdigheter för att han eller hon skall kunna klara sig i nuvarande omständigheter. Den ofta efterlysta arbetsmarknadsrelevansen skulle lätt kunna uppnås om vi började ge våra studerande praktiska kurser t.ex. i hur man förvaltar och reagerar på förminskade resurser, hur man ansöker om extern finansiering och hur man kommunicerar med kulturignoranta byråkrater och beslutsfattare. Detta skulle också på ett smidigt sätt erbjuda möjligheter för gränsöverskridande samarbete inom undervisningen.

En annan sak är naturligtvis hur vi förhåller oss till studerande som hoppar av eller ”försvinner” utan att avlägga examen – är det nu egentligen så negativt att vuxna myndiga människor hittar något annat som de betraktar som mer lämpande för dem? Kanske de ändå har haft nytta av den tid som de tillbringat som våra elever. Huvudsaken är ju alla hittar sin kallelse och sin plats i samhället. Om problemen med genomströmningen vill bekämpas på allvar, skulle jag personligen vilja fästa uppmärksamhet vid intagnings/inträdesprocesserna och överväga möjligheter att reformera dem. Kanske skulle man också kunna göra något åt finansieringsmodellen som tvingar enskilda ämnen och akademiska enheter att ta in studerande som inte har lovande förutsättningar att klara av sina studier. Man kan ju också förbättra kvaliteten genom att fokusera på dem som har talanger eller vilja eller båda två.

Universiteten har i varje fall tre huvuduppdrag – man behöver inte haka upp sig på ett enda och glömma de två andra.

Marko Lamberg
tf. akademilektor i historia

Tentamen, check, uppsats, check, flervalsfrågor…

Okategoriserade,

I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.

Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)

Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.

Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.

Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?

Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.