Neil Selwyns blogginlägg EdTech is killing us all – facing up to the environmental consequences of digital education frågar hur hållbar utbildningars digitalisering egentligen är? Det finns  fördelar med digital teknik både ur administrativ och pedagogisk synvinkel när många människor är involverade. Det har blivit enklare att dela information, hålla möten och undervisa på distans. Människor behöver inte resa långa sträckor och använda resurser för att ta del av information eller samtal. Samtidigt krävs  infrastruktur och apparater för att digital teknik ska fungera.

Selwyns inlägg fick mig att reflektera över att som lärare ladda upp videoklipp. Att skapa eget digitalt videomaterial är ibland nödvändigt eftersom du kan visualisera och förklara komplexa förlopp, men hur kan det stärka studerandes kunskaper?

Mina föreläsningar kring Pedagogisk forskningsmetodik med 3000 visningar och Ekonomisk kunskap för gymnasiet med 17 000 visningar tyder på att det finns ett intresse för tematiken. Jag gissar att många studerande repeterat kursernas innehåll genom spellistorna. Lärare har kunnat hänvisa till dem istället för att skapa eget innehåll. På samma sätt försöker jag använda och dela material som redan finns i hållbarhetens och kollegialitetens namn.

Jag har också spelat in videorespons på studerandes texter för att göra det möjligt att muntligt berätta vilka styrkor och svagheter som finns i texterna. Det finns ett didaktisk mervärde med det särskilt i distanskurser där studerande inte möter mig lika ofta som i närstudiekurser. Frågan är dock om det är hållbart att lägga så mycket (digitala) resurser på enskilda studerande? Antagligen inte i alla sammanhang. Det är ett exempel på en didaktisk fråga som lärare i allt högre grad behöver ta i beaktande om och när undervisningen digitaliseras. Ska studerande skapa digitalt material som laddas upp i molntjänster kan det granskas ur både didaktiska och ekologiska perspektiv.

Sveriges Radio publicerade i februari podden Molnet slukar el – går det att lagra data hållbart? där digitaliseringen, molntjänster och ökad energianvändning kopplades samman. Jämfört med de resurser som krävs för att upprätthålla molntjänster och annan infrastruktur för digital teknik, samt alla de resurser som krävs för att bygga digital teknik, är det tydligen mer ohållbart att lägga upp otaliga bilder i sociala medier än att flyga till Thailand.

Frågan är om vi kan hitta hållbara lösningar för vår digitala teknikanvändning? Det finns inget som tyder på att användningen av digital teknik och infrastruktur och resurser relaterade till den minskar. Det krävs en vilja att agera på olika nivåer i samhället. Tekniken kan och bör utvecklas så att mindre resurser krävs för produktion och användning. På en strukturell nivå kan uppköpare, användare och politiker kräva hållbara alternativ och granska företag som producerar och upprätthåller tekniken. På en personlig nivå kan alla användare överväga varför och när digital teknik används.

Forskarna Neil Selwyn, Erik Agrell och Daniel Pargman nämner några frågor att förhålla sig till:

• Är det nödvändigt att köpa nytt eller byta ut digital teknik, eller kan den istället repareras?
• Var lagras informationen och vem påverkas av effekterna av lagringen?
• Var tillverkas tekniken och vem påverkas av effekterna av tillverkningen?
• Är det nödvändigt att streama innehållet eller finns andra alternativ?
• Är det nödvändigt att ladda upp materialet eller finns andra alternativ?
• I vilka sammanhang och av vilka orsaker är det nödvändigt att många personer är uppkopplade samtidigt?

Jag tror inte att lösningen är att skuldbelägga dem som använder digital teknik utan det behövs nyanser och utrymme för reflektioner i diskussionen. I många fall är det nödvändigt och motiverat att använda digital teknik, ibland är det inte det. Den balans som forskarna efterlyser kan vara ett sätt att överväga när tekniken gör livet meningsfullt eller världen bättre. När leder digital teknik till negativa effekter eller slösaktiga beteenden som hellre ska undvikas än uppmuntras?