Klicka på bilderna för större text:
Fotografi och rörlig bild, 5 sp, 17 mars
Bilderbokens eststik, 5 eller 10 sp, 15 april
Bildsociologi, 5 sp, 5 maj
Pdf: poster_spring2014foto_bilderb_bildsoc
ANMÄLAN VIA MIN PLAN (www.abo.fi/minplan) före 10.3 (Fotografi), 21.4 (Bilderboken) och 5.5 (Bildsociologi)
Copyright Jennifer Lindroos 2012
Idag vill jag visa den här bilden/textbilden av min student Jennifer Lindroos och åter igen påpeka att nej – Visuella studier bedriver ingen reklam- eller designutbildning. Men i kursen SIS (Semiotik Ikonografi Symbolanalys) får varje student göra sin egen poster som sedan analyseras av de andra deltagarna. Det är den analysen som är examinationsuppgiften. Sin poster gör studenten enligt egen förmåga – mycket enkelt eller mycket avacerat är valfritt – för det är inte kursens posters som bedöms utan bara förmågan att reflektera över arbetet. Att sedan en mängd intressanta och engagerande posters har gjort i kursen är en bonus. Jag tycker att Jennifers poster är en av de i särklass bästa från de hittills fyra år som kursen har gått. Ämnet är engagerande oavsett vad man tycker i sakfrågan och jag tror att postern direkt skulle kunna sättas in i en kampanj för att öka medvetenheten om HBT och HBT-lagstiftning i Finland. Då skulle förstås texten behöva översättas till finska, men frågan har samma aktualitet och vikt såväl i Finland som internationellt. Några länkar för den som vill läsa vidare finns här:
RFSL’s specialsidor om transsexualitet
Svenskt steriliseringskrav strider mot europakonventionen, mars 2012
Finskt upprop för lagändring, 2012
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det som jag kallar Styckningens estetik, och Jennifers poster ger tillfälle att lägga till några synpunkter. Vad vi ser här är ju väldigt tydligt en kollageprincip, ytterligare understruken genom att vissa delar är framställda som om de hade rivits ur en tidningssida. Att stycka sönder bilderna av verkligheten och sätta samman bitarna i nya överraskende kombinationer är något som starkt förknippas med modernismen men också med den moderna tidens ifrågasättande av fasta könsroller och identiteter (se särskilt Hanna Höchs kollage från 1920-talet). Mellan det moderna och det postmoderna är skillnaderna inte så stora som det ibland har framställts som – men nu befinner vi oss enligt vissa teoretiker i ännu ett övergångsskede, det transhumana. Bilden av ”the recombinated body” har därmed fått en förnyad och delvis förändrad aktualitet. Den har blivit en metafor för en tidskänsla där människor allt oftare känner att löken är bättre än persikan som bild av deras personligheter – att inte ha någon kärna, att bestå av lager på lager av skiftande sociala roller och konstruerade identiteter. Att inte vara något utöver sina val. Jennifer har understrukit detta genom att låta ordet CONSTRUCTED vara skrivet på samma sorts utrivna fragment som i kroppen. Men bland fragmenten finns också en symbol med en annan karaktär – ett nästan naivistiskt tecknat hjärta, brustet men hopplåstrat. En påminnelse om alla berättelser om människor som inte accepterats just för vad de är.
Länkning pågår till intressant.se
I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.
Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.
De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.
Länkning pågår till intressant.se
Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)
Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.
I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.
Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012
Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.
Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:
1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)
2) Piercing (diskret + extrem)
3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)
4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)
Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;
Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.
Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.
Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)
Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:
Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)
Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.
Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj
För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).
Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"
I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.
Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj
I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).
Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.
Länkning pågår till intressant.se
Från HM, Facebook (detalj)
Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet. Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.
http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12
Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.
Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?
Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.
Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras på eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.
Länkning pågår till intressant.se
Bella
Sternudd
Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.
Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.
Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.
Länkning pågår till intressant.se
Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12
I rosa rampljus styckas här en tårta som föreställer Debbie Harry, och på samma scen styckas en liknande tårtversion av den kända performance-konstnären Marina Abramovic. Det är i själva verket inte en scen utan en stor utställningshall på MoCA (Modern Californian Art museum) för tillfället omgjord till en bankettsal där museets främsta sponsorer och några av kulturlivets främsta kändisar i höstas bjöds på 2011 års version av MOCA Annual Gala. Abramovic var årets galakonstnär och hade fått fria händer. Hon skapade alltså en galaversion av återkommande teman i sin konst, som kretsar kring kropp, död och ideologi. Gästerna satt kring runda bord där levande modellers huvuden verkade stå i mitten, och på vissa bord låg nakna kvinnliga modeller med skelett över sig. Debbie Harry själv gjorde dramatisk entré och sjöng några av sina hits. Hon och Abramovic invigde sedan efterrätten genom att skära ut hjärtana på sina respektive bakade dubbelgångare. Jet-setets följande kamp om bitarna utgjorde en makaber scen, enligt Artforum. Bra konst? Nja. Åtminstone visuellt suggestiv.
Stockholmaren Makode Lindes nyss berömda tårta (se förra veckan) med konstnärens huvud (jfr Abramovic) hade knappast existerat om inte Abramovic gjort det först. Men vissa bloggares kommentarer att Makodes kvinnokropp var styckad redan innan vernissagepubliken högg in, de är fel ute. Makodes utkast till projektet innehåller foton av den istida Venus från Willendorf, en ofta använd symbol för essentialistisk könsteori. I likhet med Venus från Willendorf var Makodes ”Venus” försedd med förkrympta ben och armar. Hon var därmed en släkting inte bara till Venus från Willendorf utan också de representanter för La Femme Tronc som har fascinerat konstnärer, inte minst surrealisterna i 20-talets Paris. Dessa Femmes Tronc, födda utan utvecklade armar och ben, har kommit att stå för kvinnokroppens utsatthet men också den handikappades seger över svårigheter.
Det finns en styckningens estetik (och/eller styckningens retorik) i både konst- och reklamvärlden idag. Se namn som Jake & Dinos Chapman, Hermann Nitsch, Lars Nilsson, Magnus Wallin, Linn Färnström,Marina Abramovic. Eller styckandets betydelse i skräck- och våldsfilm. Eller reklamer som den för Bianco här nedan. Återkommer till det.
Länkning pågår till intressant.se
"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004
Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)
Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.
Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.
En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.
Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.
länking pågår till intressant.se
Det tredje könet
Vad är din kroppsbild, Body Image? Är du nöjd med dig själv, är du nöjd med din kropp? Kanske tycker du att du är för fet eller för smal, skulle du vilja vara mer manlig eller mer kvinnlig än vad du själv tycker att du är? Kanske upplever du det som att den du egentligen är inte stämmer överens med den kropp du har – sådan den nu har kommit att bli, eller sådan den varit sedan du föddes. Man behöver inte vara materialist för att tycka att man faktiskt är sin kropp, som om ens kropp och ens person är ett, men då är kroppen inget problem. Annat är det när ens kropp ger en smärta och lidande eller när man upplever den som något främmande. Som något man har och som man inte tycker sig kunna göra något åt. Det här tycker jag är mycket viktiga problem att diskutera inom Visuella studier, för de har att göra med hur normer och ideal i vårt samhälle reproduceras och sprids visuellt. Vi planerar en temavecka om detta i maj i anslutning till den svenske forskaren Hans T. Sternudds projekt Smärtans semiotik.
Debatten om transpersoner, det tredje könet och könskorrektion börjar ta fart även i Finland, men är inte lika omfattande som i Sverige. Där har kravet att slopa lagen om sterilisering och könskorrektion varit en av det senaste årets hetaste politiska frågor, och till slut har även socialministern Göran Hägglund varit tvungen att vika sig i frågan. Här i Åbo ser vi att frågan engagerar studenterna – flera deltagare i min kurs SIS har till exempel gjort posters på temat.
Monica Ålgars, pressbild från ÅA
Idag var det disputation i psykologi här i huset. Monica Ålgars disputerade på sin avhandling Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity (Former och storlekar – Kroppsbild, kroppsmissnöje och ätstörning i relation till genus och könsidentitet). Opponent var den amerikanska forskaren Ruth F. Striegel. Diskussionen kretsade först kring Ålgars statistiska resultat som redan fått viss uppmärksamhet i media: inte bara finska ungdomar utan också finska vuxna (52 % kvinnor, 38 % män) uttrycker missnöje med sin kropp. Bland de något över 11.000 tillfrågade i Ålgars undersökning säger 1 % av männen och 11 % av kvinnorna att de medvetet framkallat kräkningar efter måltider.
Längre in i disputationen kom opponenten in på Ålgars metodiska och teoretiska utgångspunkter. Till skillnad från humanister arbetar forskare i psykologi oftast med att pröva noggrant formulerade hypoteser kring strikt avgränsade problem med hjälp av statistiska data. Men även i sådan vetenskap handlar en del av forskningen om att formulera nya hypoteser genom att ställa olika teorier mot varandra. Biologiskt grundade teorier har varit vanligare inom vissa skolor av psykologer. Sociokulturella teorier och förklaringar betonas förstås gärna av psykologer med social- eller gruppsykologisk inriktning. Men nu kom de biologiska teorierna i fokus, och under ett särskilt namn: evolutionistiska teorier.
Skulle önskningar om en annorlunda kropp vara grundade i den urgamla konkurrensen om det bästa genetiska arvet? Skulle symmetrisk ansiktsform och andra visuella egenskaper ursprungligen ha signalerat genetisk perfektion? Men om driften till sexuellt urval och reproduktion är grunden till kroppsmissnöje – hur förklarar man då logiken i ett beteende som skapar infertilitet och i sista hand kanske död? Märkliga frågor som åtminstone jag hade svårt att koppla till den konkreta undersökningen av det nutida Finland i Ålgars studie. Hennes smak för evolutionistiska förklaringar verkar inte helt relevant i sammanhanget. Särskilt inte som en stor del av studiens fokus är på en grupp som avviker från den biologiska normen – transpersonerna.
En serie intervjuer som Ålgars redovisar i sin studie verkar bekräfta vad hon antog i en omdebatterad artikel i Ikaros nr 2 2010, nämligen att biologiska män med önskan att bli kvinnor eftersträvar smalhet för att motsvara dagens skönhetsideal för kvinnor. Detsamma verkar gälla biologiska kvinnor med önskan att bli män, men naturligtvis av andra skäl – man försöker banta bort kroppens kvinnliga drag.
Kroppsmissnöje och ätstörningar är vanligast hos flickor och kvinnor, och problemen bland pojkar och män har hittills ägnats begränsat intresse. Men undersökningar som har gjorts, av bland andra socialvetaren Rasmus Isomaa i Åbo, visar att män generellt är rädda för undervikt snarare än övervikt. Enligt Isomaas undersökning av 606 tonåringar i Jakobstad upplevde 16,2 % av pojkarna att de var underviktiga, medan bara 3,1 % av dem verkligen var det (enligt medicinsk norm). Bara 4,9 % av flickorna upplevde sig som underviktiga, 44,5 % som överviktiga.
