Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.
Vilks som ung
Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.
Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.
Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.
Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.
Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.
Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).
Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.
Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).
Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.
Form som bild, se Mona Lisa
Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).
Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.
Länkning pågår till intressant.se
