Kategoriarkiv: Body modification

These courses will start during April and May in Visual Studies

poster_spring2015bilderbokenbildbeskowBilderbokens estetik (130022.1) 5 eller 10 sp

Kursen leds av Maria Lassén-Seger som är en av Nordens ledande experter på barn- och bilderböcker. Föreläsningarna fokuserar på bilderboken som ett särskilt medium baserat på samverkan mellan bild och text. Ett stort antal exempel på bilderböcker från olika tider studeras och analyseras. Kursen avslutas med en essäuppgift.

Kursstart: tisdag 14 april kl. 16-19, Camera Obscura (E201)

Litteratur: Maria Nikolajeva, Bilderbokens pusselbitar (grundbok)

 

poster_spring2015socbildVisuell sociologi och antropologi (130006.0) 5 sp

Kursen leds av Fred Andersson med föreläsningar + praktiska övningar i bilddatabasen ”Representation i bild av Body Modification” (utvecklas vid ÅA). Föreläsningarna presenterar hur fotografi används både som källa och som forskningsmetod i sociologi, antropologi och etnologi.

Kursstart: måndag 4 maj kl 10-12, Camera Obscura (E201)

Litteratur: Douglas A. Harper, Visual Sociology (grundbok),

lånas i ASA-biblioteket

 

vsfolderBlueye_movepathEye Tracking Methodology in Visual Studies (130030.0) 5 sp

Kursen leds av Marcus Nyström, medarbetare vid Lunds Universitets Hum-Lab – ett av Europas ledande centra för forskning om ögonrörelser, läsning och bilder. Kursen fokuserar på praktisk färdighet vid hantering av apparatur vid insamling av data, samt formulering av forskningsfrågor och analys av data. Det finns ännu plats för ytterligare några deltagare. Vi uppmanar särskilt studenter från Psykologi och från ICT-ämnena att söka – dock senast 13/4.

Kursstart: måndag 20 april (i Moodle)

Litteratur: Kenneth Holmqvist et al., Eye Tracking (grundbok)

 

(länkning pågår till intressant.se)

Dessa kurser startar under mars-maj

Klicka på bilderna för större text:

Fotografi och rörlig bild, 5 sp, 17 mars
poster_spring2014fot

Bilderbokens eststik, 5 eller 10 sp, 15 april
poster_spring2014bilderb

Bildsociologi, 5 sp, 5 maj
poster_spring2014bildsoc

Pdf: poster_spring2014foto_bilderb_bildsoc

ANMÄLAN VIA MIN PLAN (www.abo.fi/minplan) före 10.3 (Fotografi), 21.4 (Bilderboken) och 5.5 (Bildsociologi)

Känna igen tatueringar

I förrgår försökte jag definiera vad direkt visuell analys är genom att ta vårt insamlingsprojekt med bilder av BM (Body Modification) som exempel. Se schemat nedan. Tatueringar är en typ av BM med lång tradition. En tatuering kan vara framträdande eller nästan osynlig. Den kan vara helt personlig eller ingå i en lång tradition. I kulturer utan skrift och utan museer har tatueringar varit ett sätt att föra vidare gruppens gemensamma minne. Nutida teoretiker som vill förklara vår tids tatueringar som symptom på ”postmoderna” utbytbara roller får problem när de ska förklara varför folk i så fall väljer att smycka sig på det mest permanenta sätt som finns. Detta måste ha att göra med ett starkt behov av att tillhöra en viss grupp.

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

I schemat utgår jag från ett europeiskt perspektiv och räknar med att kategorin ”old school” är tatueringar som är traditionella i Europa. Resten, alltså alla nya motiv och alla mönster som hämtats från andra delar av världen, är ”polykultur”. För att räkna upp alla varianter av ”polykulturell” tatuering kan man bara skriva ”Etc”, för mångfalden är enorm. Det finns naturligtvis inga etablerade taxonomier eller klassifikationer. Men det finns mängder av förslag på sådana, överallt på Nätet. Se till exempel:

Styles of Tattoos

Top ten most popular tattoos (”Tao of Tattoos”)

Starlight Tattoo: Tattoo Ideas

Free tattoo designs

Eller populära böcker som Tatueringar: gamla traditioner, hemliga tecken och moderna trender (D. Picerno)

I insamlingsarbetet använde vi några få av alla förekommande termer för att beskriva tatueringarna på bilderna: tribal, haida, keltisk, maori, nordisk, polynesisk, arabisk, indisk, balinesisk, asiatisk, japansk, kanji, kinesisk, latino, gang, prison, hiphop, gothic, sailor, military, newage, biker, kristen, buddhistisk, hinduisk, katolsk, muslimsk, judisk, karikatyr, orientalisk, feminin, fantasy, scifi, kawaii, otaku, black&grey

Exempel på "polynesisk stil"

Exempel på "polynesisk stil"

Som sagt, detta är bara några få. Hur skiljer man mellan dessa motiv och stilar? Varken jag eller Eddie hade någon erfarenhet av tatueringsvärlden. Det blev en hel liten bildningsresa i tatueringsmönster.

Tribal är en vanlig stil, men den kan se ut på många olika sätt beroende på vilka influenser bäraren föredrar. Vissa väljer mer oblandade varianter som Polynesian (se bild), Maori eller Celtic. Ibland är mönstren mer eller mindre trogna imitationer av traditionen i ett visst specifikt område. Ett polynesiskt mönster med den bakgrunden kan då kallas till exempel Tahitian eller Samoan.

Skillnaden mellan ”old school” och ”polykultur” blir litet mer komplicerad när det gäller mönster inspirerade av gammal europeisk kultur. Men de fantasifulla tatueringar som idag kallas ”nordic” eller ”celtic” har inte många likheter med de enkla märken som man har hittat på t.ex. ismannen Ötzi.

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

"Keltiskt" mönster, kanske Black Metal?

En ”keltisk” tatuering som den här intill kan vara inspirerad av ornamentik på gravfynd från 800-talet och fram till tidig medeltid, men att den tidens människor skulle ha burit något liknande är knappast troligt. ”Pikterna” i norra Skottland lär däremot ha prytt sig med kroppsmålning, enligt romerska reseskildringar. Bäraren av den här tatueringen är kanske ett fan av Black Metal eller Death Metal, musikstilar som har stark koppling till olika typer av nyhedendom och intresse för magiska symboler. Pentagrammet i tatueringens centrum har till exempel inget med den ”keltiska” ornamentiken att göra. Mönstrets två ”horn” kan anspela på djävulen, som för ”nyhedningar” bara är en karikatyr av våra ”riktiga” gudar.

(Se Vagn Vikernes hemsida med hans personliga mytologi)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

"Japansk" tatuering med Shinto-gud (?)

Precis som ”Polynesian” och ”Nordic” är ”Asian” en ganska diffus kategori. De tatueringar som håller sig närmast traditionella förebilder är kanske de som baserar sig på gamla japanska helkroppstatueringar – en gång statussymboler bland samurajer, idag vanliga inom Yakuzan.

Den sittade gestalten på magen är knappast en Buddha, men kanske vind- och ormguden Susanoo i Shinto.

I vårt material finns åtta bilder av det här slaget – alla har taggarna ”japan” och ”opersonlig”. Syftet med bilderna är bara att visa tatueringarna. Det finns inga ansikten, ben eller händer på bilderna. Relationen mellan objekt och fotograf är neutral och ”jämställd” – objektet framställs varken som överlägset eller underlägset ”oss” som tittar. Bilden är tagen så nära att vi nästan inte får någon information alls om ”kontexten” (miljön och sammanhanget) utan bara om ”kulturen” (samuraj, yakuza, manlighet.)

Andra mindre traditionella tatueringar har inslag som mest signalerar ”japanskhet” i största allmänhet – som fiskar, körsbärsblommor, skrivtecken. När jag nu ändrar sökningen i vår databas (som gränssnitt använder jag Picasa) till bara ”asiatisk” får jag upp 34 bilder som bara har det gemensamt att tatueringarna anspelar på något ”asiatiskt”. Jag ser direkt att det bara är fyra bilder som gör ett personligt intryck genom att vi ser ett ansikte och en blick. Tre av dem är bilder av kvinnor, av vilka två helt tydligt är poserade studiobilder.

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

"Old School", "personlig", "nedåtvinkel", "kvinna", "inne", "suddig", "färg". Ur databasen (anonymiserad)

Detta mönster verkar ganska typiskt om man jämför med fördelningen vid andra sökningar – en tendens att BM hos kvinnor mer framställs som ett sätt att attrahera än när det gäller män. Detta framhävs i bildernas utformning, hur stor del av kroppen som syns, och så vidare.

Söker jag i hela databasen efter taggen ”personlig” får jag 216 bilder där könsfördelningen verkar ganska jämn. Men kombinerar jag ”personlig” med ”leende” får jag 35 bilder med förkrossande dominans av kvinnor. När leenden saknas kan bilden kodas som ”inbjudande” med andra grepp, till exempel kameravinklar som framhäver erotiskt laddade zoner, som i bilden här intill. (Dominansen av sådana bilder på unga kvinnors profiler på Facebook har varit föremål för forskning i Sverige.) I vår databas är taggar som ”nedåtvinkel”, ”uppåtvinkel”, ”sidovinkel”, ”leende”, ”neutral”, ”avvisande”, ”inbjudande”, ”personlig”, ”aktiv”, ”passiv” användbara för att undersöka sådana mönster. Detta som exempel på hur insamling och taggning av bilder kan användas för fördjupad visuell analys av dagens globala kultur.

länkning pågår till intressant.se

Vad är visuell analys? (3)

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Bildverklighet

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Titta på den här bilden – verkar den främmande? Rentav spöklik? Det är i så fall en association som har att göra med hur du förväntar dig att mycket gamla fotografier ser ut. Men det här fotot är inte gammalt. Det är från 2008, taget med en hålkamera eller nålhålskamera. Den finlandssvenske konstnären Hans T. Hästbacka håller kurser i nålhålskamera. Nu har han ställt samman bilder tagna av honom själv och av 19 deltagare till en utställning som finns på Skärgårdscentrum i Korpo ström fram till 31 augusti. En nålhålskamera är den enklaste kamera man kan tillverka. En skolåda eller en läskburk (!) duger bra. Du sticker hål med en nål, täcker över hålet med tejp, monterar ett fotopapper inuti kameran (mörkrum krävs), går dit du vill fotografera, tar bort ”linslocket” (tejpen) och exponerar i valfritt antal minuter. Bilden här är exponerad i tre minuter.

Hans T. Hästbacka har lång erfarenhet av hålkamera och tar sina motiv från skog och natur. Ofta fotograferar han strömmande vatten som med de långa exponeringstiderna får ett helt annat utseende än vad vi är vana vid idag. Ett urval av dessa bilder finns här. Detta är ett av av många arrangemang på temat Foto som organisationen Vår Kultur har genomfört under våren i samarbete med fotografer och fotoföreningar i Åboland. Programbladet finns tillgängligt här. I måndags var det en avslutande sommarträff på Skärgårdscentrum, och Hästbackas utställning bildade lämplig bakgrund till paneldiskussionen om fotots status idag. Vad är egentligen foto idag, i den digitala bildteknikens tid? Visuella studier var representerat av mig och Jenny Wiik – man hade engagerat mig att hålla en inledning till diskussionen. Övriga medlemmar i panelen var konstnärerna och fotograferna Göran Torrkulla, Anna Franck och Renja Leino – Göran är också kollega här i huset.

Det var mycket intressant och givande. Diskussionen kretsade kring fotografins påstådda slut (efter digitaltekniken) och fotots obegränsade spridningsmöjligheter (tack vare digitaltekniken). ”Att bli till i bilden” var ett av de teman som vi utgick ifrån – med innebörden att vi kanske i allt större grad skapar vår identitet via bilder. Hos en ung människa är behovet av att skapa och pröva identiteter stort och man skulle kunna uttrycka det som att unga människor idag i allt större utsträckning lever i bildverkligheter. I Sverige har Berny Pålsson blivit en idol och kultfigur för tusentals unga tjejer som identifierar sig med hennes självdestruktivitet och utlevelse – som ett exempel på många ansikten hos samma person tittade vi på de här bilderna:

Vi ser några av de första bilderna som kommer upp när man slår på Berny Pålsson på Google och väljer bildfunktionen. Författaren och tonårsidolen Berny Pålsson sedd via olika kameraögon – vissa bilder är av professionella, andra av amatörer, vissa är från hennes olika bloggar. Vem vill hon vara i de olika sammanhangen och vem vill fotograferna att hon ska vara? För oss blir hon till i bilder, kanske också för sig själv.

Vi i panelen fick svara på frågan vilka bildverkligheter vi lever i, och svaren blev ganska olika. Frågor kom från en intresserad och engagerad publik. Flera deltagare kom från Fotoklubben vid Åbo Akademi, och de har också skrivit om arrangemanget på sin hemsida. Hoppas att vi kan återkomma till frågor om bild och ungdomskultur och samtidigt berätta mer om vårt projekt med bilder av body modification.

Nu tar Visuella studier semester och återkommer under augusti inför höstens kurser.

För den som passerar Stockholm rekommenderas ett besök på Fotografiska Museets utställning med Strindberg som fotograf.

(länkning pågår till intressant.se)

Sternudd på radio om självskada

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (3)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

HM och Frankenstein

Från HM, Facebook (detalj)

Från HM, Facebook (detalj)

Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet.  Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.

Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?

Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.

Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se