Kategoriarkiv: Fotografi

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Ondskans ansikte, iscensatt

Breiviks profilbild på facebook

Breiviks profilbild på facebook

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, soldaten (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, talaren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, martyren (nyhetsbild 17/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, triumfatorn (nyhetsbild 18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Breivik, en glad man (18/4-12)

Skådespelet pågår – vi får inte se det men ändå finns det överallt. Skådespelet, rättegången, mediaritualen (se t.ex. Dayan & Katz, ”Media Events: the Live Broadcasting of History”, 1992). De sakliga orden sorlar oupphörligt – vad säger han, hur tänker han, hur gjorde han, vem är han? Och samtidigt alla dessa bilder – Anders Behring Breivik måste just nu vara en av världens mest avbildade personer. Bilderna är en del av den ritual som nu utspelar sig i massmedierna – en ritual i modern form men av urgammalt ursprung eftersom den handlar om att besvärja ondskan. I ritualen bearbetas vårt kollektiva trauma – att vi är medvetna om detta dåd och varken kan fatta dess fulla vidd eller hur någon kan begå en sådan handling. Den är en ritual i den ”globala byn”, som Marshall McLuhan skulle ha sagt. Lika visuell som vilken exorcism som helst.

I bilderna hoppas vi se ondskan, så att vi kan få den visshet som den oöverskådliga massan av fakta inte kan ge oss. Vissheten att det är så här ondskan ser ut. Det ordlösa visuella beviset. ”Det ser man ju att han är galen”. Men Breiviks kyla och kontroll gäckar psykiatrin, och bilderna gäckar oss. Det är inte en person vi ser i dessa bilder, utan flera. Bilderna fångar ett antal roller – soldaten, talaren, martyren, den glade, den triumferande, den galne, o.s.v. Men personligheten (om det finns någon sådan) slipper undan.

Vi har att göra med en man som hela tiden är upptagen av vilken bild han ger av sig själv, och som saknar intresse för annat eller andra. Det är inte en psykos vi ser, utan en narcissistisk personlighetsstörning. Psykiatern Sten Levander påpekar att en sådan störning är omöjlig att behandla om personen tillräckligt länge har isolerat sig i sin privata värld (utan behov av emotionellt eller intellektuellt utbyte med andra). Levander vill ändå kalla Breivik psykotisk – fast ett annat stadium av psykos än det som präglas av hallucinationer och upplöst verklighetsuppfattning.

Den etikett vi sätter på en brottsling är beroende på brottets art och experternas olika tolkningar av etiketternas innebörd. Psykotisk? Schizofren? Narcissist? Tillräknelig? I det här fallet handlar det också uppenbarligen om politiska förväntningar. Traumat är ju nationellt.

Men titta också på de här bilderna! Trots vårt hopp att bilder av en person ska visa oss sanningen om personen, så visar de bara en medierad relation. Med andra ord en relation mellan en persons attityd och fotografens ofta blixtsnabba tolkning av denna attityd.

Fotografen kan vara personen själv, eller styrd av personen själv. På facebook ser vi Breivik sådan han vill att vi ser honom- en sympatisk ung man. Vem kunde ana att denne man är massmördare? Soldaten Breivik är sammanbiten, talaren Breivik ser ut som vilken politiker som helst.

Breivik, galningen (16/4-12)

Breivik, galningen (16/4-12)

Vi ser en representation av Breivik. Men vi ser också en interaktion mellan motiv och fotograf. Det lätta grodperspektivet i ”soldatbilden” förstärker det hotfulla intrycket. ”Galningen” har samma min, men här ser vi istället personen snett uppifrån, ur ett överläge – vi är överlägsna denne galning. Den gråtande Breivik och den skrattade Breivik visas varken ur underlägset eller överlägset perspektiv. Han visas som jämställd, en människa som du och jag.

Det skrämmande, skrev Hanna Arendt, är inte ondskans omänsklighet utan dess banalitet. Den onde kan vara vem som helst.

Länkning pågår till intressant.se

Att skriva en kropp

Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)

Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.

Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan  kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.

En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.

Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.

länking pågår till intressant.se

”Om blickar kunde döda”

Är tillbaka i Finland efter en vistelse i Sverige där jag bland annat hann se aktuella utställningar på Fotografiska (museet för fotografi) i Stockholm. Det är faktiskt ett privilegium för oss i Åbotrakten att ha ett sådant museum tillgängligt via bara en nattresa med färja. Museet ligger alldeles vid Vikinglines kaj vid Stadsgården i Stockholm. Nu när vi blivit så präglade av ett ändlöst överflöd av immateriella fotografiska bilder kanske många frågar sig vad det är för poäng med att gå på Museum för att se på foton. Dem kan man väl lika bra se på datorskärmen? Kan ett fotografiskt museum bära sig ekonomiskt? Jodå, trots sitt undanskymda läge drar museet till sig ett imponerande stort antal besökare med stora fotografinamn som Diane Arbus, Cindy Sherman, Andy Warhol (jodå!) och nu senast Anton Corbijn, rockfotografen. Att se foto handlar minst lika mycket om materiella kvaliteter som att se måleri. Kanske gör det digitala överflödet att folk bara ännu mer hungrar efter riktigt bra papperskopior av riktigt bra kopister, från riktiga mörkrum. Att se Anton Corbijns svartvita bilder spotbelysta i den mörklagda huvudsalen på Fotografiska är en urstark upplevelse.

Corbijns utställning slutar på söndag, men i samma sal kan man också se pionjären André Kertész bilder ända fram till 27 maj. Ungraren Kertész blev efter sin emigration till Paris en av de främsta förnyarna av fotografin under 1920- och 30-talen. I museets övre våning visas just nu också fotojournalisten Marcus Bleasdales utställning om offren för Joseph Kone och hans rörelse LRA (se föregående inlägg). I utställningen finns både svartvita bilder och färgbilder, och i en video pratar Bleasdale själv om estetikens betydelse. Svåra ämnen kan skrämma bort betraktaren, säger Bleasdale, men själv vill han alltid försöka få in ett moment av skönhet även i de mest brutala motiv. Han berättar om bilden av en kvinna som fått läpparna och ena örat bortskurna av LRA och lämnats att dö, men överlevt. Hon hade själv accepterat sitt utseende och ville inte framstå som ett offer. På bilden sitter hon i sina finaste, färgstarkaste kläder. Detta är ett exempel på hur färg kan ha en bärande funktion i en bild, säger Bleasdale. Här hjälper den oss att närma oss bilden och att se den avbildade personen som en människa och inte ett monster.

Samma dag har jag suttit i bilen och av en slump hört ett radioprogram om August Strindberg och naturvetenskapen. Strindberg var kanske inte en seriös naturvetare i vår tids mening, men i likhet med brevvännen Nietzsche var han en skoningslös sanningssökare. Att inse tillvarons och naturens ondska ger bara två alternativ: självmord eller att ge insikten en estetisk form som gör den uthärdlig. Ungefär som Bleasdale i sin bild. Och trots olika syn på saken verkade deltagarna i programmet åtminstone eniga om att Strindbergs naturvetenskapliga försök måste förstås så. Som försök att ge naturen en estetisk form.

Ur min bilradio strömmar också kommentarer om attackplanet JAS39 Gripen som av tillverkaren SAAB marknadsförs med devisen ”see first, kill first”. Men det är inte en offentlig kampanj, utan bara avsedd för de slutna sammanhang som nyligen uppdagades och ledde till försvarsminister Tolgfors avgång. Att modern krigföring i första hand är visuell har varit mycket tydligt sedan USA:s första anfall mot Irak. Man kan inte studera 1900-talets mediehistoria utan att veta hur mycket av utvecklingen inom visuella medier och datorteknik som startades och finansierades av det militär-industriella komplexet. ”Se först – Döda först”, att se och att döda har blivit samma sak. Blickar kan numera döda. Den som tvivlar kan väl åter igen ta en titt på det mest berömda exemplet:

collateral murder

länkning pågår till intressant.se

Vår digitala kropp (påståenden)

(om foto, av Fred)

Traditionell FILM: en plastremsa täckt av emulsion

Lång tid har gått sedan fransmannen Nièpce lyckades fixera en utsikt mot en solbelyst vägg år 1826. Tekniken har ändrats men grunden består. En avbildning – antingen på papper eller på en elektronisk skärm. En optisk struktur – resultatet av ljusinformation som passerar genom en lins och registreras. Antingen av en ljuskänslig emulsion eller av en sensor.

Sensor, a – stoppfilter (IR), b – färgfilter, c – "färgblinda" sensorer, d – miljoner ljussensorer i chip

I båda fallen finns förstås en direkt koppling till det som avbildas. Påstående: Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto. Men visst kan 3Dkonstruktörernas bildvärldar för ett ögonblick misstas för att vara fotografiska. Se bara den här videon:

Photorealistic Male, video (courtesy www.ten24.info)

Tro alltså inte att modellerna du ser i klädreklamen nödvändigtvis motsvaras av verkliga individer som stått framför  kameran! De kan vara helt konstruerade i sådana program som den här 3D-konstruktören använder, till exempel ZBrush. Ändå finns det till och med här viss information som har samlats in på fotografisk väg – scannats.

En scanner för bilder och text är i grund och botten en stor kamera (eller många små, som registrerar det du lägger på glaset). Principen är densamma i en Xerox/kopieringsmaskin. Vem har inte varit med om att på skämt lägga en hand eller en arm på kopieringsmaskinens glas och dra en ”kopia” av den? Den kopian är ett foto, fast med ovanligt kort skärpedjup. Föreställ dig nu att du kopierar hela din kropp och ditt huvud på samma sätt och sedan använder bilderna som ”hudar” att sätta på en kropp i konstruerad i 3D. Ungefär så konstrueras de digitala kropparna från 3Dscanningar av verkliga kroppar:

Courtesy www.t24.info

Om du tycker att den konstruerade kroppen måste vara mänsklig är det alltså delvis sant – den baserar sig på information importerad från en verklig, fysisk kropp via en kamera. Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto, men begreppen ”verkligt” och ”overkligt” blir alltmer problematiska.

John Constable målar vatten, 1821

Anders Zorn målar vatten, 1886

Fotografi av Carl Curman (detalj), 1880-tal

Är detta helt nytt? Egentligen inte. Redan under naturalismens 1880-tal uppmärksammades vissa målningar för sin häpnadsväckande fotografiskhet, vilket berodde på att fotografin påverkat målare att eftersträva en viss nivå av naturalism. I foton kunde målarna i lugn och ro studera de mönster som vatten bildar i olika väder och vindstyrkor. Men först sedan exponeringstiderna blivit så korta att vattenkrusningar kunde fångas – före 1870-talet blev vattnet bara suddiga spegelytor.

Iphonebilder av Mikko Ijäs

Idag kan du måla och teckna i Photoshop eller med din I-Phone. Till exempel Mikko Ijäs vars bilder just nu visas på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Verkligheten konsumerar du däremot lekande lätt via samma telefons fotofunktion. Måleriet och fotografiet kan idag rymmas i samma lilla apparat i din ficka, men de motsvarar fortfarande helt olika sätt att orientera sig i verkligheten.

länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (2)

Vem kan hjälpa denne man?

Vem kan hjälpa denne man?

Så vad ska studier av det visuella vara bra för? Mannen till vänster har ett problem, som ni ser. Vilken är den äkta Mona Lisa? Mästerförfalskare som holländaren van Meegeren har kunnat lura den samlade konst- och museivärlden i många år. Här är stora summor i omlopp. Vår man är antagligen en så kallad ”konnässör”, dvs. en samlare eller konsthistoriker som anser sig ha särskild förmåga att skilja bra från dåligt och falskt från äkta. Detta är förstås långt innan termen och ämnet Visuella studier uppstod. Konnässören kliar sig i huvudet och hoppas att hans kunskaper i konsthistoria och estetik skall hjälpa honom. Konsthistoria har lärt honom vad som är rimligt och inte rimligt när det gäller till exempel italienskt måleri från renässansen. Vilka stilar användes på en viss plats vid en viss tid? Vilka material användes? Hur ser man skillnad mellan åldrade material och material där åldrandet är imiterat?

Sådana kunskaper behövs på museer, på auktionsfirmor och ofta också hos Polisen. De är grundade i konkret konsthistorisk forskning medan estetiken snarare är en överbyggnad som ger legitimitet åt vissa sätt att resonera (och åt själva konstbegreppet!). Konsthistoria är en historisk specialinriktning, estetik är en filosofisk. Sedan 1960-talet använder vi den svenskspråkiga termen ”konstvetenskap” för att göra rättvisa åt båda. Samtidigt började konsthistoriker intressera sig på allvar för sådana ämnen som psykologi, sociologi, informationsteori och semiotik. Jag brukar själv säga att Visuella studier har funnits sedan dess, fast kallats Konstvetenskap.

När jag själv undervisade i konstvetenskap i Lund hade vi på ”C-nivån” (närmast motsvarande ämnesnivå i Finland) en kursplan där vi gick igenom det visuella i fyra steg – 1) Konstnärliga material, 2) Perception, 3) Symbolik och betydelser, 4) Konstens sociala dimension. Det var en alldeles utmärkt plan. När jag sedan kom till Åbo upptäckte jag till min glädje att även programmet i Visuella studier följer en trappstegsmodell, fast litet annorlunda – 1) Perception och kognition, 2) Metoder för visuell analys, 3) Symbolik, semiotik, Ikonografi, 4) Bildsociologi. Från det konkreta till det allmänna.

Här är några exempel på situationer i yrkeslivet där de olika stegen behövs:

1) Du är byggnadsantikvarie och ska bland annat se till att folk som äger skyddade hus väljer rätt färg. Men du vet hur stor skillnad det är mellan ett färgprov och perceptionen av färgen på fasaden, på avstånd. För du har läst kurser som ”Image Perception and Cognition” och du känner till färgforskaren Karin Anter.

2) Du arbetar för en reklambyrå och skall utvärdera en av deras kampanjer. Du behöver veta hur reklam oftast fungerar och vilka positiva eller negativa värden som olika grupper associerar med bilderna i kampanjen. Det lär du dig i kursen ”Visuell analys”.

3) Du är informatör (till exempel för ett museum) och behöver veta hur du kan komponera dina foldrar och blad så att de ger tydligare information. Hur skapar du visuell kontakt med betraktaren? Hur visar man skeenden i tid och rum? (Narrativa bilder.) Hur visar man strukturer och begrepp? (Begreppsliga bilder.) Det lär du dig i kursen SIS (Semiotik, Ikonografi och Symbolanalys). Årets studenter har examination imorgon.

4) Du är lärare i teckning – eller ”bildkonst” som det nu heter i den finska läroplanen – för 13- till 15-åringar. Du har svårt att begripa dig på det som står i läroplanen. Det som du ska lära ut är antagligen både ”visuell kultur”, ”bild”, ”bilden i samhället”, ”konst” och ”konstens väsen”. Du behöver en kurs som reder ut sådana begrepp och visar vilka anspråk som finns bakom dem. Kursen ”Bildsociologi” är en sådan kurs.

5) Du tänker att det kan bli din försörjning att bygga hemsidor för företag som hanterar stora mängder av ny information. Till exempel i läkemedelsbranschen. Eller inom förnyelsebar energi. Men det handlar om väldigt olikartade typer av information! I en engelskspråkig kurs som ska heta ”Visuality and Vizualization of Information” kommer vi att visa hur man kan använda rön från psykologisk forskning för att visualisera bättre.

Mer om visualisering inom kort.

Länkning pågår till intressant.se

Vilks och konstvilks

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till intressant.se

Bild, bild, avbildning – Picture, image, depiction

Lunchtankar, ska så småningom bli rutin. Har också lagt in en länk till systerämnet konstvetenskap (se länkar).

Visuella studier handlar inte bara om bilder, men bilder är det man först kommer att tänka på. Filosofen Roland Barthes skrev en gång i en svårtolkad formulering att framtiden kommer att ställa oss inför ”världen som bild”. Med det, framhåller han, menar han inte en avbildning av världen – som en jordglob eller karta eller dylikt. Han menar världen som bild – upplevd som ett flöde av bilder. Idag när med Nicholas Mirzoeffs ord ”life takes place onscreen” är vi kanske nära Barthes idé om världen som helt förmedlad via bilder. Ett liv där vi aldrig kan se något omkring oss utan att samtidigt tänka på en bild.

Men vad är en bild? Jag tror att svaret på den frågan är beroende på hur man i ett språk använder begreppet bild. Eller begreppen. I svenska finns bara ett ord för ”bild”. I engelskan finns två: ”picture” och ”image”. Frågan ”vad är en bild” får olika svar beroende på om samtalet sker på engelska eller svenska. Sannolikt kommer man också att använda ord som ”avbildning” och ”depiction” som mer specifikt berättar att en bild föreställer något annat. Att det finns en relation mellan bilden och det avbildade objektet.

Tänker man efter inser man att ordet ”bild” kan användas om en stor mångfald av olika saker. Att säga ”jag ritar en bild” och ”den bild vi har av Finland” är att mena två helt olika sorters bilder. I det ena fallet en materiell bild, i det andra fallet en mental bild. På engelska finns det viss skillnad mellan att tala om ”picture” och ”image”. Ordet ”picture” syftar i första hand på en materiell och platt bild (2D) eller en beskrivning av något konkret. ”Image” kan däremot betyda såväl platt bild (2D) som relief eller skulptur (3D) och mental bild. Den här skillnaden syns visuellt om man gör enkla bildsökningar på Google med sökorden ”picture” och ”image”.

Så här blir det om man skriver ”picture”, de 40 översta träffarna –

Continue reading