Kategoriarkiv: Finland

Recension: ”Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya”

art criticism, Finland, Konstkritik, kulturjournalistik, Okategoriserade, , , , , ,

Bloggen nu tillfälligt åter på svenska. Vi brukar vid den här tiden på året publicera texter som studenter skrivit som del av kursen Vetenskaps- och kulturjournalistikens genrer, en kurs där studenter från alla ”kulturämnen” vid ÅA (t.ex. konstvetenskap och litteraturvetenskap) kan delta. Texterna är övningar i att skriva en egen recension som skulle kunna publiceras i en dagstidning. I år har ämnesvalet varit fritt: det har kunnat handla om konstutställningar, skönlitteratur, teaterföreställningar, musikaliska arrangemang eller annat som kan vara föremål för ”dagskritik” eller ”kulturkritik” i pressen, inklusive sätt att göra kultur virtuellt tillgänglig under pandemin. Den text vi nu publicerar är skriven av en av våra konstvetare, Edith Lignell, som just nu arbetar med sin avhandling pro gradu (Master thesis). Texten tar upp intressanta frågor om presentationen av finländskt kulturarv i ett museisammanhang:

Vävt och Vackert – Fyra århundraden av finsk rya

Helsingfors Konsthall 7.11–3.1.2020

Av Edith Lignell

I Helsingfors Konsthall hittas nu ett urval av Tuomas Sopanens samling med ca 600 finska ryor. Bland de utställda verken hittas exempel på både det traditionella, men även mer moderna eller konstnärligt ”materialistiska” tolkningar av ämnet (se bild). Utställningen av den imponerande mängden av 130 ryor är ämnad att visa ett tvärsnitt av den finska ryans historia.

Katri Haahti, Tranbärsmosse, planeringsår 2008, vävd av konstnären själv, 160 x 105 cm, ur Tuomas Sopanens kollektion. Bild: Kari Jämsén. Bildkälla: Helsingfors konsthall, https://taidehalli.fi/sv/events/vavt-och-vackert/

Utställningskuratorerna Tuomas Sopanen och Juha-Heikki Tihinen samt utställningschef Eeva Holkeri har valt att ställa fram ryorna ordnade varken enligt kronologi, material eller föreställande motiv. Istället möter man de olika tolkningarna av ämnet sida vid sida, arrangerade snarare efter färg och stämning än något annat. Att kuratorerna valt att framställa ryorna på så vis bidrar till förståelsen den stora mångfalden av motiv och syften när verk från olika tider jämförs. Ryor började först från och med 1800-talet hängas upp på väggar och var innan dess bruksobjekt i nordiska hem. Detta är en tradition som spårats ändå tillbaka till vikingatiden genom textilfynd i bevarade skeppsgravar från den tiden.

Synen på ryor som konstverk är bunden till framväxten av konstindustrins och hantverkets roll för det inhemska konstfältet på 1900-talet. Oberoende av det bruk som ryorna tillverkats för ursprungligen, visas ryorna här på utställningen upp som konstverk, en status som endast förstärks av akten att bli upphängda på en Konsthalls vitmålade väggar. Samtidigt är det inte konstnärskapet som betonas, utan den historiska relevansen – själva traditionen av finsk rya. Nyanseringen av de olika konstnärernas eller upphovspersonernas roll ter sig som en försummad möjlighet i utställningen.

Det är sällan man tar del av en konstutställning i Finland som visar nästan uteslutande kvinnliga konstnärers verk. Att textilkonst historiskt sett är en konstform som utövats av kvinnor är välkänt och en tradition som fortsätter än idag. Konstnärerna bakom verken på utställningen i Konsthallen förblir förhållandevis osynliga, nämnda endast kortfattat på de små vita skyltarna. Dels har det att göra med att ett stort antal av ryorna är så gamla att tillverkarna är okända. Detta leder till betonandet av funktion och historisk relevans. Men här visas också verk av några av den finska konstindustrins mest hyllade namn från både 1900- och 2000-talen.

Detta faktum förblir dock osynligt för alla förutom för dem som känner till namnen och kontexten, och de få som verkligen går med programbladet i hand och läser. Det kan påpekas att väldigt få av de människor som vandrade omkring i konsthallens salar vid mitt besök gjorde just så, möjligtvis på grund av att verken är numrerade kronologiskt men inte uppställda i samma ordning, vilket leder till ett rätt så mödosamt bläddrande i häftet.

Frågan vaknar: förstärks konstnärernas anonymitet av uppfattningen att textilkonstens utövare till största delen varit kvinnor? Detta är en aspekt som inte uttalas på utställningen, men som spökar med sin närvaro. Att kuratorerna valt att inte mer synligt presentera konstnärerna stöder denna uppfattning.

Länkar om du vill veta mera:

Om den tidigaste nordiska textilen: Forskning och Framsteg, juli 1999.

”Månadens föremål” från Nationalmuseet (september 2003): Ryan från Vesilahti

Freedom of speech 1: Charlie Hebdo (again)

Cartoons, Censorship, Comics, Finland, Freedom of speech, Okategoriserade, Press ethics, Sweden, , , , , , , , , ,

This week, when social and sociological aspects are discussed in our course about comics (also see previous post), we give you this update by Fred Andersson:

Again ordinary French citizens are assassinated outside their workplaces for no other reasons than having shown the ”wrong” kind of images to the ”wrong” kind of people, or simply for being in the wrong place at the wrong time. Again terror alert levels are raised all over Europe. Meanwhile, the famous French satirical magazine Charlie Hebdo shows no fear; its cartoonists continue to ridicule the rich and the powerful in a manner which is essentially a French democratic tradition since 1789. Recently, a cartoon of AKP leader and Turkish president R.T. Erdoğan as the generic male working-class TV-watcher in underwear, lifting the abaya/robe of his giggling, veiled and tray-carrying ”wife”, exposing her ”lower back”, adorned the front page of Charlie Hebdo. Speech bubble: ”Ouuuh! Le prophète!” (Oh! The prophet!). Headline: ”Erdogan. Dans le privé, il est très drôle” (in private, he is very funny).

Note that for attentive readers of the magazine, this is Erdoğan depicted in the same attitude and position as the stereotype of a racist and hypocritical French male, of an earlier Charlie Hebdo frontpage, no 1207, 9 September 2015.

The only part we dare to show.

The diplomatic consequences were imminent. In Turkey ruled by Erdoğan, an insult against the president is today treated by Turkish legal and executive offices as an insult against all of Turkey. According to this logic, all of France is held responsible for one single provocative cartoon, and the statements by Émmanuel Macron in defence of the freedom of speech is seen as a confirmation of a state-sanctioned aggression against Turkey, not as a defense of a general democratic principle strongly associated with the constitution of the current (fifth) French republic and the first amendment (1791) of the United States of America.

Why don’t I reproduce here the whole front page of Charlie Hebdo? Simply because I do not dare. Finland occupies a middle position between those countries which currently have no legal restrictions against blasphemy (such as France, Sweden and the USA), and those in which blasphemy can be a reason for imprisonment (e.g. Russia, see the Pussy Riot case) or even death sentences (Iran, Saudi Arabia).

The Finnish legal code, paragraph 10 in Chapter 17, defines it as a ”Crime against the protection of faith” if a person ”Publicly expresses blasphemy against God, or with an abusive intention defames or defiles something which is otherwise regarded as holy by a church or a community implied by the law of the freedom of religion”. Certainly the muslim communities are among those implied by the law which this paragraph refers to, and it is not wholly impossible that a lawsuit could be initiated by certain groups against newspapers and institutions in Finland who choose to publish or show the Erdoğan cartoon. Remember that Erdoğan is represented as exclaiming: ”Le prophète!”. The presence of the holy notion of the Prophet in the context of alcohole (beer can and wine glasses) is certainly enough to produce outrage among many believers. Even worse is the connection between the holy Notion and the exposed female parts, i.e. the essential ”butt” of the joke.

Even in countries without explicit laws against blasphemy, such as Sweden, cartoonists and editors have to consider their choices with great care. The case of the Swedish artist Lars Vilks exemplifies the consequences that can follow, for both the individual and for society, from acts of intentional provocation. Thirteen years after Vilks’s drawing of Muhammed as a ”roundabout dog” (a very Swedish notion) was first shown, and ten years after that drawing became the stated reason of attempted terrorist attacks i Stockholm (on December 11 2010), the artist still ”enjoys” 24-hour police protection and a very restricted life.

Apart from the risk of becoming a victim of religious extemism, there are other risks as well for publishers and public individuals who show support for such artists as Vilks and the Charlie Hebdo cartoonists. You will probably be seen as a defender of certain racist and sexist stereotypes often used in satire, and your name will be associated with political sentiments alien to most representatives of western Academia. In the political left of consensus-based northern countries (but also in the USA), such individuals as Lars Vilks and Aron Flam (see next post) have come to be regarded as belonging to the far right, as they do not confirm to certain standards seen as necessary for a civilised debate. To a great extent, they have come to be seen as friends of the enemy (e.g. friends of radical Sionism) and then by association as enemies.

It is noteworthy that the only major media channel in Sweden which has published the Erdoğan cartoon is Expressen, the major liberal evening paper of the country, published in Stockholm. Expressen also published a lengthy comment on the case by Lars Vilks (unfortunately behind subscription wall).

As an editor of any paper or publication, the choice whether or not to publish controversial or ”politically incorrect” content will put you to an ethical test. This test can be described in the philosophical terms of general ethics: will you act according to consequentialism or according to deontology? (In Finland, Maaret Jaakola has studied Finnish cultural journalism with regard of this aspect, among others). If you act in the manner of a consequentialist, you will consider and evaluate all possible consequences of your action. Probably the negative consequences will seem to far outweigh the positive ones? Probably you will ruin a person’s life and career because of accusations or criticisms that you are about to publish? Probably you will become associated with political circles to which you certainly do not want to belong? Probably you realise that your friends will turn their backs on you? Then you will probably not publish.

If you are, on the other hand, an editor who adheres to the other and deontological extreme of media ethics, the consequences which may follow from your act really has no bearing on your decision. If a choice is deontological, it is only based on your inner conviction of what is necessary and morally right. You will probably refer to the principle of the freedom of speech, and to the duty (indeed the moral duty) of the press and the media to reflect in an unbiased manner all explosive facts and all political standpoints and interpretations, no matter how scandalous and how different from your own personal views.

In the French media climate, such channels and publications as Charlie Hebdo can pursue a secular satire in a manner often strongly reminiscent of earlier antisemitic stereotypes (known in both leftwing and rightwing varieties!) and receive unanimous support from the president of the Republic as a part of his new campaign against fundamentalism an un-republican values (with support from the majority of the French left!) This media climate is essentually based on deontological approaches to media ethics. It is a climate which is impossible in Sweden or Finland. Here, those who refuse to acknowledge any restrictions of expressions and opinions in public discourse often refer to themselves as fundamentalists of a rather peculiar and liberal kind: as first amendment fundamentalists (in Swedish yttrandefrihetsfundamentalism).

This year in Sweden, the legal case against the satirist and self-styled Jewish conservative Aron Flam has shown the consequences that would follow if copyright laws were applied in order to restrict the right to paraphrase and parody images. The recent death of the communist author and activist Jan Myrdal has given occasion to some heated debates on his intellectual legacy: Myrdal’s life and work exemplifies how a very consistent application of ”first amendment fundamentalism” in combination with anti-imperialist political standpoints can result in difficult paradoxes. I will return to both Flam and Myrdal in the next post.

Pinged at bloggportalen.se

Konsten den första ideologin för Emil Nolde?

art criticism, Art history, Finland, Konst, Konstkritik, Okategoriserade, Rasism, , , , , , ,

Emil Nolde. Åbo konstmuseum / Turun Taidemuseo, 10 oktober 2019 – 5 januari 2020.
(Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Under hösten pågår vid Åbo Konstmuseum en utställning av den internationellt erkände expressionisten Emil Nolde (1867-1956). Utställningen finns för påseende i konstmuseets nedre våning fram till 5.1.2020 och är utspridd över åtta salar. Expositionen består av ungefär ett hundratal verk, där två tredjedelar utgörs av akvareller medan den resterande delen är oljemålningar. Samtliga verk ägs av Nolde Stiftung Seebüll. Senast Nolde visades i denna utsträckning i Finland var år 1958 och 1972.

Emil Nolde, målningen ”Upprörda människor” (Aufgeregte Menschen), ca 1910. Bildkälla Åbo Konstmuseum, http://www.turuntaidemuseo.fi/se/emil_nolde/

 

Varje rum i utställningen utgörs av ett eget tema, vilket tydligt knyter ihop verken samtidigt som man som betraktare lotsas genom Noldes livshistoria kronologiskt. Inledningsvis möts man av lättsmälta trädgårdsmotiv, i vilka den senare grova expressionistiska stilen inte ännu syns. De tidiga verken av den konstnärliga bondpojken har nyromantiska spår och inspirationen av Van Gogh är genomgående för hela utställningen. Vidare i utställningen får vi följa Noldes sökande efter erkännande som tog honom över Tyskland och övriga mellaneuropa. Likväl tycktes Nolde, och i förlängningen även hans verk, alltid ha en stark lokal identitet i det norra Tyskland som avgränsar till Danmark. Majoriteten av landskapsmålningarna föreställer det platta, rurala området där den färgstarka himlen mäktigt tornar fram mellan de grova penseldragen.

Likt många andra konstnärer vid det tidiga 1900-talet var Nolde intresserad av det exotiska och det ”primitiva”. I denna utställning ser vi fyra verk målade under en expedition till Tyska Nya Guinea vid första världskrigets början. Det är i Noldes reseavskildringar samt i hans religiösa motiv som den expressionistiska stilen syns tydligast: stiliserade masklikande ansikten i bjärta färger med lysande färgkraft och utmanande figurer, allt utfört i tjocka lager av olja.

Dock är det i hans mindre färgmättade akvareller Nolde verkligen briljerar. Men det är även i dessa som utställningen tar en tvär vändning och lämnar betraktaren ambivalent inför konstnären. I en hel sal mot utställningens slut nystas en legend Nolde själv skapat upp. I salen hänger små tekniskt förträffliga akvareller som Nolde kallade ”omålade bilder”. Dessa bilder har sedan krigets slut setts som Noldes sätt att göra motstånd mot makten i Tyskland, efter att 1000 av hans verk beslagtogs av nazisterna till den ökända utställningen Entartete Kunst som vandrade genom landet för att göra modernistiska konstnärer till åtlöje. Emellertid har det visat sig, sedan Nolde Stiftung Seebüll år 2013 öppnat sina arkiv för forskare, att Nolde själv var både nazist och antisemit och av en sorts självbevarelsedrift skapat myten. Noldes nazistiska hängivenhet sträckte sig så pass långt att han drömde om att bli partiets egen målare.

Utställningen lämnar en som betraktare med intressanta etiska frågeställningar. Kan man skilja på verk och konstnär? Detta är givetvis upp till var och en. Angela Merkel avlägsnade i våras två verk av Nolde från sitt kontor i samband med att konstnärens politiska hängivenhet uppdagades. Utställningens och stiftelsens transparens kring frågan är ett måste. Frågan om vem som har företräde – konstnären eller partimedlemmen – kanske skaver hos någon besökare, men faktum återstår att Emil Nolde är en av de största expressionisterna, och kanske framförallt akvarellmålarna genom tiderna. Just akvarellerna känns exceptionellt moderna och är de verk som verkligen stannar hos en. Som betraktare kan man ta med sig att Nolde trots sina tveksamma sympatier aldrig ändrade sitt konstnärliga uttryck för att tillfredsställa det parti han tillhörde. Kanske konsten ändå var den första ideologin för Nolde?

Emilia Augustsson

Vågar provocera – 95 år och vitalare än någonsin

art criticism, Finland, Konst, Konstkritik, Utställningar, Video, , ,

Åbo Konstnärsgilles 95e årsutställning (Turun Taiteilijaseuran 95. vuosinäyttely). Åbo Konsthall/Turun taidehalli, 1 november-8 december. (Texten ingår i serien recensioner skrivna av deltagarna i kursen Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer).

Konstnärsgillet i Åbo fyller 95 år och firar med en utställning som skapar skavsår lika mycket som den vill skildra dem.

Ur Milja-Liina Moilainens video ”Eat dirt! / Saa puskea!”, bildkälla https://www.uniarts.fi/blogit/kuvan-kev%C3%A4t-2019/saa-puskea

Redan det första konstverket i Åbo konsthall innehåller en rejäl portion samhällskritik. Konstnären bakom videoinstallationen ”Eat dirt”, Milja-Liina Moilanen, kastar kängor på såväl djurhållning som kapitalism och kroppshets – inga lättsamma ämnen direkt. Med svart humor diskuterar hon sådant som skaver i samhället i dag och synliggör allt sådant som är absurt i vår närhet, allt sådant som just nu diskuteras på dagspressens insändarsidor och i kommentarsfälten till nyhetsbyråers Facebookinlägg.

Moilanens videoinstallation efterföljs av andra konstnärer som med hjälp av olika tekniker försöker komma åt skavsåren i det inre själslandskapet såväl som i människans relation till miljön. Med så pass delikata budskap är det ingen utställning som man hastar sig igenom och som smälter lika lätt som såpoperan på kanal 3. Konstverken kräver tid att upplevas – ”Eat dirt” gör anspråk på hela 08,26 minuter för att vara exakt.

I Konstnärsgillet i Åbos utställning deltar 24 konstnärer med vad som på ytan skulle kunna ses som en brokig skara konstverk. De använder konsthallens utrymmen på många olika sätt –nästan så att brokigheten i sig skaver lika mycket som de samhällsproblem som de försöker skildra. Missförstå mig rätt: skavsåren jag får av utställningen är någonting bra. De gör att utställningen riktigt kryper under huden och etsar sig fast med sin obekvämhet.

Bland de 23 verken finns video- och ljudinstallationer, traditionella oljemålningar, landskap gjorda av hår, tänder och tuggummin, vissnade gravbuketter, massakrerade skyltdockor och tejpremsor. Fastän det är intressant att stå med ett förstoringsglas och betrakta håliga tänder och använda tuggummin är det ändå i det enkla som utställningens ömtålighet blir som mest påtaglig. Jag tror att det är en vacker sandstrand med lyckliga resenärer som Jaana Valtari låter mig betrakta när det plötsligt framträder en gummibåt bland vågorna och idyllen rivs sönder av tanken på flyktingkriser och döda barn. Jag tror att jag med barnslig förtjusning kan pyssla med oskyldiga dockor i hörnet där Mari Metsämäki uppmanar till lek när jag plötsligt inser att någon före mig lagt dockhuvudet på könets plats och således skapat en helt annan tolkningsdiskurs för vad jag trott var barndomens trygga vrå.

Inte ens på toaletten får jag vara ifred. Där påminner Maria Wests ljudinstallation om vad det är som vi med teknikens hjälp bygger vår existens på och det är omöjligt att värja sig från orden som strömmar fram i det trånga utrymmet. 95 år är ingen ålder som rymmer tillbakablickar och nostalgi – tvärtom. Konstnärsgillet gör snarare allt för att provocera och vitalisera, bevisa att man inte är gammal, dammig och grå bara för att man fyller många år. Det får mig att undra vad gillet kan göra som 100-åring. Att kliva ut genom fönstret och försvinna är knappast ett alternativ.

Miranda Eklund

Tema konstkritik (”Art Criticism”)

art criticism, Art history, Finland, Humaniora, Konst, Konstkritik, Pedagogik, Utställningar, , , , ,

Bloggen återupplivas på svenska nu de sista veckorna i november med några texter på temat Konstkritik. De är skrivna av några av mina studenter. Uppgiften har varit att skriva en recension i dagspressformat av valfri pågående konstutställning, här i Åbo eller någon annanstans i Finland. Om de har fått högsta vitsord har jag frågat om de vill att jag publicerar texten här som en liten uppmuntran.

Svårigheten var att skriva en text som inte bara beskriver verken eller berättar om bakgrunden till utställningen, utan som också är tolkande och värderande/kritisk.

Det visade sig att väldigt många av deltagarna klarade uppgiften briljant och att vi tycks ha många blivande svenskspråkiga kulturjournalister och kritiker bland våra studenter här. Frågan är bara var de ska publicera sig i framtiden och var kanalerna och finansieringen för kulturkritik kommer att finnas. Även detta diskuteras förstås på kursen.

Kursen heter ”Kultur- och vetenskapsjournalistikens genrer” och presenteras så här:

”Kursen syftar till att ge en överblick av området vetenskaps- och kulturjournalistik samt att genom praktiska övningar utveckla förmågan till eget skrivande i några av de viktigaste genrerna. Genom att ett flertal ämnen tillsammans är ansvariga för kurserna anläggs och utvecklas genomgående tvärvetenskapliga perspektiv.”

 

Första recensionen kommer upp här på måndag.

 

Karikatyr av Grandville ur ”Un autre monde” (En annan värld”), Paris 1844.

Visuell propaganda i Finland 1900-1945

Bildsociologi, Finland, Rasism, skämtteckningar, svenskfinland, Tecknade serier, Visuell retorik, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Den finlandssvenska nationalsocialistiska tidningen Hakkorset (1933-34), 13 november 1933.

Den finlandssvenska nationalsocialistiska tidningen Hakkorset (1933-34), 13 november 1933.

Som en liten uppvärmning inför vår kurs ”Bildsociologi” (se föregående post) rekommenderar jag alla som har möjlighet att gå till Åbo Akademis bibliotek (”Boktornet”) och titta på utställningen ”Motsättningarnas tidskrifter”. Den är sammanställd av Martin Ellfolk och Tom Karlsson vid Biblioteket och visar ett urval av alla de politiska och satiriska tidskrifter som utkom i Finland före och efter självständigheten. Utställningen finns i glasmontrar i entrén och pågår fram till den 17 april. Det är bra att studenter och andra på det här sättet blir påminda om att allt inte finns på Internet och att biblioteken och arkiven garanterar en oberoende granskning av historien. Särskilt överraskande är det hur många nationalistiska eller uttryckligen nazistiska tidskrifter det fanns. Ellfolk och Karlsson blev själva förvånade över detta, och påpekar att mångfalden av tidskrifter speglar splittringen mellan olika grupper och partifraktioner. (YLE 26 mars) Vissa av tidskrifterna och tidningarna utkom bara med ett fåtal nummer. En annan intressant sak är att det särskilt på högersidan fanns flera svenskspråkiga publikationer. Här ser ni till exempel partiet SKJ:s (Suomen Kansan Järjestö) svenskspråkiga nyhetstidning Hakkorset, utgiven 1933-34 och redigerad av Thorvald Oljemark. Detta var vid tiden för Hitlers maktövertagande, och tidningen polemiserade våldsamt mot Hufvudstadsbladets och Svenska Pressens tolkningar.

Siniristi (Blå korset) nr 12 1937 och Kustaa Vaasa (Gustav Vasa) nr 7-8.

Siniristi (Blå korset) nr 12 1937 och Kustaa Vaasa (Gustav Vasa) nr 7-8.

Andra svenskspråkiga högerpublikationer som  kan ses i utställningen är Radikalen (lapporörelsen 1930), Lappo Lösen (lapporörelsen 1931-32), Aktivisten/Aktivisti (Österbotten 1929-31), För Frihet och Rätt (Helsingfors under fortsättningskriget), Svensk Vakt (omkring 1940) och Nya Finland (samma tid). De finskspråkiga tidskrifterna är i flera fall mer påkostade, med färgtryck på omslaget som framhäver den nationella rörelsens ”blåsvarta” identitet. En av tidskrifterna hette också Sinimusta (Blåsvart). I Siniristi (Blå korset) från 1937 kontrasteras det blå hakkorset mot den röda ”bolshevikiska” davidsstjärnan, och i dubbelnumret 7-8 av Kustaa Vaasa är det inget tvivel om vilket ”vapenbrödraskap” som eftersträvas. Men splittringen hos högern innebar bland annat att de finlandssvenska grupperna kände sig hotade av finskheten. Förstasidan av Svensk Vakt nr 1 (oktober 1940) har till exempel rubriken ”Ej en tum av svenska jorden innan Svensk-Finlands fortbestånd tryggats”, och tidningen fortsätter: ”Vid folkpartiets extra partidag gjordes kraftiga yrkanden på Svenska Folktingets sammankallande med anledning av det hot mot den svenska folkstammens fortsatta existens vilket förelåg i den nya kolonisationslagen och planerna på dess tillämpning.” Frågan hade förstås att göra med de stora evakueringarna från det förlorade Karelen.

Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskspråkiga tidskrift Kontakt, nr 3-4 1945.

Samfundet Finland-Sovjetunionens svenskspråkiga tidskrift Kontakt, nr 3-4 1945.

Å andra sidan kunde Samfundet Finland-Sovjetunionens tidskrift Kontakt fem år senare oförblommerat hylla Stalin på sitt omslag, i känd retorisk stil: ”Marskalk Stalin, Sovjetunionens framsynte hövding, går till historien som en av alla tiders yppersta fältherrar”. Naturligtvis visas han som den gode landsfadern tillsammans med barn – ett standardgrepp i de flesta diktaturer. Vid denna tid startade också Folktidningen Ny Tid (som ännu finns som veckotidning), utgiven av samlingsorganisationen SKDL/DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands Folk). Första numret kom den 20 december 1944 och finns med i utställningen. Här betonades det demokratiska återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Partiet tryckte också svenskspråkiga publikationer till första maj och till julhelgerna. SKDL:s hårda kärna i SKP/FKP (Finlands kommunistiska parti) hade färre kanaler för svenskspråkiga, men gjorde ett försök med idétidskriften Kommunisten år 1945.

Proletären drämmer arbetarorganisationen i skallen på kapitalisten. Tuisku, nr 14 (juli 1928).

Proletären drämmer arbetarorganisationen i skallen på kapitalisten. Fabriksägarnas ”påse” är ynkligt liten. Tuisku, nr 14 (juli 1928).

Visuellt var det Tove Jansson som sammanfattade den politiska situationen på omslaget till den finlandssvenska skämttidningen Garm, där hon visade hur finländska nazister står på kö för att tvättas i en ”kvarn” där de förvandlas till vita änglar. Garm var inte en vänstertidskrift – snarare var den demokratiskt konservativ med en starkt svensksinnad inriktning. I den här utställningen hamnar den ändå på vänstersidan, och det är där vi hittar humorn och satiren som vapen mot den blåsvarta hatpropagandan. Här hittar vi omslagen till mer eller mindre bortglömda finländska vänstertidskrifter som Penikka sosialisti (”Socialistvalpen”, Tavastehus, 1920-talet), Tuisku (Snöstorm, Helsingfors 1924-30), Passivisti (Helsingfors 1931) och Itä ja Länsi (Öst och väst, Helsingfors 1924-30). I dessa sammanhang medverkade tecknare som Ola Fogelberg (1894-1952), mer känd som skapare av den populära serien Pekka Puupää (Kalle träskalle) under många år. Hos tecknare som Fogelberg märker man också hur modernismen i bildkonsten påverkade stilen i satirteckningar och affischer, säkert via 20-talets affischkonst i Sovjet. I utställningen finns ett exempel i form av hans omslag till Työväen Vappu (Arbetarnas 1:a maj) 1933. Ett annat exempel har jag själv tidigare publicerat här (tidskriften Tahiti).

Några nummer av Fyren och Tuulispää från omkring 1905

Några nummer av Fyren och Tuulispää från omkring 1905

Först kan det verka som om utställningsmakarna pedagogiskt tydligt har lagt alla högerblad på ena sidan i montrarna (mot fönstren) och alla vänsterblad på andra sidan (mot receptionen), men så är det inte riktigt. Utställningen är kronologisk och kronologin går motsols. Den börjar omkring 1905 med finsksinnade tidskrifter och slutar omkring 1945 med de nya vänsterpublikationerna. Ju längre tillbaka vi går, desto oklarare blir de politiska skiljelinjerna. År 1905 hade bladen namn som Fria Ord och Fosterländsk läsning, och dagsfrågorna gällde den pågående storstrejken som förenade arbetare och tjänstemän mot tsarens repressiva manifest. Den stora satirtidningen var svenskspråkig – den hette Fyren (Helsingfors 1894 och 1898-1922) och blev känd som starkt nationalistisk och antisemitisk. Åren 1903-1957 utkom den mer långlivade finskspråkiga Tuulispää som är särskilt intressant för den som vill undersöka skämtteckningarnas och seriernas historia i Finland. Men bara genom att fragmentariskt titta på de här bladen genom monterglas får man ingen uppfattning om vad de stod för, och det hade varit bra om utställningen också hade innehållit åtminstone några förtydligande texter.

Blinkfyren - flygblad för Hangö, Ekenäs och den övriga världen, augustinumret 1924.

Blinkfyren – flygblad för Hangö, Ekenäs och den övriga världen, augustinumret 1924.

Alldeles intill vänstertidskrifter som Penikka sosialisti från 20-talet ligger ett exemplar av den svenskspråkiga Blinkfyren, utgiven i Hangö av Rafael Lindqvist under åren 1924-39. Men dessa tidskrifter har mycket litet med varandra att göra. Blinkfyren var den direkta efterträdaren till Fyren och hade samma redaktör: Rafael Lindqvist (1867-1952). Lindqvist var övertygad anhängare av det vita Finland. Han hade också starka kopplingar till den österbottniska lapporörelsen och medverkade i deras tidskrift Aktivisten (se ovan). Den framsida som vi ser i montern hör de mer oskyldiga – ”den tysk-svenska bron” eller ”sjöormen” i Hangö sommaren 1924 är en jättelik brännvinsplunta. Bland badgästerna på stranden ser vi groteska karikatyrer av semesterortens societet.

Kerberos nr 1 1919. "Det är längesedan en flagga vajade vid åländska hem" sade Julius Sundblom.

Kerberos nr 1 1919. ”Det är längesedan en flagga vajade vid åländska hem” sade Julius Sundblom.

Som den sverigefinska historikern Ainur Elmgren har visat i sin viktiga avhandling Den allrakäraste fienden (2008) riktade sig den finlandssvenska satiren inte bara mot det finska utan kanske lika ofta mot det svenska, dvs. det rikssvenska. Satirtecknare i Garm framställde gärna Sverige som en undfallen lakej till det unga Sovjetunionen. Satiren kunde ha starkt anisemitiska drag och den nämnde Rafael Lindqvist var också en uppskattad medarbetare i Garm. Åter igen var det ofta svårt att dra en tydlig gräns mellan höger och vänster, särskilt när det gällde svenskspråkiga tidskrifter. År 1919 kunde skämttidningen Kerberos (på svenska 1917-21 med finsk edition 1917-18) kosta på sig att driva med ålandsrörelsens ledare Julius Sundblom och hans glädje över att slippa den finska flaggan. Att skämta om Åland och ålänningar har nog inte blivit mindre populärt i Svenskfinland sedan dess. Skämt om andra grupper som nästan är densamma som ens egen (men bara nästan) är en förbisedd del av skapandet av regional eller lokal identitet. Det är många typer av motsättningar som visas i den här utställningen – kanske alltför många.

Vill man verkligen få en uppfattning om mångfalden bland finska skämttidningar ska man ta en titt på Nationalbibliotekets förteckning. Den får du upp som pdf här: Kansalliskokoelman_pilalehdet.

Bibliotekets egen bloggtext om utställningen finns här.

Se också Martin Ellfolks egna bilder.

länkning pågår till intressant.se

Vildman och gayikon (?) på Åbo konstmuseum

Finland, Kändisar, Konst, , , , , , , , , , ,

Jag stod för ett tag sedan som vikarie och försökte hålla en annan lärares lektion om ikonografi – alltså motivens och symbolernas betydelse i konsten. Temat var gestalter med strålar kring huvudet – Frihetsgudinnan och andra. På tavlan visade jag just en relief från de gamla romarnas kult av guden Mithras – till vänster syns solguden Helios med strålar kring huvudet. Min kollega som är medeltidsexpert stack in huvudet och sa: ”Pratar du om du Mithras? Vad roligt! Har du visat dem månskäran?” Jag stod där som ett frågetecken:

– Vilken månskära?

– Den som är längst till höger. Det är alltid solen och månen samtidigt i bilder av Mithras.

Ja minsann! Där i kanten på den skadade reliefen syns fortfarande en bit av en månskära. Och både solen och månen är alltså Mithrassymboler! Det hade ju ingen aning om. Vad jag eventuellt har kunnat om Mithras är glömt och förlåtet sedan länge. Det är tur att man har kollegor och studenter. Men så kom jag att tänka på att samma sak hade förbryllat mig några dagar tidigare på konstmuseet i Åbo framför Reidar Särestöniemis målningar med Lapplands landskap och samernas mytologi. Varför i all världen är jämt solen och månen uppe samtidigt i Särestöniemis bilder? Särestöniemi – president Kekkonens favoritmålare vars färgstarka tavlor nu går för mellan 30.000 och 60.000 euro på aktionerna. Särestöniemi som ville måla som en vilde, som hade får och totemdjur, och som var öppet homosexuell. Visste han något om Mithras eller var det bara samiska schamaner han tänkte på?

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Utställningen med Reidar Särestöniemi (1925-1981) på Åbo Konstmuseum pågår fram till den 28 april och visar i tematisk form ett stort urval verk av en av Finlands mest populära och kontroversiella konstnärer. Åbo Konstmuseums lokaler lämpar sig bra för tematiska utställningar som samtidigt ger en bild en konstnärs utveckling – det finns bara en riktning genom raden av rum. Första rummet visar en serie av de stora målningar där Särestöniemi tolkar ishavslandskapet och identifierar sig med naturandar och olika manliga idoler – som Hemingway och Stalin.

I nästa rum ser man ett urval av hans ungdomsverk som har en helt annan karaktär. I det tredje rummet är djuren temat – särskilt de får som konstnären ägde och ägnade stor omsorg. Ända sedan barndomen hade han identifierat sig med djur. Schamanismens princip att varje människa ska hitta sitt totemdjur hade stor påverkan på honom, och ”bässen” (eller baggen som man säger i Sverige) verkar ha varit ett av flera totemdjur i hans personliga mytologi.

Via ett rum med sommarbilder kommer besökaren sedan in i det rum där det erotiska och därmed också det politiska dominerar. Av någon anledning nämner konstmuseet inget om detta viktiga rum i sitt pressmeddelande. Kanske hade Särestöniemi blivit en gayikon om han fortfarande hade levat. Det var inte förrän på 1970-talet som han vågade uttrycka den erotiska sidan av sin person i bild. Homosexuella handlingar hade då upphört att vara kriminella i finsk lag (men homosexualitet klassificerades som mental störning betydligt längre). I dessa bilder uttrycker Särestöniemi sin kärlek till en man, skäggig som han själv. Jag frågar mig om detta fortfarande ses som ett tema man helst inte framhåller. Finns det en känslig motsättning här? En oro för att konstnärens homosexualitet kan störa hans popularitet? En popularitet som tydligen har att göra med den starka kopplingen mellan naturromantik, konservatism och nationalism i Finland.

Utställningen avslutas med de stora vidderna och kulturens utsatthet i ödemarken – de små byarna och kyrkogårdarna vid ishavets rand, renarnas vandring längs fjällsidorna (de är förenklade som tecknen på schamanernas trummor). Särestöniemi betraktas ganska nedlåtande i konstlivet – han anses ha förfallit till kommersialism och massproduktion. Men hans bilder är roliga att se. Synnöve Rabb har skrivit uppskattande i Hufvudstadsbladet. Några korta dokumentärfilmer om Särestöniemi finns nu, på finska, på YLE:s hemsida: Reidarin värilliset aistimukset

Och till Sibelius musik på youtube: Paintings and graphics

Länkning pågår till intressant.se

Korvens retorik

Finland, representation, Semiotik, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , ,

Den här flyern satt på vindrutan på min bil en lördagsmorgon här i Åbo. Någon hade dessutom hällt öl på på bilens högra sida, så fastän nykterist fick jag mig denna morgon ändå till livs det äktfinska ”olut ja makkaraa” (öl & korv). Kanske tänkte flyerns utdelare att den som kör en sådan gammal repad och bucklig Volvo Kombi måste vara en typisk kund på ByggMax. Att detta inte är fallet kunde ju den stackars utdelaren inte veta.

Sagde Volvoägare märker också genast en för honom främmande vändning i den svenska översättningen – ”färdigt prutade” istället för ”färdigprutade”. En annan svenska än den egna svenskan – du är inte finne och inte heller finlandssvensk, utan rikssvensk i Finland, en minoritet i minoriteten. Men korv äter du likafullt, under förutsättning att du inte till råga på allt är vegetarian. Korven står i likhet med hammaren för kraft. Fysisk kraft, det riktiga hederliga arbetets kraft – och till det behövs korv. En äkta man äter korv och hanterar en hammare. Det simpla reklamtricket med ”korv som hammare” är en koncentrerad bild av en hel genusideologi som också anspelar på nationell identitet.

På ett mer allmänt plan är korvhammaren ett exempel på visuell retorik. Den visuella retoriken i reklambranschen och i politisk propaganda är en av de områden som står i fokus i Visuella Studier vid Åbo Akademi, särskilt i kurserna Visuell Analys och SIS (semiotik ikonografi och symbolanalys). Kursen Visuell Analys går i höst också vid Öppna Universitetet i Vasa för den som har för långt till Åbo eller inte är inskriven vid akademin:

Se mer information här

Kurserna är teoretiska men innehåller också en del praktiska inslag som ger träning i att förstå hur visuella budskap är uppbyggda och hur de påverkar oss på olika plan. I en tid när allt mer av kommunikationen blir ”multimodal” (alltså uppbyggd av flera medier och sinneskanaler) är det också viktigt att observera faktorer som underlättar samverkan mellan bild och text. Studiet av visuell retorik är särskilt viktigt i det sammanhanget. Och dessutom pedagogiskt tacksamt eftersom den visuella retoriken ofta handlar om enkla, simpla trick – som korvhammaren eller ”huvudet direkt på skorna” i Heppos skoreklam. Den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”my”) vid universitetet i Liège har sedan 1970-talet samlat in exempel på visuell retorik och visat hur de kan systematiseras enligt samma principer som talad retorik. På svenska har det under senare år kommit ut två läroböcker i visuell retorik. En på grundläggande nivå: Visuell retorik – bilden i reklam, nyheter och livsstilsmedia. Och en på mer avancerad: Bild och föreställning – Om visuell retorik.

Nedskrivna system för talekonstens retorik har funnits alltsedan romaren Quintilianus och hans De Oratoria. System för bildtecken (emblemata) och gester (chirologia) har funnits sedan renässansen, men den visuella retoriken har fått vänta till vår tid. Typiskt nog, eftersom bilder har tagit över mer och mer av kommunikationen sedan 1800-talets slut.

Enligt den visuella retoriken i Groupe µ:s termer är korvhammaren ett solklart exempel på en trop (tråp), alltså ett uttryck där ett element har ersatts med ett annat. Betydelsen hos det närvarande elementet (korven) påverkas av det frånvarande elementet (hammarens huvud). I den finska nationalsången sjunger vi på svenska ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång” där blomning står för folket under den ryska tiden. Också detta är en trop. Den nationella kampens allvar har ersatts av vår tids ironi, men ordet ”folket” står fortfarande för en idé om majoriteten, och ”korvhammaren” är en grotesk men koncentrerad trop för vad majoriteten förväntas göra och äta.

länkning pågår till intressant.se

Breiviks leende, och Jokers

Finland, Kändisar, Nyhetsbilder, Psykologi, representation, Tecknade serier, , , , , , , ,
Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Obamao och andra ideal

Finland, Fred, Ikoner, Kändisar, komposition, representation, Visualisering, , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens ord är ”ideal” och som illustration till det väljer jag en poster gjord av min student Frej Bjon. Frej är en av de natur- och datavetare som har kommit till våra kurser. Hans poster är intressant också därför att den kommenterar kursens teorier. Semiotiken (teckenteorin) visar bland annat att bilder inte bara avbildar personer och föremål utan också idéer. Bilders struktur har ett samband med sättet att tänka i en kultur. Om himlen är däruppe och helvetet där nere, så är det ganska logiskt att i bilder placera de mest positiva tingen där uppe. De blir idealet, men nedtill hittar vi den mer prosaiska verkligheten. Det reala. Låt oss säga att Obama är det ideala men Mao det reala, Obama lovade ”change” men det blev inte som folk tänkte sig, idealet blev inte verkligt. Det demokratiska idealet är den gode politikern som ställer allt tillrätta och låter alla komma till tals. Realiteten är dessvärre oftast den råa makten, personifierad av till exempel Mao. (Detta hade jag inte fått skriva i Kina, i Väst dominerar i gengäld en fullkomligt negativ bild av Mao.)

Det här resonemanget kan man sedan driva så långt att man hamnar i högerextremism – vilket skett i USA, där korsningen ”Obamao” kommit att stå för det vanliga påståendet att ”Obama är kommunist”. Att ta denna korsning och sätta den tillsammans med en serie andra kontraster mellan ”Idealt” och ”Realt” är ett intelligent grepp som ger perspektiv på den gängse ideologiska propaganden. Till höger, underförstått i framtiden, står ett frågetecken. Kanske är det faktiskt en kompromiss mellan Obama och Mao som är framtiden. Det skulle väl i så fall betyda en sorts variant av nordisk socialdemokrati, eller ”rosa socialism” som det brukar heta internationellt. Det kanske finns en helt annan läsning av bilden Obamao än den amerikanska högerns. Frågetecken.

Till vänster börjar kulturen i form av elden. Fast hus kan brinna, i realiteten. Vetenskapen klyver atomer vilket sänker våra finska elräkningar, men Tjernobyl och Fukushima är realiteter. Framsteget har ett pris. Ett hjärta transporteras över linjen mellan död och liv. I den kristna trosbekännelsen är det eviga livet ett ideal, men för buddhisten är det precis tvärtom. Identitet är ett svårt begrepp och det har inte blivit lättare. Nationalismen, religionen och de stora ideologierna vill ge oss mer entydiga identiteter. Men hur många kan eller vill identifiera sig med en enda ras, kultur, ideologi? (Är du bara bara röd eller bara blå, bara svart eller bara vit? En ”guling” brukade förr vara namnet på en asiat. Men det kunde också vara en strejkbrytare.)

Postern ger inga svar men ställer frågorna.

Länkning pågår till intressant.se