Alla inlägg av Fred Andersson

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Milia Wallenius

Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Utställningar, Video, , , , , , , , ,
Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Milia Wallenius. Bildkälla: Milia W.

Dagens bloggare från kursen Nutidskonst är Milia Wallenius, som i likhet med Anna och Sandra läser konstvetenskap i Åbo.

Milia skriver om årets konstbiennal på museet Aboa Vetus (mitt i Åbo) som förutom utställningar om stadens historia också rymmer konstmuseet Ars Nova. Årets tema är ”Idyll” och ett stort antal intressanta yngre konstnärer från alla nordiska länder deltar.

Texten skrevs i maj, och för den som ännu inte sett biennalen är just den här helgen sista chansen. Mer information om utställningen, konstmuseet och öppettiderna finns här:

Åbobiennalen 2013

Fred Andersson

Åbobiennalen 2013

Av Milia Wallenius

Åbobiennalen är det enda regelbundet återkommande evenemanget för nutidskonst i Åbo. Den ordandes för första gången år 1998 på Aboa Vetus & Ars Nova-museet för historia och nutidskonst och har sedan 2003 regelbundet ordnats på sommaren under ojämna år. Åbobiennalen utgör ett resultat av internationella samarbeten där såväl kuratorer som konstnärer medverkar från flera olika länder. För varje år utställningen arrangeras följer den ett specifikt tema som utgör utgångspunkten för verken (Aboa Vetus & Ars Nova, 2013). Åbobiennalen 2013 är ett nordiskt samarbete och dess tema är Idyll. I utställningen medverkar sammanlagt femton konstnärer från Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. De är utvalda till utställningen av en arbetsgrupp bestående av sju kuratorer där minst en från varje medverkande land är representerad (Lehtonen, 2013).

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Från Heidi Hoves installation "Backyard History I & II" (2013) på Åbobiennalen. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utställningen upptar museets hela avdelning för nutidskonst och är därmed utspridd på två våningar. Eftersom Aboa Vetus & Ars Nova grundats i det gamla rettigska palatset från 1920-talet påverkas utställningsrummen av det tidigare palatsets arkitektur, rumsindelning och grundplan. Rummen är därmed väldigt små och oregelbundna till sin utformning. Samtidigt består själva palatset av ett flertal smala och långa korridorer. Denna rumsindelning söndrar den traditionella tanken om stora utställningssalar och enorma ytor för upphängning av konst. Eftersom rummen är små har utställningen i stort sett byggts upp enligt tanken att varje konstverk eller konstnär har tilldelats ett rum. På detta sätt upplevs utrymmet mer intimt samtidigt som upplevelsen av själva verket blir mer närvarande.

De långa korridorerna kan dock ibland upplevas som väldigt trånga och besvärliga. Man tappar lätt riktingen och förstår inte riktigt hur man skall röra sig mellan utrymmena. På så sätt är det speciellt i övre våningen svårt att få ett grepp om utställningslokalen. Samtidigt går de trånga korridorerna sällan att ordenligt utnyttja för upphängning av några konstverk. Med dessa korridorer och mindre rum upplevs museiutrymmet lätt som en typ av labyrint. Detta bidrar till en viss spänning där besökarna själva får orientera sig genom rummen, glänta på gardinerna som hänger för dörröppningarna och kika in i vrårna. Det blir nästan omöjligt att förutspå vad nästa rum och de verk som finns utställda där har att bidra med.

I detta skede kan man även passa på att påpeka att rummen anpassats efter konstverkens behov. Museets nedre våning, som saknar naturligt ljus, lämpar sig bra för videoverk och installationer medan övre våningens stora glasfönster passar utmärkt för exempelvis måleri. Variationen mellan ljusa och mörka utrymmen bildar en mångsidig och intressant helhet som inte blir tråkig i längden.

Verken och konstnärerna

Då man stiger in i första utställningsrummet på nedre våningen möter besökaren installationen Bakgårdshistoria I av danska konstnären Heidi Hove. Installationen har Hove placerat söndriga och upphittade föremål och föremålskopior av keramik och glas i två glasvitriner. De upphittade och söndriga föremålen fungerar på detta sätt som symboler för skräp som ofta kan upphittas på landsbygden och i den egna trädgården. Detta skräp fungerar som en söndrare av den idyll som ofta förknippas med landsbygd och trädgårdar. Samtidigt avspeglar verket teman som historia och arkeologi (Hove, 2013). På detta sätt för verket även en dialog med Aboa Vetus & Ars Novas underjordiska ruinområde vars ingång ligger alldeles intill utställningsutrymmet. Hoves verk är därmed bundet till Aboa Vetus & Ars Nova som plats. Samtidigt avspeglar verkets glasvitriner även ett mer traditionellt sätt att ställa ut föremål i en museikontext.

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

Tilda Lovell, detalj från installationen "Untitled Landscape" (video och objekt), 2013. Foto Ars Nova (pressbild)

I utställningen finns en hel del videoverk och animationer. En av dessa utgörs av den svenska konstnären Tilda Lovells Untiteld Landscape. Lovell har här gjort en animation med små fantasifigurer som hon byggt ihop av olika naturliga föremål som ben och bitar av rötter upphittade i naturen (Lehtonen, 2013). Utöver själva animationen kan man i utställningen även se de konstruerade miniatyrmiljöer som Lovell använt i utförandet av animationen. Dessa har här blivit självständiga och fristående skulpturer. Inför miniatyrmiljöerna kan besökarna beundra det arbete som ligger bakom dem, samtidigt som de tar betraktaren bakom kulisserna till själva animationen. En annan konstnär vars verk utgörs av video men som valt att komplettera helheten med utomstående element är Elina Saloranta från Finland. I hennes videoverk Morgon kan man följa med konstnärens och hennes familjs morgonrutiner kring frukostbordet. På väggen mittemot videon hänger Adolf von Beckers genremålning Modersglädje från 1868. Morgon bildar här en modern genrebild som visar upp dagligt liv samtidigt som den drar paralleller till en äldre tradition av speciellt nederländskt genremåleri på 1600-talet (Saloranta, 2013).

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Valeria Montti Colque, "Corazón de Oro y Alma de Cristal", akvarell 2013. Foto: Ars Nova (pressbild)

Utöver video är installationskonst en annan populär form av konst i utställningen. Valeria Montti Colques är en svensk konstnär vars installation Golden heart crystal soul består av såväl en målning och en mask, som en hel del pärlor. Pärlorna hänger ner från taket i långa remsor och upptar på så sätt hela utställningsutrymmet. Som betraktare blir man tvungen att röra sig genom pärlregnet och går på så sätt in i själva verket. Från betraktarens position inne i verket kan man sedan betrakta såväl målningen i vattenfärg som den skickligt gjorda masken. En annan installation som kräver att betraktaren kliver in i verket är av konstnärsduon Mom & Jerrys Can you handle the truth? De norska konstnärerna anser sig själva vara levande konstverk som reser runt i karaktärerna Mom och Jerry. Genom att existera skapar de en typ av protest mot rådande värderingar. Deras performanser är ofta provokativa och kritiskt laddade mot den elitistiska och hierarkiskt uppbyggda så kallade finkulturen (Tampere, 2013). Can you handle the truth? består av ett helt rum där konstnärerna målat, klottrat och sprayat på väggarna, limmat upp bilder och posters samt skapat ett helt berg av föremål och skräp som härstammar från duons tidigare performanser. I rummet finns även ett flertal TV-apparater som visar upp klipp från dokumenterade performanser i takt med en högt dunkande musik. Rummet skapar nästan en känsla av en slags krog eller nattklubb.

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Mom & Jerry, "The World is a Cruise", färgfoto 2013. (courtesy Ars Nova 2013)

Can you handle the truth? utgör därmed ett verk med många dimensioner. Dels fungerar den som dokumentation på konstnärerna som konstverk i sig. Dels handlar det om dokumentation av konstnärernas performanser. Dokumentationerna bidrar en egen multiscreen videoinstallation samtidigt som hela utrymmet bildar ett slags helhetskonstverk i sig. Då betraktaren stiger in i rummet blir även denna en del av verket. Installationen har även en stark bakomliggande tanke och idé bunden till politiska och hierarkiska system inom kultur.

Flera av utställningens verk kan härmed anses ha konceptuella eller platsspecifika drag. Ett annat verk som har en specifik bakomliggande tanke är norska konstnärsduon Joar Nangos och Tanya Busses Extraherande förslag. Själva verket bestod av arkitektoniskt formade föremål som kamouflerades och hängdes upp i björkar runtom i Åbo. Föremålens uppgift var att samla upp björksav. Experimentet resulterade i 30 liter björksav som kristalliserades till en liten skulptur (Nango & Busse, 2013). Den lilla skulpturen, fotografier från experimentet och föremålen i sig är utställda i utställningsutrymmet. Genom sina anknytningar till natur och sin starka koppling till Åbo kan verket även anses vara platsspecifikt just för Åbo.

En mångfald av verk

Eftersom så gott som alla verk i utställningen är gjorda för Åbobiennalen har de en väldigt specifik koppling till själva platsen och museet. Utöver de ovannämnda verken kan man i utställningen även ta del av mer traditionellt måleri, samt foto och ljudkonst. En hel del verk har dessutom konceptuella och platsspecifika drag. Installationer och videokonst förblir dock det populäraste mediet.  Eftersom konstnärerna på detta sätt själva fått i uppgift att välja passande arbetsteknik och medium saknar utställningen en specifik linje i verkens utformning. Utställningen erbjuder därmed ett mångfald av olika typer av verk där betraktaren själv får orientera sig genom museets små utrymmen där varje rum är anpassat enligt verket.

Källor:

Colque, Valeria Montti (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Hove, Heidi (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Lehtonen, Silja (red.), Turku biennaali 2013 – Idylli, Aboa Vetus & Ars Nova, utställningskatalog, Åbo, 2013.

Nango, Joar & Busse, Tanya (konstnärer), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Saloranta, Elina (konstnär), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Tampere, Karolin (kurator), Aboa Vetus & Ars Nova, presskonferens inför Åbobiennalen 2013, 8.5.2013.

Aboa Vetus & Ars Nova, 5.6.2013.

länkning pågår till intressant.se

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Kändisar, Konst, Konstkritik, , , , , , , , ,
Sandra Törnqvist. Bildkälla: Sandra T.

Sandra Törnroth. Bildkälla: Sandra T.

Dagens skribent från kursen Nutidskonst heter Sandra Törnroth och bodde fortfarande på Åland när hon skrev det här. Nu har hon precis flyttat med sin familj till Åbo för att påbörja sina studier tillsammans med en rad andra nyantagna i huvudämnet Konstvetenskap.

En resa väntar från historiens början och framåt, och när grundstudierna är färdiga i juni nästa år är studenterna tillbaka i Nutidskonsten.

Vi önskar Sandra och alla hennes studiekamrater välkomna till ämnena Konstvetenskap och Visuella studier!

Fred Andersson

Utställningen Fabric Icons

Av Sandra Törnroth


Inledning

Utställningen består av tygkollage som konstnären Linda Karlsson har skapat utgående från berömda popkonstverk och fotografier. Motiven föreställer kändisar som Elvis, Coco Chanel, David Bowie med flera (bildkollage över alstren finns nedan).  Linda har använt sig av tygrester och limmat upp små tygbitar på duk för att skapa motivet. Tygbitarna är restprodukter från hennes designverksamhet. Konstnären driver ett företag som heter ”Labelled” och har som mål att återanvända material och skapa nya kläder och föremål. Konstverken är en spinoff från just denna verksamhet.

• https://www.facebook.com/events/519088698129128/ • http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/ • http://www.labelled.ax/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Stil, teknik och bakgrund

Utställningen i sig är väldigt inspirerad av popkonst och då främst Andy Warhols (Andrew Warhola, 1928-1987) verk. Mediet är dock ett lite annat då det handlar om tygkollage. I originalen av Andy användes silkscreenteknik, serigrafi och akryl på duk. Linda har i utställningen fokuserat på just porträtt av kändisar och begränsat färgskalan till ett fåtal nyanser. Detta gör att det påminner mycket om just silkscreentrycken. I kursen har vi tagit upp popkonsten och den beskrivs väl i det inledande kapitlet i kursboken ”Art Since 1960”, ”The real and Its Objects”. Popkonst var en stil som uppkom i slutet av 1950-talet i England och USA och fortsatte till början av 1970-talet. Det var konstkritikern Laurence Alloway som myntade begreppet 1958 efter att ha sett verk av bland annat Richard Hamilton (1922-2011). Marcel Duchamp lär ha varit en stor inspirationskälla för popkonsten. Stilen var en reaktion mot den rådande abstrakta expressionismen som kunde vara svår att begripa sig på och i vissa delar också väldigt elitistisk. Vissa har även kallat stilen neodada. Under den här tiden delades konstfältet grovt upp i popkonst och minimalism (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13).

Många av de medier som användes inom stilen var massmediala. Detta var långt ifrån marmorskulpturen och de högtravande aristokratiska målningarna med pampig guldram. Mycket av motiven var hämtade/inspirerade av reklam, serier, filmer, hollywoodstjärnor och liknande. Motiven riktade sig till den ”vanliga” människan genom de medier som var bekanta för dem och som de möttes av dagligen (vare sig man vill eller inte). Människan var en del av den materialistiska och kommersiella världen och stilen var en reaktion på detta. Över lag var motiven hämtade från banaliteten i det amerikanska urbana samhället (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13). Kända konstnärer inom det här området är bland många andra, Richard Hamilton, Jasper Johns, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Charles Oldenburg, Tom Wesselmann och Robert Rauschenberg.  Trots att stilen skulle tilltala människorna på gatorna, var den många gånger ändå svår att förstå. Ofta var man tvungen att vara medveten om kontext och konstnärens egna (ofta narcissistiska enligt min mening) agendor och ideologi. Därmed blev stilen ganska akademiskt trots allt, eller så blev den det för att akademikerna gav den mer innehåll än den faktiskt innehöll? I vissa fall känns det som om akademiker ger vissa verk mer innehåll än vad som finns där, eller är tänkt att finnas där. Nå ja, nog om det. Detta kan man skriva en hel uppsats om ifall man önskar.

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Jag tänkte fortsätta med att ta en tur i kollagets värld, eftersom dessa konstverk är just kollage. Kollagetekniken har tagits upp i kursen och jag tyckte att popkonststilen i kollageteknik var lite rolig. Kollage kommer från det franska ”coller” och betyder ”uppklistra”. Kollage kan bestå av pappers- eller tygbitar, tidningsutklipp, fjädrar, etiketter, förpackningar, ja egentligen allt som går att klistra fast på en yta. Kollage avser även tekniken som sådan, ”papier collé”. Picasso var en flitig användare av tekniken och redan 1908 finns verk av honom i kollageformat. Här användes kollaget i den kubistiska konsten för att framhäva spänning och kontraster mellan bildelement. Kollaget kom sedan att vidareutvecklas till assemblaget. Inom ramen för den här kursen har vi berört just assemblage i till exempel Robert Rauschenbergs (1925-2008) ”Monogram” från 1959. När man talar om assemblage handlar det så klart främst om mer skulpturala verk än Lindas kollage, men bör ändå nämnas när vi tagit upp konstformen i kursen. Kanske man skulle kunna referera till samme konstnärs verk ”Bed” från 1955 då detta bestod bara av tyg (hans sängkläder), men detta verk är inget kollage, utan ett assemblage (och påminner inte i övrigt om utställningens verk).

Linda skapade sina motiv från ”skräp”, rester från hennes övriga verksamhet. Denna utställning är då även en form av skräpkonst, ”junkart”. I kursen har vi berört även detta område. Skräpkonsten blev aktuell under 1950-talet. Även Robert Rauschenberg var en framstående konstnär med sina ”combines”, Baldacinni Césars bilvrak samt Edward Kienholz ”tablåer” (Art Since 1960” Michael Archer, sidan 22, 38. Se också ”junk art”, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05-24.) Alla dessa tre kan man nog även kalla ”assemblage” även om de själva skulle hävda något annat kan jag tro. Mike Kelley skapade även assemblage innehållande tygprodukter. Även Mikes verk går inte att direkt jämföra med Lindas, men i kurslitteraturen tas ”Dialogue #2” från 1991 upp. (Art Since 1960,Michael Archer, sidan 191.) Här ser man mjukdjur, en mysfilt och en liten stereo. Jag tänker även på exemplet ”A Lon Walk in the Wilderness” från 1991 av Rasheed Areen. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 197.) Här handlar det om skor, men även de är ju en form av textil (om de inte är av skinn så att säga).

Vi har även tagit upp feminism i kursen men jag har svårt att applicera det på den här utställningen. Jag tycker inte att jag ser några feministiska drag i konstverken mer än att vissa av de avbildade personligheterna var kvinnliga ”maktfaktorer” på sin tid. Till exempel Coco Chanel var ju en kvinna som ändrade mycket av kvinnans vardag då hon introducerade till exempelvis byxor för kvinnor och så vidare. Men längre än så vågar jag inte gå med tanken om feministisk underton i verken. Tyg över lag hör kanske till de mer ”kvinnliga” materialen att skapa konstverk i, men är inte i sig en indikator för feministisk konst. Vi har studerat feministisk konst i kursen och stött på kvinnliga konstnärer, som till exempel Carolee Schneemann (f. 1939), men här handlade det mer om environments än kollage. Yayoi Kusamas livmoder är ju en annan environment eller installation baserad i tyg. Yayois konst var inspirerad av popkonsten och minimalismen och här kan man kanske se en likhet med Lindas utställning på vissa plan. Se till exempel ”Air Mail Stickers” från 1962. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 32.) Här har vi en form av kollage, dock inte i tyg utan i etiketter. Yayois kollage föreställer inget i sig, men jag tycker mig ändå skönja en viss ”junkart” känsla gemensam med Lindas. ”P&D” (Pattern & Deoration) är även det något vi tar upp i kursen och jag nämner det även här angående Lindas verk, även om det är ganska fjärran den aktuella utställningen. Mike Kellys (1954-2012) ”Sculpture” (http://arrestedmotion.com/wp-content/uploads/2012/02/kelley.jpg) från 1989 är även en tyginstallation men i övrigt är den inte så lik Lindas verk. Bakgrunden till Lindas kollage är ändå så pass vag att jag inte kan göra någon egentlig slutsats om utställningen och eventuell närvaro av feminism. Jag slutar därför det resonemanget här.

Utställningsrummet

Galleriet där utställningen visades var i mina ögon verkligen inte den optimala för Lindas utställning. Utställningen visades i ett litet rum på bara några kvadratmeter och en trång korridor som var kanske max två meter bred. Lindas verk var ganska stora (ca 1 x 1 m och någon större än så) och kollagetekniken gör sig inte så bra om betraktaren står för nära verket. Dessutom hängdes konstverken på tok för nära varandra för att göra sig bra. Lokalen i sig är nog inte värst anpassad för att hänga utställningar utan är nog mest en kompromiss då en del av galleriet består av en hantverksaffär. De konstverk som hängde i korridoren var man tvungen att se från ”sidan” då man inte kunde se dem rakt framifrån på grund av det smala utrymmet. Lite trist tycker jag, men de gjorde det bästa av de förutsättningar de hade. Jag har tagit ett fotografi där man ser utrymmets begränsning nedan. Jag har lite svårt att ”seriöst” jämföra galleriets arkitektur i de termer som vi tagit upp i kursen men kan snabbt referera till stiltrenden. Tyvärr var jag inte klipsk nog att ta en bild av utsidan av galleriet och byggnaden när jag väl var där. Byggnaden är ett bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen. Stilen är typisk funktionalism från 60-talet. Gallerilokalen är av ”lägenhetskaraktär” men tre rum. Ett stort (för affären) och två små för utställningar och ”lager”. Jag hoppas att jag kan kompensera denna lite spartanska genomgång av arkitektur med min miniintervju av konstnären.

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Intervju med konstnären

Jag valde att göra en liten miniintervju med konstnären då galleriet där konstverken ställdes ut hade väldigt lite information över lag att tillgå. Jag bifogar den helt oredigerad som kontext till mitt arbete. Vi genomförde intervjun via Facebook vilket ju i sig är lite roligt då man tänker på hur nutidssamhället fungerar.

Varför valde du att göra motiv som är inspirerade av popkonsten?

Hela grejen med tygtavlor började med att dom från konstrundan 2011 ansökte om bidrag till lotteriet. Då tänkte jag att det är svårt att ge något plagg eftersom det ju kan vara en man som vinner. Jag hade sparat allt överloppstyg från min beklädnadsproduktion, sådant som är för smått att sy något av, och hade i åtanke att använda det till tex tavlor. Jag har gått konstutbildningar också så konsten ligger varmt om hjärtat och är inget jag skulle vilja sluta med.

När jag kom på att jag skulle göra en tavla av tygrester kom ju frågan vad det skall vara för motiv, då poppade bara namnet Rita Hayworth upp i huvudet och hon blev det. När Barbro på fäktargubben såg tavlan i konstrundantidningen så ringde hon genast och bokade in en utställning med mig i maj 2012. Det utställningen fortsatte jag på temat gamla Hollywoodaktriser med Garbo, Monroe, Lauren Bacall, Veronica Lake och Audrey Hepburn. Då gjorde jag motiven väldigt skuggade och detaljrika i jämförelse med den här utställningen. Anledningen till det är att jag ville testa att göra dem mera grafiska i max 3 färger för att se hur uttrycket skulle te sig, mest egentligen för att få omväxling och utveckling för mig själv.

Hur valde du dina motiv?

Motiven till den här utställningen är väldigt varierat, dels finns The Beatles och Helan och Halvan som är privata beställningar som jag lånat in för utställningen. Sedan är Twiggy och Chanel iconer från modevärlden som inspirerar mig i mitt klädskapande, Bowie, Madonna och Elvis är impulsplock från musikindustrin men också personligheter som har påverkat modet under sina glansdagar.

Vilken teknik använde du? Alltså, har du ”bilden” fastlimmad under kollaget för att ”passa” in tyget eller arbetar du på fri hand? Har du konserverat tyget på något vis mot blekning av sol etc.? Vilket lim använde du? Kommer limmet att ändra karaktär över tid (som att gulna eller lossna), måste man behandla dem efter en tid för att bibehålla dem?

Tekniken är att jag utgår från en bild där jag skissar upp fält som ska bli olika färger på duken, sedan börjar jag klippa och klistra dit bitarna för att sedan på fri hand skapa detaljerna, mycket kommer från min egen uppfattning av personen jag arbetar med. Jag använder en lim och vattenblandning, limmet är alltså vattenlösligt. Dom är inte konserverade mot solblekning, de bör hanteras med varsamhet som vilken målning som helst. Färgerna på tyget förändras redan i skapandeprocessen i kontakt med limmet vilket gör att det krävs vissa färgtester innan man kör på. Jag har inte märkt av någon förändring efteråt i färgerna dock. Summa summarum, hanterar man dem med varsamhet så håller de sig i ursprungligt skick.

Vad var din tanke bakom verken (om det fanns en tanke så klart! Konst kan man skapa utan att ha en agenda också, bara för skapandets och ögonfröjdens skull!

Agendan för mina verk ligger egentligen mest i att kunna påvisa hur vackra saker man kan skapa av rester och skräp som annars hade hamnat på tippen. Att det har blivit porträtt hittills var en lyckosam slump, däremot så vill jag utvecklas och kanske frångå porträtt om jag har fler utställningar, känns som jag är klar med det, dock gör jag förstås beställningar.

Utställningsinformation:

Fabric Icons

Konstnär: Linda Karlsson

Galleri: Fäktargubben i Mariehamn

Visningstid: 7.5.2013-1.6.2013

Referenser och länkar

https://www.facebook.com/events/519088698129128/

http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

http://www.labelled.ax/

länkning pågår till intressant.se

Tema Nutidskonst: gästbloggare Anna Perälä

Konst, Konstkritik, Utställningar, , , , , , , , , , , , , ,
Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Anna Perälä. Bildkälla http://gronalistan.wordpress.com/about/

Nu och under några dagar framöver kommer bloggen att innehålla texter skrivna av studenter på kursen Nutidskonst, som ämnet Konstvetenskap gav i samarbete på Öppna Universitetet under våren. Uppgiften var att skriva om valfri pågående utställning och/eller byggnaden där utställningen visas. Först ut är Anna Peräla, som studerar konstvetenskap hos oss och som också har arbetat på Museicentralen i Åbo i sommar. På det här sättet vill vi påminna om att vi utbildar många begåvade unga skribenter som skulle kunna berika den svenskspråkiga konstkritiken och publicera sina texter i finlandssvensk press. Samtidigt som jag publicerar Annas text sänder jag därför ett meddelande till alla kulturredaktörer i svenskfinland och hoppas på en givande dialog.

Fred Andersson

Tuula Lehtinen på WAM – Romantiska drömmar och barndomsminnen

Av Anna Perälä

På Wäinö Aaltonens museum i Åbo fanns under perioden 15.3–26.5.2013 en utställning av den finländska bildkonstnären och grafikern Tuula Lehtinen. Utställningen Om skönhet sprider sig till alla museets utställningsrum och består av Lehtinens verk från mitten av 1990-talet tills idag. Utställningen erbjuder en dos av romantik och nostalgi samt en blandning av olika tekniker och konsthistoriska referenser som är typiska för postmodernismen. I denna uppsats diskuteras Lehtinens verk, hennes motivval och de varierande teknikerna i förhållande till internationella bildkonstens utveckling från 1960-talet till idag.

Tuula Lehtinen (1956) utexaminerades från Finlands konstakademi i Helsingfors år 1980, och har sedan dess arbetat främst som konstgrafiker. Även om Lehtinen ständigt har utvidgat sin teknikrepertoar under sin karriär, är verkens yta ofta dekorerade med grafiska tekniker, främst serigrafi. Lehtinen har arbetat som lärare i konstgrafik och publicerat artiklar om ämnet. Hon är också en av grundarna till Finlands största grafikverkstad Himmelblau i Tammerfors och styr företaget Frei Zimmer som erbjuder konsulttjänster i samband med offentliga konstprojekt. Hon arbetar i en snabb takt och har ställt ut sina verk flitigt under hela sin karriär. (”Tuula Lehtinen” konstnärens meritförteckning, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, vägginstallation från utställningen på WAM. Porslin. Foto av Fred Andersson, 2013.

I utställningen på Wäinö Aaltonens museum finns bland annat installationer av porslinsföremål, blomstermålningar på mjukt uppstoppade dukar och stora mosaiker. De flesta verken är dekorerade med blomsterornament eller av massiva blommiga ramar. Ornamenten är lånade till exempel från glansbilder, textilier, tapeter, kärl och möblers dekorationsmålningar. Verken är glest placerade på väggarna i de stora utställningsrummen. Porslinsinstallationerna är placerade i mörka rum och belysta med starka ljusstrålar, vilket skapar en känsla av elegans och mystik. I museets största sal och mellanvåning finns stora ljusröda mosaiker och målningar som badar i dagsljus tack vare glasväggarna till museets atrium och de stora takfönstren.

Lehtinens sätt att kopiera äldre tiders dekorationsmotiv är ett typexempel på hur konstnärerna i slutet av 1900 har fått upp ögonen för historia. Postmodernismen präglas av historiska referenser. Som exempel på kan nämnas Lehtinens installationer där keramiska mjölkburkar, skor och avloppsrör är dekorerade på liknande sätt som de traditionella porslinsserviserna. Lehtinens pastischer av 1600-talsstilleben och av det tidiga 1800-talets landskapsmåleri är ytterligare exempel på hennes versioner av äldre konst. Lehtinen visar ett genuint intresse för de gångna tiders estetik och kopierar sina förebilder utan ironi och sarkasm. Lehtinens förhållande till sina förebilder är till exempel långt från minimalisternas avsky mot konstens tradition, som Frank Stella och Donald Judd beskriver i en känd intervju. (Glaser, ”Intervju med Stella och Judd”, 33–54.)

Lehtinens utställning representerar det så kallade ”post-medium condition” som Michael Archer beskriver i sin bok Art since 1960. Termen betyder att konstnärerna är allt friare att röra sig mellan de olika medierna och teknikerna. Till exempel fotografi och installation, som ännu på 1980-talet uppfattades som nya och radikala konstformer, kan numera kombineras med äldre tekniker. (Archer, 2003, 213–245.) Detta syns till exempel i de mosaiker som Lehtinen har tillverkat utgående från digitala fotografier. I de stora ljusröda rosorna har digitalbildens pixlar ersatts av små handfärgade mosaikplattor. Samtidigt visar Lehtinens verk hur de digitala teknikerna bygger på samma princip som användes redan i de antika golvmosaikerna eller bysantiska väggmosaikerna.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Tuula Lehtinen, "A Piece of Cake" från utställningen på WAM. Mosaik. Foto av Fred Andersson, 2013.

Helhetsintrycket i Lehtinens mosaiker är liknande som i Roy Lichtensteins verk där rasterpunkterna på flit har lämnats synliga. Hans verk visar att massproduktionens trycktekniker accepterades redan i samband med popkonsten. Tekniskt sett kan även man jämföra Lehtinens mosaikrosor med den brittiska Marcus Harveys målning Myra från år 1995, men motiven är så långt från varandra som möjligt: en romantisk ros och ett svartvitt porträtt av en seriemördare. Bildpunkterna på Harveys målning är dessutom formade som ett barns handavtryck för att starkare koppla målningen till den avporträtterade mördarens offer, minderåriga flickor och pojkar.

Lehtinens stora blommor och sirliga ornament har sitt ursprung i en kvinnlig sfär, nämligen i den traditionsinriktade heminredningen. Denna sfär hade låg status under modernismen då såväl hemmen som museirummen skulle moderniseras med nya material och avskalade interiörer. (Ghirardo, 1997,7–27.) Därför står Lehtinens verk i en stark kontrast med Matti och Irma Aaltonens arkitektur. Wäinö Aaltonens museum är byggt i mitten av 1960-talet och reflekterar modernismens sträva, geometriska arkitektur och den vita lådans museiideal.

Modernismen har ofta kopplats till maskulinitet, kanske på grund av formspråkets regelbundenhet och strikthet. I den postmoderna konsten har reglerna blivit lösare. I takt med att könsfördelningen bland konstnärerna har jämnats ut har även de traditionellt kvinnliga motiven och teknikerna fått en allt högre status. Även det som i betraktarnas ögon kan likna hantverk, torgkonst eller kitsch har fått en upphöjd ställning i Lehtinens utställning. År 2012 presenterade Wäinö Aaltonens museum i samband med textilkonstens triennale en stor skara nutidskonstnärer som inspirerats av det traditionella handarbetets tekniker och material. Som exempel kan Heli Ryhänens, Virpi Vesanen-Laukkanens och Tuija Teiskas lekfulla skulpturer nämnas.

En del av Lehtinens verk är kollage, där oljemålning och fotografi kombineras med serigrafi, korsstygn och broderi. De upprepade blomsterornamenten påminner om Mari Rantanens och Joyce Kozloffs pattern painting. Båda har inspirerats av estetiken hos traditionella hantverksprodukter såsom hemmets textilier, lapptäcken och golvmosaiker. Fast mönstren i deras verk oftast består av geometriska små färgfält, är helheten på liknande sätt nostalgisk och romantisk som i Lehtinens verk.

Lehtinen har hela sitt liv varit bosatt i Tammerfors, och i sina nyaste verk har hon behandlat sina rötter, sitt barndomshem och sin familjehistoria. Detta kan ses som ett tecken på ett postmodernt uppsving för nostalgi, minnen och personhistoria. Samtidigt innehåller några av Lehtinens verk en stark koppling till en viss plats, till exempel hennes barndomshem i Tammerfors eller Viborg där hennes mamma bott som ung. Verken innehåller foton från familjealbum samt stadsvyer och kartor från Viborg. Även om verken är flyttbara och traditionella konstobjekt framhäver de den lokala stämningen på liknande sätt som platsspecifik konst. Viborg avbildas med en värme och en vemodig stämning som troligen har en koppling till hur Finlands krigshistoria vanligtvis berättas och hur det efterkrigstida traumat behandlas.

Utgående från Lehtinens verk verkar hennes barndomsminnen vara lyckliga och harmoniska. I hennes konst visas familjen i ett positivt ljus och barndomsscenerna erbjuder trygghet och värme. De små familjefotografierna på verket Ainos och Lauris Finland visar konstnären som en liten flicka som sitter i sin mammas famn och i leker ringlekar med sin pappa. Konstnärens varma förhållande till sin familj står i stark kontrast med Mako Idemitsus videoverk från 1980-talet, där mamman till filmens huvudfigur övervakar sitt barns liv via videokameror och stämningen är hotfull. (Rush 2005, 93.) En annan jämförelsepunkt kan vara Richard Billinghams fotografier från sitt barndomshem i en brittisk förort. Billingham visar hänsynslöst sina föräldrar i ett negativt ljus: den alkoholiserade pappan, den överviktiga mamman och de stökiga bostadsförhållandena. (Andersson, föreläsning 9.)

De små keramiska bildfälten i Ainos och Lauris Finland bildar tillsammans en stor Finlands flagga. Kombinerat med de lyckliga barndomsminnena strax efter andra världskriget skapar flaggan en känsla av romantisk patriotism. I rummet bredvid i museets översta våning finns en stor serie kollage, som Tuula Lehtinen har gjort som beställningsarbete till finansbolaget Finlandia Group. Seriens alla verk innehåller fotorealistiskt avbildade naturlandskap från finländska skogar och sjöar. De omges av små notfragment från en av Jean Sibelius kompositioner samt serigrafi och målningar med blomstermotiv. Den starkt positiva nationalkänslan i serien är helt annan än den som finns i den finländska popkonstnären Harro Koskinens verk. Harro Koskinen smutskastade staten i sina målningar där Finlands flagga avbildas brinnande, smältande och blodfläckig. (”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 3.5.2013.)

Bland de 1980-, 1990- och 2000-talskonstnärerna som diskuterats under kursen Nutidskonst är det lätt att hitta direkta motsatser till Tuula Lehtinen. Som exempel kan Paul McCarthys eller Mike Kelleys skulpturer nämnas. De uppfattas ofta som perversa och äckliga. Dessa konstnärers syfte är att skapa en motbjudande effekt och att provocera. (Archer, 2003, 213–245.) Till skillnad från deras verk syftar Tuula Lehtinen till att göra entydigt vacker och tilltalande konst. Hennes verk innehåller inte obehagligt dokumentäriskt, chockerande eller politiskt material. Lehtinen har själv sagt att besökarna inte ska lämna hennes utställningar illamående och deprimerade. Konsten behöver inte enligt henne visa verklighetens brutala och perversa sidor. Därmed tar hon avstånd från såväl politiska konströrelser som den dokumentariska foto- och videokonsten.

Lehtinens produktion innehåller drag som är typiska för företagsverksamhet och industriell produktion, vilket är ett bra exempel på att skillnaden mellan konst och konsumtionskultur har suddats ut. Lehtinen producerar nya verk i snabb takt och kombinerar traditionellt hantverk med tekniker som tillåter (mass-)reproduktion. Hon återanvänder sina grafikplattor i nya verk och säljer reproduktioner av sina verk i form av broderimodeller. Lehtinen anställer gärna konststuderande som praktikanter i sin ateljé och får därmed både arbetskraft, idéer och kunskap om de nyare, digitala teknikerna. (Perälä, diskussion med Tuula Lehtinen i WAM 13.3.2013.)

Lehtinen är ett bra exempel på hur konstnärerna på 2000-talet allt oftare arbetar på som företagare. Lehtinens företag Frei Zimmer gör noggranna kostnadskalkyler och planer för platsspecifika konstprojekt. Verken planeras ofta så att de helt och hållet kan integreras i arkitekturen. Som exempel kan nämnas verket Kotimetsä som förverkligades i samband med Tammerfors stads konstprojekt i stadsdelen Vuores 2011. Kotimetsä består av väggelement till höghusens trappuppgångar. De genomskinliga elementen innehåller bilder från granskogen som tidigare växt på platsen. (”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, pdf via denna länk, 2.5.2013.)

Litteraturförteckning

Archer, Michael, Art since 1960, London: Thames & Hudson, 2002.

Ghirardo, Diane, Architecture after modernism, London: Thames & Hudson, 1996.

Glaser, Bruce, ”Intervju med Stella och Judd”, Minimalism och postminimalism, Sven-Olov Wallenstein (red.), Stockholm: Kairos, 2005, 33–54.

Rush, Michael, New Media in Art, London: Thames & Hudson, 2005.

Elektroniska resurser

Andersson, Fred, kursmaterialet på kursen Nutidskonst vid Åbo Akademi, 2013.

”Harro Koskinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/638, 3.5.2013.

”Tuula Lehtinen”, konstnärens meritförteckning, http://c0027077.cdn1.cloudfiles.rackspacecloud.com/a972ab5bca1e83777d39a6ac50779f0f.pdf, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Uppslagsverket Finland http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/LehtinenTuula, 2.5.2013.

”Tuula Lehtinen” i Kuvataiteilijamatrikkeli, http://www.kuvataiteilijamatrikkeli.fi/fi/taiteilijat/749, 2.5.2013.

Opublicerade

Perälä, Anna, Diskussion med Tuula Lehtinen på Wäinö Aaltonens museum, 13.3.2013.

Länkning pågår till intressant.se

Tecknade serier och mentala strukturer

Imagologi, Kognitiv teori, Psykologi, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , , ,
Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Första sidan i Mari Ahokoivus "Talviunta" (vinterdröm), 2013

Förra gången jag gjorde ett inlägg här på bloggen var i juni, och då med löfte om mer information om våra kurser om visualisering av data och om ämnet Imagologi. Sedan blev tiden för knapp, och sommaren är inte heller en tid då folk förväntas läsa inlägg om kurser och forskning. Det är också något som har märkts på statistiken över antalet besökare på bloggen i sommar. Därför har jag väntat tills nu med att önska gamla och nya läsare välkomna tillbaka. Jag befinner mig just nu i Helsingfors där konferensen ”Imagined Worlds” har pågått från onsdag till fredag – en konferens som samlat deltagare från konsthistoria, litteraturstudier och filosofi kring frågan om fiktionens betydelse nu och då. Den amerikanske filosofen Nelson Goodman och hans idéer om ”worldmaking” och fiktionernas påverkan på den verkliga världen har stått i fokus i de flesta av presentationerna på konferensen. Från Åbo Akademi deltog förutom jag själv också forskarna Marie-Sofie Lundström och Jenny Wiik från ämnet konstvetenskap, Freja Rudels från litteraturvetenskap och Petter Skult från engelska språket och litteraturen.

På en sådan här konferens är det tydligt hur stort intresse det finns idag för kognitiv psykologi och mentala strukturer bland forskare från de mest skilda fält. Kognitiv psykologi kan hjälpa oss förstå hur en värld byggs upp i läsarens eller betraktarens medvetande och hur händelser och skeenden byggs upp i olika genrer. På konferensen presenterades forskning om allt ifrån rekonstruktionen av städer som Los Angeles i videospel till föreställningen om Orienten i det sena 1800-talets finska bildkonst. Intressanta samband blev tydliga, till exempel hur konstnärer i 20-talets Europa (som den holländska gruppen De Stijl) tänkte sig ett universellt språk med abstrakta visuella tecken – något som förebådade mycket av kommunikationen med diagram och visualiseringar idag. En forskare som litteraturvetaren Merja Polvinen i Helsingfors vill veta hur olika typer av fiktion (t.ex. Fantasy) aktiverar visuella mentala funktioner. Detta har en klar klar koppling till både visualiseringar och Imagologi – ämnet Imagologi skulle man kunna definiera som studiet av världsbilder.

Själv valde jag att inte ta upp Nelson Goodman och hans ”worldmaking” men däremot en filosof som på många sätt var Goodmans motsats – Charles Sanders Peirce, en av den moderna semiotikens (teckenteorins) grundare. Peirces tänkande handlade inte bara om enstaka tecken och hur de uttrycker ett innehåll (eller refererar till en grupp av ”verkliga” föremål) utan också om mentala strukturer i en väldigt vid bemärkelse. Hans teori om interpretanter har haft stor betydelse för nutida kognitiv psykologi, trots att Peirce skrev sina texter för mer än hundra år sedan. Det är inte så lätt att i korta ord förklara vad ett tecken eller en interpretant är enligt Peirce. Jag har försökt att förklara Peirces teckenbegrepp med hjälp av den svenske konstnären Elis Erikssons märkliga tecknade serie Pavan, som jag presenterade på konferensen.

Jag är också intresserad av hur Peirces interpretanter kan hjälpa oss förstå vad som händer – mentalt – när vi läser tecknade serier. Trots att hans formuleringar kunde vara krångliga handlar Peirces teorier till stor del om vardagliga handlingar och praktiskt förnuft. Det är ingen tillfällighet att han själv kallade sin filosofi ”pragmaticism” och att hans efterföljare blev kända som ”pragmatiker”. Jag tror att anledningen till att tecknade serier är så populära är att deras struktur påminner om hur vi bearbetar och reagerar på den ständiga strömmen av intryck i vardagen. Med andra ord hur vi ständigt formar interpretanter. På konferensen för serieforskning i Helsingfors i maj försökte jag förklara det här med hjälp av bland annat tre mycket olika seriesidor av olika tecknare. Den finska serietecknaren Mari Ahokoivu valde jag som exempel på serier som drastiskt avviker från vad som ses som ”mainstream” i serier. Mari har en hemsida där man kan läsa mer om hennes produktion:

Mari Ahokoivus hemsida

Tack vare vårt Lärcentrum i Åbo och deras redskap för undervisning via Nätet har jag kunnat spela in min presentation om serier och interpretanter så att den är tillgänglig för alla. Presentationen är gjord i programmet Camtasia Studio och är 25 minuter inklusive abstract i början. Välkomna att höra och se mina argument via den här länken som öppnas i ett nytt fönster:

Fred Andersson: The Level of the Interpretant – Towards an Extended Use of Peircean Typology in Comics Analysis (Helsinki May 24th 2013)

Länking pågår till intressant.se

Visuella studier – aktuellt och gjort

Bildsociologi, Imagologi, Jenny, Okategoriserade, Om bloggen, Perception, Psykologi, Tecknade serier, Ungdomskultur, Visualisering, Visuell analys, , , , , , , , , ,
Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Är du ett FAN? Gå vår kurs COMICS!

Det har varit tystnad här på bloggen ett tag – men det innebär inte att det har varit brist på aktivitet i ämnet. Tvärtom. Ämnets lärare har gett kurser under april och maj – ”Den rörliga bilden” (Antony Fredriksson, se tidigare inlägg), ”Bilderbokens estetik” (Maria Lassén-Seger), ”Bildsociologi” (Jenny Wiik) och ”Nutidskonst” (Öppna Universitetet, Fred Andersson). Till hösten ges kursen ”Visuell Analys” som kombinerad nätkurs och närstudium i Jakobstad – se info här:

Sommaruniversitetet i Vasa, filialen i Jakobstad: ”Visuell analys” okt-nov 2013

De flesta studenter har lämnat huset, men vi lärare jobbar nu desto intensivare med att förbereda höstens kurser. Höstens första kurs i Visuella studier är som tidigare år grundkursen i bildperception som går på engelska med psykologen och hjärnforskaren Tarja Peromaa som lärare. Tarja är en mycket uppskattad lärare som kan konsten att förklara på ett strukturerat och lättfattligt sätt. Vill du gå kursen ska du leta efter kursnamnet ”Image Perception and Cognition” eller kurskoden 130000.0, anmälan är öppen via systemet Min Plan för studerande vid Åbo Akademi eller Turun Yliopisto ända fram till 6 september.

Flera av oss har varit uppmärksammade eller aktiva även utanför Akademin under våren. Jenny Wiik arbetar också som författare och illustratör och debuterade i höstas med ungdomsboken Bildbindaren på Schildt & Söderströms förlag. Maria Lassén-Seger hör till landets främsta experter på just böcker för barn och ungdom, och hennes kurs ”Bilderbokens estetik” får varje år mycket god respons. Om du är intresserad av bilderböcker och vill hålla dig orienterad om vad som händer på det området är det ett bra tips att läsa Marias regelbundna recensioner av nya böcker i Hufvudstadsbladet. Tidningen verkar inte längre publicera nyare recensioner online, men här är några från förra året:

Om Jenny Wiiks ”Bildbindaren”

Om Maria Turtschaninoffs ”Flickor som går dit de inte får”

Om Ulf Starks och Linda Bondestams ”Allt det här”

Även Mia Österlund som är universitetslärare i litteraturvetenskap här vid ÅA recenserar barnböcker i Hbl, några exempel:

Om Maijja och Anssi Hurmes ”Under täcket”

Om Camilla Mickwitz ”Jason, Emilia och de små tanterna” (nyutgåva)

Fred Andersson (undertecknad) deltar sedan hösten 2011 i det nordiska nätverket för forskning om tecknade serier – ett annat område där förhållandet mellan ord och bild står i centrum. NNCORE, som nätverket heter (Nordic Network for Comics Research) hade sin första internationella konferens i Helsingfors den 23-25 maj. Koordinator för konferensen var professor Kai Mikkonen som bland annat har skrivit den viktiga boken Kuva ja sana (Bild och ord). Nätverket har en hemsida som ligger under Syddansk Universitet i Odense, och som man når via följande länk: NNCORE, Syddansk universitet. Forskare från Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island och Estland deltar. För nätverket har Fred Andersson skrivit en essä för en planerad engelskspråkig antologi med texter av medlemmarna.

Våra ÅA-ämnen Folkloristik, Visuella studier och Sociologi ger till hösten i samarbete en ny engelskspråkig kurs om tecknade serier och fandom, den kultur som växer fram bland fans till böcker och serier i fantasygenren. Kursen heter ”Comics – Interdisciplinary and cultural perspectives” och startar den 25 oktober. Fred Andersson inleder med serieteori de tre första veckorna (se också inlägg 2 juni förra året), sedan föreläser Ralf Kauranen om sociologiska aspekter (3 veckor) och Jacob Löfgren om fandom (3 veckor). Ralf Kauranen är medlem i NNCORE och har disputerat på en avhandling om 1950-talets finska debatt om seriers ”skadlighet”. Se den här artikeln om Ralf från 2008. Jacob Löfgren är doktorand i folkloristik och forskar om fankulturen kring den brittiske författaren Terry Pratchetts karaktärer. Se den här artikeln om Jacobs projekt. Kursen är öppen för alla intresserade vid Åbos två universitet, precis som de ordinarie kurserna i Visuella studier.

Andra engelskspråkiga kurser som vårt ämne ger under 2013-14 är ”Cultural Imagology – An introduction” (se också tidigare inlägg från i höstas) och ”Visuality and Visualization of Information”. Båda kurserna tar upp viktiga aspekter på bilder som kunskapsförmedlare idag – mer om detta senare i veckan!

länkning pågår till intressant.se

Filmklassiker och kursstart imorgon

Antony, Film, Fotografi, , , , , , ,
Affisch för "Oktober" designad av de svenska konstnärsbröderna Stenberg, 1927

Affisch för ”Oktober” designad av de svenska konstnärsbröderna Stenberg, 1927

Tidningen Meddelanden från Åbo Akademi uppmärksammar Visuella Studier via vår medarbetare Antony Fredriksson som intervjuas om sin syn på foto och objektivitet i det senaste numret.Det finns också information om hans kurs ”Den rörliga bilden” som startar imorgon. Se nätversionen av intervjun: Objektivitetetens mening. Tidigare inlägg om och av Antony hittar ni här. Kursen börjar imorgon måndag klockan 13, och nästa måndag den 25 mars visar vi Sergei Eisensteins film ”Oktober: tio dagar som skakade världen” från 1927. Eisenstein är den mest kände filmskaparen från det tidiga Sovjet och hans filmer är typiska för den stil han själv kallade attraktionsmontaget – snabba och associativa växlingar mellan olika synvinklar i en scen. Dramatiken i hans filmer är också kännetecknande för mycket av den visuella kulturen och propagandabilden i det nya stora landet – och en stor optimism när det gällde filmens möjligheter att sprida politiska budskap till en befolkning som till stor del fortfarande var analfabeter. Detta var ju också före ljudfilmen och en filmmakare var hänvisad till att få ut så mycket som möjligt av det visuella.

Det finns en poäng med att börja en kurs om film med just Eisenstein eftersom hans filmer kan ses som höjdpunken i en viss utveckling inom stumfilmen. Andra filmare som dansken Dreyer hade en helt annan estetik som kom  att bli mer dominerande i Europa från 1930-talet och framåt, med förespråkare och uttolkare som den franske kritikern Bazin som det finns texter av i kursen. Men idag känns Eisensteins filmer moderna igen – vi känner lätt igen hans snabba bildväxlingar från musikvideos och actionfilm.

Filmen visas i Camera Obscura (E201) i hus Arken på Åbo Akademi måndag den 25 mars klockan 13-15. Alla intresserade är välkomna och det finns ännu platser på kursen!

länkning pågår till intressant.se

Vildman och gayikon (?) på Åbo konstmuseum

Finland, Kändisar, Konst, , , , , , , , , , ,

Jag stod för ett tag sedan som vikarie och försökte hålla en annan lärares lektion om ikonografi – alltså motivens och symbolernas betydelse i konsten. Temat var gestalter med strålar kring huvudet – Frihetsgudinnan och andra. På tavlan visade jag just en relief från de gamla romarnas kult av guden Mithras – till vänster syns solguden Helios med strålar kring huvudet. Min kollega som är medeltidsexpert stack in huvudet och sa: ”Pratar du om du Mithras? Vad roligt! Har du visat dem månskäran?” Jag stod där som ett frågetecken:

– Vilken månskära?

– Den som är längst till höger. Det är alltid solen och månen samtidigt i bilder av Mithras.

Ja minsann! Där i kanten på den skadade reliefen syns fortfarande en bit av en månskära. Och både solen och månen är alltså Mithrassymboler! Det hade ju ingen aning om. Vad jag eventuellt har kunnat om Mithras är glömt och förlåtet sedan länge. Det är tur att man har kollegor och studenter. Men så kom jag att tänka på att samma sak hade förbryllat mig några dagar tidigare på konstmuseet i Åbo framför Reidar Särestöniemis målningar med Lapplands landskap och samernas mytologi. Varför i all världen är jämt solen och månen uppe samtidigt i Särestöniemis bilder? Särestöniemi – president Kekkonens favoritmålare vars färgstarka tavlor nu går för mellan 30.000 och 60.000 euro på aktionerna. Särestöniemi som ville måla som en vilde, som hade får och totemdjur, och som var öppet homosexuell. Visste han något om Mithras eller var det bara samiska schamaner han tänkte på?

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Utställningen med Reidar Särestöniemi (1925-1981) på Åbo Konstmuseum pågår fram till den 28 april och visar i tematisk form ett stort urval verk av en av Finlands mest populära och kontroversiella konstnärer. Åbo Konstmuseums lokaler lämpar sig bra för tematiska utställningar som samtidigt ger en bild en konstnärs utveckling – det finns bara en riktning genom raden av rum. Första rummet visar en serie av de stora målningar där Särestöniemi tolkar ishavslandskapet och identifierar sig med naturandar och olika manliga idoler – som Hemingway och Stalin.

I nästa rum ser man ett urval av hans ungdomsverk som har en helt annan karaktär. I det tredje rummet är djuren temat – särskilt de får som konstnären ägde och ägnade stor omsorg. Ända sedan barndomen hade han identifierat sig med djur. Schamanismens princip att varje människa ska hitta sitt totemdjur hade stor påverkan på honom, och ”bässen” (eller baggen som man säger i Sverige) verkar ha varit ett av flera totemdjur i hans personliga mytologi.

Via ett rum med sommarbilder kommer besökaren sedan in i det rum där det erotiska och därmed också det politiska dominerar. Av någon anledning nämner konstmuseet inget om detta viktiga rum i sitt pressmeddelande. Kanske hade Särestöniemi blivit en gayikon om han fortfarande hade levat. Det var inte förrän på 1970-talet som han vågade uttrycka den erotiska sidan av sin person i bild. Homosexuella handlingar hade då upphört att vara kriminella i finsk lag (men homosexualitet klassificerades som mental störning betydligt längre). I dessa bilder uttrycker Särestöniemi sin kärlek till en man, skäggig som han själv. Jag frågar mig om detta fortfarande ses som ett tema man helst inte framhåller. Finns det en känslig motsättning här? En oro för att konstnärens homosexualitet kan störa hans popularitet? En popularitet som tydligen har att göra med den starka kopplingen mellan naturromantik, konservatism och nationalism i Finland.

Utställningen avslutas med de stora vidderna och kulturens utsatthet i ödemarken – de små byarna och kyrkogårdarna vid ishavets rand, renarnas vandring längs fjällsidorna (de är förenklade som tecknen på schamanernas trummor). Särestöniemi betraktas ganska nedlåtande i konstlivet – han anses ha förfallit till kommersialism och massproduktion. Men hans bilder är roliga att se. Synnöve Rabb har skrivit uppskattande i Hufvudstadsbladet. Några korta dokumentärfilmer om Särestöniemi finns nu, på finska, på YLE:s hemsida: Reidarin värilliset aistimukset

Och till Sibelius musik på youtube: Paintings and graphics

Länkning pågår till intressant.se

Mad men, Mad women, Mad artist

Film, Okategoriserade, Reklam, Visuell retorik, YouTube, , , , , , , , , , , , ,
Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Ur en av 2011 års reklamfilmer för Åbo Akademi. Bildkälla Youtube.

Aftonbladet har rubriker som för tankarna till folkstorm efter den svenska Eurovisionfestivalen – fast folkstormen var kanske begränsad till tidningens egen sajt. (Se också gårdagens inlägg om Yohio och hans stil.) Den som är är intresserad av populärkultur, reklam och särskilt den amerikanska TV-serien Mad Men (om reklambranschen vid Madison Avenue på 1960-talet) bör hålla utkik efter en alldeles färsk bok – Mad Women: The Herstory of Advertising av Christina Knight som själv upplevde den tid som skildras i Mad Men. Hon ska rentav ha varit något av en Peggy Olsen i verkligheten – kvinnan som lyckas som copywriter trots en massiv mansdominans, men som i gengäld måste gömma sitt barn hos släktingar.

Reklam kan vara allt från fånigt trams till poetiska små mästerverk som får åskådaren att stanna upp och reflektera. I tramskategorin räcker det ibland att anlita någon känd person som alla känner till och ingen tar på allvar – till exempel Salvador Dalí och hans berömda mustasch i reklamen för chokladen Lanvin: ”Je suis FOU” (jag är GALEN i) ”du chocolat LANVIN!” Jag tog med mig bland annat den här reklamen till en lektion jag hade på Hanken (Handelshögskolan) här i Åbo för en vecka sedan. Temat var ”visuell retorik” och deltagare var fem studenter med olika bakgrund som har valts ut till årets Projektkurs i filmproduktion – en kurs som hör till internationell marknadsföring och som ska resultera i en reklamfilm för Åbo Akademi. Det blev en intressant diskussion. Gruppen har redan kommit igång bra med det estetiska och praktiska. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem att tydligare se vad det är för typ av kulturellt fält de träder in i när de gör filmen – vad de kan förvänta sig. Jag föreslog att genren reklam- och informationsfilmer för universitet egentligen är en omöjlig genre eftersom den ska kombinera två fenomen som historikt är åtskilda: 1) information om statliga inrättningar, 2) kommersiell marknadsföring.

Den här konflikten märks väldigt tydligt när man tittar på de flesta av de ”reklamfilmer” (eller, som handelsstudenterna lärde mig, ”representationsfilmer”) som görs för universitet. Oförmågan att lösa den förklarar varför de oftast är misslyckade. Här på ÅA kan vi nog med viss skadeglädje konstatera att vår finskspråkiga granne Turun Yliopisto har presterat ett av de värsta exemplen – Turun Yliopisto, The Campus That Never Sleeps. En film som som vill säga, visa och illustrera så mycket under så lång tid (10 minuter) att resultatet blir noll. Det finns ingen genomgående idé som förklarar vad alla dessa insmickrande bilder och citat har med varandra att göra. Man har till och med gjort det typiska nybörjarfelet att lägga ljusa textinslag på ljus bakgrund. Filmen är inte informativ, för den ger nästan inga fakta alls om Turun Yliopisto. Och den är inte bra som marknadsföring heller – den är alldeles för lång och alldeles för poänglös.

En bra reklamfilm ska förmodligen ha en berättelse och gärna en överraskande vändning. En vändning som bryter mot de förväntningar vi har om olika skeenden – och här kommer den visuella retoriken in. Den mest förenklade definitionen av retorik är att den innebär ett brott mot normer och förväntningar. Både visuell och verbal retorik kan göra detta i en förtätad form som kan ha poetiska och symboliska dimensioner. Jag tycker att de två ÅA-filmer som den förra projektkursen gjorde år 2011 är bra exempel på detta. De fyra studenterna bakom filmen har gjort ett tydligt val – reklamfilmens format och inte informationsfilmens. Samtidigt har de löst problemet hur man i det formatet kan referera till en verksamhet som inte är kommersiell. En inrättning som grundar sig på vetenskap och kritik.

Den galne konstnären är väl inte den bästa associationen i sammanhanget. Men det lilla barnet och dess nyfikenhet på världen är en klassisk sinnebild för vad ett universitet står för. Den ena ÅA-filmen, med barnet, är ett utsökt litet ljud- och bildpoem som samtidigt mynnar ut i en tydlig slogan: ”Tänk utanför ramarna – Strunta i ramarna!” Filmen är en liten berättelse med en överraskande vändning där barnet hittar en egen lösning på ett både konkret och intellektuellt problem.

Länkning pågår till http://intressant.se

Visual Kei, symboler

Kändisar, musik, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , ,

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Ska börja liva upp den här bloggen igen med en del kommentarer och reflektioner kring saker som pågår. Kursen i semiotik, ikonografi och symboler har pågått under vintern med examination imorgon, måndag. Som del av uppgifterna har deltagarna gjort posters som jag hoppas kunna visa exempel på senare. Då blir det tillfälle att återkomma till både möjligheter och problem med semiotiken (teckenteorin) när det gäller förståelsen av ”visuell design”.

Jag har också fått ovanligt många tips på intressanta bildexempel från studenterna i år. Till exempel när det gäller symboler: det japanska glam/goth/blackmetalbandet the gazettE som trots sin mörka stil har en hel del gemensamt med det androgyna svenska stjärnskottet yohio. Både gazettE och Yohio tillhör musik- och modefenomenet Visual Kei, ett namn som förstås låter extra lovande i samband med Visuella studier.

Här blandas öst och väst, politisk och religiös symbolik i långa och teatraliska videos och scenshower. Att just denna japanska estetik är mycket populär just nu märktes när Yohio blev folkets men inte juryns val vid svenska melodifestivalen – se honom intervjuad i webb-TV på Aftonbladet. För oss utomstående kan det verka som att det finns strikta åtskillnader mellan kvinnlig respektive manlig visuell kultur i Japan. Men artister som Yohio leker medvetet med publikens förväntningar (kanske särskilt i samband med Eurovision) att artister med hans stil ska vara ”gayartister”. Det är långtifrån alltid den mest kvinnliga eller androgyna karaktären som är gay, trots att den som Yohio kan se ut att vara hämtad ur ett mangaalbum av Riyoko Ikeda – eller någon annan utövare av manga för flickor: den genre som kallas shuojo/shõjo.

länkning pågår till intressant.se

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Antony, Film, Fotografi, Okategoriserade, Perception, Psykologi, representation, , , , , , , ,
Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 på Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se